Kungl. Maj:ts Kungörelse (1972:433) om tillämpning av avtal mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta skatter

SFS nr
1972:433
Departement/myndighet
Finansdepartementet
Utfärdad
1972-06-02
Författningen har upphävts genom
SFS 1991:673
Upphävd
1993-01-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 1984:798

Kungl. Maj:t har, med stöd av 72 § 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370), 20 § 3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 20
§ 3 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, funnit gott
förordna, dels att för Sveriges del skall lända till
efterrättelse ett den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike
ingånget avtal för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, vilket avtal genom tilläggsavtal den 8 april 1949, den 28
oktober 1950, den 29 mars 1956, den 9 mars 1971 och den 10 mars 1971
samt skriftväxling den 26 oktober och den 5 november 1954 mellan samma
stater erhållit den ändrade lydelse som framgår av bilaga 1 till denna
kungörelse och vilket avtal i enlighet med bestämmelserna i art. 24 § 2
utsträckts att från och med den 1 mars 1958 gälla beträffande vissa
utomeuropeiska områden, dels att vid tillämpningen av avtalet
skall iakttagas de anvisningar som är fogade till kungörelsen som bilaga
2. (Jämför 1974:770 ö.b. och 1974:859 ö.b.).

Övergångsbestämmelser

1984:798

1. Denna förordning träder i kraft dagen efter den dag då förordningen
enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk
författningssamling.

2. Förordningen tillämpas

a) beträffande punkt 5 i protokollet till avtalet från och med den 1
januari 1983,

b) beträffande inkomstskatter, på skatt som utgår på inkomst för
kalenderår som börjas den 1 januari 1985 eller senare eller
räkenskapsår som börjar den 24 september 1984 eller senare,

c) beträffande svensk förmögenhetsskatt som utgår på
förmögenhetstillgångar som innehas den 31 december 1984 eller senare.

Bilaga 1

TILLÄGGSAVTAL
till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående omsesidig handräckning beträffande direkta skatter, till
protokollet till detta avtal och till slutprotokollet den 24 december
1936

Konungariket Sveriges regering och Franska Republikens regering, som
önskar ändra avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande direkta skatter,
protokollet till detta avtal och slutprotokollet den 24 december 1936,
har kommit överens om följande bestämmelser:

ARTIKEL 1

Artikel 1 § 3 punkt 1, i den lydelse bestämmelsen erhållit genom
tilläggsavtalet den 10 mars 1971, kompletteras med följande punkt c):

”c) skatten på stora förmögenheter.”

ARTIKEL 2

Artikel 12 i avtalet utgår och ersätts av följande bestämmelser:

”§ 1. Förmögenhet bestående av sådan fast egendom som avses i artikel
2, vilken person med hemvist i en avtalsslutande stat innehar och
vilken är belägen i den andra avtalsslutande staten, får beskattas i
denna andra stat.

§ 2. Förmögenhet bestående av aktier eller andelar i bolag eller
juridisk person, vars tillgångar huvudsakligen utgörs av fast egendom
eller rättighet som avser sådan egendom, får beskattas i den
avtalsslutande stat där den fasta egendomen är belägen.

Vid tillämpningen av denna bestämmelse medräknas inte fast egendom som
används av bolaget eller den juridiska personen i dess egen industri-,
handels- eller jordbruksverksamhet eller i icke kommersiell
verksamhet.

§ 3. Förmögenhet bestående av lösöre får beskattas i den
avtalsslutande stat där den bostad befinner sig i vilken lösöret
används.

§ 4. Förmögenhet bestående av lös egendom, som utgör del av
rörelsetillgångarna i fast driftställe, vilket ett företag i en
avtalsslutande stat har i den andra avtalsslutande staten, eller av
lös egendom, hänförlig till fast centrum för att utöva fritt yrke som
person med hemvist i en avtalsslutande stat har i den andra
avtalsslutande staten, får beskattas i denna andra stat.

§ 5. Förmögenhet bestående av aktier eller andelar, som utgör del av
en väsentlig andel av kapitalet i ett bolag som har hemvist i en
avtalsslutande stat, får beskattas i denna stat. En person anses
inneha en väsentlig andel om personen i fråga ensam eller tillsammans
med släktingar, direkt eller indirekt, disponerar över aktier eller
andelar vilka sammanlagt ger rätt till 25 procent eller mer av
bolagets vinst.

§ 6. Förmögenhet bestående av fartyg eller luftfartyg som används i
internationell trafik samt av lös egendom som är hänförlig till
användningen av sådana fartyg eller luftfartyg beskattas endast i den
avtalsslutande stat där företaget har sin verkliga ledning.

§ 7. Alla andra slag av förmögenhet, som person med hemvist i en
avtalsslutande stat innehar, beskattas endast i denna stat.”

ARTIKEL 3

Artikel 13 i avtalet ändras enligt följande:

1. § 1 utgår och ersätts av följande bestämmelser:

”§ 1. Då en person med hemvist i en avtalsslutande stat uppbär
inkomst, som enligt bestämmelserna i detta avtal får beskattas i den
andra avtalsslutande staten, skall den förstnämnda staten, om inte
bestämmelserna i artikel 9 § 4 eller i § 2 nedan föranleder annat,
undanta inkomsten från beskattning men får vid bestämmandet av skatten
på denna persons återstående inkomst tillämpa den skattesats som
skulle ha gällt om inkomsten inte hade undantagits från beskattning.”

2. Följande nya paragraf införs efter § 2:

”§ 3. Då en person med hemvist i en avtalsslutande stat innehar
förmögenhet, som enligt bestämmelserna i artikel 12 §§ 1–6 får
beskattas i den andra avtalsslutande staten, skall den förstnämnda
staten från sin skatt på denna förmögenhet avräkna ett belopp
motsvarande den skatt som erlagts i den andra avtalsslutande staten.
Avräkningsbeloppet skall dock inte överstiga den del av skatten,
beräknad utan sådan avräkning, som belöper på den förmögenhet som
innehas i den andra avtalsslutande staten.”

ARTIKEL 4

Artikel 14 i avtalet och punkt 12 i protokollet till avtalet utgår och
ersätts av följande bestämmelser:

”§ 1. Detta avtal tillämpas på personer som har hemvist i en
avtalsslutande stat eller i båda avtalsslutande staterna.

§ 2. Vid tillämpningen av detta avtal åsyftar uttrycket ”person med
hemvist i en avtalsslutande stat” person som enligt lagstiftningen i
denna stat är skattskyldig där på grund av hemvist, bosättning, plats
för företagsledning eller annan liknande omständighet. Uttrycket
inbegriper emellertid inte person som är skattskyldig i denna stat
endast för inkomst från källa i denna stat eller för förmögenhet
belägen där.

§ 3. Då på grund av bestämmelserna i punkt 2 fysisk person har hemvist
i båda avtalsslutande staterna, bestäms hans hemvist på följande
sätt:

a) Han anses ha hemvist i den stat där han har en bostad som
stadigvarande står till hans förfogande; om han har en sådan bostad
i båda staterna, anses han ha hemvist i den stat med vilken hans
personliga och ekonomiska förbindelser är starkast (centrum för
levnadsintressena);

b) om det inte kan avgöras i vilken stat han har centrum för sina
levnadsintressen eller om han inte i någondera staten har en bostad
som stadigvarande står till hans förfogade, anses han ha hemvist i den
stat där han statigvarande vistas;

c) om han stadigvarande vistas i båda staterna eller om han inte
vistas stadigvarande i någon av dem, anses han ha hemvist i den stat
där han är medborgare;

d) om han är medborgare i båda staterna eller om han inte är
medborgare i någon av dem, avgör de behöriga myndigheterna i de
avtalsslutande staterna frågan genom ömsesidig överenskommelse.

§ 4. Då på grund av bestämmelserna i punkt 2 annan person än fysisk
person har hemvist i båda avtalsslutande staterna, anses personen i
fråga ha hemvist i den stat där den har sin verkliga ledning.”

ARTIKEL 5

Punkt 1 i protokollet till avtalet kompletteras med ett stycke 3:o,
som utformas på följande sätt;

”3:o. att med uttrycket ”behörig myndighet” eller ”högsta
finansmyndighet” förstås:

a) i Frankrike, ministern som handlägger budgetfrågor eller dennes
befullmäktigade ombud;

b) i Sverige, finansministern eller dennes befullmäktigade ombud.”

ARTIKEL 6

Punkt 5 i protokollet till avtalet ändras enligt följande:

1. Första stycket utformas som följer:

”Ehuru detta avtal endast tillämpas på direkta skatter på inkomst
eller på förmögenhet skall sjöfarts- eller luftfartsföretag, som har
sin verkliga ledning i Sverige och vilkas fartyg eller luftfartyg tar
ombord eller avlämnar passagerare eller gods på franskt område, inte
vara underkastade skatten på affärsverksamhet.”

2. Ett tredje stycke tillfogas, vilket utformas som följer:

”Vid tillämpningen av bestämmelserna i avtalet anses Scandinavian
Airlines System (SAS) ha sin verkliga ledning i Sverige, i den mån de
inkomster eller tillgångar på vilka avtalet tillämpas är
skattepliktiga i Sverige.”

ARTIKEL 7

1. Vardera avtalsslutande staten skall meddela den andra när de
åtgärder vidtagits som krävs för att detta tilläggsavtal skall träda i
kraft. Tilläggsavtalet träder i kraft den dag då det sista av dessa
meddelanden emottas.

2. Tilläggsavtalets bestämmelser tillämpas:

a) Om inte annat föreskrivs i punkt c) nedan, i fråga om
inkomstskatter, på skatt som utgår på inkomst för kalenderår eller
räkenskapsår som börjar dagen för ikraftträdandet av tilläggsavtalet
eller senare;

b) i fråga om förmögenhetsskatt:

på svensk förmögenhetsskatt som utgår på förmögenhetstillgångar som
innehas den 31 december 1983 eller senare;

på fransk skatt på stora förmögenheter som utgår på
förmögenhetstillgångar som innehas den 1 januari 1983 eller senare;

c) i fråga om artikel 6, från och med den 1 januari 1983.

ARTIKEL 8

Detta tilläggsavtal skall förbli i kraft under samma tid som avtalet
den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående
handräckning beträffande direkta skatter, det till avtalet fogade
protokollet och slutprotokollet den 24 december 1936.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen
bemyndigade, undertecknat detta tilläggsavtal och försett detsamma
med sina sigill.

Som skedde i Stockholm den 19 september 1983 i två exemplar på franska
språket. Förordning (1984:798).

Bilaga 2

till art. 1, 14 och 24 samt punkt 13 i protokollet

Avtalet gäller endast de skatter som anges i art. 1. Angående viss
annan beskattning se dock punkt 5 i protokollet samt SFS 1956:85.

I territoriellt hänseende tillämpas avtalet enligt art. 24 § 1
beträffande det egentliga Frankrike och de utomeuropeiska
departementen (Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion). Avtalet
är vidare — efter förfarande enligt art. 24 § 2 — tillämpligt
beträffande övriga utomeuropeiska områden för vars förbindelser med
främmande makt Frankrike svarar och vilka uttager skatter, som är
likartade med dem som anges i art. 1. I fortsättningen används
uttrycket ”Frankrike” för att beteckna avtalets tillämplighetsområde
på fransk sida.

Avtalets bestämmelser är i allmänmhet tillämpliga endast på fysiska
och juridiska personer, som har hemvist i Sverige eller i Frankrike.
Huruvida en fysisk eller juridisk person skall anses ha hemvist i
endera staten avgörs i första hand med ledning av lagstiftningen i
denna stat. I art. 14 punkterna 3 och 4 regleras fall av s.k.
dubbel bosättning, dvs. fall där den skattskyldige enligt svenska
beskattningsregler anses bosatt i Sverige och enligt franska
beskattningsregler anses bosatt i Frankrike. Vid tillämpningen av
avtalet skall i sådana fall den skattskyldige anses ha hemvist endast
i den avtalsslutande stat i vilken han har hemvist enligt nämnda
avtalsbestämmelser.

Person, som avses i 69 § kommunalskattelagen (1928:370), 17 § lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt och 17 § lagen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt, skall vid avtalets tillämpning anses ha
hemvist i Sverige, såvitt fråga är om svensk beskickning eller lönat
svenskt konsulat i Franskrike.

Person, som avses i 70 § 1 mom. kommunalskattelagen, 18 § 1 mom. lagen
om statlig inkomstskatt och 18 § lagen om statlig förmögenhetsskatt,
skall vid avtalets tillämpning anses ha hemvist i Frankrike, såvitt
fråga är om fransk beskickning eller lönat franskt konsulat i
Sverige.

Oskiftat dödsbo åtnjuter befrielse från svensk skatt på inkomst eller
förmögenhet som belöper på dödsbodelägare med hemvist i Frankrike i
den utsträckning skattenedsättning enligt avtalet skulle ägt rum för
sådan dödsbodelägare, om denne själv uppburit inkomsten eller innehaft
förmögenheten.

Om skyldighet att erlägga kupongskatt på aktieutdelning åligger
oskiftat dödsbo, skall således på grund av bestämmelserna i art. 9
kupongskatt inte tas ut i den mån utdelningen belöper på
dödsbodelägare med hemvist i Frankrike.

till art. 13

1. Inkomst från Sverige beskattas här i den mån svenska
skatteförfattningar föranleder det och inskränkning av
skattskyldigheten inte följer av övriga artiklar. Detsamma gäller i
fråga om förmögenhetstillgång som är belägen i Sverige. Om inkomsten
eller förmögenheten beskattas även i Frankrike, medges lättnad vid den
franska beskattningen enligt art. 13.

2. Inkomst från Frankrike, som enligt avtalets bestämmelser får
beskattas där och som uppbärs av en fysisk eller juridisk person med
hemvist i Sverige, skall enligt art. 13 § 1 inte medtas vid taxering
i Sverige med undantag för inkomst som anges i anvisningspunkten 3
nedan. Om den skattskyldige taxeras till statlig inkomstskatt för
annan inkomst, kan skatteprogressionen komma att påverkas. Till
förebyggande härav iakttas följande.

Först uträknas den statliga inkomstskatt som skulle ha påförts, om den
skattskyldiges hela inkomst beskattats endast i Sverige utan hänsyn
till avtalets bestämmelser. Därefter fastställs hur stor procent den
sålunda uträknade skatten utgör av hela den inkomst på vilken skatten
beräknats. Med den sålunda erhållna procentsatsen uttages skatt på den
inkomst som skall beskattas i Sverige.

Exempel: En person med hemvist i Sverige har en beräknad
beskattningsbar inkomst av 110 000 kronor. Av inkomsten utgör 10 000
kronor inkomst av fast egendom i Frankrike, som enligt art. 2 skall
beskattas endast i Frankrike. Om den statliga inkomstskatten på
110 000 kronor motsvarar 12%, skall denna procentsats tillämpas på de
100 000 kronor som skall beskattas i Sverige.

I fall som nu nämnts skall taxeringsnämnd i deklarationen anteckna
grunden för uträkningen av den statliga inkomstskatten. Längdförande
myndighet svarar för att sådan anteckning görs i skattelängden.

3. Då inkomst från Frankrike, som avses i art. 6 A, samt utdelning och
skattetillgodohavande enligt art. 9 § 3 uppbärs av person med hemvist
i Sverige, medtas inkomsten vid taxering i Sverige. Likaså tas
förmögenhetstillgång, som är belägen i Frankrike, med vid taxering
till svensk förmögenhetsskatt. Svensk skatt på inkomsten resp.
förmögenheten sätts ned genom avräkning enligt art. 9 § 4, art. 13 §
2 resp. art. 13 § 3. I fråga om utdelning och skattetillgodohavande,
se anvisningspunkten 3 tredje stycket till art. 8 och 9. Beträffande
inkomst som avses i art. 6 A beräknas svensk skatt på inkomsten utan
avdrag för fransk skatt som omfattas av avtalet. Avdrag medges i
vanlig ordning för omkostnader som hänför sig till inkomsten. Från den
sålunda beräknade svenska skatten avräknas enligt art. 13 § 2 fransk
skatt som enligt art. 6 A påförts inkomsten.

Den skattskyldige bör i samband med sin självdeklaration för det
beskattningsår för vilket inkomsten eller förmögenheten upptas till
beskattning förete utredning om den franska skatt som påförts
inkomsten resp. förmögenheten.

Avräkning av fransk inkomstskatt enligt art. 9 § 4 och art. 13 § 2 får
ske med belopp motsvarande högst summan av de svenska skatter som
belöper på inkomsten. Angående beräkning av svensk skatt på utdelning
och skattetillgodohavande, se anvisningspunkten 3 till art. 8 och 9.
På inkomsten från Frankrike anses belöpa så stor andel av hela
den statliga inkomstskatten som inkomsten — efter avdrag för
kostnader — utgör av den skattskyldiges sammanlagda inkomst av olika
förvärvskällor som skall taxeras i samma kommun som inkomsten från
Frankrike.

Avräkning sker i första hand från den statliga inkomstskatten. Förslår
ej denna, avräknas återstoden från kommunal inkomstskatt som belöper
på inkomsten.

Taxeringsnämnd skall i deklarationen anteckna motvärdet i svenska
kronor av den franska skatten på inkomsten och ange att avräkning
skall ske med detta skattebelopp, dock högst med beloppet av de
svenska skatterna på inkomsten. Längdförande myndighet svarar för att
anteckning om avräkning görs i skattelängden.

Exempel: En fysisk person med hemvist i Sverige uppbär utdelning från
ett franskt bolag med 6 000 kronor. Utdelningsmottagaren erhåller även
skattetillgodohavande av franska staten med 3 000 kronor. På summan av
utdelningen och skattetillgodohavandet har uttagits fransk källskatt
med 1 350 kronor. Avdragsgilla kostnader och extra avdrag uppgår till
sammanlagt 2 000 kronor. Den skattskyldige antas vidare uppbära
nettointäkter av i Sverige lokaliserade förvärvskällor med ett belopp
av 90 000 kronor och vid taxeringen till statlig inkomstskatt åtnjuta
allmänna avdrag med 3 000 kronor. Den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten blir sålunda (7 000+90 000-3 000=)94 000 kronor. I
deklarationen antecknas: ”Avräkning från inkomstskatt enligt avtalet
7 000
med Frankrike skall ske med 1 350 kronor, dock högst med
97 000
av hela den statliga och kommunala inkomstskatten.

Avräkning sker i första hand från den statliga inkomstskatten.”

Har den skattskyldige flera inkomster från utlandet kan vid
avräkningsförfarandet även bestämmelserna i 25 § första stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt bli tillämpliga. Förordning
(1984:798).