Konvention (1870:37 s.1) angående ömsesidigt utlämnande av förbrytare emellan Hans Maj:t Konungen av Sverige (och Norge) och Hans Maj:t Belgiernas Konung

SFS nr
1870:37 s.1
Departement/myndighet
Justitiedepartementet BIRS
Utfärdad
1870-06-17
Författningen har upphävts genom
SFS 2013:446
Upphävd
2013-07-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 1877:39 s.1

Wi CARL, med Guds Nåde, Sweriges, Norges, Götes och Wendes Konung, göre
weterligt: att som Wi och Wår Kärälskelige Broder och Frände, den
Stormäktigte, Högborne Furste och Herre, Herr LEOPOLD II, Belgiernas
Konung, för godt och nödigt funnit att träda i underhandling om
afslutande af en ny Konvention angående ömsesidigt utlemnande af
förbrytare, och Wi i detta afseende utnämnt Wåre befullmäktigade ombud,
nämligen Wi, å Wår sida, Oss älskelig, Wår Troman, Stats-Ministern för
Utrikes Ärendena, Riddaren och Kommendören af Wåre Orden, Storkors af
Wår Norska S:t Olafs-Orden m.m., Wålborne Herr Grefwe CARL WACHTMEISTER,
och Hans Maj:t Belgiernas Konung, å Dess sida, Dess Minister-Resident,
Officeren af Dess Leopolds-Orden m.m., AUGUST VAN LOO, hwilka efter att
hafwa meddelat hwarandra sina fullmakter, befunna i god och behförig
form, den 26 April innewarande år i Stockholm upprättat, slutit,
undertecknat och med sina insegel försett en Konvention, lydande ord för
ord som följer:

Öfwersättning

Hans Maj:t Konungen af Swerige och Norge och Hans Maj:t Belgiernas
Konung, hwilka öfwerenskommit att afsluta en ny konvention rörande
ömsesidigt utlemnande af förbrytare, hafwa för detta ändamål till sine
fullmäktige utnämnt:

Hans Maj:t Konungen af Swerige och Norge:

Grefwe CARL WACHTMEISTER, Dess Stats-Minister för Utrikes Ärendena,
Riddare och Kommendör af Dess Orden, Kommendör af Dess Norska S.T
Olafs-Orden, etc.etc.;

och Hans Maj:t Belgiernas Konung:

AUGUST VAN LOO, Dess Minister-Resident hos hans Maj:t Konungen av
Swerige och Norge. Officer af Dess Leopols-Orden, etc. etc.,

hwilka, efter att hafwa meddelat hwarandra sina i god och behörig form
befunna fullmakter, öfwerenskommit om följande artiklar:

Artikel 1.

Hans Maj:t Konungens af Swerige och Norge samt Hans Maj:t Belgiernas
Konungs Regeringar förpligtiga sig genom denna konvention att, med
undantag för egna undersåter, omsesidigt till hwarandra utlemna sådana
från Belgien till Swerige eller Norge, eller från Swerige eller Norge
till Belgien afwikne personer, hwilka, såsom anstiftare af, gerningsmän
eller delaktige i en af här nedan uppräknade förbrytelser, blifwit
tilltalade eller dömde sid domstolarne i det af de respektive länderna,
hwarest förbrygelsen glifwit begången:

1:o. Mord, förgiftning, föräldramord, barnamord, wåldtägt och försök
till dessa brott, dråp;

2:o. Mordbrand;

3:o. Eftergörande eller förfalskning af statspapper eller banksedlar
eller af offentliga eller enskilda handlingar, sådana eftergjorda eller
förfalskade pappers, sedlars eller handlingars utsläppande eller
sättande i omlopp; författning i skrift äfewnsom bruk af förfalskade
skrifter;

4:o. Eftergörande eller försämring af mynt, samt utprångling af falskt
eller förfalskadt mynt;

5:o. Falskt wittnesbörd och falska förklaringar af wärderings- eller
besigtningsmän eller tolkar;

6:o. Röfweri, stöld, utpressning, försnillning begången af embets-
eller tjenstemän;

7:o. Bedräglig konkurs;

8:o. Fosterfördrifning;

9:o. Twegifte;

10:o. Brott emot den personliga friheten, begångna af enskilda personer;

11:o. Bortröfwande, döljande, undanskaffande, förbytande eller
understickande af barn;

12:o. Barns utsättande eller öfwergifwande i hjelplöst tillstånd;

13:o. Bortröfwande av minderåriga personer;

14:o. Wåldsamt bortförande af qwinna;

15:o. Kränkning af sedligheten medelst anwändande af wåld;

Kränkning af sedligheten utan anwändande af wåld, föröfwad mot eller med
hjelp af ett barn, ware sig af man- eller qwinnokön, som ej fyllt
fjorton år:

16:o. Minderåriga personers förförande eller förledande, då sådant, i
ändamål att tillfredsställa andras lidelser, oftare framkallas,
underlättas eller befordras af föräldrar eller af dem, under hwilkas
uppsigt de äro ställda;

17:o. Uppsåtlig misshandel, som medfört en till utseendet obotlig
sjukdom, ständig oförmögenhet till personligt arbete eller förlusten af
en organs fulla bruk, eller deraf döden följt, utan att densamma war
åsyftad;

18:o. Missbruk af förtroende och bedrägligt förfarande af enskilda
personer, oredlighet, om dessa brott äro förenade med förswårande
omständigheter;

19:o. Förledande af wittnen, wärderings- eller besigtningsmän eller
tolkar;

20:o. Mened;

21:o. Eftergörande eller förfalskning af statens eller allmänna sigill,
stampar, stämplar och märken, så och begagnande af eftergjorda eller
förfalskade dylika föremål, eller missbrukande af statens eller andra
allmänna riktiga sigill, stampar, stämplar och märken;

22:o. Embets- och tjenstemäns bestickande;

23:o. Uppsåtlig förstöring af kanal eller slusswerk eller annan dylik
wattenbyggnad eller jernwägs- eller telegrafinrättning eller tillbehör
till sådan inrättning;

24:o Förgiftning af annans kreatur;

25:o. Fartygs öfwergifwande af dess befälhafware, då nödtwång ej är
förhanden;

26:o. Uppsåtlig pågrundsättning af fartyg, så att skeppsbrott eller
annan sjöskada sker, swekfullt förfarande af fartygsbefälhafware, så och
der någon af besättningen öfwerfaller befälhafwaren eller någon annan,
för att bemäktiga sig fargyget eller lasten.

Artikel 2.

Om den person, hwars utlemnande begäres, är tilltalad eller sitter
häktad för en förbrytelse, som han begått i det land, dit han tagit sin
tillflykt, kan hans utlemnande uppskjutas intilldess att antingen det
mot honom wäckta åtalet förfallit eller han blifwit frikänd, förklarats
icke kunna åt saken fällas eller undergått sitt straff.

Artikel 3.

Begäran om utlemnande skall alltid framställas på diplomatisk wäg.

Utlemnandet skall icke bewiljas annorledes än mot företeende af det
utslag, hwarigenom den återfordrade blifwit förklarad skyldig, eller af
det påbud af Rådkammaren, beslut af anklagelsekammaren, anklagelseakt
eller hwilken som helst annan af domare eller behörig myndighet utfärdad
handling, som innehåller formenligt beslut eller förordnande om den
tilltalades eller anklagades inställelse inför den brottmålsdomstol, som
i fråga om den mot honom angivna förbrytelsen har domsrätt; och skola
dessa handlingar öfwerlemnas i hufwudskrift eller bestyrkt afskrift.

Dessa handlingar skola, såwidt möjligt, åtföljas af signalement på den
återfordrade personen samt afskrift af det lagrum som på den åtalade
förbrytelsen eger tillämplighet.

Artikel 4.

Den, som är tilltalad för någon af de i denna Konventions 1:sta artikel
uppräknade förbrytelser, skall kunna provisoriskt häktas efter
företeende af ett förordnande om hans häktning eller af någon annan
handling, som eger enahanda kraft samt blifwit utfärdad af wederbörlig
främmande myndighet och på diplomatisk wäg öfwerlemnas.

I trängande fall kan den provisoriska häktningen werkställas efter en
medelst post eller telegraf öfwersänd underrättelse att förordnande om
häktning utfärdats, såwida nämligen ifrågawarande underrättelse i
behörig ordning på diplomatisk wäg meddelas Utrikes-Ministern i det
land, dit den anklagade tagit sin tillflykt.

Likwäl må i sistnämnda fall den främmande icke qwarhållas i häkte, med
mindre han inom tre weckors förlopp erhåller del af det utaf
wederbörande främmande myndighet utfärdade förordnandet om hans
häktning.

Häktandet skall werkställas efter de former och i öfwerensstämmelse med
de föreskrifter, som lagarne bestämma i det land, hos hwars Regering
begäran om häktning blifwit framstäld.

Artikel 5.

Den som på grund af stadgandet i föregående artikels 1:sta moment
blifwit provisoriskt häktad eller på grund af samma artikels 3:dje
moment qwarhålles i häkte, skall försättas i frihet, med mindre han inom
twå månaders förlopp från häktandet erhåller del af ware sig det utslag,
hwarigenom han förklarats skyldig, eller af det påbud af rådkammaren,
beslut af anklagelsekammaren, anklagelseakt eller hwilken som helst
annan af behörig myndighet utfärdad handling, som innehåller formenligt
beslut eller förordnande om den tilltalades eller anklagades inställelse
inför den brottmålsdomstol, som i fråga om den mot honom angifna
förbrytelsen har domsrätt.

Artikel 6.

Uttrycklingen stadgas att den främling, hwars utlemnande blifwit
bewiljadt, icke uti något fall skall kunna tilltalas eller straffas för
någon politisk förbrytelse, begången före hans utlemnande, eller för
någon gerning, som med sådan förbrytelse eger sammanhang, ej heller
förnågra brott eller lagöfwerträdelser, som ej finnas i denna konvention
uppräknade, med mindre han efter undergånget straff eller erhållet
slutligt frikännande från det brott, som föranledt utlemnandet,
underlåtit at inom utgången af trettio dagar begifwa sig ur landet eller
ock dit återwänder.

Som politisk förbrytelse eller dermed sammanhängande gerning ifall icke
anses förgripelse mot en främmande regents person eller mot medlemmar af
hans familj, då sådan förgripelse består i dråp, mord eller förgiftning.

Artikel 7.

Utlemnandet skall icke ega rum, derest, sedan brottet begicks, det
sednaste åtalet anställdes eller utslaget meddelades, preskriptionstiden
för åtal eller straff förflutit enligt det lands lagar, der främlingen
sig befinner.

Artikel 8.

Utlemnadet skall bewiljas, äfwen om den tilltalade eller anklagade
därigenom skulle förhindras att uppfylla sina mot enskilda personer
åtagna förbindelser; warande det likwäl desse alltid obetaget att inför
wederbörande lagskipande myndighet göra fina rättigheter gällande.

Artikel 9.

Då den tilltalade, anklagade eller dömde icke är någon af de
fördragslutande Staternas undersåte, skall hans utlemnande till den
Stat, som derom framställer begäran, icke ega rum, förr än den Stat han
tillhör blifwit om sådan framställning underrätad af den Regering, till
hwilken framställningen göres, och förklarat sig icke hafwa något att
deremot inwända.

Artikel 10.

Om den tilltalade, anklagade eller dömde, hwars utlemnande blifwit af
endera utaf de fördragslutande Staterna i enlighet med denna Konvention
begärdt, på samma gång återfordras af en eller flera andra Regeringar
för förbrytelser, som han begått på deras respektive områden, skall han
utlemnas till den Stats Regering, på hwilkens område den swåraste
förbrytelsen blifwit begången, samt, i det fall att de särskilda
förbrytelserna äro lika swåra, till den Regering, hwars begäran först
blifwit framstäld.

Artikel 11.

Uttrycklingen stadgas, att utlemnandet per transit öfwer de
fördragslutande Staternas respektive områden skall bewiljas mot blotta
företeendet i hufwudskrift eller bestyrkt afskrift af någon utaf de i
artikel 3 här ofwan uppräknade rättegångshandlingar, då sådant
utlemnande begäres af någon utaf de fördragslutande Staterna till förmån
för en främmande Stat till förmån för någon af de fördragslutande; dock
böra båda parterna hafwa med den Stat, till hwilken sådan begäran
framställes, afslutit fördrag omfattande den förbrytelse, som ger
anledning till utlemnandet, och må ej utlemnandet stå i strid med
Artiklarne 6 och 7 i denna Konvention.

Artikel 12.

Stulet gods eller föremål, som blifwit funna hos den person, hwars
utlemnande blifwit begärdt, de werktyg eller redskap, hwaraf han
betjenat sig för begående af det brott eller den lagöfwerträdelse, som
blifwit honom tillwitad, äfwensom alla till bewisning emot den
tilltalade tjenande föremål, skola öfwerlemnas till den återfordrande
Staten, såwida behörig myndighet i den Stat, till hwilken begäran
glifwit ställd, befalt deras utlemnande.

I den händelse att utlemnande, som blifwit bewiljadt, sedermera ej kan
ega rum till följd af den häktade personens död eller rymning, skola
icke desto mindre de ofwan nämnda föremålen öfwerlemnas till den Stat,
som begär utlemnandet.

Dock förbehålles den rätt till dessa föremål som tredje i målet icke
inwecklad man kunnat förwärfwa.

Omkostnaderna för ofwannämnda föremåls öfwerlemnande och fortskaffande
skola bestridas af den Stat, som bewiljat utlemnandet, inom dess eget
lands gränser, men det ytterligare fortskaffandet skall betalas af den
Stat, som begär utlemnadet.

Artikel 13.

De personer, hwilkas utlemnande blifwit bewiljadt, skola föras till den
hamn, som den återfordrande Regeringens diplomatiske Agent eller Konsul
anwisar.

De skola inskeppas genom denne Agents försorg och på den Regerings
bekostnad, som erhållit utlemnandet.

Deremot skola de omkostnader, som föranledts af de återfordrade
personernas häktning, fängsliga förwar och fortskaffande, betridas af
den Regering, inom hwilkens område dessa åtgärder blifwit widtagna.

Artikel 14.

Om, under pågående ransakning i ett brottmål af icke politisk
beskaffenhet, den ena af de höga kontraherande Magterna finner nödigt
att låta såsom wittnen afhöra personer, bosatta på den andras område,
skall begäran derom framställas på diplomatisk wäg och efterkommas med
tagen hänsyn till det lands lagar, hwarest wittnesmålet skall ega rum.

De respektive Regeringarne afstå från hwarje anspråk på ersättning för
de kostnader, som uppkomma genom werkställandet af begäran om
wittnesförhör.

Artikel 15.

Om, i ett brottmål af icke politist beskaffenhet, ett wittnes personliga
inställelse är af nöden, skall Regeringen i det land, hwarest wittnet är
bosatt, uppmana detsamma att efterkomma den derom gjorda inbjudningen,
och skola, i sådant fall, reseersättning och traktamente bewiljas
wittnet i öfwerensstämmelse med de taxor och bestämmelser, som äro
gällande i det land, hwarest wittnesförhöret skall ega rum. — De i
Swerige och Norge eller i Belgien bosatta personer, som blifwit kallade
att wittna inför de respektive ländernas domstolar, kunna hwarken
tilltalas eller qwarhållas på grund af föregående förbrytelser eller
utslag, ej heller under förewändning af medbrottslighet i de gerningar,
som utgöra föremål för den rättegång, hwari de wittna.

Då, i ett brottmål af icke politisk beskaffenhet, instämdt i ettdera af
de respektive länderna, förebringandet af bewisande föremål eller
rättshandlingar pröfwas skäligt, skall begäran derom på diplomatisk wäg
framtällas, och skall densamma efterkommas, med mindre särskilda
omständigheter sådant hindra, och under förbindelse att samma föremål
återsända.

De kontraherande Regeringarne afstå från ansåråk på ersättning förde
kostnader som, inom deras respektive områdens gränser, uppkomma till
följd af till bresisningen hörande föremåls eller handlingars
försändning och återställande.

Artikel 16.

Denna konvention, hwilken ersätter den af den 28 Oktober 1843, skall ej
träda i kraft förr än tio dagar efter dess offentliggörande i den genom
hwartderas af de respektive länderna lagar föreskrifna form.

Artikel 17.

Den skall fortfara att wara gällande intill dess endera af de respektive
Regeringarne afgifwit ett motsatt förklarande; den skall ratificeras och
ratifikationerna skola utwerkas inom sex weckor, eller för om ske kan.

Till yttermera wisso hafwa de respektive Fullmägtige undertecknat och
med fina insegel försett denna Konvention.

Som skedde i twå exemplar i Stockholm den 26 April 1870.

Alltså hafwe Wi denna ingångna Konvention, med alla dess Artiklar,
Punkter och Klausuler, welat ratificera, gilla och antaga, såsom Wi ock
densamma härmed och i kraft af detta, på det aldra eftertryckligaste som
ske kan, antage, gille och ratificere, få att Wi denna Konvention
uppriktigt och redlingen wele och skole hålla och uppfylla. Till
yttermera wisso hafwe Vi detta med Egen Hand underskrifwit och med Wårt
Kongl. Sigills undersättande bekräfta låtit, som skedde å Stockholms
slott den sjuttonde dagen i Juni månad år efter Wår Herres och Frälsares
Jesu Christi börd det Ett Tusen Åtta Hundra och på det Sjuttionde.

Hans Maj:t Belgiernas Konungs Ratifikation af förestående Konvention.

LEOPOLD II, Belgiernas Konung, helsar alla till hwilkas kunskap detta
kommer.

Sedan Wi genomsett och granskat den nya Konvention angående utlemnande
af förbrytare, hwilken den 26 april 1870 blifwit i Stockholm mellan
Belgien samt Swerige och Norge undertecknad af Wårt med särskild
fullmagt försedda Ombud, jemte Hans Maj:t Konungens af Swerige och Norge
likaledes med fullmagt, i god och behörig form, försedda Ombud, hwilken
Konvention lyder sålunda:

(inseratur)

samt Wi för god funnit förestående Konvention, wilja Wi densamma gilla,
ratficera och stadfästa, under löfta att den skall efterlefwas i
enlighet med fin form och sitt innehåll, och ingen som helst
öfwerträdelse deraf tillstädjas.

Till yttermera wisso hafwe Wi denna Ratifikation undertecknat och med
Wårt Kongl. Sigill förse låtit.

Som skedde å slotet i Bryssel, den fjortonde dagen i Maj månad år Ett
Tusen Åtta Hundra och på det Sjuttionde.

Utwexlings-Protokoll.

Sedan undertecknade sammanträdt i ändamål att företaga utwexlingen af H.
M. Konungens af Swerige och Norge samt H. M. Belgiernas Konungs
ratifikationer å den i Stockholm den 26 april 1870 flutna Extraditions
Konvention, blef efter ömsesidig öfwerenskommeljse beslutadt, att
Konventionen skule ega tillämplighet å sådana personer, som gjort sig
skyldiga till undandöljande af gods, tillgripet wid begåendet af någon
utaf de i Art. 1 uppräknade förbrytelser.

Handlingarne befunnos rigtiga och öfwerensstämmande, och deras utwexling
egde rum.

Till yttermera wisso hafwa undertecknade uppsatt, samt med fina namn och
insegel försett detta protokoll.

Som skedde i Stockhom den 15 Juli 1870.

Deklaration, (1877:39 s.1) tillhörande konventionen angående ömsesidigt
utlemnande af förbrytare mellan Sverige och Norge samt Belgien af den 26
april 1870;

Som Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge regering samt Hans Maj:t
Belgiernas Konungs Regering velat tillförsäkra sig, att förbrytares
utlemnande må ega rum på skyndsammare sätt och i större omfattning än
hittills, hafva Hans Maj:t Konungens af Sverige och Norge minister för
utrikes ärendena Herr Björnstjerna, å ena sidan, och Hans Maj.t
Konungens af Belgien ministeresident i Stockholm, Herr Bounder de
Melsbroeck, å den andra, hvilka dertill blifvit behörigen bemyndigade,
genom denna deklaration öfverenskommit om följande:

Art. 1.

Den som är tilltalad för någon af de i art. 1 af konventionen af den 26
April 1870 uppräknade förbytelser, skall kunna utlemnas efter företeende
af etr förordnande om hans häktande eller af hvilken som helst annan
handling, som eger enahanda kraft och blifvit utfärdad af behörig
myndighet i det främmande landet, så vida sådan handling innehåller
noggrann uppgift å den förbrytelse, med anledning hvaraf den blifvit
utfärdad.

Art. 2.

Har den förbrytelse, för hvilken utlemnandet begäres, blifvit begången
utom det lands område, som begär utlemnandet, skall sådan begäran kunna
bifallas, så framt lagstiftningen i det land, till hvilket
framställningen göres, i sådant fall medgifver anställandet af åtal för
enahanda förbrytelse, begången utom dess område.

Art. 3.

Denna deklaratin skall träda i kraft tio dagar efter dess
offentliggörande i den genom de respektive ländernas lagar föreskrifna
form.

Förestående bestämmelser skola förblifva gällande lika länge som
konventionen af den 26 April 1870, till hvilken de hänföra sig.

Till yttermera visso hafva undertecknade utfärdat denna deklaration och
försett densamma med sina insegel.

Som skedde i Stockholm i två exemplar den 6 November 1877.