Lag (1989:899) om dubbelbeskattningsavtal mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige beträffande skatter på arv och på gåva;

SFS nr
1989:899
Departement/myndighet
Finansdepartementet S4
Utfärdad
1989-11-30
Författningen har upphävts genom
SFS 2007:270
Upphävd
2007-09-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 1994:280

1 § Det avtal för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på arv och på gåva som Danmark, Finland, Island, Norge
och Sverige undertecknade den 12 september 1989 skall gälla för
Sveriges del. Avtalets bestämmelser i artikel 3 punkt 1 a om att
uttrycket ”Finland” inte inbegriper landskapet Åland i fråga om
den finska kommunalskatten skall inte gälla. Avtalet är avfattat på
danska, finska, isländska, norska och svenska språken. På svenska
språket har utfärdats två texter, en för Finland och en för Sverige.
Samtliga texter har samma giltighet. Den för Sverige utfärdade
texten framgår av bilaga till denna lag. De övriga texterna skall
kungöras genom publicering i Sveriges överenskommelser med
främmande makter (SÖ). Lag (1994:280).

2 § Vid bestämmandet av skattepliktigt belopp enligt artikel 9 i avtalet
och beskattningsunderlaget enligt punkt 3 av artikel 10 i avtalet medges
avdrag enligt vad som sägs nedan.

Skulder, för vilka sådan egendom som avses i artikel 5 i avtalet utgör
säkerhet, avräknas från värdet av denna egendom. Detsamma gäller skulder
för vilka denna egendom visserligen inte utgör säkerhet men som har
uppkommit i samband med förvärv, ändring, reparation eller underhåll av
sådan egendom.

Skulder, andra än sådana som avses i andra stycket, som har samband med
ett fast driftställe som avses i artikel 6 punkterna 1 och 2 i avtalet
eller med stadigvarande anordning som avses i artikel 6 punkterna 8 och
9 i avtalet avräknas från värdet av det fasta driftstället eller den
fasta anordningen.

Andra skulder avräknas från värdet av sådan egendom på vilken artikel 7
i avtalet tillämpas.

Om skuld överstiger värdet av sådan egendom från vilken skulden skall
räknas av enligt bestämmelserna i andra och tredje styckena, avräknas
överskjutande belopp från värdet av övrig skattepliktig egendom.

3 § I fråga om ansökan om skattelindring gäller 2 § kungörelsen
(1967:721) om förfarandet rörande eftergift av arvsskatt eller gåvoskatt
vid dubbelbeskattning.

4 § Anstånd enligt 3 § nämnda kungörelse får medges enligt det av
följande alternativ som ger det lägsta beloppet, nämligen

1. den skatt som erlagts eller kan antas komma att erläggas i Danmark,
Finland, Island eller Norge för egendom som enligt avtalet får beskattas
där, eller

2. den del av den svenska skatten som vid en proportionell fördelning
belöper på samma egendom.

Om skatt inte erlagts i Danmark, Finland, Island eller Norge och uppgift
saknas om hur mycket skatt som kan komma att erläggas där, får anstånd
medges med skäligt belopp, dock högst med ett belopp som motsvarar den
del av den svenska skatten som vid en proportionell fördelning belöper
på egendom som enligt avtalet får beskattas i Danmark, Finland, Island
eller Norge.

5 § Om en person anser att det vidtagits någon åtgärd som för honom
medfört eller kommer att medföra en beskattning som strider mot
bestämmelserna i avtalet kan han ansöka om rättelse enligt artikel 12
punkt 1 i avtalet. Sådan ansökan skall göras hos regeringen och bör ges
in inom den tid som anges i nämnda bestämmelse.

/r4/ Bilaga

Avtal

mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige för att undvika
dubbelbeskattning beträffande skatter på arv och på gåva

Regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige,

som önskar ingå ett avtal för att undvika dubbelbeskattning beträffande
skatter på arv och på gåva,

har kommit överens om följande:

Artikel 1

Arv och gåvor som omfattas av avtalet

Detta avtal tillämpas på

a) arv, när den avlidne vid dödsfallet hade hemvist i en eller flera av
de avtalsslutande staterna,

b) gåva mellan fysiska personer, när givaren vid tidpunkten för
skattskyldighetens inträde hade hemvist i en eller flera av de
avtalsslutande staterna.

Artikel 2

Skatter som omfattas av avtalet

1. Detta avtal tillämpas på skatter på arv och på gåva som påförs för en
avtalsslutande stats räkning, oberoende av det sätt på vilket skatterna
tas ut.

2. Med skatter på arv förstås alla skatter som utgår på arv och andra
överföringar av förmögenhetstillgångar inter vivos eller för dödsfalls
skull vilka vid en persons död enligt lagstiftningen i en avtalsslutande
stat medför betalning av skatt på överföring av förmögenhetstillgångar.

3. Med skatter på gåva förstås alla skatter som tas ut på överföringar
av förmögenhetstillgångar inter vivos i den mån de inte omfattas av
punkt 2, men endast när sådana överföringar sker vederlagsfritt eller
mot vederlag som är mindre än fullt vederlag.

4. De för närvarande utgående skatter på vilka avtalet tillämpas är

a) i Danmark: arvsavgift och gåvoavgift samt inkomstskatt på gåvors
värde,

b) i Finland: arvsskatt och gåvoskatt samt kommunalskatt i den mån den
påförs förmögenhetstillgångar som erhålls genom arv, som bidrag eller
gottgörelse, som avses i kap. 8 ärvdabalken, på grund av testamente
eller som gåvor,

c) i Island: arvsskatt och inkomstskatt på gåvors värde,

d) i Norge: arvsavgift och gåvoavgift,

e) i Sverige: arvsskatt och gåvoskatt.

5. Avtalet tillämpas också på skatter av samma eller i huvudsak likartat
slag, som efter undertecknandet av avtalet påförs vid sidan av eller i
stället för de för närvarande utgående skatterna. De behöriga
myndigheterna i de avtalsslutande staterna skall meddela varandra de
väsentliga ändringar som gjorts i respektive skattelagstiftning.

6. Avtalet tillämpas inte i fråga om någon avtalsslutande stat på
särskild beskattning av vinst på lotterier och vadhållning, skatt på
dokument (stämpelskatt) eller avgift i samband med behandling av dödsbo
(skifteavgifter). Det tillämpas inte heller på inkomstskatt som tas ut
på vinst som enligt lagstiftningen i en avtalsslutande stat uppkommer
vid överföring eller på skatter och avgifter som tas ut som ersättning
för en tidigare avdragsrätt i samband med inkomstbeskattning.

Artikel 3

Allmänna definitioner

1. Om inte sammanhanget föranleder annat, har vid tillämpningen av detta
avtal följande uttryck nedan angiven betydelse:

a) ”avtalsslutande stat” åsyftar Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige;

”Danmark” inbegriper inte Färöarna och Grönland; ”Finland” inbegriper
inte landskapet Åland i fråga om den finska kommunalskatten; ”Norge”
inbegriper inte Svalbard (med vilket avses även Björnön), Jan Mayen och
de norska områdena (”biland”) utanför Europa;

b) ”arv” åsyftar alla förmögenhetstillgångar, vilkas överföring är
underkastad en sådan skatt på arv som omfattas av avtalet;

c) ”gåva” åsyftar alla förmögenhetstillgångar, vilkas överföring är
underkastad en sådan skatt på gåva som omfattas av avtalet;

d) ”medborgare” åsyftar fysisk person som har medborgarskap i en
avtalsslutande stat och juridisk person eller annan sammanslutning som
bildats enligt den lagstiftning som gäller i en avtalsslutande stat;

e) ”behörig myndighet” åsyftar

1) i Danmark: skatteministern,

2) i Finland: finansministeriet,

3) i Island: finansministern i fråga om gåva och socialministern i fråga
om arv,

4) i Norge: finans- och tulldepartementet,

5) i Sverige: finansministern, eller den myndighet i envar av dessa
stater åt vilken uppdras att handha frågor beträffande avtalet.

2. Då en avtalsslutande stat tillämpar avtalet anses, såvida inte
sammanhanget föranleder annat, varje uttryck som inte definierats i
avtalet ha den betydelse som uttrycket har enligt den statens
lagstiftning i fråga om sådana skatter på vilka avtalet tillämpas.

Artikel 4

Hemvist

1. Vid tillämpningen av detta avtal åsyftas med uttrycket ”person med
hemvist i en avtalsslutande stat” person efter vilken arv eller från
vilken gåva är enligt lagstiftningen i denna stat skattepliktig där på
grund av denna persons hemvist, bosättning eller varje annan liknande
omständighet eller på grund av dennes medborgarskap. Uttrycket
inbegriper emellertid inte person vars skattskyldighet i denna stat är
begränsad till förmögenhetstillgångar belägna där.

2. Då på grund av bestämmelserna i punkt 1 fysisk person anses ha
hemvist i flera avtalsslutande stater, bestäms hans hemvist på följande
sätt:

a) han anses ha hemvist i den stat, där han har en bostad som
stadigvarande står till hans förfogande; om han har en sådan bostad i
flera stater, anses han ha hemvist i den stat, med vilken hans
personliga och ekonomiska förbindelser är starkast (centrum för
levnadsintressena);

b) om det inte kan avgöras, i vilken stat han har centrum för
levnadsintressena, eller om han inte i någon av staterna har en bostad,
som stadigvarande står till hans förfogande, anses han ha hemvist i den
stat, där han stadigvarande vistas;

c) om han stadigvarande vistas i flera stater eller om han inte vistas
stadigvarande i någon av dem, anses han ha hemvist i den stat där han är
medborgare;

d) om han är medborgare i flera stater eller om han inte är medborgare
i någon av dem, avgör de behöriga myndigheterna i de berörda
avtalsslutande staterna frågan genom ömsesidig överenskommelse.

3. I fall då en fysisk person

a) är medborgare i en avtalsslutande stat utan att vara det i annan
avtalsslutande stat; och

b) enligt punkt 1 har hemvist i båda dessa stater på annan grund än
medborgarskap; samt

c) enligt punkt 1 har haft hemvist i den stat – där han inte är
medborgare – sammanlagt mindre än fem år (däri inräknat perioder av
tillfällig bortovaro) av de sista sju åren, anses han, utan hinder av
punkt 2, ha hemvist i den stat där han är medborgare.

Artikel 5

Fast egendom

1. Fast egendom, som överförs som arv efter person som vid dödsfallet
hade hemvist i en avtalsslutande stat och som är belägen i annan
avtalsslutande stat, får beskattas i denna andra stat.

2. Fast egendom, som överförs som gåva från en person som vid tidpunkten
för skattskyldighetens inträde har hemvist i en avtalsslutande stat och
som är belägen i annan avtalsslutande stat, får beskattas i denna andra
stat.

3. a) Uttrycket ”fast egendom” har – såvida inte bestämmelserna i punkt
b) föranleder annat – den betydelse som uttrycket har enligt
lagstiftningen i den avtalsslutande stat där egendomen i fråga är
belägen.

b) Uttrycket inbegriper dock alltid tillbehör till fast egendom, levande
och döda inventarier i lantbruk och skogsbruk, byggnader, rättigheter på
vilka bestämmelserna i civilrätten om fast egendom tillämpas,
nyttjanderätt till fast egendom samt rätt till föränderliga eller fasta
ersättningar för nyttjandet av eller rätten att nyttja mineralförekomst,
källa eller annan naturtillgång.

4. Överföring genom arv eller gåva av aktier eller andra andelar i ett
bolag vars huvudsakliga och faktiska ändamål är att äga fast egendom får
beskattas i den avtalsslutande stat där den fasta egendomen, som bolaget
äger, är belägen.

5. Bestämmelserna i punkterna 1 – 4 tillämpas också på fast egendom som
tillhör företag och fast egendom som används vid självständig
yrkesutövning.

Artikel 6

Tillgångar hänförliga till fast driftställe eller stadigvarande
anordning

1. Ett företags förmögenhetstillgångar som överförs genom arv efter en
person som vid dödsfallet hade hemvist i en avtalsslutande stat och som
är en del av ett fast driftställe som är beläget i annan avtalsslutande
stat får beskattas i denna andra stat.

2. Ett företags förmögenhetstillgångar som överförs genom gåva från en
person som vid skattskyldighetens inträde har hemvist i en
avtalsslutande stat och som är en del av ett fast driftställe som är
beläget i annan avtalsslutande stat får beskattas i denna andra stat.

3. Vid tillämpningen av detta avtal åsyftar uttrycket ”fast driftställe”
en stadigvarande plats för affärsverksamhet från vilken företagets
verksamhet helt eller delvis bedrivs.

4. Uttrycket ”fast driftställe” innefattar särskilt:

a) plats för företagsledning,

b) filial,

c) kontor,

d) fabrik,

e) verkstad,

f) gruva, olje- eller gaskälla, stenbrott eller annan plats för
utvinning av naturtillgångar.

5. Ett byggnads-, anläggnings-, installations-, eller monteringsprojekt,
eller verksamhet som består av planering, övervakning, rådgivning eller
annan biträdande personalinsats i samband med sådant projekt, utgör fast
driftställe men endast om projektet eller verksamheten pågår mer än tolv
månader i en avtalsslutande stat.

6. Vid beräkning av den tid som avses i punkt 5 anses verksamhet, som
bedrivs av ett företag som har intressegemenskap med annat företag,
bedriven av det företag med vilket det har intressegemenskap, om
verksamheten i väsentlig mån är av samma slag som den verksamhet som det
sistnämnda företaget bedriver och båda företagens verksamhet avser samma
projekt. Företag anses ha intressegemenskap, om det ena företaget direkt
eller indirekt deltar i ledningen eller övervakningen av det andra
företaget eller äger väsentlig del i detta företags kapital eller om
samma personer direkt eller indirekt deltar i ledningen eller
övervakningen av båda företagen eller äger väsentlig del i dessa
företags kapital.

7. Utan hinder av föregående bestämmelser i denna artikel anses
uttrycket ”fast driftställe” inte innefatta

a) användningen av anordningar uteslutande för lagring, utställning
eller utlämnande av företaget tillhöriga varor,

b) innehavet av ett företaget tillhörigt varulager uteslutande för
lagring, utställning eller utlämnande,

c) innehavet av ett företaget tillhörigt varulager uteslutande för
bearbetning eller förädling genom annat företags försorg,

d) innehavet av stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för
inköp av varor eller införskaffande av upplysningar för företaget,

e) innehavet av stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för
att för företaget bedriva annan verksamhet av förberedande eller
biträdande art,

f) innehavet av stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för
att kombinera verksamheter som anges i punkterna a) – e), under
förutsättning att hela den verksamhet som bedrivs vid den stadigvarande
platsen för affärsverksamhet på grund av denna kombination är av
förberedande eller biträdande art.

8. Förmögenhetstillgångar, som överförs som arv efter en person som vid
dödsfallet hade hemvist i en avtalsslutande stat och som är hänförliga
till en stadigvarande anordning som är belägen i annan avtalsslutande
stat, får beskattas i denna andra stat.

9. Förmögenhetstillgångar, som överförs som gåva från en person som vid
tidpunkten för skattskyldighetens inträde har hemvist i en
avtalsslutande stat och som är hänförliga till en stadigvarande
anordning som är belägen i annan avtalsslutande stat, får beskattas i
denna andra stat.

10. ”Stadigvarande anordning” åsyftar en anordning som regelmässigt står
till förfogande för att utöva fritt yrke eller annat självständigt
arbete av liknande karaktär.

11. Utan hinder av punkterna 1-10 omfattas fast egendom av artikel 5.

Artikel 7

Andra tillgångar

1. Förmögenhetstillgång som inte behandlas i artiklarna 5 och 6 och som
överförs genom arv efter en person som vid dödsfallet hade hemvist i en
avtalsslutande stat beskattas, oavsett var den är belägen, endast i
denna stat.

2. Förmögenhetstillgång som inte behandlas i artiklarna 5 och 6 och som
överförs genom gåva från en person som vid tidpunkten för
skattskyldighetens inträde har hemvist i en avtalsslutande stat
beskattas, oavsett var den är belägen, endast i denna stat.

Artikel 8

Subsidiär beskattningsrätt

1. I fall då en avtalsslutande stat inte kan utnyttja sin rätt att
beskatta enligt artiklarna 5 – 7 och detta medför att
förmögenhetstillgången inte beskattas i någon av de avtalsslutande
staterna får annan avtalsslutande stat beskatta, såvida den bristande
möjligheten att beskatta beror på

a) att den förstnämnda staten inte enligt sin egen lagstiftning om
skattskyldighetens territoriella omfattning kan beskatta tillgångar av
ifrågavarande slag, eller b) att den förstnämnda staten inte enligt sin
egen lagstiftning om skattskyldighet på grund av personlig anknytning
kan beskatta.

2. Om flera stater får beskatta med hänvisning till punkt 1 gäller
följande om vilka av dessa som har rätt att beskatta:

a) Den avtalsslutande stat där den avlidne eller gåvogivaren hade
hemvist har rätt att beskatta.

b) Om den avtalsslutande stat där den avlidne eller gåvogivaren hade
hemvist inte kan utnyttja sin rätt att beskatta har den stat rätt att
beskatta där mottagaren hade hemvist.

c) Om det inte på grund av reglerna i punkterna a) och b) kan avgöras
vilken avtalsslutande stat som får beskatta, skall de behöriga
myndigheterna i de berörda avtalsslutande staterna avgöra frågan genom
ömsesidig överenskommelse.

Artikel 9

Värdering och avdrag

1. Vid bestämmandet av skattepliktigt belopp värderar varje
avtalsslutande stat tillgångarna enligt sin egen lagstiftning. På samma
sätt medger varje avtalsslutande stat avdrag enligt sin egen
lagstiftning.

2. Vid bestämmandet av skattepliktigt belopp medräknar varje stat
intäkter och utgifter i fråga om varje förmögenhetstillgång, häri
inbegripet belopp som träder i stället för sådan tillgång, enligt
reglerna i sin egen lagstiftning.

Artikel 10

Metoder för undanröjande av dubbelbeskattning

1. Om den avlidne eller gåvogivaren hade hemvist i Danmark, Finland
eller Sverige undanröjs dubbelbeskattningen på följande sätt:

a) Den avtalsslutande stat där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet
skall från den arvsskatt som bestämts enligt dess lagstiftning avräkna
ett belopp (häri inbegripet tidigare eller senare beräknat belopp) som
erlagts i annan avtalsslutande stat på grund av samma överföring av
samma förmögenhetstillgång från samma person och som enligt
bestämmelserna i detta avtal får beskattas i denna andra stat.

b) Den avtalsslutande stat där givaren hade hemvist skall från den
gåvoskatt som bestämts enligt dess lagstiftning avräkna ett belopp (häri
inbegripet tidigare eller senare beräknat belopp) som erlagts i annan
avtalsslutande stat på grund av samma överföring av samma
förmögenhetstillgång mellan samma personer och som enligt bestämmelserna
i detta avtal får beskattas i denna andra stat.

c) De avräkningsbelopp som nämns i punkterna a) och b) skall emellertid
inte överstiga den del av skatten i den förstnämnda avtalsslutande
staten, beräknad utan sådan avräkning, som belöper på de
förmögenhetstillgångar för vilka avräkning skall medges.

d) Vid tillämpning av punkterna a) och b) anses en makes övertagande av
ett gemensamt bo utan skifte (fllesbo til hensidden i uskiftet bo) som
en självständig överföring.

2. Om den avlidne eller gåvogivaren hade hemvist i Island eller Norge
undanröjs dubbelbeskattningen på följande sätt:

a) Den avtalsslutande stat där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet
skall undanta varje förmögenhetstillgång från arvsskatt vilken vid samma
överföring av samma förmögenhetstillgång från samma person enligt
bestämmelserna i detta avtal får beskattas i annan avtalsslutande stat.

b) Den avtalsslutande stat där givaren hade hemvist skall undanta varje
förmögenhetstillgång från gåvoskatt vilken vid samma överföring av samma
förmögenhetstillgång mellan samma personer enligt bestämmelserna i detta
avtal får beskattas i annan avtalsslutande stat.

c) En avtalsslutande stat får alltid vid beräkning av skatten på varje
annan tillgång i denna stat medräkna i beskattningsunderlaget de
förmögenhetstillgångar som undantagits från beskattning.

3. I fråga om de förmögenhetstillgångar för vilka avräkning medges
enligt punkt 1 eller som undantas från beskattning enligt punkt 2,
medräknar varje stat vid bestämmandet av beskattningsunderlaget intäkter
och utgifter i fråga om varje tillgång, häri inbegripet belopp som
träder i stället för dessa tillgångar, enligt reglerna i sin egen
lagstiftning.

Artikel 11

Förbud mot diskriminering

1. Medborgare i en avtalsslutande stat skall, oavsett var han har
hemvist, inte i annan avtalsslutande stat bli föremål för beskattning
eller därmed sammanhängande krav som är av annat slag eller mer tyngande
än den beskattning och därmed sammanhängande krav som medborgare i denna
andra stat under samma förhållanden är eller kan bli underkastad.

2. Statslös person med hemvist i en avtalsslutande stat skall inte i
någon av de avtalslutande staterna bli föremål för beskattning eller
därmed sammanhängande krav som är av annat slag eller mer tyngande än
den beskattning och därmed sammanhängande krav som medborgare i staten i
fråga under samma förhållanden är eller kan bli underkastad.

3. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 2 tillämpas bestämmelserna i
förevarande artikel på skatter av varje slag och beskaffenhet.

Artikel 12

Förfarandet vid ömsesidig överenskommelse

1. Om en person anser att det i en eller flera avtalsslutande stater har
vidtagits åtgärder som för honom medför eller kommer att medföra
beskattning som strider mot bestämmelserna i detta avtal, kan han, utan
att detta påverkar hans rätt att använda sig av de rättsmedel som finns
i dessa staters interna rättsordning, framlägga saken för den behöriga
myndigheten i den avtalsslutande stat där han har hemvist eller, i fall
som avses i artikel 11 punkt 1, i den avtalsslutande stat där han är
medborgare. Sådan framställning skall göras inom tre år från den dag då
han fick den första underrättelsen om den åtgärd som givit upphov till
beskattning som strider mot avtalet.

2. Om den behöriga myndigheten finner invändningen grundad men inte
själv kan få till stånd en tillfredsställande lösning, skall myndigheten
söka lösa frågan genom ömsesidig överenskommelse med behörig myndighet i
annan avtalsslutande stat, som berörs av frågan, i syfte att undvika
beskattning som strider mot avtalet. Om den stat hos vars behöriga
myndighet personen i fråga har lagt fram saken inte själv berörs av
frågan, skall denna behöriga myndighet överlämna saken till behörig
myndighet i någon av de stater som berörs av frågan.

3. Om svårigheter eller tvivelsmål uppkommer mellan avtalsslutande
stater i fråga om tolkningen eller tillämpningen av avtalet skall de
behöriga myndigheterna i dessa stater överlägga för att söka lösa frågan
genom särskild överenskommelse. De behöriga myndigheterna i
avtalsslutande stater kan även överlägga i syfte att undanröja
dubbelbeskattning i fall som inte omfattas av avtalet eller för att
genom särskild överenskommelse lösa frågor som – utan att vara reglerade
i avtalet – på grund av olikhet i vederbörande staters principer för
skattens beräkning eller av andra skäl kan uppkomma i fråga om de
skatter som avses i artikel 2.

Innan beslut fattas i fråga som avses i första stycket, skall resultatet
av överläggningar som där avses snarast delges behöriga myndigheter i
övriga avtalsslutande stater. Finner behörig myndighet i en
avtalsslutande stat att överläggningar bör äga rum mellan de behöriga
myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater, skall på begäran av den
behöriga myndigheten i den förstnämnda avtalsslutande staten sådana
överläggningar äga rum utan dröjsmål.

Artikel 13

Medlemmar av diplomatisk beskickning eller konsulat

Bestämmelserna i detta avtal berör inte de privilegier vid beskattningen
som enligt folkrättens allmänna regler eller bestämmelser i särskilda
överenskommelser tillkommer medlemmar av diplomatisk beskickning eller
konsulat.

Artikel 14

Territoriell utvidgning

1. Detta avtal kan antingen i sin helhet eller med erforderliga
ändringar utvidgas till att omfatta de områden som undantagits från
avtalets tillämpningsområde enligt bestämmelserna i artikel 3 punkt 1
a), under förutsättning att där påförs skatter av samma eller i huvudsak
likartat slag som de som avses i avtalet. Sådan utvidgning gäller från
den dag och med de ändringar och villkor, häri inbegripet bestämmelser
om upphörande, som kan särskilt överenskommas mellan de avtalsslutande
staterna genom diplomatisk notväxling.

2. Om avtalet enligt artikel 16 upphör att gälla, skall, såvida inte
annat överenskommits mellan de avtalsslutande staterna, avtalet upphöra
att gälla också beträffande varje område till vilket avtalet har
utvidgats enligt denna artikel.

Artikel 15

Ikraftträdande

1. Detta avtal träder i kraft trettionde dagen efter den dag då samtliga
avtalsslutande stater har meddelat det finska utrikesministeriet, att
avtalet har godkänts. Det finska utrikesministeriet underrättar de
övriga avtalsslutande staterna om mottagandet av dessa meddelanden och
om tidpunkten för avtalets ikraftträdande.

2. Sedan avtalet trätt i kraft, tillämpas dess bestämmelser

a) i fråga om arvsskatt, på dödsfall som inträffar sextionde dagen
efter den då avtalet träder i kraft eller senare,

b) i fråga om gåvoskatt, på gåva för vilken skattskyldighet i en av de
avtalsslutande staterna inträder sextionde dagen efter den då avtalet
träder i kraft eller senare.

3. Nedannämnda avtal skall upphöra att vara tillämpliga på arv och gåvor
på vilka förevarande avtal blir tillämpligt enligt punkt 2:

Avtalet den 17 december 1949 mellan Konungariket Norge och Konungariket
Sverige för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap;

Avtalet den 31 mars 1950 mellan Republiken Finland och Konungariket
Sverige för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap;

Avtalet den 27 oktober 1953 mellan Konungariket Danmark och
Konungariket Sverige för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap med senare ändringar;

Avtalet den 29 mars 1954 mellan Republiken Finland och Konungariket
Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap;

Avtalet den 18 juli 1955 mellan Konungariket Danmark och Republiken
Finland för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap med senare ändringar;

Avtalet den 23 maj 1956 mellan Konungariket Danmark och Konungariket
Norge för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å
kvarlåtenskap.

Dessa avtal upphör att gälla vid den sista tidpunkt, då förevarande
avtal enligt föregående bestämmelser i nämnda punkt blir tillämpligt.

4. Vidare skall det vid varje tidpunkt gällande avtalet mellan de
nordiska länderna för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter
på inkomst och på förmögenhet inte tillämpas i fråga om inkomstskatt på
gåvor på vilka förevarande avtal är tillämpligt enligt punkt 2.

Artikel 16

Upphörande

En avtalsslutande stat kan senast den 30 juni under ett kalenderår som
börjar efter utgången av en tidrymd av fem år efter dagen för
ikraftträdande av avtalet uppsäga avtalet genom skriftligt meddelande
härom till det finska utrikesministeriet, som underrättar de övriga
avtalsslutande staterna om mottagandet av sådant meddelande och om dess
innehåll. Har uppsägningstiden iakttagits, upphör avtalet att gälla i
förhållandet mellan den stat som verkställt uppsägningen och övriga
avtalsslutande stater

a) i fråga om arvskatt, på dödsfall som inträffar sextionde dagen efter
den då det finska utrikesministeriet mottog meddelandet om uppsägningen
eller senare,

b) i fråga om gåvoskatt, på gåva för vilken skattskyldighet inträder i
de berörda staterna sextionde dagen efter den då det finska
utrikesministeriet mottog meddelandet om uppsägningen eller senare.

Originalexemplaret till detta avtal deponeras hos det finska
utrikesministeriet, som tillställer de övriga avtalsslutande staterna
bestyrkta kopior därav.

Till bekräftelse härav har de vederbörligen befullmäktigade ombuden
undertecknat detta avtal.

Som skedde i Helsingfors den 12 september 1989 i ett exemplar på danska,
finska, isländska, norska och svenska språken, varvid på svenska språket
utfärdades två texter, en för Finland och en för Sverige, vilka samtliga
texter har samma giltighet.

Övergångsbestämmelser

1992:945

Lagen (1989:899) om dubbelbeskattningsavtal mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige beträffande skatter på arv och på gåva skall
träda i kraft den 1 oktober 1992. Lagen tillämpas beträffande arvsskatt
på arv efter person som avlider den 18 oktober 1992 eller därefter och
beträffande gåvoskatt på gåva för vilken skattskyldighet uppkommer vid
nämnda tidpunkt eller därefter.

Avtalet trädde i kraft den 19 augusti 1992.

1994:280

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas beträffande
arvsskatt på arv efter person som avlidit den 18 oktober 1992 eller
därefter och beträffande gåvoskatt på gåva för vilken
skattskyldighet uppkommit vid nämnda tidpunkt eller därefter.

2007:270

Den upphävda lagen skall dock oberoende av artikel 16 i avtalet
fortfarande tillämpas på arvsskatt och gåvoskatt som tas ut på
grund av dödsfall som inträffar eller gåva för vilken
skattskyldighet uppkommer dessförinnan.