Lag (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

SFS nr
2003:1156
Departement/myndighet
Justitiedepartementet BIRS
Utfärdad
2003-12-18
Ändring införd
t.o.m. SFS 2015:102

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av
rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en
europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan
medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.
Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om
Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit
tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten.

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en
arresteringsorder.

I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för
överlämnande.

I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för
överlämnande av svenska medborgare.

I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid
det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i
vissa fall inte ska tillämpas i förhållande till Danmark och
Finland.

I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid
överlämnande.

I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut
om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande.

I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en
frihetsberövande påföljd till Sverige.

I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som
har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport
genom Sverige. Lag (2013:843).

2 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen
av denna lag.

I fråga om utfärdande av en arresteringsorder och om
överlämnande till Sverige finns särskilda bestämmelser.

3 § Med en arresteringsorder avses i denna lag ett rättsligt
avgörande, utfärdat av en rättslig myndighet i en medlemsstat i
Europeiska unionen, som innebär en begäran om att en rättslig
myndighet i en annan sådan stat skall gripa och överlämna en
eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en
frihetsberövande påföljd.

4 § En arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet med
formuläret i bilagan till rambeslutet och innehålla uppgifter
om

1. den eftersöktes identitet och nationalitet,

2. namn, adress, telefonnummer, telefaxnummer och e-postadress
till den utfärdande myndigheten,

3. en verkställbar dom, ett häktningsbeslut eller ett
motsvarande verkställbart beslut,

4. den brottsliga gärningen, med angivande av tid och plats för
gärningen, en beskrivning av omständigheterna kring gärningen
samt den eftersöktes delaktighet i gärningen,

5. brottsrubricering och om gärningen är sådan som anges i
bilagan till denna lag,

6. straffskalan för gärningen eller, om arresteringsordern
avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd, den
påföljd som har dömts ut, och

7. om möjligt andra rättsliga konsekvenser av gärningen.

2 kap. Förutsättningar för överlämnande

Inledande bestämmelse

1 § Den som eftersöks enligt en arresteringsorder och som
anträffas i Sverige skall, om inte annat sägs i denna lag eller
följer av någon annan lag, överlämnas till den utfärdande
medlemsstaten. Överlämnande får ske för lagföring eller
verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

Strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet

2 § Överlämnande får beviljas endast för en gärning som
motsvarar brott enligt svensk lag och

1. för vilken, när överlämnandet avser lagföring, enligt den
utfärdande medlemsstatens lagstiftning en frihetsberövande
påföljd i ett år eller mer är föreskrivet, eller

2. för vilken, när överlämnandet avser verkställighet av en
frihetsberövande påföljd, en frihetsberövande påföljd i minst
fyra månader har dömts ut.

Om det i arresteringsordern har angetts att en gärning är sådan
som finns angiven i bilagan till denna lag och det för
gärningen enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning är
föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer,
skall dock överlämnande beviljas även om gärningen inte
motsvarar brott enligt svensk lag. Vid överlämnande för
verkställighet av en frihetsberövande påföljd som avser en
sådan gärning skall påföljden vara sådan som anges i första
stycket 2.

Om överlämnande beviljas för en gärning som avses i första
eller andra stycket får överlämnande beviljas även för annan
gärning som, utan att vara sådan som anges i första stycket 1
eller 2, motsvarar brott enligt svensk lag.

Hinder mot överlämnande

3 § Överlämnande får inte beviljas

1. om en begäran, trots att den utfärdande myndigheten har
beretts tillfälle att inkomma med komplettering, till form
eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om
överlämnande,

2. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier
som enligt 3 kap. 2 § krävs för att överlämnande ska få
beviljas,

3. om den eftersökte enligt 5 kap. 4 § ska överlämnas till en
annan medlemsstat,

4. om den eftersökte ska utlämnas för brott eller om han
eller hon ska överlämnas enligt lagen (2002:329) om samarbete
med Internationella brottmålsdomstolen,

5. om det enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle
strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller
överlämnande till Sverige, eller

6. om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd
som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte
var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten
inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i
rambeslutet är uppfyllt. Lag (2013:843).

4 § Överlämnande får inte beviljas

1. för en gärning som har ägt rum innan den eftersökte fyllt
femton år,

2. om det skulle strida mot den europeiska konventionen om
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna eller de tilläggsprotokoll till konventionen som
gäller som lag här i landet, eller

3. om det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och
privilegier.

5 § Överlämnande för viss gärning får inte beviljas om

1. gärningen omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 12
kap. 9 § regeringsformen,

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande
bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala
för gärningen,

3. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en
medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge och, vid
fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under
verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt
lagstiftningen i domslandet,

4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan
stat än som anges i 3 och om detta enligt 10 § tredje eller
fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade
utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,

5. förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för
gärningen och förundersökningsledaren eller, när åtal har
väckts, handläggande åklagare i det ärendet motsätter sig att
lagföringen sker i den utfärdande medlemsstaten,

6. påföljd för gärningen har bortfallit på grund av
preskription eller inte längre kan dömas ut enligt svensk lag
och gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige eller
den eftersökte är svensk medborgare, eller

7. gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige och inte
motsvarar brott enligt svensk lag. Lag (2011:1177).

6 § När den som eftersöks för verkställighet av en
frihetsberövande påföljd är svensk medborgare får överlämnande
inte beviljas om den eftersökte begär att påföljden skall
verkställas i Sverige.

Om den eftersökte vid tiden för gärningen sedan minst två år
stadigvarande har vistats i den utfärdande medlemsstaten gäller
vad som sägs i första stycket endast om det med hänsyn till den
eftersöktes personliga förhållanden eller av någon annan
anledning finns särskilda skäl till att verkställigheten sker i
Sverige.

3 kap. Särskilda villkor för överlämnande av svenska medborgare

1 § Har upphävts genom lag (2013:843).

2 § Överlämnande av en svensk medborgare för lagföring får, om
han eller hon begär att verkställighet av en efter
överlämnandet ådömd frihetsberövande påföljd skall ske i
Sverige, beviljas endast om den utfärdande myndigheten lämnar
garantier för att den eftersökte kommer att återföras till
Sverige för sådan verkställighet.

Överlämnande av en svensk medborgare som vid tiden för
gärningen sedan minst två år stadigvarande har vistats i den
utfärdande medlemsstaten får dock beviljas utan sådana
garantier som sägs i första stycket, såvida det inte med hänsyn
till den eftersöktes personliga förhållanden eller av någon
annan anledning finns särskilda skäl till att verkställigheten
sker i Sverige.

4 kap. Det inledande förfarandet vid överlämnande

Hur ärendet inleds

1 § En arresteringsorder får översändas genom Schengens
informationssystem (SIS) eller genom ett annat system för
eftersökning av personer som är misstänkta för brott.

Om det är känt att den som eftersöks enligt en
arresteringsorder befinner sig på en viss plats i Sverige, får
arresteringsordern skickas direkt till behörig åklagare. Detta
skall ske skriftligen genom post, bud eller telefax. Efter
överenskommelse i det enskilda fallet får dock översändandet
ske på annat sätt.

Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som är behöriga att
handlägga ärenden enligt denna lag.

2 § En arresteringsorder ska vara skriven på svenska, danska,
norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning
till något av dessa språk, och i övrigt till form och
innehåll vara sådan som anges i 1 kap. 4 §.

En efterlysning som är registrerad i SIS, utan att åtföljas
av en kopia av arresteringsordern, eller i ett annat system
för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller
överlämnande till en medlemsstat i Europeiska unionen, ska
jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en
sådan order översänds. Lag (2010:382).

2 a § När en begäran till form eller innehåll är så bristfällig
att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för
en prövning av frågan om överlämnande, skall åklagaren ge den
utfärdande myndigheten möjlighet att inom viss tid inkomma med
komplettering. Lag (2006:348).

Utredningen

3 § Om en arresteringsorder har skickats direkt enligt 1 §
eller om det på annat sätt framkommer att den som eftersöks
enligt en arresteringsorder befinner sig på en viss plats i
Sverige, skall åklagaren utreda om det finns förutsättningar
för överlämnande från Sverige. När den som begärs överlämnad
för lagföring är under arton år skall det dessutom utredas om
lagföringen kan ske i Sverige.

Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i
brottmål, om inte annat sägs i denna lag.

Utredningen skall bedrivas med skyndsamhet. Den tidsfrist som
kan komma att gälla för tingsrätten enligt 5 kap. 3 § skall
beaktas vid utredningen.

Lagens tillämpning i förhållande till Danmark och Finland i
vissa fall

4 § En arresteringsorder utfärdad av en annan nordisk stat
ska, om den eftersökte befinner sig i Sverige, betraktas som
en nordisk arresteringsorder. Lag (2011:1177).

Tvångsmedel

5 § Åklagaren ska anhålla den eftersökte om det inte saknas
risk för att denne avviker eller på annat sätt undandrar sig
ett överlämnande. Ett anhållande ska även ske om det finns
risk för att den eftersökte, genom att undanröja bevis eller
på något annat sätt, försvårar utredningen av en gärning som
omfattas av arresteringsordern.

Ett anhållande enligt första stycket får inte ske om det kan
antas att förutsättningar för ett överlämnande saknas.

Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det
finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena
men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett
reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet,
ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande. I fall
som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning
ersätta ett anhållande.

Om det finns skäl för anhållande enligt första–tredje styckena
får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller
Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett
anhållningsbeslut gripa den eftersökte. Lag (2011:1177).

6 § När någon har gripits, anhållits, meddelats reseförbud
eller anmälningsskyldighet tillämpas samma regler som vid
motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning. För sådana
tvångsmedel gäller dock de förutsättningar som anges i 5 §. För
rättens beslut om häktning gäller de förutsättningar som enligt
5 § gäller för anhållande. Vad som sägs i rättegångsbalken om
tid för väckande av åtal skall inte tillämpas.

Ett beslut om anhållande eller häktning skall upphävas, om ett
fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till
den tid frihetsberövandet har pågått och den påföljd som har
utdömts eller som kan komma att utdömas om den eftersökte döms
för gärningen.

7 § Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag
tillämpas i denna del bestämmelserna i lagen (2000:562) om
internationell rättslig hjälp i brottmål.

Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna
gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4
kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål,
får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom
beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har
beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.

I samband med att den eftersökte frihetsberövas får
husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i
beslag. Förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren. Om
det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid
Tullverket eller Kustbevakningen göra husrannsakan även utan
ett sådant förordnande.

Offentlig försvarare

8 § En offentlig försvarare skall förordnas för den eftersökte
om han eller hon begär det, är under arton år eller i annat
fall bedöms vara i behov av en försvarare.

Samtycke och medgivande

9 § Den eftersökte skall så snart det kan ske tillfrågas om han
eller hon samtycker till överlämnande. I sådant fall skall den
eftersökte också tillfrågas om han eller hon medger att i den
utfärdande medlemsstaten lagföras eller straffas för gärningar
som har begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av
arresteringsordern. Den eftersökte skall upplysas om innebörden
av att samtycke och medgivande lämnas.

En återkallelse av ett samtycke skall beaktas om den görs innan
rätten har meddelat beslut i fråga om överlämnande. En
återkallelse av ett medgivande som sägs i första stycket skall
beaktas om den görs innan beslutet om överlämnande har
verkställts.

5 kap. Beslutsförfarandet vid överlämnande

Beslutande myndighet

1 § Tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren i
frågan om överlämnande.

Åklagaren får dock, innan han begärt rättens prövning, avslå en
begäran om överlämnande med stöd av 2 kap. 3 § 1.

I fråga om tingsrättens behörighet tillämpas 19 kap.
rättegångsbalken.

Rättens prövning

2 § Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols
handläggning i brottmål, om inte annat sägs i denna lag.
Handläggningen ska ske med skyndsamhet.

Tingsrätten ska för prövningen av frågan om överlämnande hålla
en förhandling. En förhandling behöver dock inte hållas om det
är uppenbart att överlämnande inte ska beviljas, om den
eftersökte samtycker till överlämnande eller om han eller hon
begär att ärendet avgörs på handlingarna.

Till förhandlingen ska åklagaren och den eftersökte kallas. Är
den eftersökte anhållen eller häktad ska han eller hon
inställas. Lag (2011:1177).

3 § Tingsrätten ska meddela beslut i fråga om överlämnande
senast trettio dagar efter det att den eftersökte har gripits
eller, när något gripande i ärendet inte har skett, senast
trettio dagar efter det att den eftersökte har underrättats om
innehållet i arresteringsordern.

Samtycker den eftersökte till ett överlämnande, ska beslutet
meddelas senast tio dagar efter det att samtycket har avgetts.

Tingsrätten får, om det finns särskilda skäl, meddela sitt
beslut senare än vad som sägs i första eller andra stycket.
Lag (2011:1177).

Konkurrerande framställningar

4 § Om två eller flera medlemsstater har utfärdat
arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har
utfärdat arresteringsorder samt en eller flera nordiska stater
har utfärdat nordisk arresteringsorder beträffande samma
person, ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt
som ska handlägga det först inkomna ärendet.

Inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om
överlämnande men innan beslutet har vunnit laga kraft, får
hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen
på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva
ärendena i ett sammanhang.

Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som ska
beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas
beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då
varje arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring
eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
Lag (2011:1177).

5 § Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om
utlämning för brott eller om överlämnande enligt lagen
(2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen
skall prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag
anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.

Andra frågor som tas upp i rättens beslut

6 § Om garantier som avses i 3 kap. 2 § har lämnats av en
utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande
ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna
kommer att uppfyllas.

Beslut i fråga om överlämnande av föremål som enligt 4 kap. 7 §
har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i
samband med beslutet i fråga om överlämnande av den
eftersökte. Lag (2013:843).

7 § I beslut om att den eftersökte skall överlämnas skall
rätten pröva om beslut om tvångsmedel skall gälla till dess
beslutet om överlämnande har verkställts. Tingsrätten får
besluta om tvångsmedel även efter ett beslut om att den
eftersökte skall överlämnas.

Kostnader för offentlig försvarare

8 § Kostnaderna för en offentlig försvarare skall stanna på
staten.

Överklagande

9 § Ett beslut att inte bevilja överlämnande i fall som avses
i 2 kap. 6 § får inte överklagas. Har den eftersökte samtyckt
till överlämnande enligt 4 kap. 9 § får beslutet om
överlämnande inte överklagas.

För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut krävs
prövningstillstånd, om beslutet innebär att ärendet avgörs
eller utgör ett sådant beslut som får överklagas endast i
samband med överklagande av ett slutligt beslut.
Lag (2011:1177).

6 kap. Verkställighet av beslut om överlämnande och
efterföljande beslut

Verkställighet

1 § Ett beslut om överlämnande skall verkställas inom tio dagar
från det att beslutet vann laga kraft. Verkställighet sker, om
inte annat har överenskommits, genom att den som skall
överlämnas avhämtas av den utfärdande medlemsstaten.

Rätten får i samband med beslutet om överlämnande bestämma att
verkställigheten skall ske vid en viss senare tidpunkt

1. om det behövs för att den som skall överlämnas skall kunna
lagföras i Sverige eller, om dom redan fallit, här avtjäna en
påföljd som bestämts för en annan gärning än den som beslutet
om överlämnande avser, eller

2. om det finns starka humanitära skäl.

I stället för att skjuta upp verkställigheten i fall som avses
i andra stycket får rätten besluta att överlämnandet till den
utfärdande medlemsstaten sker på sådana villkor om återförande
som fastställs i samförstånd med den utfärdande myndigheten.

2 § Åklagaren kan efter samråd med den utfärdande myndigheten
besluta att verkställigheten skall ske vid en viss senare
tidpunkt än den som följer av 1 §

1. om omständigheter som ligger utanför de berörda staternas
kontroll hindrar ett överlämnande, eller

2. om det efter rättens beslut om överlämnande har tillkommit
starka humanitära skäl.

3 § Den som skall överlämnas och är underkastad tvångsmedel kan
begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan
skall äga rum i tingsrätten inom tre veckor från det att beslut
i den frågan senast har meddelats.

4 § Om den som skall överlämnas avger en förklaring om att han
eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om
överlämnande får verkställas, får verkställighet ske utan
hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. I fråga om
sådan nöjdförklaring tillämpas 4 och 6-8 §§ lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.

5 § Polismyndigheten ska biträda vid verkställighet av ett
beslut om överlämnande. Om den som ska överlämnas är på fri
fot, får han eller hon, om det bedöms vara nödvändigt för att
överlämnandet ska kunna genomföras, omhändertas och tas i
förvar av Polismyndigheten, dock längst under 48 timmar.
Lag (2014:641).

6 § Är den som skall överlämnas frihetsberövad och sker inte
verkställigheten inom den tid som följer av 1 § eller, när
åklagaren har fattat ett beslut enligt 2 §, inom tio dagar från
den beslutade tidpunkten, skall han eller hon försättas på fri
fot. Detsamma gäller om den utfärdande myndigheten återkallar
arresteringsordern.

7 § Den domstol som har meddelat ett lagakraftvunnet beslut om
överlämnande skall på begäran av åklagaren upphäva beslutet

1. om det, av annan anledning än att den som skall överlämnas
håller sig undan, inte har verkställts inom tio dagar från den
tidpunkt som följer av 1 § eller, när åklagaren har fattat ett
beslut enligt 2 §, inom tio dagar från den beslutade
tidpunkten, eller

2. om den utfärdande myndigheten återkallar arresteringsordern.

Tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande

8 § Om överlämnande har beviljats enligt denna lag och en
rättslig myndighet i den medlemsstat dit överlämnande har
skett gör en framställning till åklagaren om tillstånd

1. att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för
gärningar som inte omfattades av överlämnandet, eller

2. att till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, Island
eller Norge överlämna den som har överlämnats från Sverige,

prövas ärendet med tillämpning av 2–5 kap. Behörig tingsrätt
är den som prövade frågan om överlämnande.

Vad som i 2–5 kap. sägs om tvångsmedel och frister ska inte
tillämpas i de fall som avses i första stycket. Offentlig
försvarare ska förordnas för den som har överlämnats. Den som
har överlämnats ska ges tillfälle att yttra sig över
framställningen. Tingsrätten prövar om det finns skäl att
hålla en muntlig förhandling. Lag (2011:1177).

Tillstånd till vidareutlämning

9 § En framställning om rätt att till en stat utanför
Europeiska unionen, Island eller Norge utlämna den som
tidigare har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i
Europeiska unionen prövas av regeringen med tillämpning av
24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott. Lag (2011:1177).

7 kap. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande
påföljd till Sverige

1 § Om rätten med stöd av 2 kap. 6 § avslagit en begäran om
överlämnande eller om någon har överlämnats från Sverige på
villkor som avses i 3 kap. 2 § att han eller hon ska
återföras hit, tillämpas lagen (2015:96) om erkännande och
verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska
unionen, med undantag för 3 kap. 1–5 §§ den lagen. Vid
tillämpning av 3 kap. 15 § den lagen krävs inte någon begäran
från behörig myndighet i den andra staten för att tvångsmedel
ska få användas.

När rätten med stöd av 2 kap. 6 § avslagit en begäran om
överlämnande, ska en verkställbarhetsförklaring inte beslutas
om den utfärdande medlemsstaten motsätter sig att
verkställigheten överförs. Lag (2015:102).

2 § Har upphävts genom lag (2015:102).

3 § Har upphävts genom lag (2015:102).

4 § Har upphävts genom lag (2015:102).

5 § Har upphävts genom lag (2015:102).

6 § Har upphävts genom lag (2015:102).

7 § Har upphävts genom lag (2015:102).

8 § Har upphävts genom lag (2015:102).

8 kap. Övriga bestämmelser

Återförande av personer som har överlämnats till Sverige

1 § Har överlämnande till Sverige skett för lagföring här
i landet, på villkor att den som överlämnas senare återförs
till den andra staten, ska Polismyndigheten se till att den
som har överlämnats återförs.

Om den som ska återföras är på fri fot, får han eller hon, om
det bedöms vara nödvändigt för att återförandet ska kunna
genomföras, omhändertas och tas i förvar av Polismyndigheten,
dock längst under 48 timmar. Lag (2014:641).

Tillstånd till transport genom Sverige

2 § Begärs tillstånd till transport genom Sverige av någon
som överlämnas på grund av en arresteringsorder eller som
utlämnas till en annan medlemsstat i Europeiska unionen,
Island eller Norge ska Polismyndigheten bevilja sådant
tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske.

Har tillstånd meddelats enligt första stycket får
Polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten
ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som
överlämnas eller utlämnas, dock längst under 48 timmar.

Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige, får
Polismyndigheten, om det är nödvändigt för att transporten
ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som
överlämnas eller utlämnas, dock längst till dess en begäran
om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till
transport inte begärs inom 96 timmar från landningen, ska
personen omedelbart friges.

Om tillstånd meddelas, gäller därefter bestämmelserna i andra
stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd
meddelats. Lag (2014:641).

Övergångsbestämmelser

2003:1156

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. Lagen skall
dock inte tilllämpas i förhållande till en medlemsstat i
Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört
rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande
mellan medlemsstaterna.

2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om
utlämning av den eftersökte till en medlemsstat i Europeiska
unionen enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller
till Danmark eller Finland enligt lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, om ärendet
har inletts vid ikraftträdandet.

3. Har någon utlämnats från Sverige till en medlemsstat i
Europeiska unionen och begärs tillstånd till en åtgärd som
avses i 6 kap. 8 §, skall den bestämmelsen tillämpas. En sådan
begäran prövas av Stockholms tingsrätt.

4. Har upphävts genom lag (2006:348).

2011:1177

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De
nya bestämmelserna får sättas i kraft vid olika tidpunkter.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som har inletts före
ikraftträdandet.

2015:102

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2015.

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som inletts före
ikraftträdandet.

3. Äldre bestämmelser tillämpas vid handläggningen av ett
ärende i förhållande till en medlemsstat inom Europeiska
unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rådets
rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning
av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar
avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i
syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen.

4. Äldre bestämmelser tillämpas i förhållande till en
medlemsstat inom Europeiska unionen som avgett en förklaring
enligt artikel 28.2 i rambeslut 2008/909/RIF av den 27
november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt
erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra
frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom
Europeiska unionen om att i förhållande till en dom som fått
laga kraft före ett visst datum ska rambeslutet inte
tillämpas.

Bilaga

Gärningar som avses i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen.

1. Deltagande i en kriminell organisation

2. Terrorism

3. Människohandel

4. Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

5. Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

6. Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

7. Korruption

8. Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot
Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt
konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen

9. Penningtvätt

10. Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron

11. IT-brottslighet

12. Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter,
växtarter och växtsorter

13. Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse

14. Mord och grov misshandel

15. Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader

16. Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan

17. Rasism och främlingsfientlighet

18. Organiserad stöld och väpnat rån

19. Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter
och konstverk

20. Svindleri

21. Beskyddarverksamhet och utpressning

22. Förfalskning och piratkopiering

23. Förfalskning av administrativa dokument och handel med
sådana förfalskningar

24. Förfalskning av betalningsmedel

25. Olaglig handel med hormonsubstanser och andra
tillväxtsubstanser

26. Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen

27. Handel med stulna fordon

28. Våldtäkt

29. Mordbrand

30. Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens
behörighet

31. Kapning av flygplan eller fartyg

32. Sabotage