Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 158

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1993 nr 158
Domsnummer
1993-158
Målnummer
A-132-1992
Avgörandedatum
1993-10-13
Rubrik
I ett antal fall har skriftliga överenskommelser träffats mellan ett bolag och

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Electrolux Storkök Aktiebolag i Alingsås.

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VE) och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) gäller kollektivavtal för tjänstemän. Electrolux Storkök AB är genom medlemskap i VF bundet av kollektivavtalet.

Electrolux-koncernen bedriver verksamhet över hela världen och har totalt c:a 150 000 anställda. Electrolux Storkök AB är ett helägt dotterbolag inom koncernen. Bolaget utvecklar, tillverkar och säljer utrustning för tillagning och rengöring inom storköksområdet. Huvudkontoret finns i Alingsås med centrala funktioner för administration, försäljning, utveckling och tillverkning. Antalet anställda där uppgår till 367, varav 181 tjänstemän.

Under åren 1985 och 1986 förelåg övertalighet vid bolagets enhet i Alingsås. Diskussioner fördes om att tjänstemän skulle lämna sina anställningar med förtida pension. I ett antal fall träffades överenskommelser mellan bolaget och enskilda tjänstemän om förtidspensionering. Överenskommelserna, som är skriftliga, innefattade att bolaget lämnade utfästelser om och tjänstemännen accepterade bruttosamordnade pensioner dels från avgångstillfället till 65 års ålder, dels från 65 års ålder och framgent.

Beträffande 15 tjänstemän, som avgått med förtidspension i enlighet med träffade pensionsöverenskommelser, har tvist uppstått om överenskommelserna. De 15 tjänstemännen var vid avgångstillfället medlemmar i SIF och är numera pensionärsmedlemmar.

SIF har gjort gällande att bolaget har garanterat att tjänstemännen inte skulle förlora något i pensionshänseende jämfört med om de hade arbetat kvar hos bolaget till dess de fyllt 65 år. I första hand anser SIF att garantin kommit till stånd genom att bolaget lämnat muntliga utfästelser därom vid sidan av de skriftliga pensionsöverenskommelserna. I andra hand har SIF påstått att bolaget likväl blivit bundet av garantin genom att bolaget ingav tjänstemännen uppfattningen att garantin skulle gälla och bolaget insåg att de hade denna uppfattning.

Arbetsgivarparternas inställning är att någon muntlig utfästelse vid sidan av de skriftliga överenskommelserna inte har lämnats och att bolaget inte heller på annat sätt blivit bundet av den påstådda garantin.

SIF har yrkat att arbetsdomstolen förpliktar bolaget att betala till

1. B.A. resterande pension för tiden fr.o.m. december 1991 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 14 787 kr,

2. B.B. resterande pension för tiden fr.o.m. november 1990 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 4472 kr,

3. C.B. resterande pension för tiden fr.o.m. maj 1988 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 54 634 kr,

4. A.G. resterande pension för tiden fr.o.m. december 1988 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 87272 kr,

5. J.J. resterande pension för tiden fr.o.m. april 1989 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 74 964 kr,

6. S.J. resterande pension för tiden fr.o.m. oktober 1992 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 11342 kr,

7. A.J. resterande pension för tiden Fr.o.m. februari 1992 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 14725 kr,

8. K-G.L. resterande pension för tiden fr.o.m. april 1992 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 16768 kr,

9. S.L. resterande pension för tiden fr.o.m. februari 1992 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 29 621 kr,

10. A.O. resterande pension för tiden fr.o.m. januari 1990 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 64484 kr,

11. B.S. resterande pension för tiden fr.o.m. oktober 1988 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 80497 kr, och

12. E.R. resterande pension för tiden fr.o.m. mars 1993 till dagen för huvudförhandlingen i målet med sammanlagt 4860 kr.

SIF har vidare yrkat att arbetsdomstolen fastställer att bolaget har garanterat i förhållande till envar av K.G., K-H.T. och M.Å. att de enligt avtalen om förtida pension får samma pensionsnivå – vid fyllda 65 år och framgent – som om de hade arbetat kvar till ordinarie pensionsålder, 65 år, samt att denna utfästelse berättigar dem till pensionsutfyllnad enligt beräkningsgrunder som framgår av en i målet ingiven inlaga (aktbilaga 41).

SIF har för de 15 berörda personerna även yrkat förbehåll om rätten att i framtida rättegång föra talan om motsvarande pensionsförluster som kan komma att inträffa efter dagen för huvudförhandlingen i målet.

SIF har anmärkt att pensionsbeloppen är beräknade fram till utgången av juli 1993 samt att beräkningen, såvitt gäller år 1993, är preliminär och kan komma att justeras i samband med att en slutlig pensionsberäkning görs hos SPP i november 1993.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden. Arbetsgivarparterna har förklarat att de yrkade beloppen inte kan vitsordas i och för sig men har angivit att de av SIF tillämpade beräkningsgrunderna leder till de belopp varom yrkanden har framställts.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

Grunderna för SIF:s talan är följande. De 15 berörda SIF-medlemmarna var anställda hos bolaget år 1985. De erbjöds dels fortlöpande under perioden 1985-1986, dels i samband med en driftsinskränkning under hösten 1986 att få gå i förtida pension. Bolaget lämnade vid ett flertal tillfällen – bl.a. fortlöpande under perioden 1985-1986, under driftsinskränkningsförhandlingarna med SIF -klubben hösten 1986, vid ett antal stormöten i anslutning till dessa förhandlingar samt individuellt till berörda tjänstemän – en muntlig utfästelse. Bolagets agerande skall ses som en helhet men även individuellt i förhållande till de enskilda tjänstemännen på sätt som närmare utvecklas i det följande. Utfästelsen innebär att bolaget garanterade dem som träffade pensionsavtal med bolaget att de inte skulle förlora någonting i pensionshänseende jämfört med om de hade arbetat kvar hos bolaget tills de fyllt 65 år. Med andra ord skulle pensionsnivån från 65 år och framgent – genom bolagets försorg – vara minst densamma som om de hade arbetat kvar till ordinarie pensionsålder, 65 år. Bolaget upprepade denna utfästelse på direkt fråga från medlemmarna innan de sedermera tecknade respektive pensionsavtal. Utfästelsen var helt avgörande för medlemmarnas beslut att acceptera bolagets erbjudande om förtida pension. Bolaget har inte infriat den muntliga utfästelsen. Därigenom har medlemmarna en fordran gentemot bolaget avseende till viss del utebliven pension. Det vedertagna sättet för bolaget att infria sin utfästelse är – enligt tillgänglig försäkringsexpertis – att till varje berörd person betala de belopp som i varje enskilt fall erfordras för att personen efter fyllda 65 år och framgent sammanlagt skall få samma pensionsbelopp som om personen arbetat kvar till 65 års ålder.

I andra hand gör SIF gällande att även om de muntliga utfästelserna inte kan styrkas skall bolaget i alla fall anses bundet av att ha lämnat en rättsligt bindande pensionsgaranti, eftersom bolaget ingav de berörda personerna uppfattningen att garantin skulle gälla och bolaget insåg att de hade denna uppfattning.

Bolaget brottades under perioden 1985-1986 med övertalighetsproblem och övervägde uppsägningar på grund av arbetsbrist. Så småningom ansåg dock bolaget att detta skulle kunna undvikas bl.a. om tjänstemän som närmade sig 60 års ålder eller var äldre förtidspensionerades.

SIF-klubben och bolaget förhandlade om förtidspensionering för äldre tjänstemän vid ett flertal tillfällen under den aktuella perioden. Parterna enades om att det var acceptabelt att erbjuda tjänstemännen förtida pension under två förutsättningar. Den ena var att inga påtryckningar fick utövas på de personer som fick erbjudandet. Bolaget skulle tvärtom poängtera att uppgörelsen var helt frivillig. Den andra förutsättningen var att bolaget skulle garantera samtliga som erbjöds avtalspension att de inte skulle förlora något på att förtidspensioneras jämfört med om de hade arbetat kvar till fyllda 65 år, d.v.s. att pensionsnivån från 65 år och framgent skulle vara minst densamma som om de kvarstått i tjänst till 65 års ålder. Dessa förutsättningar var avgörande för att SIF-klubben inte skulle motsätta sig att bolaget lämnade erbjudanden om förtida pension.

Sedan bolaget och SIF-klubben enats om dessa grundläggande förutsättningar kontaktade bolaget de aktuella tjänstemännen för att undersöka vilka som var intresserade av att gå i förtida pension. Vid personliga möten med bl.a. personalchefen K.W. förelades tjänstemännen förslag till skriftliga pensionsutfästelser. Dessa hade upprättats av bolaget enligt en viss standardiserad modell. I samband därmed försäkrades genom muntliga uttalanden och svar på direkta frågor – att utfästelsen och uppgörelsen skulle ge minst samma pension som om tjänstemännen kvarstod i sina anställningar till fyllda 65 år. Dessförinnan hade denna försäkran lämnats vid allmänna möten vid vilka bolaget informerat om pensionserbjudandet. Bolagets försäkran var helt avgörande för tjänstemännen. Genom utfästelsen förmådde bolaget dem att gå i förtida pension.

I fråga om bolagets agerande individuellt i förhållande till de enskilda tjänstemännen vill SIF framhålla följande.

Muntliga utfästelser har lämnats av bolagets behöriga representanter enligt följande.

B.A. har fatt löftet av M.T. vid ett informationsmöte. K.W. kan sägas ha gett samma löfte genom att vid mötet förhålla sig passiv. B.E. har också vid ett informationsmöte givit samma utfästelse. Även M.T. har gett henne detta löfte enskilt.

C.B. har fått utfästelsen vid flera enskilda möten med K-G.L. M.T. och K.W.

A.G. har fått löftet av K.W. vid flera enskilda möten.

K.G. har fått löftet av B.E. vid informationsmöte: K.W. har också lämnat löftet genom att förhålla sig passiv vid samma möte.

J.J. har fått löftet av K.W. vid flera enskilda träffar. S.J. har fått löftet av M.T. vid informationsmöte. K.W. har lämnat samma löfte genom att då förhålla sig passiv. K.W. har också lämnat löftet vid flera enskilda träffar.

A.J. har fått löftet på samma sätt som S.J. A.O. har fått löftet vid enskilda möten med K.W.

E.R. har fått löftet dels av M.T. vid ett informationsmöte, dels av B.E. vid ett sådant möte. K.W. har lämnat samma löfte vid dessa möten genom att förhålla sig passiv.

B.S. har fått löftet vid träffar med K.W. och K-G.L.

K-H.T. har fått löftet av M.T. vid ett informationsmöte. K.W. har lämnat samma löfte genom att förhålla sig passiv. K.W. har dessutom lämnat löftet vid två enskilda sammanträffanden. Vid det ena var K-G.L. närvarande.

M.Å. har erhållit löftet på samma sätt som E.R. K-G.L. har fått löftet av M.T. vid ett informationsmöte. K.W. har lämnat samma löfte genom att förhålla sig passiv. M.T. har även lämnat löftet vid enskilda samtal.

Två personer, B.B. och S.L. var inte närvarande vid informationsträffarna och ställde inga frågor i samband med att de undertecknade pensionsöverenskommelserna. Det föreligger emellertid inga omständigheter som tyder på att bolaget avsett att något annat skulle gälla för dem än för de övriga.

Det har sedermera visat sig att de pensionsbelopp som bolaget genom SPP:s förmedling har utgivit i varje enskilt fall har understigit vad som blivit utfäst.

Det är ostridigt att bolaget inte i samband med att de muntliga pensionsutfästelserna lämnades gick in på vilken beräkningsmetod som skulle användas för att uppfylla åtagandet. SIF har därför anlitat SPP Konsult AB för att med minsta möjliga hypoteser och antaganden räkna fram de pensionsbelopp som motsvarar det lämnade pensionslöftet. Vid beräkningarna har använts prisindex, vilket är det index som skulle ha använts om arbetstagarna stannat kvar i bolagets tjänst till 65 år. Vid beräkningarna har bortsetts från löneförhöjningar. De yrkade beloppen utgör en skälig rekonstruktion av vad var och en av pensionärerna har att fordra enligt pensionsavtalen.

Arbetsgivarparterna

SIF påstår i målet att det finns muntliga tilläggsutfästelser till de träffade skriftliga pensionsöverenskommelserna, d.v.s., vad som med juridiskt språkbruk kallas en sidolöpare. Denna uppläggning av talan är viktig att hålla i minnet. Det är alltså inte fråga om en tolkning av de skriftliga avtalen. Dessas innehåll är entydigt. Inte heller är det fråga om att jämka ett träffat avtal med hänvisning till avtalsrättsliga regler. Domstolen skall inte pröva ett skadeståndskrav. Detta betyder också att domstolen inte skall pröva skäligheten i de av bolaget lämnade pensionsutfästelserna. Domstolen skall endast ta ställning till den bevisning som förebringas till stöd för att muntliga utfästelser med påstått innehåll har lämnats till de enskilda tjänstemännen.

Arbetsgivarparterna bestrider att bolaget har lämnat några som helst muntliga utfästelser i rättslig mening vid sidan av de skriftliga överenskommelserna eller att bolaget på annat sätt blivit bundet av den påstådda garantin.

Hos bolaget har det varit fråga om ett femtiotal pensionärer som har erhållit förtidspension i enlighet med de i målet aktuella utfästelserna. Talan har väckts för 15 av dessa.

Det bör framhållas att den avgörande principiella skillnaden mellan de av bolaget lämnade skriftliga utfästelserna och de påstådda muntliga utfästelserna är att uppräkningen av pensionsbeloppen enligt de senare följer ett index som är baserat på konsumentprisernas utveckling, medan de förra följer det s.k. delpensionsindex, som fastställs med utgångspunkt från löneutvecklingen.

SIF skall alltså bevisa inte bara att en muntlig tilläggsöverenskommelse är träffad utan också att en helt annan indexserie skall användas vid den årliga uppräkningen av pensionsbeloppen än som förekommer i de skriftliga pensionsöverenskommelserna. Detta innebär att det är en mycket tung bevisbörda som åvilar arbetstagarsidan.

Den bevisning som åberopas är i allt väsentligt muntliga uttalanden som har gjorts till den enskilda tjänstemannen själv. Det föreligger inte några skriftliga besked eller annan skriftlig dokumentation.

Arbetsgivarparterna vill även anmärka följande. Nu i efterhand kan tyckas egendomligt att bolaget inte valde ett konsumentprisindex som grund för pensionsuppräkningen. Man skall emellertid ha i minnet att den allmänna uppfattningen i mitten av 1980-talet var att inflationen skulle gå ned och att inflationsförväntningarna skulle ligga i paritet med löneutvecklingen. Det fanns ingen anledning att tro att man skulle behöva skilja på inflationsutveckling och löneutveckling på det sätt som kom att ske under återstoden av 1980-talet. Detta var i varje fall den dominerande uppfattningen på arbetsmarknaden och hos de politiska instanserna. Senare visade det sig att det blev en helt annan inflationsutveckling än vad någon kunde förutse vid den tidpunkt då pensionsöverenskommelserna kom till.

Domskäl

Inledning

Vid Electrolux Storkök AB i Alingsås lämnade under åren 1985-1987 de 15 tjänstemän som målet gäller sina anställningar före fyllda 65 år med avtalspension. Den förtida pensioneringen skedde sedan skriftliga överenskommelser hade träffats individuellt mellan bolaget och var och en av tjänstemännen.

De skriftliga överenskommelserna är till sina huvuddrag enhetligt utformade. I de olika överenskommelserna anges, såvitt i målet är av intresse, att tjänstemannens pension vid 65 års ålder blir minst ett visst bestämt månatligt belopp i avgångsårets nivå samt att garanterad uppräkning sker med procenttal, som motsvarar de generella lönehöjningar och procentuellt bestämda potter som för varje är beslutas inom Saf-PTK:s avtalsområde.

Tvist har uppstått rörande den närmare innebörden av bolagets pensionsåtagande såvitt gäller pensionen från fyllda 65 år.

SIF har i första hand gjort gällande att ett löfte har lämnats muntligen från bolagets sida till var och en av tjänstemännen som innebär att bolaget har garanterat att dessa inte skulle förlora något i pensionshänseende jämfört med om de hade arbetat kvar i bolaget till fyllda 65 år.

Bolaget har bestritt att något löfte med den innebörd som SIF påstått har lämnats.

SIF har som muntlig bevisning till styrkande av det uppgivna löftet åberopat förhör upplysningsvis med ordföranden i SIF-klubben vid bolaget M.A.K. samt med 13 av de berörda tjänstemännen, nämligen B.A. C.B. A.G. K.G. J.J. S.J. A.J. K-G.L. A.O. E.R. B.S. K-H.T. och M.Å. Arbetsgivarparterna har på sin sida åberopat förhör upplysningsvis med dåvarande personalchefen i bolaget K.W.

En sammanfattning av de avgivna utsagorna finns fogad till donen som en bilaga (uteslutes här).

Bakgrunden till de skriftliga pensionsöverenskommelserna

Rörande bakgrunden till de träffade skriftliga pensionsöverenskommelserna har K.W. lämnat vissa uppgifter. Någon direkt invändning mot uppgifterna har inte framförts från SIF:s sida och de motsägs inte av den utredning i övrigt som förebringats i målet, Genom K.W:s utsaga har i huvudsak framkommit följande.

Inom Electrolux-koncernens ledning utarbetades vid något tillfälle under första hälften av 1980-talet en modell för avtalspension som skulle tillämpas inom koncernen. Modellen avvek från den ordning som hade gällt tidigare. I arbetet på den nya modellen hade enligt uppgift medverkat den inom Electroluxkoncernen anställde pensionsexperten M.T. som tidigare hade varit verksam inom SPP. Ett grunddrag i den nya modellen var att avtalspensionen skulle följa löneutvecklingen och inte som tidigare prisutvecklingen. Orsaken till denna förändring var att det skulle ha inträffat tidigare att anställda som förtidspensionerades kunde komma i ett gynnsammare ekonomiskt läge än de som arbetade kvar till 65 års ålder. Detta ansågs inte rimligt. K.W. har uppgivit att företagen inom Electroluxkoncernen var ålagda att använda den nya modellen när överenskommelser om förtidspensionering träffades.

Arbetsdomstolen konstaterar att den nya modellen till överenskommelser om förtidspensionering måste antas ha utnyttjats i Electrolux Storkök AB i en betydande omfattning redan före den omfattande personalneddragning på tjänstemannasidan som genomfördes under första halvåret 1987.

Ett anmärkningsvärt förhållande som parterna i målet inte har uppehållit sig vid närmare är att – såsom framgår av pensionsöverenskommelserna – inte mindre än sex av de 15 tjänstemän som målet gäller lämnade bolaget med förtidspension innan frågan om personalneddragning på hösten 1986 avhandlades mellan bolaget och SIF-klubben samt informationsmöten hölls. Dessa sex tjänstemän är B.B. C.B. A.G. J.J. A.O. och B.S.

De skriftliga pensionsöverenskommelser som träffades för de återstående nio av de tjänstemän som målet gäller och som lämnade bolaget under personalneddragningen första halvåret 1987 skiljer sig inte i något för tvisten betydelsefullt hänseende från någon av de nyssnämnda sex tidigare överenskommelserna.

De skriftliga pensionsöverenskommelsernas huvudsakliga innebörd

De skriftliga pensionsöverenskommelsernas huvudsakliga innebörd låter sig enligt arbetsdomstolens mening sammanfattas i följande punkter:

1. För tiden före 65 års ålder utges pension med ett belopp som anges i överenskommelsen och som i princip motsvarar 75 procent av den vid avgångstillfället gällande lönen.

2. Pensionen före 65 års ålder uppräknas med vad som kan betecknas som ett löneindex.

3. Såsom pension vid 65 års ålder anges i överenskommelsen ett visst minsta belopp i avgångsårets nivå. Beloppet synes i princip vara framräknat så att det motsvarar summan av folkpension, ATP och ITP med utgångspunkt från lönen vid avgångstillfället och med intjänandetiden framräknad till 65 årsåldern.

4. Det såsom pension vid 65 års ålder angivna beloppet uppräknas från avgångsårets nivå med löneindex. Uppräkningen med löneindex gäller inte bara tiden från avgångsåret fram till 65 års ålder utan även tiden därefter.

5. Förtida uttag av ATP, ITP och i förekommande fall ITP-K temporärt sker vid tidpunkter som anges i överenskommelsen.

6. De i överenskommelsen angivna pensionsbeloppen avseende tiden före respektive tiden från 65 års ålder är bruttosamordnade med pensionsförmånerna från SPP och från försäkringskassan. Förmånerna är alltså inräknade i överenskommelsens pensionsbelopp. Detta får till följd att det med löneindex uppräknade pensionsbelopp bolaget enligt överenskommelsen har att utge sjunker i samma mån som förmånsbeloppen stiger.

Följande skall anmärkas rörande hur pensionerna kom att utvecklas för de personer som målet gäller. Såväl tjänstemannalönerna – och därmed löneindex – som inflationen utvecklades på ett sätt som inte torde ha förutsetts. Reallöneutvecklingen blev svag eller negativ och inflationen mycket kraftig. Genom att pensionsöverenskommelserna innebar att de avtalade pensionerna följde löneindex blev det ekonomiska utfallet mycket svagt för de berörda personerna i jämförelse med utfallet för den som arbetat kvar till 65 års ålder och erhållit en med användande av basbeloppet uppräknad pension.

Föreligger en garanti i enlighet med SIFs ståndpunkt avseende de sex personer som pensionerades före år 1987?

Den bevisning som SIF har åberopat avseende de sex personer som pensionerades före år 1987 består uteslutande av muntliga utsagor av fem av personerna. Några skriftliga besked eller minnesanteckningar eller liknande har inte åberopats. Utsagorna gäller enskilda samtal som har förts för mer än sju år sedan. Det säger sig självt att värdet av en så beskaffad bevisning i allmänhet måste bedömas vara relativt ringa. Till detta kommer att vad som skall bevisas gäller något så viktigt för båda parter som ett åtagande att utge livsvarig tjänstepension, d.v.s. sådant som regelmässigt kläds i skriftlig form.

Det måste visserligen i och för sig hållas för i hög grad sannolikt att frågan om avtalspensionens storlek vid fyllda 65 år i jämförelse med den pension som skulle utfalla om tjänstemannen arbetade kvar till 65 år berördes när bolagets pensionserbjudande diskuterades. Det var en mycket naturlig sak att diskutera en sådan frågeställning. Det ligger också nära till hands att anta att bolagets företrädare gjorde uttalanden om hur stor pensionen kunde tänkas bli och att dessa uttalanden färgades av deras uppfattning att pensionserbjudandet var mycket förmånligt.

Från det sist anförda är det emellertid enligt arbetsdomstolens mening en lång väg att gå för att komma till slutsatsen att bolaget utfäst en garanti med den vidsträckta innebörd som ligger i SIF:s påstående. I själva verket skulle en sådan garanti helt ha ersatt inte bara vad som finns angivet i den skriftliga överenskommelsen om pensionsbeloppet vid 65 år utan också reglerna om uppräkning av detta belopp med användande av löneindex. Ett påstående att en sådan garanti skulle ha lämnats muntligen vid sidan av ett skrivet avtal drar med sig en mycket tung bevisbörda.

Vad som må ha yttrats under samtalen kan inte uppfattas som längre gående än som uttalanden om innebörden av den skriftliga överenskommelsen och inte som en utfästelse som är ägnad att ge pensionsåtagandet en ändrad räckvidd.

SIF har emellertid som en andrahandsståndpunkt – framförd först under huvudförhandlingen – anfört att även om den muntliga utfästelsen om en särskild garanti inte skulle kunna styrkas bolaget likväl blivit bundet av garantin genom att bolaget ingav tjänstemännen uppfattningen att garantin skulle gälla och insåg att dessa hade fått denna uppfattning.

Så som andrahandsståndpunkten är formulerad kunde man vänta sig att den skulle avse själva innebörden av den skriftliga överenskommelsen, d.v.s. en argumentation för hur denna skulle vara att tolka mot bakgrund av hur överenskommelsen kom till. SIF har dock inte – såsom arbetsdomstolen har uppfattat saken – velat göra gällande att överenskommelsen skulle ha annan innebörd i det aktuella hänseendet än som framgår av ordalydelsen. Med hänsyn härtill framstår det som något oklart hur andrahandsståndpunkten skall uppfattas rättsligt. Arbetsdomstolen kan emellertid inte finna att en prövning från de utgångspunkter som anges i andrahandsståndpunkten leder till någon annan slutsats än som föranleds av förstahandsståndpunkten. Sättet att genomföra bevisprövningen och att resonera i övrigt blir i allt väsentligt detsamma.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att SIF:s talan inte kan bifallas såvitt gäller de sex personer som pensionerades före år 1987.

Betydelsen av diskussionerna mellan bolaget och SIF-klubben på hösten 1986

Till stöd för att ett löfte har lämnats i enlighet med SIF:s ståndpunkt till de nio tjänstemän som pensionerades år 1987 har bl.a. åberopats vad som förekom mellan bolaget och SIF-klubben på hösten 1986 när bolagets problem med övertalighet på tjänstemannasidan diskuterades. SIF har gjort gällande att parterna var överens om att erbjudandet till berörda tjänstemän om förtida pension skulle grundas på att ingen skulle förlora på att förtidspensioneras i jämförelse med att arbeta kvar till 65 år. Från arbetsgivarsidan har bestritts att någon enighet uppnåddes om detta. Bolagets inställning påstås ha varit att den skriftliga pensionsutfästelsens garanti skulle gälla.

Arbetsdomstolen fäster särskilt avseende vid vad som obestritt uppgivits från arbetsgivarparterna om att man från bolagets sida under diskussionerna önskade träffa en uppgörelse med SIF-klubben om villkoren för den förtida pensioneringen i enlighet med den modell till avtalspension som tillämpades inom Electrolux-koncernen men att klubben inte ville medverka till detta utan menade att bolaget skulle komma överens med de enskilda tjänstemännen om förtidspensionering. Mot denna bakgrund kan inte anses styrkt att parterna ändå skulle ha blivit överens i den betydelsefulla frågan rörande pensionsutfästelsens innehåll som saken nu gäller.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att vad som förekom under diskussionerna mellan bolaget och SIF-klubben hösten 1986 inte kan tillmätas någon betydelse i detta sammanhang.

Informationsmötena före årsskiftet 1986/87 om bolagets pensionserbjudande

SIF har påstått att M.T. vid ett informationsmöte för de berörda tjänstemännen den 10 november 1986 i K.W:s närvaro skulle ha lämnat det ifrågavarande löftet. Uttalandet skulle tydligtvis ha fällts som ett led i den redogörelse M.T. under mötet gav för innehållet i bolagets pensionserbjudande. M.T. skulle därvid ha sagt att den tjänsteman som antar erbjudandet skulle vid fyllda 65 år erhålla en pension som om denne varit kvar i arbete till 65 års ålder.

Enligt arbetsdomstolens mening måste med hänsyn till innehållet i de utsagor som ett flertal personer vilka var närvarande vid mötet har lämnat – särskilt fästes därvid vikt vid K-G.L:s berättelse – hållas för säkert att M.T. i sin redogörelse sagt något som kunnat uppfattas i enlighet med det anförda.

Den fråga arbetsdomstolen med anledning av detta konstaterande har att besvara är huruvida det uttalande som M.T. sålunda måste antas ha fällt har inneburit att bolaget skall anses ha blivit bundet av en utfästelse med det innehåll som SIF har påstått.

I denna fråga skall framhållas följande. Det ifrågavarande uttalandets exakta lydelse har inte kunnat klarläggas i målet. Inte heller framgår av utredningen i vilket närmare sammanhang uttalandet fälldes. Det kan exempelvis inte uteslutas att uttalandet ingick i en beskrivning av metoden för uppräkning av pensionsbelopp enligt det kommande pensionserbjudandet, vilket är något annat än den garanti som åsyftas med SIF:s talan i målet. Redan dessa omständigheter gör att betydande osäkerhet föreligger om vilken betydelse uttalandet skall tillmätas. Till detta kommer den mycket viktiga omständigheten att uttalandet gjordes vid ett första informationsmöte i pensionsfrågan innan den enskilda tjänstemannen fått del av pensionsutfästelsens innehåll. Det förefaller inte rimligt att tillmäta ett på detta tidiga stadium framfört yttrande den betydelsen att det skulle utgöra en utfästelse om en garanti som innebär en väsentlig avvikelse från ett ännu ej överlämnat avtalsförslag.

Enligt arbetsdomstolens mening ligger betydligt närmare till hands att betrakta M.T:s yttrande som en första information om innebörden av det erbjudande som efter mötet skulle föreläggas den tjänsteman som visade sig intresserad. Uppfattat på det sättet får yttrandet en underordnad betydelse. Det avgörande blir pensionserbjudandets innehåll i förening med hur detta närmare läggs fram för den enskilda tjänstemannen.

Arbetsdomstolen kommer till den uppfattningen att vad som anfördes vid informationsmötet den 10 november 1986 inte ensamt är att uppfatta som en utfästelse med det innehåll som SIF har påstått.

Såvitt blivit utrett i målet förekom inte heller vid det andra informationsmötet i pensionsfrågan något som ensamt är att uppfatta som en sådan utfästelse.

Samtalen mellan företrädare för bolaget och de enskilda tjänstemännen före och i samband med underskrivandet av pensionsöverenskommelserna

Av den av SIF lämnade preciseringen rörande vilka samtal som har förekommit mellan företrädare för bolaget och enskilda tjänstemän då det påstådda löftet skulle ha givits framgår följande. Sådana samtal skulle ha förekommit mellan B.A. och M.T. mellan S.J. och K.W. mellan A.J. och K.W. mellan K-H.T. och K.W. samt mellan K-G.L. och M.T.

Den utsaga som B.A. har lämnat inför arbetsdomstolen rörande vad som förekom vid hennes samtal med M.T. utgör inte tillräckligt bevis för att ett löfte skulle ha lämnats med det ifrågavarande innehållet. Detta gäller också om man betraktar vad som framkommit om samtalet i sammanhang med vad som yttrades vid informationsmötena. Motsvarande gäller A.J. med avseende på hennes samtal med K.W.

S.J. har i sin utsaga lämnat en utförlig och förhållandevis klargörande redogörelse för vad som förekom mellan honom och M.T. när de tillsammans gick igenom pensionserbjudandet. Redogörelsen ger inte stöd för att någon utfästelse med det påstådda innehållet skulle ha lämnats. Vad som vid sidan av denna tydligtvis relativt noggranna genomgång må ha yttrats av K.W. kan inte rimligen uppfattas som bevis för att en utfästelse av påstått innehåll har lämnats.

K-H.T:s berättelse om sitt samtal med K.W. ger inte något stöd för att denne skulle ha lämnat någon utfästelse vid sidan av pensionsöverenskommelsen.

K-G.L:s berättelse om det samtal om pensionserbjudandet som denne hade med M.T. ger klart vid handen att M.T. inte lämnade något löfte vid sidan om pensionsöverenskommelsen. K-G.L:s utsaga innebär att han uppfattade överenskommelsen såsom liktydig med den utfästelse som M.T. skulle ha lämnat vid informationsmötet.

Sammanfattande uttalande i frågan huruvida en garanti, föreligger i enlighet med SIFs ståndpunkt avseende de nio personer som pensionerades år 1987

Arbetsdomstolen har i de närmast föregående avsnitten i domskälen granskat betydelsen från bevissynpunkt av dels diskussionerna mellan bolaget och SIF-klubben på hösten 1986, dels informationsmötena före årsskiftet 1986/87 om bolagets pensionserbjudande, dels samtalen mellan företrädare för bolaget och de enskilda tjänstemännen före och i samband med underskrivandet av pensionsöverenskommelserna. Granskningen har utmynnat i att vad som förekommit i dessa sammanhang inte utgör tillräckligt stöd för att en utfästelse har lämnats med det innehåll som SIF har påstått. Detta ställningstagande är grundat även på den principiella uppfattningen att en mycken tung bevisbörda vilar på den som påstår att en garanti av det slag som SIF åsyftar utfästs muntligen vid sidan av det skriftliga pensionsavtalet. Domstolen hänvisar i detta avseende till vad som i det föregående har anförts angående de sex personer som pensionerades före år 1987.

Även när det gäller den av SIF anförda andrahandsståndpunkten för att bolaget skall anses vara bundet av den ifrågavarande garantin hänvisas till de skäl som i det föregående har anförts angående de sex personer som pensionerades före år 1987. Dessa skäl utmynnar i ett underkännande av denna ståndpunkt.

Vad som nu har anförts innebär att arbetsdomstolen finner att SIF:s talan inte heller kan bifallas såvitt gäller de nio personer som pensionerades år 1987.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner att den av SIF väckta talan skall avslås.

Vid denna utgång av målet skall SIF ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader.

Domslut

Arbetsdomstolen avslår SIF:s talan.

SIF skall ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader med tjugoåttatusenåttahundratretton (28 813) kr, varav 25 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993-10-13, målnummer A-132-1992

Ledamöter: Hans Stark, Dag Ekman, Margit Strandberg, Lennart Hörnlund, Peter Ander, Bo Hjern och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo