Arbetsdomstolen referat AD 1993 nr 86

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1993 nr 86
Domsnummer
1993-86
Målnummer
A-37-1992
Avgörandedatum
1993-05-12
Rubrik
En polisman har fällts till ansvar,för otukt med barn, misshandel, snatteri och åverkan. Domstolen har ansett att polismannen därigenom visat sig vara uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisman. En talan om ogiltigförklaring av avskedande av polismannen har därför avslagits.
Lagrum
11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning har följande lydelse.

Har arbetstagare begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får han avskedas.

H.E. som är född är 1935, har sedan början av 1960-talet varit verksam som polisman och innehar en anställning med konstitutorial som polisassistent vid Polismyndigheten i Östersund. År 1980 flyttade H.E. till Jakobsberg och har sedan dess tjänstgjort som inspektör vid Polismyndigheten i Jakobsberg.

Den 18 juni 1990 dömdes H.E. av Södertälje tingsrätt för misshandel vid tre tillfällen, otukt med barn, snatteri vid tre tillfällen och skadegörelse till fyra månaders fängelse. Efter överklagande dömde Svea hovrätt, med ändring av tingsrättens dom i överklagade delar, H.E. för otukt med barn, misshandel vid tre tillfällen, snatteri vid tre tillfällen och åverkan till villkorlig dom jämte 120 dagsböter. Hovrättens dom vann laga kraft, enär Högsta domstolen inte fann skäl att meddela prövningstillständ,

Med hänvisning till Svea hovrätts dom beslöt personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 17 januari 1992 att med stöd av 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning avskeda H.E. från den ordinarie tjänsten som polisassistent vid Polismyndigheten i Östersund och från dennes tjänst som inspektör vid Polismyndigheten i Jakobsberg.

Mellan staten och Svenska Polisförbundet gäller kollektivavtal.

Svenska Polisförbundet har väckt talan mot staten genom Rikspolisstyrelsen och yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av H.E.

Staten har bestritt bifall till yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Polisförbundet

Det är förbundets förstahandsinställning att H.E. inte har begått de brott han har fällts till ansvar för. I andra hand, för det fall det anses utrett att H.E. begått brotten, anser förbundet att han därigenom inte är uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning. De påstådda brottsliga gärningarna har sin bakgrund i en mycket trasslig familjesituation, där svårigheterna i förhållandet inte uppkommit genom H.E:s förskyllan. Brotten år helt relaterade till denna livssituation, som pågick under cirka två års tid. Allmänhetens högt ställda krav på innehavare av polistjänst rubbas inte av att H.E. får behålla sin anställning inom polisväsendet.

H.E. har sedan början av 1960-talet varit polis och innehar f.n. en tjänst som polisinspektör i Jakobsbergs polisdistrikt. Under 1960- och 70-talen arbetade han som polis i Östersund och kom därvid att under främst 1970-talet ägna sig at utbildning i trafikkunskap för barn. Han utvecklade ett speciellt utbildningspaket och kom med åren att få hela landet som arbetsfält. Denna hans ytterligt påfrestande arbetssituation medförde slitningar i äktenskapet, som upplöstes genom äktenskapsskillnad år 1980. I samband härmed flyttade H.E. till Jakobsberg och har sedan dess tjänstgjort i detta polisdistrikt. Han erhöll egen bostad i Hjulsta utanför Stockholm.

Omkring årsskiftet 1982/83 träffade H.E. en gammal ungdomsvän, U.H. De började att umgås och fr.o.m. sommaren 1983 vistades U.H. varje helg hemma hos H.E. Vid dessa helgbesök var U.H:s dotter J. i stor utsträckning närvarande och på nätterna sov alla tre i samma dubbelsäng. Vid ett par tillfällen, i sömnen, tryckte sig J. mot H.E. Han omtalade detta för U.H. men det hela skämtades bort. Fram till ungefär årsskiftet 1985/86 hade H.E. och U.H. ett mycket harmoniskt förhållande och H.E. har själv beskrivit dessa är som mycket lyckliga. J. som under dessa år var 13-16 år gammal, såg i H.E. en fadersgestalt och tydde sig i stor utsträckning till honom,

Vintern 1987 skulle U.H:s hyresrättslägenhet i Södertälje ombildas till bostadsrätt. U.H. hade inte råd att bekosta länen härför så under är 1986 började U.H. övertala H.E. att flytta hem till henne i Södertälje för att H.E. som hade god ekonomi, skulle stå för U.H:s lånekostnader: H.E. var till en början något ovillig att flytta till Södertälje men lät sig övertalas och den 1 april 1987 flyttade han in i U.H:s lägenhet. I lägenheten bodde även J. och hennes tonårsbror J.

Mycket kort tid efter inflyttningen i U.H:s lägenhet – cirka tre månader – insåg H.E. att beslutet att flytta till U.H. var ett stort misstag. Förhållandet mellan H.E. och U.H. blev sämre och sämre, så även förhållandet mellan H.E. och J. För H.E. blev tillvaron i Södertälje ett inferno och ett ständigt lidande. I det gemensamma hemmet hade H.E. inte någon position. Såväl U. som J. H. vände sig emot honom. Allt han gjorde och sade var fel, löjligt och endast värt förakt. Han disponerade en säng, ett sängbord samt ett förråd i källaren för sina kläder.

Under denna tid började H.E. i sin förtvivlan att överkonsumera alkohol, främst öl. Förhållandet till den 17-18-åriga J. blev alltmer olidligt för honom. Hennes agerande mot honom var ytterligt provocerande och kränkande. De gärningar för vilka H.E. fällts till ansvar skall enligt U. och J. H samtliga ha ägt rum under den tid H.E. bodde i Södertälje, med undantag för påståendet att han gjort sig skyldig till otukt med J. Dessa gärningar skulle enligt J. ha ägt rum under åren 1983 och 1984.

I april månad 1989, då H.E. genomfört ett tredje misslyckat självmordsförsök, flydde han bokstavligen från hemmet i Södertälje och lyckades bryta förhållandet med U.H. Under det närmast följande året var H.E:s sociala tillvaro ytterligt dålig. De första månaderna saknade han bostad och nödgades tillbringa nätterna i kafferummet på polisstationen i Jakobsberg och förmådde endast med största svårighet att hjälpligt sköta sitt arbete.

Under sommaren 1989 gjorde U. och J. H. polisanmälningar mot H.E. När polisutredningen igångsattes skildes H.E. från sin tjänst som undervisare i trafikkunskap för skolbarn. Han erhöll en tjänst vid polismästarens kansli i Jakobsberg som sedan några månader tillbaka har kombinerats med att H.E. är ansvarig för arrestvakterna. Den tid som följde med polisutredning och två uppslitande domstolsförhandlingar var mycket svår för H.E. Han har emellertid genom egen kraft och med hjälp av samtalsterapeuter och viss psykologhjälp rett upp sin situation. Något återfall i överkonsumtion av öl har inte skett.

H.E. åtalades för misshandel vid fyra tillfällen. Tingsrätten dömde honom för misshandel vid tre tillfällen. Vid misshandelstillfället den 6 juni 1988 (åtalspunkt 2) provocerade J.H H.E. varvid denne tog tag i J:s axlar och skakade om henne. J. slet sig loss och ramlade då ner i soffan. Vid misshandelstillfället den 6 april 1989 (åtalspunkt 4) satt H.E. och tittade på TV. J. provocerade H.E. genom att stänga av TV:n flera gånger. H.E. tog då tag i J. och skakade om henne som var hysterisk och slog honom allt hon kunde varvid H.E:s glasögon och tandbrygga gick sönder. Vad beträffar snatteribrotten var H.E. övertygad om att U.H. hade betalat för de aktuella varorna. Tingsrätten dömde även H.E. för skadegörelse och otukt med barn. De sistnämnda brotten anser H.E. att han är oskyldig till. H.E. frikändes från påstådd förskingring. För den samlade brottsligheten ådömdes H.E. fyra månaders fängelse.

Hovrätten fann att U. och J. H:s uppgifter skulle förtjäna tilltro. Hovrätten fann vidare att H.E. gjort sig skyldig till otukt med barn i det att han fört upp ett finger i J:s slida och fastställde tingsrättens dom i den delen. Övriga gärningar under samma åtalspunkt rubricerade hovrätten som otuktigt beteende och konstaterade att preskription för dessa hade inträtt varför åtalet i sistnämnda hänseende ogillades. Härutöver ändrade hovrätten tingsrättens dom så till vida att åtalet för skadegörelse rubricerades som åverkan samt bestämde påföljden till villkorlig dom i förening med dagsböter.

1 beslut av ansvarsnämnden den 17 januari 1992 avskedades H.E. Två ledamöter, bland dem biträdande rikspolischefen Ulf Karlsson, reserverade sig mot beslutet och anförde att H.E. inte skulle avskedas.

Staten

Grunden för statens bestridande av käromålet är att H.E. av hovrätten har fällts till ansvar för otukt med barn, misshandel, snatteri och åverkan och därigenom visat sig vara uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisman.

Enligt hovrättens dom har H.E. vid ett tillfälle mellan åren 1983-1984 haft könsligt umgänge med en minderårig flicka och befunnits skyldig till otukt med barn. Vidare har H.E. befunnits skyldig till misshandel vid tre tillfällen under åren 1988-1989. Slutligen har H.E. vid tre tillfällen under år 1988 gjort sig skyldig till snatteri och vid ett tillfälle till åverkan. Vid den bedömning som skall göras skall även de gärningar som hovrätten bedömt som otuktigt beteende beaktas. Det saknar i detta sammanhang betydelse att hovrätten funnit att preskription för dessa gärningar inträtt. Staten bestrider att samtliga brott skulle vara relaterade till H.E:s besvärliga familjesituation. Det vitsordas att slitningar i H.E:s och U.H:s förhållande har förekommit samt att J. kan ha uppträtt provocerande, men detta har berott på H.E:s beteende i framför allt hans berusade tillstånd.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att H.E:s besvärliga familjeförhållanden skall tillmätas stor betydelse i målet, har staten följande alternativa inställning. Brottet otukt med barn är i sig tillräckligt allvarligt för att det därigenom skall vara visat att H.E. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Detta brott har begåtts före den tid då H.E. sammanbodde med U.H. varför de påstådda besvärliga familjeförhållandena inte skall beaktas när det gäller detta brott.

De brott H.E. fällts till ansvar för är sådana att förutsättningarna för avskedande i 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning är uppfyllda. De begångna brotten gör att allmänhetens förtroende för H.E. som polisman i hög grad nedsatts och innebär dessutom att polisens anseende i allmänhet skadats. Särskilt försvårande är att ett av brotten begåtts mot en 13-14-årig flicka i hemmet. Staten ser särskilt allvarligt på att otukts- och misshandelsbrotten riktat sig mot en ung kvinna samt att de av H.E. begångna brotten försiggått under en avsevärd tid.

Någon omplaceringsskyldighet föreligger inte för staten i fall som det aktuella. Polismän betraktas som en fri resurs och kan sättas in i all typ av tjänstgöring. Den tillfälliga placeringen som ansvarig för arrestavdelningen har skett för att undvika att H.E. i avvaktan på lagakraftägande dom, agerar utåt gentemot allmänheten.

Staten gör sammanfattningsvis gällande att till grund för avskedandeinstitutet enligt lagen om offentlig anställning ligger syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. För att en polisman skall kunna fullgöra sina uppgifter är det av avgörande betydelse att han åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning för detta är att polismannen är oförvitlig. De gärningar som H.E. har begått är sådana att det inte är förenligt med de höga krav som måste ställas på en sådan tjänsteman att han får behålla sin anställning.

Domskäl

Skall hovrättens straffrättsliga bedömning ligga till grund för arbetsdomstolens prövning av avskedandefrågan?

I målet har Polisförbundet ifrågasatt den straffrättsliga bedömning som hovrätten gjort. Förbundet har menat att H.E. inte har begått de brott han har fällts till ansvar för. Rikspolisstyrelsen har å sin sida ställt sig bakom hovrättens straffrättsliga bedömning.

Genom Svea hovrätts dom har H.E. dömts för otukt med barn, misshandel vid tre tillfällen, snatteri vid tre tillfällen och åverkan till villkorlig dom och 120 dagsböter å 120 kr. I enlighet med vad som i allmänhet gäller om brottmålsdoms verkan i civilprocess är dessa domar inte bindande för arbetsdomstolen vid prövningen av avskedandefrågan. Domarna skall dock, i enlighet med den fasta praxis som gäller på området, tillmätas betydande bevisverkan vid domstolens prövning.

Enligt arbetsdomstolens mening har inte i målet framkommit några omständigheter som ger anledning att avvika från hovrättens bedömning. Vid den fortsatta prövningen utgår arbetsdomstolen därför från att H.E. gjort sig skyldig till de av hovrätten ådömda brotten. anställning som polisman? Sakgrunden till bestämmelsen i 11 kap. 1 § lagen om Ar H.E. uppenbarligen olämplig att inneha sin offentlig anställning är sammanfattningsvis följande. Syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet ligger till grund för avskedandeinstitutet liksom det låg till grund för det avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skulle förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än för avsättning (prop. 1975:78 s. 164). Olämplighetsrekvisitet skall tolkas restriktivt. Avskedande skall enligt motiven komma i fråga endast i sådana fall där det "med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst".

Hänsyn skall alltså tas till bl.a. anställningens art. Arbetsdomstolen har också i tidigare domar med avseende på polismän framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott och att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän. Detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning för att sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa att han är olämplig för sin anställning. Arbetsdomstolen har i flera fall funnit det oförenligt med de krav som näste ställas på polismän att polismän som utom tjänsten gjort sig skyldiga till brott får fortsätta sina anställning som polismän, om inte speciella förhållanden talar därför. Arbetsdomstolen har också uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande,.

Polisförbundet har anfört att det, även om arbetsdomstolen skulle finna att H.E. gjort sig skyldig till de brott hovrätten dömt honom för, ändå inte därigenom är visat att H.E. uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Brotten har enligt förbundet sin bakgrund i en mycket trasslig familjesituation som H.E. inte kunnat råda över. Staten har å sin sida betonat att allmänhetens förtroende för poliskåren skadas om H.E. skulle få Fortsätta att arbeta som polis. Detta gäller särskilt enligt statens mening mot bakgrund av att otukts- och misshandelsbrotten riktat sig mot en ung kvinna samt att de av H.E. begångna brotten försiggått under en avsevärd tid.

Det är såsom ovan anförts en förutsättning för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänhetens förtroende. De brott H.E. gjort sig skyldig till har visserligen begåtts utom tjänsten utan samband med dennes egenskap av polisman. Såvitt utredningen i målet ger vid handen har H.E. som har en lång bana som polisman bakom sig, skött sina tjänsteuppgifter på ett förtjänstfullt sätt. Flera av de brott som H.E. har begått är emellertid av allvarlig beskaffenhet och har ett högt straffvärde. Dessutom är det fråga om upprepad brottslighet. Att H.E. levt under svåra Familjeförhållanden kan i detta hänseende inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser arbetsdomstolen att H.E har begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisman.

Polisförbundets talan skall följaktligen avslås.

Polisförbundet skall som tappande part ersätta staten för dess rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets talan.

2. Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för rättegångskostnader med attatusen (8 000) kr avseende arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker,

Dom 1993-OS-12, målnummer A-37-1992

Ledamöter Hans Stark, Kjerstin Nordborg, Palle Landin, Torkel Unge, Lennart Aspegren, Hans Karlsson och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare Birgitta Tegner