Förordning (1982:909) om avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden

SFS nr
1982:909
Departement/myndighet
Finansdepartementet
Utfärdad
1982-10-14
Författningen har upphävts genom
SFS 1991:171
Upphävd
1991-05-01

1 § Det mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 9
november 1972 ingångna avtalet om handräckning i skatteärenden i dess
genom tilläggsavtal den 21 juli 1976, den 11 juni 1981 och den 18
februari 1987 ändrade lydelse samt två i anslutning till avtalet
träffade överenskommelser, skall gälla för Sveriges del. Tilläggsavtalet
den 18 februari 1987 har trätt i kraft den 20 december 1987.

Avtalet i dess genom tilläggsavtalen ändrade lydelse och
överenskommelserna i svensk text framgår av bilagorna 1–3 till denna
förordning. Förordning (1987:1041).

2 § Ärenden, som sammanhänger med tillämpningen av avtalet,
tilläggsavtalen och överenskommelserna och som skall handläggas av
behörig myndighet i Sverige, prövas av riksskatteverket, dock ej såvitt
avser beslut eller överenskommelse som avses i artiklarna 6 och 20 i
avtalet. Sådana ärenden samt ärenden som är av särskild betydelse eller
i övrigt av sådan beskaffenhet att de bör avgöras av regeringen, skall
riksskatteverket med eget yttrande överlämna dit. Riksskatteverkets
beslut enligt denna förordning får inte överklagas. Förordning
(1987:1041).

Övergångsbestämmelser

1987:1041

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om ärenden som har kommit in
till riksskatteverket före den 20 december 1987.

1991:171

Den upphävda förordningen tillämpas dock på ärenden som
kommit in till riksskatteverket före den 9 maj 1991.

Bilaga 1

Avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning
i skatteärenden Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge har, föranledda av önskan att ingå ett avtal om handräckning i
skatteärenden, överenskommit om följande bestämmelser:

Allmänna bestämmelser

Artikel 1

De avtalsslutande staterna förbinder sig att lämna varandra handräckning
i skatteärenden enligt detta avtal i fråga om:

a) delgivning av handlingar,

b) utredning i skatteärenden, såsom införskaffande av deklarationer
eller andra uppgifter och utbyte av upplysningar utan särskild begäran
eller efter framställning i det enskilda fallet,

c) tillhandahållande av deklarationsblanketter och andra
skatteblanketter,

d) åtgärder för att undvika att preliminär skatt tas ut i mer än en
stat,

e) uppbörd av skatt,

f) överföring av skatt, samt

g) indrivning av skatt och säkerställande av betalning för fordran på
skatt.

Artikel 2

Med skatt avses i detta avtal:

a) skatt, på vilken avtal mellan de avtalsslutande staterna för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst,
förmögenhet, arv eller kvarlåtenskap äger tillämpning,

b) gåvoskatt,

c) motorfordonsskatt, i den omfattning som anges i överenskommelse
enligt artikel 20,

d) mervärdeskatt och annan allmän omsättningsskatt, i den omfattning som
anges i överenskommelse enligt artikel 20,

e) punktskatter, i den omfattning som anges i överenskommelse enligt
artikel 20,

f) socialförsäkringsavgifter och andra offentliga avgifter i den
omfattning som anges i överenskommelse enligt artikel 20.

Med skatt likställes förskott på sådan skatt och avgift som avses i
första stycket.

Artikel 3

Avtalsslutande stat är skyldig lämna handräckning enligt artikel 1 i
alla de skatteärenden och i fråga om alla de skatteanspråk, som
uppkommit i annan avtalsslutande stat i enlighet med dess lagstiftning
beträffande de skatter och avgifter som omfattas av artikel 2. I ärenden
rörande skatt som avses i artikel 2 a) föreligger dock sådan skyldighet
endast om skatten omfattas av avtal för undvikande av dubbelbeskattning
med den avtalsslutande stat som begär handräckningen.

Handräckning får avse åtgärd icke blott mot skattskyldig utan även mot
arbetsgivare och annan som har varit skyldig att innehålla skatt vid
utbetalning av lön eller annan förmån, och mot annan som enligt
lagstiftningen i den stat som begär handräckningen är ansvarig för
skatt.

Framställning om handräckning får göras endast om den begärda åtgärden
icke kan vidtas i den egna staten utan väsentliga svårigheter och om den
stat som gör framställningen enligt sin egen lagstiftning kan på begäran
av den stat till vilken framställningen riktats verkställa motsvarande
handräckning.

Artikel 4

Framställning om handräckning och skriftväxling mellan de avtalsslutande
staterna enligt detta avtal ombesörjes av behörig myndighet i dessa
stater.

Med ”behörig myndighet” avses för Sveriges vidkommande:
finansdepartementet, för Danmarks vidkommande: finansministeriet,
skattedepartementet, för Finlands vidkommande: finansministeriet och
skattestyrelsen, för Islands vidkommande: finansministeriet
(fjrmlarduneytiö) och för Norges vidkommande: finans- og
tolldepartementet,

eller sådan myndighet i envar av dessa stater åt vilken uppdragits att i
ovannämnda myndigheters ställe handha frågor enligt detta avtal.

Artikel 5

Framställningar och andra handlingar i ärenden angående handräckning
skall vara avfattade på danska, norska eller svenska språket eller vara
åtföljda av en översättning till något av dessa språk. Beträffande
ärenden om delgivning gäller detta dock endast framställningen om
delgivning.

I framställning om handräckning skall anges den myndighet som i första
hand begärt handräckningen samt namn, yrke eller titel, adress,
födelsedata och hemortskommun samt, om möjligt, arbetsplats och
vistelseort beträffande den person saken gäller. Framställningen bör
vidare innehålla uppgift om övriga omständigheter, som kan tjäna till
ledning för att identifiera denna person.

Artikel 6

Framställning om handräckning kan avböjas, om den stat, hos vilken
handräckningen begärts, anser denna ägnad att strida mot dess allmänna
intresse.

Artikel 7

Efterkommes icke framställning om handräckning, skall den stat som
begärt handräckningen ofördröjligen underrättas om beslutet och skälen
för detta.

Verkställes handräckning, skall den stat, hos vilken handräckningen
begärts, snarast underrätta den andra staten om resultatet av
handräckningen.

I underrättelse enligt denna artikel skall även anges sådana
omständigheter, som kan vara av betydelse för vidare åtgärder i
skatteärendet.

Artikel 8

Handling, som utfärdats eller bestyrkts av domstol eller
förvaltningsmyndighet i en av de avtalsslutande staterna, behöver ej
legaliseras för att användas i skatteärende inom annan avtalsslutande
stats område. Motsvarande gäller i fråga om handling, som underskrivits
av tjänsteman hos domstolen eller myndigheten, om sådan underskrift är
tillräcklig enligt lagstiftningen i den stat domstolen eller myndigheten
tillhör.

Delgivning av handlingar

Artikel 9

Delgivning enligt detta avtal skall ske i den ordning som för liknande
delgivning tillämpas enligt lagstiftning eller administrativ praxis i
den stat hos vilken delgivning begärts. Begäran om delgivning av
handling skall innehålla kort uppgift om handlingens innehåll.

Om den stat som begär delgivningen så önskar, kan delgivning ske i
särskild form, i den mån det begärda förfarandet står i överensstämmelse
med lagstiftningen i den stat i vilken delgivningen skall ske.

Artikel 10

Såsom bevis om delgivningen skall gälla antingen ett daterat och
bestyrkt erkännande av den, med vilken delgivningen skett, eller ett
intyg av vederbörande myndighet i den stat, hos vilken delgivningen
begärts, utvisande formen och tiden för delgivningen.

Införskaffande av uppgifter m. m.

Artikel 11

Uppgifter skall införskaffas i enlighet med lagstiftningen i den stat,
till vilken framställningen riktats.

Framställning om införskaffande av uppgifter kan avböjas, om affärs-,
fabrikations- eller yrkeshemlighet skulle yppas om framställningen
efterkommes.

Artikel 11 A

Företrädare för myndighet i avtalsslutande stat kan i skatteärende av
väsentligt intresse för denna stat efter framställning av behörig
myndighet i samma stat tillåtas närvara vid utredning i sådant
skatteärende i annan avtalsslutande stat. Framställning härom prövas av
behörig myndighet i denna andra stat, som snarast underrättar den
behöriga myndigheten i den förstnämnda staten om sitt beslut. Bifalles
framställningen, anges i underrättelsen tid och plats för utredningen
samt de övriga uppgifter som bedömes erforderliga för den behöriga
myndighet som gjort framställningen.

Företrädare som avses i första stycket får icke fatta beslut i frågor
som rör utredningen men kan framföra förslag i sådana frågor till
myndighet eller tjänsteman åt vilken uppdragits att verkställa
utredningen. Beslut i anledning av sådant förslag fattas av myndigheten
eller tjänstemannen.

Upplysningar som framkommit vid utredningen skall behandlas såsom
hemliga och får icke yppas för andra personer eller myndigheter, häri
inbegripna personer som tjänstgör vid domstolar och andra judiciella
myndigheter, än dem som handlägger taxering (beskattning), uppbörd eller
indrivning av skatter som avses i detta avtal eller avgör besvär eller
frågor om åtal i anslutning härtill.

Avslås framställning som avses i första stycket, äger bestämmelserna i
artikel 7 första stycket motsvarande tillämpning.

Artikel 12

Behörig myndighet i avtalsslutande stat skall, i den mån det kan ske på
grundval av tillgängliga kontrolluppgifter eller motsvarande uppgifter,
snarast möjligt efter utgången av varje kalenderår, utan särskild
framställning, tillställa behörig myndighet i envar av de andra
avtalsslutande staterna upplysningar avseende i denna stat bosatta
fysiska personer eller där hemmahörande juridiska personer beträffande:

a) utdelningar från aktiebolag och liknande juridiska personer,

b) räntor på obligationer och andra sådana värdepapper,

c) tillgodohavanden hos banker, sparbanker och liknande inrättningar
samt räntor på sådana tillgodohavanden,

d) innehav av fast egendom,

e) royalty och annan periodiskt utgående avgift för utnyttjande av
upphovsrätt, patent, mönster, varumärke eller annan sådan rättighet
eller egendom,

f) löner, arvoden, pensioner och livräntor,

g) skade-, försäkrings- och annan sådan ersättning som erhållits i
samband med näringsverksamhet, samt

h) andra inkomster eller tillgångar, i den mån överenskommelse träffats
därom enligt artikel 20.

Behörig myndighet i avtalsslutande stat skall verka för att uppgifter,
som framkommit vid utredning i denna stat i ärende angående skatt och
som kan antas beröra sådant ärende i annan avtalsslutande stat, snarast
överlämnas till den behöriga myndigheten i denna andra stat.

Om det i den stat som mottagit upplysningarna framkommer, att
upplysningarna icke motsvarar de verkliga förhållandena, skall behörig
myndighet i denna stat på lämpligt sätt underrätta den behöriga
myndigheten i den stat, som lämnat upplysningarna, om förhållandet.

Då person bosatt i en av de avtalsslutande staterna avlidit och
efterlämnat fast egendom i annan avtalsslutande stat eller tillgångar
nedlagda i rörelse där, skall behörig myndighet i förstnämnda stat, så
snart kännedom vunnits om förhållandet, underrätta behörig myndighet i
den andra staten därom.

Indrivning av skatt

Artikel 13

Beslut i skatteärende, som enligt lagstiftningen i en av de
avtalsslutande staterna är exigibelt i denna stat, skall erkännas som
exigibelt i annan avtalsslutande stat. Handräckning för indrivning av
skatt på grund av sådant beslut skall verkställas i sistnämnda stat i
den ordning och med iakttagande av de preskriptionsregler som gäller för
indrivning av skatt av motsvarande slag enligt dess egen lagstiftning.

Den myndighet som i första hand begär handräckning för indrivning skall
i framställningen intyga att beslutet är exigibelt i den egna staten
samt ange den tidpunkt då rätten att uttaga skatten helt eller delvis
upphör på grund av preskription enligt denna stats lagstiftning; denna
myndighets behörighet skall bestyrkas av myndighet som avses i artikel
4.

Artikel 14

Har skattskyldig eller annan som avses i artikel 3 andra stycket
avlidit, får indrivning ej ske med belopp överstigande värdet av
tillgångarna i dödsboet. Är boet skiftat, får av arvinge eller annan som
förvärvat egendom på grund av dödsfallet icke indrivas mer än som
motsvarar värdet av egendomen vid tiden för förvärvet.

Artikel 15

För skatt som skall indrivas enligt detta avtal åtnjutes ej i den stat
hos vilken handräckning begärts, sådan särskild förmånsrätt som där kan
gälla för dess egna skatter.

I ärende angående indrivning av skatt enligt detta avtal får åtgärd för
att inleda rättegångsförfarande vid annan domstol än förvaltningsdomstol
eller konkursförfarande icke vidtagas i den stat hos vilken indrivning
begärts, med mindre behörig myndighet i denna stat, efter framställning
av den behöriga myndigheten i den stat som gjort framställningen,
uttryckligen samtycker till sådan åtgärd.

Artikel 16

Upphör, innan ärende angående indrivning av skatt enligt detta avtal
avslutats, rätten att uttaga skatten helt eller delvis enligt
lagstiftningen i den stat som begärt handräckningen på grund av
betalning, nedsättning eller undanröjande av taxering (beskattning),
avkortning eller annan anledning, skall den behöriga myndigheten i denna
stat snarast möjligt anmäla det inträffade till den behöriga myndigheten
i den andra staten.

Bestämmelserna i första stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall
då anstånd med betalning av skatten medgivits.

Artikel 17

När indrivning enligt detta avtal skett i en av staterna och indrivet
belopp kommit indrivningsmyndighet i denna stat till handa, är den
staten ansvarig gentemot den stat som begärt indrivningen för det
indrivna beloppet.

Säkerställande av betalning för fordran på skatt

Artikel 17 A

Säkerställande av betalning för fordran på skatt enligt detta avtal
skall ske enligt lagstiftning eller administrativ praxis i den stat hos
vilken säkerställande begärts. Sådant säkerställande kan ske även om
fordran inte är fastställd.

Bortfaller fordran på skatt helt eller delvis sedan åtgärd för
säkerställande enligt detta avtal vidtagits, skall den behöriga
myndigheten i den stat som gjort framställningen snarast möjligt anmäla
det inträffade till den behöriga myndigheten i den andra staten.

Bestämmelserna i artiklarna 13–17 skall i tillämpliga delar gälla även
beträffande säkerställande av betalning för fordran på skatt enligt
detta avtal.

Särskilda bestämmelser

Artikel 18

Beträffande förfrågningar, upplysningar, uppgifter och andra
meddelanden, som enligt detta avtal ingår till en av staterna, tillämpas
de sekretessbestämmelser som gäller enligt lagstiftningen i denna stat.

Artikel 19

För handräckningen enligt detta avtal är den stat som begärt
handräckningen skyldig ersätta kostnad endast för sådant
rättegångsförfarande vid annan domstol än förvaltningsdomstol eller
konkursförfarande i den andra staten, som föranledes av handräckningen.

Artikel 20

De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna kan träffa
överenskommelse för att genomföra bestämmelserna i detta avtal. De kan
särskilt komma överens om utbyte av upplysningar enligt artikel 12 h),
om minsta belopp som framställning om indrivning får avse, om
handräckning beträffande skatter och avgifter enligt artikel 2 c), d),
e) och f), om åtgärder för att undvika att preliminär skatt tas ut i mer
än en stat, om uppbörd av skatt eller om överföring av skatt samt
beträffande räntor, rättegångskostnader, viten och andra liknande
belopp, som utgår i samband med beskattning eller indrivning, om
fastställande av kurs för omräkning av belopp som skall indrivas, samt
om redovisning av indrivna belopp.

Om svårigheter eller tvivelsmål uppkommer mellan två eller flera av de
avtalsslutande staterna rörande tolkning eller tillämpning av detta
avtal, skall de behöriga myndigheterna i dessa stater överlägga för att
söka lösa frågan genom särskild överenskommelse. Resultatet av sådana
överläggningar skall snarast delges behöriga myndigheter i övriga
avtalsslutande stater.

Finner behörig myndighet i en av de avtalsslutande staterna att
överläggningar i fråga om tolkning eller tillämpning av detta avtal bör
ske mellan de behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater,
skall sådana överläggningar äga rum på begäran av denna stat.

Artikel 21

Detta avtal skall icke tillämpas

för Danmarks vidkommande: på Färöarna och i Grönland,

för Norges vidkommande: på Svalbard och Jan Mayen samt de norska
besittningarna utom Europa.

Artikel 22

Detta avtal träder i kraft med ingången av det kalenderår som följer
närmast efter det år då samtliga avtalsslutande stater meddelat det
svenska utrikesdepartementet att de konstitutionella åtgärder som kräves
för avtalets ikraftträdande genomförts. Det svenska utrikesdepartementet
underrättar de övriga avtalsslutande staterna om mottagandet av dessa
meddelanden.

Artikel 23

Sedan detta avtal trätt i kraft skall dess bestämmelser tillämpas på
ärenden som inkommit efter ikraftträdandet till den behöriga myndigheten
i den stat till vilken framställningen riktas.

Nedanstående avtal skall upphöra att gälla och skall sista gången
tillämpas beträffande ärenden som inkommit till den behöriga myndigheten
i den stat till vilken framställningen riktas före ikraftträdandet av
detta avtal:

Avtal den 10 mars 1943 mellan Sverige och Finland angående handräckning
i skatteärenden,

Avtal den 17 december 1949 mellan Sverige och Norge angående
handräckning i skatteärenden,

Avtal den 27 oktober 1953 mellan Sverige och Danmark angående
handräckning i skatteärenden,

Avtal den 29 mars 1954 mellan Finland och Norge angående handräckning i
skatteärenden,

Avtal den 18 juli 1955 mellan Danmark och Finland angående handräckning
i skatteärenden, samt

Avtal den 23 maj 1956 mellan Danmark och Norge om handräckning i
skatteärenden.

Artikel 24

Detta avtal skall förbli i kraft utan tidsbegränsning men avtalsslutande
stat kan på diplomatisk väg uppsäga avtal genom underrättelser till
envar av de andra avtalsslutande staterna senast sex månader före
utgången av ett kalenderår. Har uppsägningstiden iakttagits upphör
avtalet att gälla i förhållandet mellan den stat som verkställt
uppsägningen och övriga avtalsslutande stater med kalenderårets utgång.

Framställning om handräckning, som inkommit till behörig myndighet i den
stat till vilken framställningen riktats innan avtalet upphört att
gälla, skall efterkommas i enlighet med avtalets bestämmelser.

Avtalet skall vara deponerat i det svenska utrikesdepartementet och
bestyrkta avskrifter skall av det svenska utrikesdepartementet
tillställas var och en av de avtalsslutande staternas regeringar.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen
bemyndigade, undertecknat detta avtal och försett detsamma med sina
sigill.

Som skedde i Stockholm i ett exemplar på svenska, danska, finska,
isländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två
texter, en för Sverige och en för Finland, vilka samtliga texter har
lika vitsord, den 9 november 1972.

E. Schram-Nielsen Sveinn Björnsson

Max Jakobson Henr. A Broch

Sven-Eric Nilsson

Sven-Eric Nilsson
Förordning (1987:1041).

Bilaga 2

Överenskommelse
enligt artikel 20 i avtalet den 9 november 1972 mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden.

För att genomföra avtalet den 9 november 1982 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden har
överenskommelse träffats om följande bestämmelser.

1. Med uttrycket ”införskaffande av deklarationer eller andra
uppgifter” i artikel 1 b) i avtalet avses införskaffande av
deklaration eller annan uppgift för taxering (beskattning) eller annan
åtgärd i ärende angående skatt i den stat som begär handräckning.
Uttrycket avser även tillhandahållande av deklarationer eller andra
handlingar, i orginal eller kopia, som avgivits för taxering
(beskattning) eller annan åtgärd i ärende angående skatt i den stat
till vilken framställningen riktas.

2. Med skatter för vilka handräckning medges likställs,

a) dröjsmålsränta samt restavgift eller annan avgift som utgår på
grund av försummad inbetalning av skatt intill den tidpunkt då
fordringen har överlämnats för indrivning i den andra staten eller vid
försummelse av uppgifts- eller redovisningsskyldighet i fråga om skatt
eller offentlig avgift (förseningsavgift, avgiftstillägg etc.);

b) sådan dröjsmålsränta samt restavgift eller annan avgift som utgår
på grund av försummad inbetalning av skatt efter den tidpunkt då
fordringen har överlämnats för indrivning i den andra staten och för
vilka handräckning begärs i särskild framställning samt

c) ersättning för indrivningskostnad samt vite i den mån kostnaden
respektive vitet inte har samband med rättegångsförfarande vid
domstol.

3. A. Med ”motorfordonsskatt” enligt artikel 2 c) i avtalet avses
skatter och avgifter i följande lagar med ändringar:

a) för Danmarks del: registreringsavgift för motorfordon enligt lag nr
221 av den 26 maj 1971 samt viktavgift för motorfordon enligt
ministeriets för skatter och avgifter kungörelse nr 359 av den 16 juli
1980;

b) för Finlands del: skatt enligt lagen om skatt på motorfordon
(722/66) och lagen om bil- och motorcykelskatt (482/67);

c) för Islands del: årsavgift eller kilomteravgift på icke
bensindrivna bilar enligt lagen 79/1974;

d) för Norges del: följande avgifter enligt lagen den 19 juni 1959, nr
2, nämligen engångsavgift på motorfordon m.m., sammansättningsavgift,
årsavgift, viktavgift på bensindrivna lastbilar m.m., kilometeravgift
m.m., avgift för tillfällig registrering, omregistreringsavgift m.m.,
avgift på bensin och avgift vid förstagångsregistrering av husvagnar
samt

e) för Sveriges del: skatter enligt vägtrafiksskattelagen (1973:601)
och lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon.

B. Med ”mervärdeskatt och annan allmän omsättningsskatt” i artikel 2
d) i avtalet avses skatter och avgifter i följande lagar med
ändringar:

a) för Danmarks del: avgifter enligt lag nr 102 av den 31 mars 1967 om
allmän omsättningsskatt (mervärdeskatt);

b) för Finlands del: skatt enligt lagen angående omsättningsskatt
(532/63);

c) för Islands del: allmän omsättningsskatt (lag nr 10/1960, jfr lag
nr 12/1980);

d) för Norges del: avgift enligt lagen den 19 juni 1969 om
mervärdeavgift samt

e) för Sveriges del: skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

C. Med ”punktskatter” enligt artikel 2 e) i avtalet avses skatter och
avgifter i följande lagar med ändringar:

a) för Danmarks del: avgifter enligt lag nr 510 av den 18 december
1970 om avgift på bensin, lag nr 414 av den 18 december 1968 om avgift
på choklad och sötsaker, lag nr 98 av den 17 mars 1971 om avgift på
vin och fruktvin, lag nr 153 av den 6 maj 1980 om avgift på sprit, lag
nr 65 av den 23 mars 1955 om avgift på öl, lag nr 68 av den 28
februari 1950 om avgift på parfym, toalettvaror m.m., lag nr 68 av den
25 mars 1955 om tobaksavgifter, lag nr 174 av den 7 maj 1975 om avgift
på ansvarsförsäkringar för motorfordon m.m, lag nr 607 av den 21
december 1946 om avgift på glass, lag nr 406 av den 20 augusti 1976 om
avgift på socker m.m., lag nr 221 av den 26 maj 1971 om registrerings
avgift på motorfordon m.m., lag nr 413 av den 20 augusti 1976 om
avgift på nöjesbåtförsäkringar, lag nr 634 av den 21 december 1977 om
avgift på vissa detaljhandelsförpackningar, lag nr 453 av den 7
september 1977 om avgift på vissa oljeprodukter, lag nr 441 av den 6
september 1977 om avgift på charterflyg, lag nr 89 av den 9 mars 1977
om avgift på elektricitet, lag nr 291 av den 29 juni 1979 om avgift
på gas, lag nr 174 av den 30 april 1969 om stämpelavgift, lag nr 284
av den 23 maj 1973 om kapitaltillförselavgift, lag nr 313 av den 20
december 1915 om börsstämpelavgift, lag nr 575 av den 25 november 1977
om avgift på förstagångsöverlåtelse av vissa bostadsrättslägenheter,
avgifter enligt lag nr 44 av den 14 mars 1955 om skilda
förbrukningsavgifter och avgifter enligt lag nr 43 av den 14 mars
1955 om förbrukningsbegränsande åtgärder;

b) för Finlands del: skatter och avgifter enligt lagen om tobaksaccis
(875/79), lagen om sötsaksaccis (867/79), lagen om ölaccis (877/79),
lagen om läskedrycksaccis (870/79), lagen om accis på livsmedels
produkter (868/79), lagen om temporär accis på bränsle (769/81), lagen
om accis på ätbara fetter (879/79), lagen om sockeraccis (872/79),
lagen om accis på elström (652/76), lagen om accis på gödselmedel
(881/79), lagen om accis på oljekraftfoder (873/79), lagen om skatt på
alkoholdrycker (869/79), lagen om säkerhetsupplagsavgift för flytande
bränsle (858/72), lagen om oljeskyddsfonden (379/74),
lotteriskattelagen (259/70), lagen om skatt på vissa
försäkringspremier (664/66), lagen angående stämpelskatt (662/43),
biografskattelagen (366/64), lagen om skatt på motorfordon (722/66)
och lagen om bil- och motorcykelskatt (482/67);

c) för Islands del: lagen om avgift på läskedrycker, öl, sötsaker och
kakao (77/1980), lagen om prisutjämningsavgift för såld elkraft
(83/1974 och 6/1979), lagen om nöjesskatt (58/1970), lagen om
kvantumsavgift på bensin, avgift på däck och slangar, viktavgift för
dieselmotorfordon under fyra ton och kilometeravgift (79/1974), lagen
om särskild importavgift på motorfordon (4/1960), lagen om
stämpelskatt (36/1978), lagen om gasolskatt (6/1976) och lagen om
flygbiljettskatt (8/1976);

d) för Norges del: avgift på öl enligt lagen den 28 juni 1912 nr 4,
avgift på tobaksvaror, bensin, båtmotorer, elektrisk kraft,
mineralolja, choklad och sötsakser m.m., socker m.m., kolsyrade
alkoholfria dryckesvaror m.m., kosmetika och charterresor med flyg
enligt lagen den 19 maj 1933 nr 11, årsavgift på båtar samt de
motorfordonsavgifter som upptagits under punkt 3.A.d) enligt lagen den
19 juni 1959 nr 2, dokumentavgift enligt lagen den 12 december 1975 nr
59, avgift enligt radiolagen den 13 juni 1980 nr 36, avgift på
utrustning för inspelning eller återgivning av ljud eller bilder
enligt lagen den 12 juni 1981 nr 69, avgift på brännvin och vin m.m.
och avgift på alkohol i essenser m.m., som införs enligt lagen den 19
juni 1964 nr 1 samt

e) för Sveriges del: avgifter och skatter enligt lagen (1957:262) om
allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1973:1216)
om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, lagen (1977:306) om
dryckesskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1941:251) om
särskild varuskatt, lagen (1960:258) om utjämningsskatt på vissa
varor, lagen (1953:397) om avgift för fettvaror som användas för
framställning av fettemulsion m.m., lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar, lagen (1972:266) om skatt på annonser och
reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1928:376) om
särskild skatt å vissa lotterivinster, stämpelskattelag (1964:308),
lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1978:69) om
försäljningsskatt på motorfordon, bilskrotningslagen (1975:343),
vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på
vissa fordon, som icke är registrerade i riket, lagen (1972:435) om
överlastavgift, lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter, lagen (1968:361) om avgift vid införsel av vissa
bakverk, förordningen (1964:352) om gasolskatt, kungörelsen (1973:717)
om uppbörd m.m. av totalisatoravgift och lagen (1976:339) om
saluvagnsskatt.

D. Såsom avgifter enligt artikel 2 f) i avtalet avses skatter och
avgifter i följande lagar med ändringar:

a) för Danmarks del: arbetsgivaravgift till dagpenningfonden, jfr 41 §
fjärde stycket samt 11, 13 §§ och 15 § andra stycket i lag nr 262 av
den 7 juni 1972 om dagpenning vid sjukdom och födelse, redaravgift jfr
21 § fjärde stycket i lag nr 311 av den 9 juni 1971 om offentlig
sjukförsäkring, arbetsgivaravgift till invalidpension jfr 34 och 35 §§
i lag nr 219 av den 4 juni 1965 om invalidpension, försäkringspremie
som försäkringspliktig arbetsgivare skall betala till godkända
olycksfallsförsäkringsbolag, jfr 42-44 §§ i lag nr 79 av den 8 mars
1978 om arbetsskadeförsäkring, ersättning som har påförts enligt lag
om socialhjälp (lag nr 333 av den 19 juni 1974), vilken enligt 7 §,
jfr 27 §, kan indrivas som personlig skatt, avgift enligt lag om
arbetsmarknadens tilläggspension (lag nr 46 av den 7 augusti 1964)
kap. V (ATP) samt arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen
(lag nr 114 av den 24 mars 1970);

b) för Finlands del: avgifter och premier enligt folkpensionslagen
(347/56), sjukförsäkringslagen (364/63), lagen om arbetsgivares
socialskyddsavgift (366/63) och lagen om skogsvårdsföreningar
(558/50);

c) för Islands del: avgifter enligt lagen om allmän försäkring nr
67/1971, lagen om arbetslöshetsförsäkring nr 57/1973, lagen om
Industrilånefonden nr 68/1967 och lagen om löneskatt nr 14/1965 samt
skatt på affärsverksamhet m.m. enligt V kap. i lagen om inkomstkällor
för kommunerna nr 73/1980, kyrkoavgift enligt lagen om sockenavgift nr
36/1948, kyrkogårdsavgift enligt lagen om kyrkogårdar nr 21/1963 och
industribidrag enligt lagen om industribidrag nr 48/1975;

d) för Norges del: avgifter enligt lagen den 17 juni 1966 om
folkförsäkring och lagen den 19 juni 1969 om avgift på investeringar
m.m. samt avgift enligt Kgl. Res. den 17 december 1971 med
bestämmelser om överlastavgift samt

e) för Sveriges del: avgifter enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen
(1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m.m., lagen (1976:381) om barnomsorg, lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring, lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift, lagen
(1981:691) om socialavgifter och lagen (1972:435) om överlastavgift.

4. Om skatt eller avgift som har upptagits i denna överenskommelse
ändras i väsentliga hänseenden eller ersätts av annan skatt eller
avgift av i huvudsak liknande karaktär eller om ny sådan skatt eller
avgift som anges i avtalets art. 2 införs, skall ny överenskommelse
träffas genom skriftväxling mellan de behöriga myndigheterna.

5. Har skatt på viss inkomst eller förmögenhet preliminärt eller
slutligt erlagts i avtalsslutande stat, kan det influtna
skattebeloppet på begäran av behörig myndighet i annan avtalsslutande
stat överföras till vederbörande skattemyndighet i denna stat för att
avräknas mot skatt på inkomsten eller förmögenheten.

6. Skyldighet att avlämna uppgift enligt art. 12 i avtalet avser även
uppgift om utbetalat periodiskt understöd.

7. Vid framställning om handräckning för indrivning skall fogas, i
original eller kopia, det beslut på vilket skatteanspråket grundas
eller officiellt utdrag ur restlängd eller annan handling av vilken
anspråket framgår. I framställningen skall anges

a) myndighet som begär handräckningen;

b) beträffande betalningsskyldig fysisk person: namn, bostadsadress,
födelsedata och hemortskommun samt, om möjligt, arbetsplats och
vistelseort;

c) beträffande betalningsskyldig juridisk person: juridisk karaktär,
namn och adress;

d) i förekommande fall, ort i den stat hos vilken indrivningen begärs
där betalningsskyldig tillhör egendom finns samt egendomens
beskaffenhet;

e) anspråkets art och belopp, däri inbegripet upplupen ränta, den tid
anspråket avser samt tidpunkt då anspråket helt eller delvis
preskriberas enligt den egna statens lagstiftning;

f) grund för beräkning av ränta eller avgift enligt punkt 2 a) eller
b) samt

g) annan omständighet som kan underlätta eller påskynda indrivning av
fordringen.

Motsvarande uppgifter skall lämnas i framställning om handräckning för
säkerställande av betalning för fordran på skatt.

8. Framställning om handräckning för indrivning av skatt får göras
endast om det sammanlagda betalningsanspråket, däri inte inräknat
belopp som avses under punkt 2 a), uppgår till minst 1 400 danska
kronor, 850 finska mark, 1 400 isländska kronor, 1 200 norska kronor
eller 1 000 svenska kronor.

9. Indrivning sker i den stats myntslag hos vilken indrivning begärs.
Vederbörande myndighet i denna stat skall snarast möjligt efter det
handräckningsframställningen har inkommit omräkna det belopp
framställningen avser till den statens myntslag enligt av
centralbanken rekommenderad kurs som gällde den dag då framställningen
inkom och skall indrivningen avse det sålunda framräknade beloppet.
Vid omräkningen får tillämpas de bestämmelser om avrundning till jämnt
belopp som kan gälla enligt lagstiftningen i denna stat.

Om förändring i växelkurs äger rum under indrivningsförfarandet kan
behörig myndighet i den avtalsslutande stat hos vilken indrivning
begärs, efter hörande av centralbanken i denna stat, besluta om den
växelkurs som skall tillämpas i ärendet på grund av förändringen.

Utan hinder av föregående bestämmelser i denna punkt kan betalning av
det belopp framställningen avser ske i den stats myntslag som begär
indrivning.

10. Belopp, som influtit på grund av handräckning enligt detta avtal,
skall indrivningsmyndigheten snarast möjligt inbetala hos
centralbanken i den egna staten på konto som innehas av centralbanken
i den stat för vars räkning indrivningen skett.

I samband med inbetalningen skall uppgift lämnas om namn och adress på
den indrivningsmyndighet som äger uppbära beloppet samt om det
skattekrav till vilket beloppet är att hänföra.

Influtet belopp kan även insättas på den indrivningsmyndighets
postgirokonto som begärt handräckningen.

I förekommande fall avräknas rättegångs- och konkurskostnader från
influtet belopp (art. 19 i avtalet).

Med ”indrivningsmyndighet” avses i denna punkt,

för Danmarks del: sjömansskattekontoret;

för Finlands del: länsskatteverket, distriktstullkammare och
bilregistercentralen;

för Islands del: centrala uppbördsmyndigheten i Reykjavik;

för Norges del: skattefogden i Oslo och

för Sveriges del: kronofogdemyndighet.

Med ”centralbank” avses i denna punkt,

för Danmarks del: Danmarks Nationalbank;

för Finlands del: Finlands bank;

för Islands del: Islands Sedelbank;

för Norges del: Norges Bank och

för Sveriges del: Sveriges Riksbank.

11. Överföring av valuta för skattebetalning från en avtalsslutande
stat till en annan sker inom ramen för gällande
betalningsöverenskommelse mellan staterna.

Denna överenskommelse träder i kraft trettio dagar efter den dag då de
behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater har
undertecknat överenskommelsen och tillämpas på ärenden som har
inkommit efter ikraftträdandet till den behöriga myndigheten i den
stat till vilken framställningen riktas.

Genom denna överenskommelse upphävs den överenskommelse enligt artikel
20 i avtalet den 9 november 1972 mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge om handräckning i skatteärenden som undertecknats den
15 juni, den 5 och den 21 oktober samt den 10 och den 28 november
1977. Den upphävda överenskommelsen tillämpas dock alltjämt
beträffande ärenden som inkommit till den behöriga myndigheten i den
stat till vilken framställningen riktas före ikraftträdandet av
förevarande överenskommelse.

Denna överenskommelse är utfärdad i sex exemplar på svenska, danska,
finska, isländska och norska språken, varvid på svenska språket
utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka
samtliga texter har lika vitsord.

Stockholm den 24 juni 1982
Kurt Malmgren

Kobenhavn, den 21. juli 1982
JENS ROSMAN

Helsingfors den 11 augusti 1982
MAUNO FORSMAN HILLEL SKURNIK

Reykjavik, den 27. august 1982
R ARNALDS ARNI KOLBEINSSON

Oslo, den 22. september 1982
A SCHEEL
Bilaga 3

Överenskommelse om uppbörd av skatt

För att genomföra avtalet den 9 november 1972 mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden har följande
överenskommelse enligt artikel 20 träffats:

1. När person med hemvist i avtalsslutande stat (hemviststaten) har
inkomst av arbete vilket under en eller flera tidrymder utföres i
annan avtalsslutande stat eller på dess kontinentalsockel
(arbetsstaten) och hemviststaten finner att arbetet sammanlagt inte
kommer att överstiga 183 dagar under kalenderåret i fråga, samt att
ersättningen betalas av eller på uppdrag av arbetsgivare med hemvist
i denna stat, skall preliminär skatt erläggas till hemviststaten.
Skattemyndighet i arbetsstaten skall i sådant fall inte kräva
preliminär skatt, förutsatt att det genom skriftligt meddelande från
skattemyndighet i hemviststaten visas att avdrag för preliminär skatt
sker där. Om arbetsstaten godtar hemviststatens bedömning enligt
första meningen, kan arbetsstaten underlåta att kräva preliminär
skatt, även om meddelande enligt andra meningen inte lämnats. Om
avdrag för preliminär skatt ej längre verkställs i hemviststaten,
skall skattemyndigheten där så snart den fått kännedom om detta
underrätta skattemyndigheten i arbetsstaten.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas inte om skattemyndighet i
hemviststaten finner att utgiven ersättning härrör från fast
driftställe eller stadigvarande anordning i arbetsstaten.

2. Betalas ersättning som avses i punkt 1 av eller på uppdrag av
arbetsgivare som varken har hemvist i arbetsstaten eller i
arbetstagaren hemviststat, får preliminär skatt krävas i arbetsstaten.
Skattemyndighet i hemviststaten skall i sådant fall avstå från att
kräva avdrag för preliminär skatt efter det underrättelse erhållits
från skattemyndigheten i arbetsstaten att preliminär skatt erläggs
eller kommer att erläggas där.

3. Finner skattemyndigheten i arbetsstaten att fråga är om uthyrning
av arbetskraft, kan preliminär skatt uttagas där. Arbetstagare som
avses i punkt 1 skall anses uthyrd när han av någon (uthyrare) ställs
till förfogande för att utföra arbete i annans verksamhet i
arbetsstaten (uppdragsgivare) och uthyraren inte har ansvar eller står
risken för arbetsresultatet.

Vid bedömningen av frågan om en arbetstagare skall anses uthyrd, skall
göras en samlad bedömning varvid särskilt beaktas om

a) den övergripande arbetsledningen åvilar uppdragsgivaren

b) arbetet utförs på en arbetsplats som disponeras av uppdragsgivaren,
och för vilken han har ansvar,

c) ersättningen till uthyraren beräknas efter den tid som gått åt
eller med ledning av annat samband mellan ersättningen och den lön
arbetstagaren får,

d) största delen av arbetsredskap och material ställs till förfogande
av uppdragsgivaren, och

e) uthyraren inte ensidigt bestämmer antalet arbetstagare och de
kvalifikationer dessa skall ha.

Skattemyndigheten i arbetsstaten skall underrätta skattemyndigheten i
hemviststaten om att preliminär skatt betalas i arbetsstaten. Har
sådan underrättelse erhållits skall hemviststaten inte kräva
preliminär skatt på inkomsten.

4. Om skattemyndigheten i en avtalsslutande stat, vilken enligt
bestämmelserna ovan skall avstå från att kräva preliminär skatt, inte
godtar beslut fattat av skattemyndighet i annan avtalsslutande stat,
skall frågan lösas genom ömsesidig överenskommelse mellan de behöriga
myndigheterna i dessa avtalsslutande stater.

Om de behöriga myndigheterna inte enas om annat, skall, till dess
frågan är avgjord, skatt inte krävas i

a) arbetsstaten, i de fall frågan skall avgöras enligt bestämmelserna
i punkt 1,

b) hemviststaten, i de fall frågan skall lösas enligt bestämmelserna
i punkt 2 eller punkt 3.

Har preliminär skatt för samma inkomst erlagts i båda staterna, skall
den stat, som enligt bestämmelserna i denna punkt inte skall kräva
skatt, återbetala inbetalat belopp.

5. Framgår av underrättelse från arbetsgivaren eller annorledes att
förutsättningar för skatteavdrag i hemviststaten i enlighet med punkt
1 inte längre föreligger eller att sådant avdrag inte görs kan från
denna tidpunkt avdrag för preliminär skatt krävas i arbetsstaten.
Skattemyndigheten i arbetsstaten skall då först underrätta
skattemyndigheten i hemviststaten om de ändrade förhållandena och att
skatt kommer att krävas i arbetsstaten.

Kräver den skattskyldige tillbaka skatt som erlagts i en stat, skall
återbetalningen anstå till dess att skattemyndigheten i den andra
staten förvissat sig om att inkomsten inte skall beskattas i
sistnämnda stat. Skall inkomsten beskattas i sistnämnda stat, skall
skattemyndigheten i den stat där skatten erlagts snarast underrätta
skattemyndigheten i den andra staten om med vilket belopp preliminär
skatt har betalats. Överföring av skatten skall ske enligt
bestämmelserna i punkt 9.

6. Underrättelser skall enligt punkterna 1–5 skall innehålla

a) arbetstagarens namn, födelsedatum och adress samt beskattningsort
i båda staterna,

b) arbetsgivarens namn och adress i båda staterna, och

c) uppgift om tid för vilken preliminär skatt erlagts.

Underrättsler skal såvitt möjligt även innehålla arbetstagarens
personnummer och arbetsgivarens arbetsgivarnummer samt eventuellt
personnummer i båda staterna.

Finner skattemyndigheten att de uppgifter som lämnats enligt första
stycket är så bristfälliga att de inte räcker för beslut om att
preliminärskatteavdrag inte skall ske, skall skattemyndigheten i den
andra staten omedelbart underrättas härom.

7. Bestämmelserna i punkterna 1–4 om rätt att inte betala in
preliminär skatt påverkar inte övriga skyldigheter enligt inhemsk
lagstiftning, t.ex. upplysningsplikten.

8. Har preliminär skatt enligt punkt 5 uttagits i arbetsstaten, skall
skattemyndigheten i denna stat så snart den fått kännedom om att
arbetet upphört meddela skattemyndigheten i hemviststaten.

9. Har det fastställts att inkomst som avses i punkt 1 skall beskattas
i annan stat än den där preliminär skatt har uttagits, skall på
begäran av behörig myndighet i den förstnämnda staten inbetald
preliminär skatt överföras till vederbörande skattemyndighet där för
att avräknas mot skatt på inkomsten.

10. Meddelanden enligt denna överenskommelse skickas genom de behöriga
myndigheterna i de avtalsslutande staterna, om de inte beslutar
annorledes. De behöriga myndigheterna kan avtala om den närmare
tillämpningen av bestämmelserna i denna överenskommelse.

11. Med skatt avses i denna överenskommelse inkomstskatt som omfattas
av gällande dubbelbeskattningsavtal mellan de avtalsslutande
staterna.

12. Inkomst som person med hemvist i kommun i Sverige, Norge eller
Finland vilken gränsar till riksgränsen mellan Sverige och Norge,
Sverige och Finland respektive Finland och Norge, förvärvar för
personligt arbete som utförs i sådan kommun i en av dessa stater,
omfattas inte av denna överenskommelse.

13. Denna överenskommelse träder i kraft trettio dagar efter den dag
då de behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater
undertecknat den, och tillämpas på ärenden som inkommit efter
ikraftträdandet till den behöriga myndigheten i den stat till vilken
framställningen riktas.

Denna överenskommelse är utfärdad i sex exemplar på svenska, danska,
finska, isländska och norska språken, varvid på svenska språket
utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka
samtliga texter har lika vitsord.

Stockholm den 24 juni 1982
KURT MALMGREN

Kobenhavn, den 21. juli 1982
JENS ROSMAN

Helsingfors den 11 augusti 1982
MAUNO FORSMAN HILLEL SKURNIK

Reykjavik, den 27. august 1982
R ARNALDS ARNI KOLBEINSSON

Oslo, den 22. september 1982
A SCHEEL