Förordning (2006:519) om särskilt personsäkerhetsarbete m.m.

SFS nr
2006:519
Departement/myndighet
Justitiedepartementet L4
Utfärdad
2006-06-01
Ändring införd
t.o.m. SFS 2014:1173

Inledning

1 § I denna förordning finns bestämmelser om särskilt
personsäkerhetsarbete enligt 2 a § polislagen (1984:387).

Den som blir föremål för särskilt personsäkerhetsarbete ska
få hjälp med de säkerhetsåtgärder som bedöms möjliga och
nödvändiga att genomföra. Han eller hon ska även få hjälp med
myndighetskontakter och annat som krävs för att
personsäkerhetsarbetet ska kunna bedrivas.

Polismyndigheten och, i den omfattning som anges i denna
förordning, Kriminalvården får bedriva särskilt
personsäkerhetsarbete. Förordning (2014:1173).

Förutsättningar för särskilt personsäkerhetsarbete

2 § Särskilt personsäkerhetsarbete får bedrivas beträffande

1. misstänkta, tilltalade, målsägande, vittnen och andra som
medverkar eller har medverkat i en förundersökning eller
rättegång som rör grov eller organiserad brottslighet
(bevispersoner),

2. personer som fortlöpande lämnar eller har lämnat
information till Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen i
frågor som rör grov eller organiserad brottslighet,

3. anställda inom rättsväsendet, eller

4. närstående till personer som anges i 1–3.

Om det finns särskilda skäl, får särskilt
personsäkerhetsarbete bedrivas även beträffande andra
personer. Förordning (2014:1173).

3 § En person får bli föremål för särskilt
personsäkerhetsarbete om det finns en påtaglig risk för att
allvarlig brottslighet riktas mot hans eller hennes eller en
närståendes liv, hälsa, frihet eller frid.

4 § För att särskilt personsäkerhetsarbete ska få bedrivas
beträffande en bevisperson krävs, utöver vad som följer av
3 §, att

1. de uppgifter som bevispersonen lämnar eller har lämnat
bedöms ha betydelse för förundersökningen eller
rättegången,

2. det finns ett samband mellan risken för
brott och de uppgifter som bevispersonen lämnar eller har
lämnat,

3. bevispersonen samtycker till att medverka i
säkerhetsarbetet och bedöms kunna följa de villkor som han
eller hon kan bli skyldig att följa,

4. bevispersonen har eller kan förväntas få rätt att
stadigvarande vistas i Sverige, och

5. andra säkerhetsåtgärder bedöms vara otillräckliga.

För att särskilt personsäkerhetsarbete ska få bedrivas
beträffande andra personer än bevispersoner krävs att de
förutsättningar som anges i första stycket 3–5 är uppfyllda.
Därutöver krävs, när det gäller personer som fortlöpande
lämnar eller har lämnat information till Polismyndigheten
eller Säkerhetspolisen, att det finns ett samband mellan
risken för brott och informationslämnandet. När det gäller
anställda inom rättsväsendet krävs i stället att det finns
ett samband mellan risken för brott och den tjänst som den
anställde innehar eller har innehaft. Förordning (2014:1173).

Ansvaret för det särskilda personsäkerhetsarbetet

5 § Polismyndigheten ansvarar för det särskilda
personsäkerhetsarbetet. Kriminalvården ansvarar dock för
särskilt personsäkerhetsarbete avseende den som avtjänar
fängelsestraff och som inte

1. vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3–5 §§ fängelselagen
(2010:610), eller

2. verkställer dom på fängelse utanför anstalt enligt lagen
(1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Förordning (2014:1173).

6 § Inom Polismyndigheten ska det finnas särskilda enheter
för särskilt personsäkerhetsarbete som bedrivs enligt denna
förordning (personsäkerhetsenheter). Polismyndigheten
ansvarar även för det särskilda personsäkerhetsarbetet som
rör Säkerhetspolisen.

Inom Kriminalvården ska det finnas en eller flera tjänstemän
som ansvarar för frågor som rör sådant arbete.
Förordning (2014:1173).

7 § I ärenden enligt denna förordning ska Polismyndigheten
och Kriminalvården samarbeta med varandra och med andra
myndigheter och samhällsorgan som berörs.
Förordning (2014:1173).

Inledning av särskilt personsäkerhetsarbete

8 § När en fråga om särskilt personsäkerhetsarbete väcks inom
Polismyndigheten eller Kriminalvården ska en
personsäkerhetsenhet skyndsamt pröva frågan om sådant
säkerhetsarbete ska bedrivas i ett visst fall.
Förordning (2014:1173).

9 § Den myndighet som enligt 5 § ansvarar för det särskilda
personsäkerhetsarbetet beslutar vilka säkerhetsåtgärder som
skall vidtas och hur personsäkerhetsarbetet i övrigt skall
utformas i det enskilda fallet.

Efter samråd med den som skall omfattas av
personsäkerhetsarbetet får myndigheten ställa upp villkor för
arbetet som han eller hon är skyldig att följa.

Avslutande av särskilt personsäkerhetsarbete

10 § Om förutsättningarna för att bedriva särskilt
personsäkerhetsarbete beträffande en enskild inte längre finns,
skall den personsäkerhetsenhet som handlägger ärendet besluta
att personsäkerhetsarbetet skall upphöra.

Om det i ett sådant fall är Kriminalvården som ansvarar för
personsäkerhetsarbetet, skall Kriminalvården underrätta
personsäkerhetsenheten om att förutsättningar för att bedriva
arbetet inte längre finns.

Personsäkerhetsersättning

11 § Den som enligt denna förordning är föremål för särskilt
personsäkerhetsarbete kan, efter särskilt beslut, få ekonomisk
ersättning från staten (personsäkerhetsersättning).

Frågor om sådan ersättning prövas av den personsäkerhetsenhet
som handlägger personsäkerhetsärendet.

12 § Personsäkerhetsersättning får lämnas i skälig utsträckning
för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i
näringsverksamhet och förlust vid avyttring av egendom som
orsakats av åtgärder till följd av de villkor som uppställts
för personsäkerhetsarbetet.

13 § Personsäkerhetsersättningen ska, om det inte finns
särskilda skäl, bestämmas till ett engångsbelopp.

Personsäkerhetsersättningen får uppgå till högst ett belopp
som motsvarar tio gånger det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och
7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller då ersättningen
beslutas. Om det finns synnerliga skäl får ersättningen
bestämmas till ett högre belopp.

Har ett beslut om personsäkerhetsersättning redan fattats, får
ett nytt beslut om ytterligare ersättning fattas, om det finns
synnerliga skäl. Förordning (2010:1729).

14 § Ansökan om personsäkerhetsersättning skall göras inom två
år från det att den utgift, förlust eller annan ekonomiska
skada som anges i 12 § uppstod.

Om det finns synnerliga skäl kan en fråga om
personsäkerhetsersättning prövas även om ansökan har kommit in
efter den tidpunkt som anges i första stycket.

Överklagande och omprövning av beslut

15 § Beslut enligt denna förordning får inte överklagas.

Finner den myndighet som har fattat ett beslut att detta är
oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan
anledning, får myndigheten ändra beslutet, om det kan ske utan
att det blir till nackdel för den som beslutet avser.

Bemyndiganden

16 § Polismyndigheten får, efter att ha hört
Säkerhetspolisen, meddela närmare föreskrifter om

1. verkställigheten av denna förordning när det gäller det
särskilda personsäkerhetsarbete som bedrivs inom polisen,
och

2. hur personsäkerhetsersättningen närmare ska bestämmas.
Förordning (2014:1173).

17 § Kriminalvården får meddela närmare föreskrifter om
verkställigheten av denna förordning när det gäller det
särskilda personsäkerhetsarbete som bedrivs inom myndigheten.

Överenskommelse om samarbete

18 § Rikspolischefen eller chefen för Nationella operativa
avdelningen vid Polismyndigheten får för Polismyndighetens
räkning ingå en överenskommelse med en utländsk
brottsbekämpande myndighet om samarbete angående särskilt
personsäkerhetsarbete. Förordning (2014:1173).