Lag (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.

SFS nr
1996:1150
Departement/myndighet
Socialdepartementet
Utfärdad
1996-11-28
Författningen har upphävts genom
SFS 2002:160
Upphävd
2002-10-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 2000:357

1 § Receptbelagda läkemedel och vissa receptfria läkemedel som
av läkare, tandläkare, sjuksköterska eller legitimerad
tandhygienist förskrivs för människor i syfte att påvisa,
lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom eller i
likartat syfte, omfattas av högkostnadsskydd enligt 4 § om ett
försäljningspris fastställts för läkemedlet på det sätt som
anges i 3 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter

1. om att ett visst receptbelagt läkemedel eller en viss grupp
av sådana läkemedel inte skall omfattas av högkostnadsskydd,

2. om vilka receptfria läkemedel som omfattas av
högkostnadsskydd, och

3. om att läkemedel som avses i 5 § första stycket andra
meningen och tredje stycket läkemedelslagen (1992:859) får
omfattas av högkostnadsskydd utan att pris fastställs för dessa
medel på det sätt som anges i 3 §.

Vad som i denna lag sägs om landsting gäller även kommuner som
inte ingår i ett landsting. Lag (2000:357).

2 § Under förutsättning att ett försäljningspris har fastställts för
varan på det sätt som anges i 3 § skall högkostnadsskydd enligt 4 §
omfatta även

1. varor på vilka 3 § läkemedelslagen (1992:859) är tillämplig och
som förskrivs enbart i födelsekontrollerande syfte av läkare eller
barnmorskor, och

2. förbrukningsartiklar som behövs vid stomi och som förskrivs av
läkare eller av annan som Socialstyrelsen förklarat behörig därtill.

3 § Riksförsäkringsverket skall på begäran av den som
marknadsför en vara som avses i 1 eller 2 § fastställa ett
försäljningspris för varan. Den sökande skall förebringa den
utredning som behövs för att priset skall kunna fastställas.
Innan Riksförsäkringsverket meddelar beslut i ett sådant ärende
skall sökanden och landstingen ges tillfälle till
överläggningar med myndigheten.

Fråga om ändring av ett tidigare fastställt försäljningspris
får, förutom av Riksförsäkringsverket, tas upp på begäran av
den som marknadsför varan eller av ett landsting. Dessa har
även rätt att påkalla överläggning med Riksförsäkringsverket.
Om inte överläggning begärs kan Riksförsäkringsverket
fastställa det nya priset på grundval av tillgänglig utredning.

I samband med överläggningar enligt första och andra styckena
skall Riksförsäkringsverket till landstingen och sökanden lämna
de uppgifter som behövs. Lag (1997:793).

4 § Med högkostnadsskydd avses en reducering av kostnaden för
inköp av förmånsberättigade varor som avses i 1 och 2 §§.
Kostnadsreduceringen beräknas på den sammanlagda kostnaden för
varor som den förmånsberättigade köper under ett år räknat från
det första inköpstillfället och lämnas vid varje
inköpstillfälle på grundval av den sammanlagda kostnaden för de
dittills och vid tillfället inköpta varorna.

Så länge den sammanlagda kostnaden inte överstiger 900 kronor
lämnas ingen kostnadsreducering. När den sammanlagda kostnaden
överstiger detta belopp, utgör kostnadsreduceringen

1. 50 procent av den del som överstiger 900 kronor men inte 1
700 kronor,

2. 75 procent av den del som överstiger 1 700 kronor men inte 3
300 kronor,

3. 90 procent av den del som överstiger 3 300 kronor men inte 4
300 kronor, samt

4. hela den sammanlagda kostnaden till den del den överstiger 4
300 kronor.

Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 18
år i sin vård, tillämpas bestämmelserna i första och andra
styckena gemensamt för barnen. Kostnadsreducering gäller under
tid som avses i första stycket även för barn som under denna
tid fyller 18 år. Med förälder avses även fosterförälder. Som
förälder räknas även den med vilken en förälder stadigvarande
sammanbor och som är eller har varit gift eller har eller har
haft barn med föräldern. Lag (1999:263).

4 a § Kredit som lämnas av Apoteket AB för inköp av läkemedel
och andra varor enligt denna lag och som inte överstiger 1 800
kronor omfattas inte av bestämmelserna i 6, 7 och 9 §§
konsumentkreditlagen (1992:830). Lag (1999:287).

5 § För varje läkemedel, till vilket det på den svenska marknaden
finns en likvärdig motsvarighet i form av ett eller flera generiska
läkemedel, skall ett lägre pris än det fastställda gälla vid
tillämpningen av 4 §.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Riksförsäkringsverket meddelar föreskrifter om vilka läkemedel ett
sådant pris skall tillämpas för och om det pris som därvid skall
gälla.

Läkemedelsverket får medge undantag från bestämmelserna i första
stycket för en enskild person, om det finns synnerliga skäl för det.

6 § I den mån regeringen så föreskriver har den som är under 16 år
rätt till nedsättning av det fastställda priset per inköp för
livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen (1971:511) med hela det
belopp som överstiger 120 kronor om livsmedlen förskrivs av läkare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
villkor för att tillhandahålla sådana livsmedel till nedsatt pris.

Kostnaden för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana
läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som
avses i 1 och 2 §§.

7 § Förbrukningsartiklar som behövs för att tillföra kroppen ett
läkemedel eller behövs för egenkontroll av medicinering
tillhandahålls kostnadsfritt om de på grund av sjukdom förskrivs av
läkare eller tandläkare eller av någon annan som Socialstyrelsen
förklarat behörig därtill. För sådana förbrukningsartiklar tillämpas
3 §.

8 § Rätt till förmåner enligt denna lag har

1. den som är bosatt i Sverige, och

2. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till
vårdförmåner i Sverige vid sjukdom eller moderskap enligt vad
som följer av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni
1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar
inom gemenskapen.

Rätt till förmåner enligt 4 och 6 §§ med undantag för varor som
avses i 2 § 2 har även den som i annat fall, utan att vara
bosatt i Sverige, har anställning här.

Lagen gäller inte för den som får sjukhusvård som avses i 5 §
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller i 2 kap. 4 § lagen
om allmän försäkring. Lag (1999:823).

9 § Har den som avses i 8 § inköpt varor som avses i 1 § eller 2 § 1
i Danmark, Finland, Island eller Norge och har läkemedlen eller de
födelsekontrollerande medlen förskrivits av läkare i Sverige eller av
behörig läkare i annat nordiskt land än det där inköpet gjordes,
ersätts den del av inköpskostnaden som överstiger den kostnad som han
skulle ha fått vidkännas om varan inköpts i Sverige. I fråga om vara
för vilken fastställts pris på det sätt som anges i 3 § skall
ersättning inte beräknas på högre inköpskostnad än som motsvarar det
fastställda priset eller, i det fall bestämmelserna i 5 § är
tillämpliga, det lägre pris som följer av sistnämnda paragraf.

Ersättning betalas ut av Apoteksbolaget Aktiebolag mot att recept
och kvitto på det gjorda inköpet visas upp. Har ersättningen inte
begärts inom ett år från inköpstillfället utbetalas den inte.

10 § Kostnader för förmåner enligt denna lag ersätts av det
landsting inom vars område den berättigade är bosatt.

Om den berättigade inte är bosatt inom något landstings område,
skall det landsting inom vars område den berättigade är
förvärvsverksam eller, när det gäller en person som är arbetslös, det
landsting inom vars område personen är registrerad som arbetssökande,
svara för kostnader för förmåner enligt denna lag. Vad som nu sagts
skall när det gäller den som är berättigad till förmåner enligt denna
lag i egenskap av familjemedlem till anställd eller egenföretagare
enligt rådets förordning nr 1408/71, i stället avse det landsting
inom vars område den anställde eller egenföretagaren är
förvärvsverksam eller registrerad som arbetssökande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena ersätts
kostnaderna av det landsting inom vars område den som förskrivit en
förmånsberättigad vara har sin verksamhetsort.

11 § Efter överenskommelse med en annan stat får regeringen
föreskriva att denna lag skall tillämpas helt eller delvis på
personer, som utan att vara svenska medborgare vistas i Sverige och
på vilka lagen annars inte är tillämplig.

12 § Rätten till förmån enligt denna lag prövas av det landsting som
enligt 10 § har att svara för kostnaden för förmånen.

1996:1150

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 10 och 12 §§ den 1 januari
1998 och i övrigt den 1 januari 1997 då lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. skall upphöra att gälla.

2. Såvitt avser kostnader som uppkommit enligt denna lag före den 1
januari 1998 skall 10 och 12 §§ lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. alltjämt gälla. Därvid skall som beslut
enligt 7 § nämnda lag anses beslut enligt 4 § denna lag.

3. En kostnadsbefrielse enligt 7 § lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. som gäller vid utgången av år 1996 skall
bestå enligt äldre föreskrifter även därefter.

4. Med fastställt försäljningspris enligt 3 § skall likställas pris
som fastställts av Riksförsäkringsverket enligt 3 § lagen (1981:49)
om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

1999:823

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om
högkostnadsskydd under tid före ikraftträdandet.