Lag (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

SFS nr
1982:1006
Departement/myndighet
Finansdepartementet
Utfärdad
1982-11-25
Författningen har upphävts genom
SFS 1992:680
Upphävd
1993-04-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 1992:638

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om avdrags- och uppgiftsskyldighet i
fråga om ersättningar för vissa uppdrag, som lämnas till fysiska eller
juridiska personer.

2 § Bestämmelserna i denna lag om avdragsskyldighet är inte
tillämpliga om uppdragsgivaren är skyldig att som huvudarbetsgivare
göra skatteavdrag på ersättningen enligt 39 § 1 mom. första stycket
uppbördslagen (1953:272).

3 § När i denna lag uttryck används som förekommer i
kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
taxeringslagen (1990:324) eller uppbördslagen (1953:272), har de
samma innebörd som i dessa lagar. Lag (1990:388).

Uppdragen

4 § Denna lag gäller i fråga om uppdrag som utgör skattepliktig tjänst
enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt och

1. avser mark och innefattar undersökning, planering, jordbearbetning,
jordförbättring, schaktning, sprängning, borrning, dränering, utfyllning
eller ytbeläggning;

2. avser växande skog, odling eller annan växtlighet och innefattar
röjning, sådd, plantering, uppskattning, märkning, gödsling, beskärning,
gallring, skörd, avverkning eller växtskydd;

3. avser byggnad eller annan anläggning och innefattar uppförande,
anläggande, rivning, reparation, ändring eller underhåll;

4. avser uppdragsgivarens näringsverksamhet och innefattar tillverkning
på beställning, montering, rengöring, reparation, ändring eller
underhåll samt utförs på uppdragsgivarens arbetsplats;

5. avser godstransport för sådan verksamhet för vilken uppdragsgivaren
är bokföringsskyldig. Lag (1990:1325).

Avdragsskyldighet m. m.

5 § En uppdragsgivare skall vid varje utbetalning av ersättning på grund
av uppdraget göra avdrag med 50 procent av ersättningen. Något avdrag
skall dock inte göras

1. om uppdraget avser privatbostadsfastighet, och uppdragsgivaren är
fysisk person eller dödsbo;

2. om uppdraget avser bostadslägenhet som uppdragsgivaren innehar på
grund av hyresavtal eller tjänsteavtal eller som medlem i
bostadsförening eller som delägare i bostadsaktiebolag;

3. om uppdraget ges till staten, landstingskommun, kommun eller kyrklig
kommun;

4. om uppdragstagaren är fysisk person och betalningen erläggs mot
faktura som innehåller uppgift om uppdragstagarens namn och
personnummer, ersättningens storlek samt uppgift om att uppdragstagaren
är skyldig att betala preliminär B-skatt;

5. om uppdragstagaren är juridisk person och betalningen erläggs mot
faktura som innehåller uppgift om uppdragstagarens namn och det nummer
som uppdragstagaren är registrerad under enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, eller, om uppdragstagaren inte är registrerad, hans
organisationsnummer samt uppgift om ersättningens storlek och
mervärdeskattens belopp;

6. om det med fog kan antas att ersättningen till uppdragstagaren på
grund av uppdraget inte kommer att uppgå till 500 kronor.

I ersättning som avses i första stycket skall inte räknas in vad som
utgör betalning för material och dylikt. Lag (1990:1325).

6 § Den skattemyndighet som skall utfärda uppdragstagarens skattsedel
för preliminär skatt för det år då ersättningen betalas ut, får besluta
att avdraget skall underlåtas eller göras efter en lägre procentsats än
som anges i 5 §. Sådant beslut får meddelas om uppdragstagaren gör
sannolikt, eller det annars framstår som troligt, att den preliminära
skatten därmed bättre kommer att motsvara den slutliga skatten. Lag
(1990:388).

7 § I fråga om inbetalning och redovisning av ett innehållet belopp
skall bestämmelserna i 24 § 2 mom. samt 52–55 och 83 §§ uppbördslagen
(1953:272) om arbetsgivares inbetalning och redovisning av preliminär
A-skatt gälla i tillämpliga delar.

Bestämmelser om skyldighet att lämna kontrolluppgift om den utbetalade
ersättningen finns i 3 kap. lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter.

På ett innehållet belopp som inte har betalats i rätt tid och ordning
skall dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 § 2–5 mom. uppbördslagen.
Skattemyndigheten får medge befrielse helt eller delvis från
skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl.
Lag (1992:638).

Uppgiftsskyldighet

8 § Den som i sin självdeklaration skall redovisa
privatbostadsfastighet, aktie i bostadsaktiebolag eller andel i
bostadsförening skall för varje uppdragstagare, till vilken under
beskattningsåret ersättning betalats för uppdrag enligt 4 § 1–3
beträffande fastigheten eller bostadslägenhet som hör till aktien eller
andelen, i deklarationen lämna uppgift om

1. namn och postadress samt i förekommande fall registreringsnummer till
mervärdeskatt eller organisationsnummer;

2. ersättningens storlek.

Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger inte, om
ersättningen är mindre än 1 000 kronor.

I ersättningen skall inte räknas in vad som utgör betalning för material
och dylikt. Lag (1990:1325).

9 § Är uppgift som den uppgiftsskyldige lämnat ofullständig, får
skattemyndigheten anmana den uppgiftsskyldige att avhjälpa bristen. Lag
(1990:388).

10 § har upphört att gälla genom lag (1983:856).

11 § Om en uppgiftsskyldig inte hörsammar en anmaning enligt 9 §, får
skattemyndigheten förelägga vite. Bestämmelserna i 83 § uppbördslagen
(1953:272) om vite gäller i tillämpliga delar. Anmaning vari vite har
förelagts skall delges den uppgiftsskyldige. Lag (1990:388).

Betalningsskyldighet för uppdragstagarens skatt

12 § En uppdragsgivare som underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt
5 § är betalningsskyldig för uppdragstagarens skatt för det
beskattningsår då ersättningen betalades ut intill det belopp som skulle
ha innehållits. Betalningsskyldighet föreligger dock inte om
uppdragstagaren redovisat mervärdeskatt i sin allmänna självdeklaration
för samma år, vid utbetalningen av ersättningen är skyldig att betala
preliminär B-skatt eller, om uppdragstagaren är juridisk person,
registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Lag (1990:1325).

13 § Har en uppgiftsskyldig i fall som avses i 8 § underlåtit att
fullgöra sin uppgiftsskyldighet och har därigeno en fullgöra sin
uppgiftsskyldighet och har därigeno ersättning inte blivit redovisad
av honom, är den uppgiftsskyldige betalningsskyldig för
uppdragstagarens skatt för det beskattningsår då ersättningen
betalades ut intill ett belopp som svarar mot 50 procent av den
oredovisade ersättningen. Medför den uppgiftsskyldiges underlåtenhet
att uppdragstagaren inte kan identifieras, föreligger
betalningsskyldighet intill ett belopp motsvarande 50 procent av den
ersättning som har betalats ut.

Betalningsskyldighet föreligger inte, om den uppgiftsskyldige
frivilligt har rättat oriktig uppgift. Lag (1983:856).

14 § Betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § får helt efterges, om
underlåtenheten eller felaktigheten kan antas ha sådant samband med
uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges ålder, sjukdom, bristande
erfarenhet eller därmed jämförligt förhållande att den kan anses
ursäktlig. Detsamma gäller om underlåtenheten eller felaktigheten
framstår som ursäktlig med hänsyn till den oriktiga uppgiftens
beskaffenhet, till upplysningar som uppdragstagaren lämnat eller till
någon annan särskild omständighet.

Om det visar sig att eftergift skulle kunna beviljas enligt
bestämmelserna i första stycket, skall dessa bestämmelser beaktas,
även om detta inte har yrkats.

15 § Fråga om betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § eller på grund
av att uppdragsgivaren inte har betalat in ett innehållet belopp i rätt
tid skall prövas av den skattemyndighet som skall utfärda
uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges skattsedel på slutlig skatt
för det inkomstår då ersättningen betalades ut. Om uppdragsgivaren eller
den uppgiftsskyldige är handelsbolag eller annars enligt 53 § 2 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) inte skall taxeras för ersättningen, är
skattemyndighet, som skall utfärda sådan skattsedel för delägare, i
stället behörig.

På ett belopp för vilket betalningsskyldighet har ålagts enligt 12 §
skall dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 § 2–5 mom. uppbördslagen
(1953:272). Som förfallodag räknas därvid den dag då beloppet skulle ha
betalats om det innehållits. Skattemyndigheten får medge befrielse helt
eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns
särskilda skäl. Lag (1992:638).

Kreditering på uppdragstagaren

16 § Ett belopp som uppdragsgivaren har innehållit enligt 5 § skall
gottskrivas uppdragstagaren som preliminär skatt för det
beskattningsår då det innehölls, även om det inte betalas in av
uppdragsgivaren. Om uppdragstagaren är handelsbolag eller annars
enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) inte skall taxeras
för ersättningen, skall beloppet i stället gottskrivas som
mervärdeskatt för den redovisningsperiod då det innehölls.

Ett belopp, som inte har innehållits men betalats in av uppdragsgivaren
eller den uppgiftsskyldige i enlighet med beslut av skattemyndigheten
eller förvaltningsdomstol, skall gottskrivas uppdragstagaren som
preliminär skatt för det beskattningsår då ersättningen betalades ut. Om
uppdragstagaren är handelsbolag eller annars enligt 53 § 2 mom.
kommunalskattelagen inte skall taxeras för ersättningen, skall beloppet
i stället gottskrivas som mervärdeskatt för den redovisningsperiod då
ersättningen betalades ut.

Ett belopp som inte har kunnat gottskrivas en uppdragstagare inom sju
år efter utgången av det kalenderår då det betalades in skall
tillfalla statsverket. Lag (1990:388).

Indrivning av obetalda belopp, m. m.

17 § Om en uppdragsgivare har innehållit ett belopp enligt 5 § men
inte betalat in detta i rätt tid och ordning eller är
betalningsskyldig för ett belopp enligt 12 §, får beloppet, sedan
beslut om betalningsskyldighet har meddelats, drivas in i den ordning
som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272).
Detsamma gäller om en uppgiftsskyldig är betalningsskyldig för ett
belopp enligt 13 §. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga
rum utom för belopp för vilket betalningsskyldighet ålagts med stöd av
12 §. Bestämmelserna i uppbördslagen om avkortning, avskrivning och
antagande av ackordsförslag skall också tillämpas.

Anteckningsskyldighet, revision m. m.

18 § En uppdragsgivare som är bokföringsskyldig skall ha sin bokföring
så ordnad att det av denna framgår uppdragstagarens namn och postadress,
personnummer, organisationsnummer eller registreringsnummer till
mervärdeskatt samt ersättning. Har avdrag gjorts på ersättningen enligt
5 §, skall också det avdragna beloppet framgå. Uppdragsgivare som inte
är bokföringsskyldiga skall föra motsvarande anteckningar.

En uppdragsgivare är skyldig att efter anmaning lämna uppgift om
anlitade uppdragstagare, utbetalade ersättningar och beloppen av gjorda
avdrag. Hörsammas inte anmaningen gäller bestämmelserna i 83 §
uppbördslagen (1953:272) om vite.

Revision får verkställas hos en uppdragsgivare för kontroll av att
bestämmelserna om avdrag eller uppgiftsskyldighet har följts. Därvid
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 8–14 §§
taxeringslagen (1990:324) om taxeringsrevision.

Behörig att besluta om anmaning, föreläggande av vite eller revision är
riksskatteverket samt den skattemyndighet som får besluta om revision
hos uppdragsgivaren enligt 78 § uppbördslagen. Lag (1990:388).

Regressrätt m. m.

19 § Om en uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig har betalat ett belopp
för uppdragstagaren i enlighet med ett beslut om betalningsskyldighet på
grund av underlåtenhet att innehålla beloppet eller ett beslut om
betalningsskyldighet med stöd av 13 §, får uppdragsgivaren eller den
uppgiftsskyldige söka detta åter av uppdragstagaren. Därvid skall till
kronofogdemyndigheten överlämnas det indrivningskvitto som har utfärdats
vid betalningen eller på annat sätt styrkas att beloppet har betalats.

Kronofogdemyndigheten får driva in beloppet hos uppdragstagaren i den
ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen
(1953:272).

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om
regressfordran enligt första stycket. Lag (1992:638).

20 § Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige efter besvär funnits
icke vara ansvarig för ett belopp, skall skattemyndigheten återbetala
det belopp och den avgift som har betalats. På det återbetalda beloppet
skall restitutionsränta beräknas enligt 69 § 2 mom. uppbördslagen
(1953:272). Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige står i skuld
för skatt enligt uppbördslagen, mervärdeskatt, arbetsgivaravgift enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter eller avgift enligt lagen (1982:423)
om allmän löneavgift, har denne dock rätt att återfå bara vad som
överstiger de obetalda skatterna eller avgifterna och de räntor eller
avgifter som belöper på dessa. I lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter finns också föreskrifter som
begränsar rätten till återbetalning. Lag (1990:388).

21 § Om en uppdragsgivare har underlåtit att betala in ett belopp som
har innehållits eller underlåtit att innehålla ett belopp eller om en
uppgiftsskyldig är betalningsskyldig enligt 13 §, får skattemyndigheten
inte ålägga uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige
betalningsskyldighet för beloppet senare än sju år efter utgången av det
kalenderår, då ersättningen betalades ut. Lag (1990:388).

Ställföreträdares betalningsskyldighet

22 § Den som i egenskap av företrädare för en uppdragsgivare,
som är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala in ett innehållet belopp i rätt tid och
ordning är tillsammans med uppdragsgivaren betalningsskyldig
för beloppet och den dröjsmålsavgift som belöper på detta.
Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det
föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall
föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan uppdragsgivarens
betalningsskyldighet för beloppet har bortfallit enligt lagen
(1982:188) om preskription av skattefordringar m. m. Hos den som har
blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i den ordning som
gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272).
Därvid får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken äga rum.

Den som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket
får söka beloppet åter av den juridiska personen. Därvid skall
bestämmelserna i 19 § tillämpas.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga
om regressfordringar enligt tredje stycket.

Straff, besvär m. m.

23 § En uppdragstagare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till
myndighet, uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig lämnar oriktig uppgift
om något förhållande, som har betydelse för uppdragstagarens
skyldighet att vidkännas avdrag eller för den uppgiftsskyldiges
redovisning enligt 8 §, eller underlåter att lämna föreskriven uppgift
av sådant slag, döms till böter.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om gärningen är belagd med
straff i uppbördslagen (1953:272) eller i skattebrottslagen
(1971:69).

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

24 § En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter sin skyldighet att innehålla ett belopp för en
uppdragstagare, som inte är påförd preliminär B-skatt eller, om
uppdragstagaren är juridisk person, inte är registrerad enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt eller som inte har lämnat uppgift om sitt
organisationsnummer i fakturan, döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket. Lag
(1990:1325).

25 § En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåter att i föreskriven tid till skattemyndigheten betala in ett
belopp som har innehållits, döms till böter. Om gärningen rör betydande
belopp eller någon annan försvårande omständighet föreligger, döms till
fängelse i högst ett år.

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt
denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt denna paragraf. Lag (1990:388).

26 § Den som i fall som avses i 8 § uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet döms till
böter.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om gärningen är belagd med
straff i skattebrottslagen (1971:69).

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket. Lag
(1983:856).

27 § Skattemyndighetens beslut får överklagas hos länsrätten.

Följande beslut av skattemyndigheten får inte överklagas:

beslut om revision,

beslut varigenom vite har förelagts,

beslut som avser sättet för redovisning eller inbetalning av ett
innehållet belopp.

Har riksskatteverket beslutat om revision eller föreläggande av vite,
får beslutet inte överklagas. Lag (1990:388).

28 § En uppdragstagare, uppdragsgivare eller en uppgiftsskyldig får
överklaga skattemyndighetens beslut inom två månader från den dag han
fått del av beslutet.

Bestämmelserna i 6 kap. 5–7 §§ taxeringslagen (1990:324) gäller när en
uppdragstagare, uppdragsgivare eller en uppgiftsskyldig överklagat
skattemyndighetens beslut. Lag (1990:388).

29 § Riksskatteverket får överklaga skattemyndighetens beslut.
Överklagandet skall ha kommit in inom två månader från den dag beslutet
meddelades. Lag (1990:388).

30 § Bestämmelserna i 6 kap. 10–23 §§ taxeringslagen (1990:324) gäller
för mål enligt denna lag. Vad som i taxeringslagen sägs om skattskyldig
skall gälla uppdragstagare, uppdragsgivare och uppgiftsskyldig.

Länsrättens beslut i fråga som avses i 6 § får inte överklagas. Lag
(1990:388).

31 § Överklagas ett beslut enligt denna lag inverkar detta inte på
skyldigheten att betala det belopp som överklagandet avser.

Ändras eller upphävs ett beslut, på vilket utmätning eller annan
verkställighet följt hos uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige
skall verkställigheten såvitt möjligt återgå. Lag (1990:388).

Övergångsbestämmelser

1985:114

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

De nya bestämmelserna i 25 § tredje och fjärde styckena tillämpas även
på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att
ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
Såvitt gäller underrättelse om brottsmisstanke tillämpas de nya
bestämmelserna endast på underrättelser som delges efter
ikraftträdandet.

1990:388

Denna lag träder i kraft den 30 juni 1990 och tillämpas från och med den
1 januari 1991. Äldre bestämmelser i 27–29 §§ gäller för beslut som har
meddelats före den 1 januari 1991. De nya bestämmelserna om
riksskatteverkets överklaganderätt och om företrädare för det allmänna
tillämpas dock från och med den 1 januari 1991 även om beslutet
meddelats dessförinnan.

1992:638

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller
dock fortfarande i fråga om belopp som förfallit till betalning före
ikraftträdandet.