Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 53

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1993 nr 53
Domsnummer
1993-53
Målnummer
A-200-1992
Avgörandedatum
1993-03-24
Rubrik
En polisman har dömts till villkorlig dom och böter för bokföringsbrott. Arbetsdomstolen har ansett att polismannen inte får avskedas.
Lagrum
11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning har följande lydelse.

Har arbetstagare begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får han avskedas.

J.L. har sedan år 1960 varit verksam som polisman. Fram till år 1978 tjänstgjorde han som kriminalassistent. Därefter har han arbetat som kriminalinspektör med yttre och inre spaning. J.L. har under hela tiden tjänstgjort inom Skellefteå polisdistrikt. Han har på sin fritid sedan länge sysslat med handel av begagnade bilar.

Under slutet av år 1990 och början av år 1991 blev J.L. föremål för en taxeringsrevision. I en revisionspromemoria konstaterades att det förelåg bokföringsskyldighet avseende den verksamhet som J.L. bedrev vid sidan av sitt arbete som polisman avseende förmedling och försäljning av bilar samt att brister enligt skatteförvaltningens mening förelåg när det gällde denna bokföringsskyldighet. Åtal kom sedermera att väckas mot J.L., vilket ledde till att han den 5 december 1991 dömdes av Skellefteå tingsrätt för bokföringsbrott till villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Efter överklagande såvitt avsåg den av tingsrätten ådömda påföljden fastställde Hovrätten för Övre Norrland Skellefteå tingsrätts dom i överklagad del. Hovrättens dom vann laga kraft.

Med hänvisning till nämnda brott beslöt personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 22 juni 1992 att avskeda J.L. från tjänsten som inspektör vid Polismyndigheten i Skellefteå och från dennes ordinarie tjänst som kriminalassistent vid samma myndighet med stöd av 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning.

Mellan staten och Svenska Polisförbundet gäller kollektivavtal.

Svenska Polisförbundet har väckt talan mot staten genom Rikspolisstyrelsen och yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av J.L.

Staten har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Polisförbundet

Det är förbundets förstahandsinställning att det inte är klarlagt att J.L. över huvud taget bedrivit rörelse och därmed varit bokföringspliktig. Han har följaktligen inte gjort sig skyldig till något brott. I andra hand hävdar förbundet att det inte är styrkt att J.L. gjort sig skyldig till annat än bokföringsbrott som är att bedöma som ringa. Därigenom kan inte anses visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Slutligen menar förbundet att, även om den gärning J.L. fällts till ansvar för är att anse som ett fall av normalgraden av bokföringsbrott, därigenom inte är visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.

J.L. har under hela sitt vuxna liv intresserat sig för bilar. Denna hobby har efterhand vuxit i omfattning. Sedan han blivit känd som kunnig i fråga om bilar, har han ofta ombetts av arbetskamrater och vänner att hjälpa till vid köp och försäljning av bilar. J.L. har på detta sätt kommit att verka som förmedlare i samband med bilaffärer. Vid ett tiotal tillfällen har han uppburit kontant ersättning för sin förmedlingshjälp. Han har därutöver sålt bilar på provisionsbasis åt ML-Karosseri AB och för detta arbete uppburit ersättning. Sistnämnda inkomst är att se som inkomst av tjänst och denna verksamhet har därför inte medfört bokföringsskyldighet. Han har för detta bolags räkning infört privata annonser i dagspressen. Därvid har J.L:s telefonnummer angetts trots att det har varit fråga om bolagets bilar. Den absoluta merparten av den verksamhet som han sysslat med vid sidan av sin polistjänst har avsett provisionsförsäljning åt ML-Karosseri AB.

De inkomster J.L. erhållit för det tiotal förmedlingsuppdrag som han fått ersättning för har han i sin självdeklaration upptagit som intäkt av rörelse även om det enligt J.L. i och för sig kan ifrågasättas om det varit fråga om rörelse. Verifikationer avseende dessa inkomster har J.L. inte längre kvar. De har inte sparats eftersom deklarationerna för de aktuella åren godkänts av skattemyndigheten.

Skattemyndigheten fann vid sin granskning att J.L. bedrivit bokföringspliktig verksamhet. Skattemyndigheten beaktade därvid även förmedlingsaffärer för vilka J.L. inte uppburit någon ersättning. Vidare beaktades J.L:s och hans hustrus egna innehav av bilar, vilket under alla förhållanden var helt felaktigt. Hovrätten har grundat sin prövning på dessa av skattemyndigheten gjorda bedömningar av J.L:s verksamhet. Detta har inte varit korrekt, särskilt inte såvitt avser de bilar som ägts av J.L. och hans hustru privat. Inte ens professionella bilförsäljares bilar anses ingå som en del av deras rörelse. Under åren 1987 – 1989 innehade J.L. själv fem bilar och hans hustru åtta. De hade emellertid aldrig mer än var sin bil åt gången.

Om det skulle vara så att J.L. skall anses ha varit bokföringsskyldig och det konstateras att han har åsidosatt denna skyldighet, utgör det brott han därvid gjort sig skyldig till ringa bokföringsbrott. Även om J.L:s gärning är att se som ett fall av normalgraden av bokföringsbrott, är brottet ändå inte så allvarligt att det kan utgöra grund för avskedande. Det är inte förtroendeskadligt på det sätt som erfordras för avskedande.

J.L. som är 55 år gammal, har under sina dryga 30 anställningsår som polis aldrig fått någon anmärkning eller något påpekande rörande sin tjänstgöring. De vitsord har erhållit har genomgående varit mycket goda. Om han skulle avskedas från sin tjänst, skulle möjligheterna för honom att erhålla annat arbete vara mycket små. Efter det att skattemyndigheten inlett sin granskning har J.L. helt slutat med bilaffärer i någon form. Trots att polisledningen vid polismyndigheten i Skellefteå känt till hans bisyssla och hans intresse för bilar, har någon reaktion från ledningen aldrig varit aktuell. Den lokala polisledningen har vidare intygat att den gärna ser att J.L. får fortsätta att vara verksam som kriminalinspektör inom distriktet.

Staten

Grunden för statens bestridande av käromålet är att J.L. har begått bokföringsbrott och därigenom visat sig vara uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisman.

Hovrättens bedömning av åtalet mot J.L. är riktig. Det har rört sig om en omfattande och självständigt bedriven handel med bilar som pågått under ett antal års tid. Det är otvivelaktigt fråga om näringsverksamhet som medfört bokföringsskyldighet. Hovrättens bedömning att även vissa privat innehavda bilar måste anses ha ingått i rörelsen är vidare korrekt. Detta särskilt mot bakgrund av att J.L. innehaft de aktuella bilarna under mycket kort tid. Att vissa fordon registrerats på hans hustru saknar därvid betydelse. Även dessa skall ses som en del av rörelsen. Det bör noteras att den provisionsbaserade försäljning som J.L. utfört åt ML-Karosseri AB inte beaktats i detta sammanhang. I det fallet har det inte rört sig om inkomst av näringsverksamhet utan om inkomst av tjänst. Det är att notera att J.L. aldrig har gjort gällande att han fört bok på det sätt som föreskrivs beträffande bokföringspliktig rörelse.

J.L:s uppgift om att han endast erhållit betalning för tio förmedlingsaffärer är inte riktig. Även om så ändå skulle befinnas vara fallet, är det statens inställning att detta ej förändrar den straffrättsliga bedömningen. Det är även i sådant fall fråga om bokföringspliktig verksamhet. Det är under inga förhållanden fråga om att brottsrubriceringen i stället skall avse ringa bokföringsbrott.

Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd har gjort den bedömningen att det genom det bokföringsbrott som J.L. befunnits skyldig till visats att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Denna bedömning vidhålls. Av domarna framgår att den rörelse J.L. bedrivit varit av stor omfattning. I hovrättens dom har konstaterats att cirka 50 bilar omsatts i rörelsen under den aktuella tidsperioden. Vidare har framgått att J.L. i mycket stor omfattning infört annonser rörande bilförsäljning i lokalpressen. Han har varit en känd person på den ort där han varit verksam och verksamheten med försäljning och förmedling av bilar har skett på ett utåtriktat sätt. Allmänheten har följaktligen väl känt till att J.L. handlat med bilar. En konsekvens av detta är att allmänheten känner till att han har fällts till ansvar för bokföringsbrott. Det skadar allmänhetens förtroende för polisväsendet att en polisman döms för ekonomisk brottslighet, särskilt med tanke på de stora resurser som på senare år satsats från polisens och från samhällets sida i övrigt när det gäller att bekämpa denna typ av brottslighet. Till detta kommer att J.L:s agerande visat inslag av förslagenhet, vilket hovrätten anfört i sina domskäl.

Domskäl

Skall domstolarnas straffrättsliga bedömning ligga till grund för arbetsdomstolens prövning av avskedandefrågan?

I målet har polisförbundet ifrågasatt den straffrättsliga bedömning som tingsrätten och hovrätten gjort. Förbundet har menat att det är oklart om J.L. bedrivit bokföringspliktig rörelse. Under alla förhållanden är ett eventuellt brott, enligt förbundet, att bedöma som ringa bokföringsbrott med hänsyn till att J.L. endast i begränsad omfattning medverkat vid försäljning av bilar. Rikspolisstyrelsen har å sin sida ställt sig bakom domstolarnas straffrättsliga bedömning.

Genom Skellefteå tingsrätts av Hovrätten för Övre Norrland fastställda dom har J.L. dömts för bokföringsbrott till villkorlig dom och etthundra dagsböter å trettio kr. I enlighet med vad som i allmänhet gäller om brottmålsdoms verkan i civilprocess är dessa domar inte bindande för arbetsdomstolen vid prövningen av avskedandefrågan. Domarna skall dock, i enlighet med den fasta praxis som gäller på området, tillmätas betydande bevisverkan vid denna prövning.

Enligt arbetsdomstolens mening har inte i målet framkommit några omständigheter som ger anledning att i något avgörande hänseende avvika från domstolarnas bedömning. Vid den fortsatta prövningen utgår arbetsdomstolen därför från att J.L. gjort sig skyldig till bokföringsbrott av normalgraden. Det bör framhållas att arbetsdomstolen därvid inte anser det nödvändigt för prövningen att i detalj klargöra hur många bilar som förekommit i sammanhanget eller det exakta antalet bilaffärer som J.L. genomfört under åren 1987 -1990. Inte heller är det erforderligt att utreda karaktären av varje enskild affärstransaktion. Såsom hovrätten konstaterat i sina domskäl kan det exakta antalet bilar vara något osäkert men utredningen visar dock att den av J.L. bedrivna verksamheten haft en sådan omfattning att det tveklöst varit fråga om bokföringspliktig rörelse.

Det brott J.L. gjort sig skyldig till har inneburit ett åsidosättande av de regler som har till syfte att möjliggöra kontroll i efterhand av hur affärsverksamheten utövats. Den rörelse J.L. bedrivit har emellertid varit av relativt begränsad omfattning och det har inte varit fråga om något större antal affärshändelser. Verksamheten har varit av enkelt slag så till vida att den inte har bedrivits utåt under särskilt firmanamn eller i särskild lokal och utövats av J.L. ensam utan bistånd av anställda eller andra. J.L. har själv uppgivit att han sedan ungdomen haft ett stort intresse för bilar. Verksamheten började i liten omfattning för att efterhand utvecklas på sådant sätt att den blivit att betrakta som en bokföringspliktig rörelse. Det är dock att märka att verksamheten inte har varit mer omfattande än att J.L. har kunnat ägna sig åt bilaffärerna på sin fritid vid sidan av heltidsanställningen som polisman. Vid bedömningen av bokföringsbrottets svårighetsgrad är även av vikt att beakta att brottet inte synes ha inneburit att några borgenärsintressen äventyrats. Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna anser arbetsdomstolen att vad J.L. gjort sig skyldig till måste betraktas som ett mindre allvarligt fall av bokföringsbrott, även om brottet såsom domstolarna funnit inte kan anses som ringa.

Ar J.L. uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning som polisman?

I domen AD 1981 nr 168 återgav domstolen bakgrunden till bestämmelsen i 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning. Domstolen uttalade därvid bl.a. att syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet ligger till grund för avskedandeinstitutet liksom det låg till grund för det avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skulle förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än för avsättning (prop. 1975:78 s. 164). Olämplighetsrekvisitet skulle tolkas restriktivt. Avskedande skulle enligt motiven komma i fråga endast i sådana fall där det "med hänsyn till såväl brottets — beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Hänsyn skall alltså tas till bl.a. anställningens art. Arbetsdomstolen har också med avseende på polismän framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott (AD 1992 nr 91). I den redan nämnda domen AD 1981 nr 168 uttalade domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Domstolen tillade att en förutsättning för att sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen framhållit i senare domar (bl.a. AD 1992 nr 38), givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa att han är olämplig för sin anställning. Arbetsdomstolen har med utgångspunkt från uttalandena i domen AD 1981 nr 168 i flera fall funnit det oförenligt med de krav som måste ställas på polismän att polismän som utom tjänsten gjort sig skyldiga till brott får fortsätta sina anställningar som polismän, om inte mycket speciella förhållanden talar därför (AD 1981 nr 168, 1989 nr 69, 1990 nr 66 och 1992 nr 91). Arbetsdomstolen har också uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande (AD 1990 nr 16).

Polisförbundet har anfört att det, även om arbetsdomstolen skulle finna att J.L. gjort sig skyldig till bokföringsbrott som inte är att anse som ringa, ändå inte därigenom är visat att J.L. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Brottet är enligt förbundet inte så allvarligt och så förtroendeskadligt att det kan utgöra grund för avskedande. Staten har å sin sida betonat att allmänhetens förtroende för poliskåren skadas om J.L. skulle få fortsätta att arbeta som polis. Detta gäller särskilt enligt statens mening mot bakgrund av de stora insatser för att bekämpa ekonomisk brottslighet som gjorts under senare år.

Det är såsom ovan anförts en förutsättning för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänhetens förtroende. Det brott J.L. gjort sig skyldig till har begåtts utom tjänsten utan koppling till dennes egenskap av polisman. Det bör dock beaktas att J.L. bl.a. till följd av sin tjänst som polis varit en känd person på hemorten och inom polisdistriktet och att många personer som haft med honom att göra i samband med bilaffärer därför kan antas ha känt till att han var polis. Åtalet och domen mot J.L. har väckt uppmärksamhet inom polisdistriktet. En vid krets bland allmänheten torde därför känna till att J.L. dömts för bokföringsbrott. Betydelsen av denna kännedom hos allmänheten bör dock inte överdrivas och måste ställas i relation till det brott som J.L. begått. Såsom arbetsdomstolen konstaterat är det fråga om ett mindre allvarligt fall av bokföringsbrott vilket inte kan antas förringa förtroendet för en polisman på samma sätt som exempelvis ett misshandelsbrott eller ett förmögenhetsbrott som medfört att andra personer orsakats skada.

De uppgifter som framkommit vid huvudförhandlingen ger vidare stöd för att J.L. utan olägenhet skulle kunna återgå till sina tidigare arbetsuppgifter. Betydande hänsyn måste vidare tas till att J.L. har en mer än 30-årig väl vitsordad bana bakom sig som polisman. Det är omvittnat att J.L. varit mycket skötsam och gjort goda insatser i ett krävande och kvalificerat polisarbete.

Vid en bedömning av samtliga omständigheter i målet finner arbetsdomstolen att det förhållandet att J.L. gjort sig skyldig till bokföringsbrott inte bör anses oförenligt med fortsatt anställning som polisman. J.L. är följaktligen inte uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning som polisman. Personalansvarsnämndens avskedande av J.L. skall därför ogiltigförklaras. Staten skall ersätta polisförbundet för rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar avskedandet av J.L. från hans ordinarie tjänst som kriminalassistent vid Polismyndigheten i Skellefteå och från hans tjänst som inspektör vid samma myndighet.

2. Staten skall ersätta Svenska Polisförbundet för rättegångskostnader med åttiotretusenåttahundranio (83 809) kr, varav 76 875 kr utgör arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. I arvodesbeloppet ingår mervärdeskatt med 15 375 kr.

Dom 1993-03-24, målnummer A-200-1992

Ledamöter: Hans Stark, Michael Koch, Margit Strandberg, Henrik Sahlin (skiljaktig), Bo Hansson (skiljaktig), Göran Karlsson och Ulf Nilsson.

Sekreterare: Anders Jansson Eka

Ledamöterna Henrik Sahlins och Bo Hanssons skiljaktiga mening

Vi finner i likhet med majoriteten att anledning saknas att ifrågasätta den bedömning som tingsrätten och hovrätten gjort. Det är följaktligen utrett att J.L. gjort sig skyldig till bokföringsbrott som inte är att anse som ringa.

Samhällets syn på ekonomisk brottslighet har under senare år skärpts och betydande resurser har satsats för att komma till rätta med denna typ av brottslighet. Vi anser att J.L:s brott är av allvarlig beskaffenhet eftersom det inneburit ett åsidosättande av regler med syfte att möjliggöra kontroll, bl.a. från samhällets sida, av bedriven rörelseverksamhet. Att bokföringsbrott anses som ett allvarligt brott framgår även av den omständigheten att brottets beskaffenhet – fängelse i högst två år – är densamma som för exempelvis förskingring och bedrägeri. Vi noterar i denna del att tingsrätten i sin påföljdsbestämning, vilken hovrätten instämt i, angett att straffvärdet för bokföringsbrottet var två månaders fängelse.

Vi anser mot denna bakgrund att det är oförenligt med de krav som måste ställas på polismän att en person, som gjort sig skyldig till brottslighet av detta slag, får fortsätta sin anställning som polis om inte mycket speciella förhållanden talar därför. Några sådana förhållanden föreligger enligt vår mening inte i förevarande fall.

Vi finner därför vid en samlad bedömning att J.L. genom det begångna brottet visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning.

Avskedandet är därför enligt vår mening lagligen grundat.

Överröstade i denna del är vi i fråga om rättegångskostnaderna ense med majoriteten.