- Court
- Arbetsdomstolen
- Reference
- AD 1994 nr 105
- Domsnummer
- 1994-105
- Målnummer
- A-278-1993
- Avgörandedatum
- 1994-08-31
- Rubrik
- Fråga om det i visst fall föreligger en övergång av en rörelse till ny arbetsgivare enligt 25 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen.
- Lagrum
- 25 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Parter:
Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska
Arbetsgivareföreningen; Siemens Aktiebolag
Nr 105
Svenska Elektrikerförbundet
mot
Elektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag i
Upplands Väsby.
Mellan parterna gäller kollektivavtal, bl.a. det s.k.
installationsavtalet.
Elektrounionkoncernen bedrev tidigare
elinstallationsverksamhet i norra Sverige genom en grupp
bolag, kallad Järvholm & Nilsson Gruppen. De bolag som
ingick i Järvholm & Nilsson Gruppen utgjorde helägda
dotterbolag till Elektrounion AB och bedrev verksamhet i
Umeå, Burträsk, Haparanda, Kiruna och Skellefteå. I
Skellefteå bedrevs verksamheten av Nya Forsbergs Elektriska
AB (Forsbergs). Mellan dotterbolagen rådde ett
kommissionsförhållande där Järvholm & Nilsson Elektriska AB
i Umeå var kommittent och övriga bolag kommissionärer.
Samtliga dotterbolag som ingick i Järvholm & Nilsson
Gruppen försattes i konkurs i början av mars 1993. I
samband härmed övertog Siemens Aktiebolag (Siemens) den
verksamhet som bedrevs i ett flertal av dessa bolag.
Siemens övertog bl.a. den verksamhet som Järvholm & Nilsson
Elektriska AB bedrev i Umeå.
Mellan parterna har uppkommit tvist om huruvida Siemens
övertagit även den verksamhet som bedrevs i Skellefteå. Av
Forsbergs personal har Siemens anställt platschefen M.Ö.,
två arbetsledare, en konstruktör, en tjänsteman, en
lagerarbetare och ett antal (elva) montörer. SEF har gjort
gällande att det skett en övergång av Forsbergs verksamhet
till Siemens, att montörerna vid Forsbergs därför hade
företrädesrätt till anställning hos Siemens samt att
Siemens förbigått en del montörer som hade företrädesrätt
till anställning framför dem som Siemens anställde.
Vidare har SEF hävdat att Siemens gjort sig skyldigt till
föreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen
då ingen av de arbetstagare som ingick montörsklubbens
styrelse i Skellefteå eller som innehaft
förtroendemannauppdrag blivit återanställd trots att de
haft företrädesrätt till återanställning framför de
montörer som fick anställning hos Siemens.
Arbetsgivarparterna har invänt att någon övergång av
rörelse inte ägt rum utan att Siemens genomfört en
nyetablering i Skellefteå och att någon företrädesrätt
därför inte förelegat. Vidare har arbetsgivarparterna gjort
gällande att förtroendemannalagen och medbestämmandelagen
inte äger tillämpning då det inte förelegat något
anställningsförhållande mellan Siemens och de i målet
angivna fackliga företrädarna samt att det under alla
förhållanden inte förelegat något föreningsrättskränkande
syfte vid rekryteringen.
Tvist har även uppkommit om huruvida Siemens har gjort sig
skyldigt till brott mot 32 § anställningsskyddslagen genom
att inte förhandla före anställningarna och mot 11 §
medbestämmandelagen genom att inte förhandla före beslutet
att överta rörelsen i Skellefteå eller beslutet om
nyetablering där.
SEF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Siemens
Aktiebolag att utge
1. ekonomiskt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,
U.L., T.F. och O.L.
med 236 880 kr, till T.L.
med 212 141 kr, till A.L. med 225 932 kr samt till
L.L. med 172 800 kr, allt enligt beräkningar som
framgår av domsbilaga A (uteslutes här).
2. allmänt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,
U.L., T.F., T.L.,
A.L., L.L., O.L. och P-O.V.
med 60 000 kr för brott mot
anställningsskyddslagen,
3. allmänt skadestånd till envar av L.L., H.F.,
O.L., A.L. och T.L. med
100 000 kr för brott mot medbestämmandelagen och
förtroendemannalagen,
4. allmänt skadestånd till SEF med 250 000 kr för brott mot
7-8 §§ medbestämmandelagen samt 3-4 §§
förtroendemannalagen,
5. allmänt skadestånd till SEF med 50 000 kr för brott mot
11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen.
På de ekonomiska skadestånden har yrkats ränta enligt 6 §
räntelagen på varje i domsbilaga A angivet delbelopp från
den där angivna utbetalningsdagen till dess betalning sker.
På de allmänna skadestånden har yrkats ränta enligt 6 §
räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess
betalning sker.
SEF har vidare yrkat förbehåll för de med målet avsedda
arbetstagarna att, i mån av befogenhet, i ny rättegång yrka
ersättning för skada som kan uppkomma för tid efter
huvudförhandlingen i målet.
Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SEF:s samtliga
yrkanden. De har vitsordat skäligheten av den timlön som
lagts till grund för beräkningen av de ekonomiska
skadestånden men däremot inte den tid under vilken sådana
skall utgå för det fall att brott mot företrädesrätten
finnes ha förekommit. Vad gäller de allmänna skadestånden
har arbetsgivarparterna förklarat sig inte kunna vitsorda
något belopp som skäligt i och för sig.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Till utveckling av sin talan har parterna anfört följande.
SEF
Forsbergs härrör från ett väl inarbetat
installationsföretag i Skellefteå som verkat sedan början
av seklet. Under 1980-talet övertogs verksamheten av
Elektrounionkoncernen som bedrev installationsverksamhet
över hela landet genom helägda dotterbolag. I övre Norrland
fanns bl.a. Järvholm & Nilsson Elektriska AB, Malmfälten
Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk Elbyrå AB,
Kabel- & Centralservice i Umeå AB, Elmontage i Umeå AB och
Forsbergs i Skellefteå. Mellan Järvholm & Nilsson
Elektriska AB (Järvholm & Nilsson) och övriga angivna
dotterbolag förelåg ett kommissionsförhållande. Järvholm &
Nilsson var kommittent och de övriga bolagen var
kommissionärer. Kommissionärsbolagen bedrev verksamhet i
eget namn men för Järvholm & Nilssons räkning. Järvholm &
Nilsson ägde alla tillgångar och svarade för samtliga
skulder i kommissionärsbolagen och redovisade även deras
rörelseresultat i sin egen årsredovisning. Verkställande
direktör i Järvholm & Nilsson var J.G.. Han
utgjorde samtidigt ensam styrelse i samtliga kommissionärs-
bolag.
I mitten av februari 1993 gick Elektrounion AB i konkurs.
Detta medförde i sin tur konkurser i de helägda
dotterbolagen. Siemens förvärvade Järvholm & Nilsson liksom
ostridigt vissa av kommissionärsbolagen. När det gäller
Forsbergs verksamhet i Skellefteå har det uppstått tvist
huruvida det skett en överlåtelse eller övergång av
verksamheten till Siemens eller inte. Siemens övertagande
av Forsbergs eller Järvholm & Nilssons verksamhet kom att
tillgå på ett speciellt sätt.
Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Då fanns 23
montörer anställda i företaget. Samtliga var medlemmar i
SEF. Verksamheten hade fungerat ekonomiskt väl under många
år och företaget var väl etablerat på orten. M.Ö.
var platschef vid Forsbergs.
Den 11 mars 1993 fick M.Ö. i uppdrag "att anställa
erforderlig personal till nuvarande löne- och
anställningsvillkor för att driva Siemens verksamhet i
Skellefteå". Den 12 mars 1993 träffades ett
anställningsavtal mellan Siemens och M.Ö. varvid han
erhöll anställning som installationschef för Siemens
verksamhet i Skellefteå "med lika löne- och
anställningvillkor som tidigare anställning". Anställningen
gällde fr.o m. den 12 mars 1993. M.Ö. var vid den
här tidpunkten alltjämt anställd i Forsbergs och han
stannade kvar i bolaget t.o.m. söndagen den 14 mars 1993.
Den 12 mars 1993 tog M.Ö. kontakt med SEF:s
avdelning 28 i Skellefteå och begärde att en
primärförhandling snarast skulle hållas enligt 11 §
medbestämmandelagen. Parterna utgjordes av Forsbergs
Elektriska AB i konkurs och SEF:s avdelning 28. Ärendet
gällde företagsöverlåtelse, närmare bestämt att Siemens
ämnade överta den verksamhet som Forsbergs bedrev i
Skellefteå. Förhandlingarna genomfördes samma dag och det
visade sig att Siemens ville göra icke oväsentliga avsteg
från turordningen enligt anställningsskyddslagen.
Arbetstagarsidan var emellertid inte var beredd att gå med
på detta.
Omedelbart efter primärförhandlingen meddelade M.Ö.
Järvholm & Nilssons VD J.G. att svaret "som
väntat" blev nej från fackets sida.
Därefter följde en febril samverkan mellan Forsbergs och
Siemens under perioden den 12-15 mars 1993, varefter
Forsbergs inte längre fanns kvar som ett fungerande företag
medan det motsatta gällde för Siemens från och med den 15
mars 1993.
Siemens övertog stora delar av personalen, elbehörighet,
kunder, dokumentation avseende ett flertal
entreprenadobjekt, en PC med diskett som innehöll ett
kalkylprogam avseende projektering av visst
entreprenadarbete, verktyg, mobiltelefoner och
arbetskläder. Dessutom övertog Siemens flertalet av
Forsbergs pågående entreprenadarbeten.
Såvitt det gäller den övertagna personalen började nio av
montörerna att arbeta i Siemens den 15 mars 1993 och
ytterligare två montörer anställdes den 18 mars 1993.
Enligt uppgift från M.Ö. hade konkursförvaltaren
lämnat sitt samtycke till övergången.
Söndagen den 14 mars 1993 hämtades ett tjugotal pärmar med
dokumentation avseende pågående entreprenadarbeten.
Pärmarna hämtades i Forsbergs lokaler av den dåvarande
arbetsledningen i Forsbergs. Vissa av handlingarna
återlämnades till konkursboet den 18 mars 1993 men visst
material har inte återlämnats och SEF förutsätter att
Siemens har tillgodogjort sig materialet under den här
tiden. Det fanns även en PC med diskett avseende ett arbete
vid Tuvans reningsverk som senare flyttades över till
Siemens. Pärmarna innehöll en ekonomisk och
planeringsmässig redovisning av entreprenadobjekten med
vars hjälp man kunde konstatera hur arbetet hade förlupit,
hur mycket arbete som återstod samt hur arbetet skulle
utföras. Pärmarna betingade därför ett stort ekonomiskt
värde.
Siemens övertog följande entreprenader: Brandstation
Boliden, Skellefteå Kraft Sirius, Skellefteå Kraft
Finnfors, Solvik, HSB Oskarsvägen/Strandgatan och Tuvans
Reningsverk. Siemens övertog även fasta kunder med viktiga
uppdrag för Forsbergs. Det var DAGAB, Forslunds bil,
Mycklesåg, Norrmejeri, EFS, Pingstkyrkan och Skellefteå
kommun. Siemens har sedermera även tagit över den kundkrets
som Forsbergs hade. Siemens tog även hand om mobiltelefoner
som hade använts i Forsbergs verksamhet. Vissa återlämnades
den 18 mars 1993 men alla är inte återlämnade vilket bl.a.
innebär att Siemens under den första tiden kunde ta emot
ingående samtal som egentligen var ställda till Forsbergs.
En överlåtelse av Forsbergs verksamhet till Siemens har
enligt SEF:s mening skett.
SEF menar att Siemens på mycket kort tid startat en
verksamhet i Skellefteå som varit identisk med den
verksamhet som Forsberg bedrev där. Siemens övertog
visserligen inte Forsbergs lokaler men i övrigt är det
samma verksamhet. SEF menar att detta inte har kunnat ske
utan någon form av samverkan mellan de berörda företagen.
Detta bestyrks av att M.Ö. har företrätt både
Forsbergs och Siemens. SEF menar även att det föreligger en
presumtion för att ett övertagande har ägt rum i Skellefteå
genom att Siemens har förvärvat flera av Järvholm &
Nilssons övriga verksamheter i övre Norrland.
Arbetsgivarparten har bestritt att det förekommit en
överlåtelse i någon som helst form. SEF hävdar motsatsen.
Det som skedde under förhandlingen den 12 mars 1993 visar
att Siemens ville förvärva Forsbergs men då det visade sig
att Siemens inte fick anställa personal med frångående av
företrädesrätten genomförde företaget inte ett
konventionellt köp. Det har likväl skett en övergång som
varit mer eller mindre dold. Siemens syfte har varit att
kringgå anställningsskyddslagens regler om övergång.
SEF hävdar i första hand att det skett en övergång mellan
Järvholm & Nilsson och Siemens. SEF menar att ett syfte med
kommissionärskonstruktionen varit att möjliggöra ett
kringgående av arbetsrättslig lagstiftning. Forsbergs
verksamhet i Skellefteå har varit att betrakta som en
filial till Järvholm & Nilsson. Järvholm & Nilsson har
varit den egentlige arbetsgivaren medan Forsbergs endast
fungerade som ett namn utåt. Av konkursbouppteckningen
framgår att Forsbergs inte hade några egna tillgångar eller
intäkter och att dessa i stället har redovisats i Järvholm
& Nilssons rörelse. Forsbergs var således otjänlig som
arbetsgivare.
Alternativt görs gällande att Forsbergs bedrivit verksamhet
tillsammans med Järvholm & Nilsson och att denna verksamhet
övergått från de båda företagen till Siemens och att de
anställda i Forsbergs därför skall äga företrädesrätt till
återanställning i Siemens.
Om en överlåtelse inte har skett har verksamheten ändå
övergått på annat sätt.
Om arbetsdomstolen skulle finna att det inte varit fråga om
en överlåtelse så menar SEF att Forsbergs verksamhet likväl
har övergått till Siemens. Det som konstituerar en sådan
övergång är att Siemens erhållit nyttjanderätten till
väsentliga delar av Forsbergs tidigare verksamhet när man
startade den egna verksamheten i Skellefteå. Siemens har
fått tillgång till entreprenadhandlingar, verktyg,
arbetskläder, mobiltelefoner, good will, en PC med diskett.
Detta måste jämställas med en övergång enligt 25 §
anställningsskyddslagen. SEF menar även att
konkursförvaltaren givit sitt samtycke till det som skett
eftersom M.Ö. givits vittgående befogenheter att
verka på det sätt som han gjort. Siemens har så gott som
omedelbart anställt elva montörer samt därefter ytterligare
personal med förbigående av de i målet aktuella montörerna.
De förbigångna skall därför tillerkännas ekonomiskt
skadestånd med stöd av 25-26 §§ anställningsskyddslagen.
För P-O.V:s del yrkas dock inget ekonomiskt
skadestånd i målet.
Det kan noteras att ingen av dem som ingick i Skellefteå-
filialens montörsklubbs styrelse eller innehaft
förtroendemannauppdrag blivit återanställd trots bättre
företrädesrätt än de som blev återanställda. Detta bottnar
enligt förbundets uppfattning i företagets negativa
inställning till facklig verksamhet. Bland annat har
företaget reagerat negativt på den arbetskonflikt på
installationsavtalets område som ägde rum i början av 1991,
då Forsbergs var berört av en rörläggningsblockad. M.Ö.
riktade då stark kritik mot ledamöterna i
klubbstyrelsen för att de ställde sig bakom SEF:s kon-
fliktbeslut. M.Ö. uttalade vidare att klubbledningen
inte hade hans förtroende och att den därför måste bytas
ut. Särskild kritik riktades mot klubbordföranden L.L..
M.Ö. har vidare i samband med att de i
målet aktuella personerna förbigicks uttalat att klubbens
agerande under 1991 års konflikt och i "fackliga frågor"
haft avgörande betydelse för vilka som erbjöds
återanställning. Denna negativa inställning framgår
uttryckligen av en skrivelse dagtecknad den 13 maj 1991 som
upprättats av M.Ö. och som ställts till
verkställande direktören J.G.. Det är helt
uppenbart att L.L. samt övriga ledamöter i
klubbstyrelsen inte har erbjudits återanställning beroende
på att de arbetat fackligt för SEF:s räkning i den
verksamhet som Siemens övertagit. Siemens har därigenom
gjort sig skyldigt till brott mot 7-8 §§
medbestämmandelagen. Allmänna och ekonomiska skadestånd
skall därför utgå till de berörda arbetstagarna samt
allmänt skadestånd till SEF.
De berörda arbetstagarna har även varit fackliga
förtroendemän. De har inte fått återanställning vilket
innebär att de i strid mot 3 § förtroendemannalagen
hindrats att fullgöra sina fackliga uppdrag samt i strid
mot 4 § samma lag givits försämrade anställningsvillkor
genom att de inte fått utnyttja sin företrädesrätt till
återanställning.
Även härigenom har Siemens ådragit sig skyldighet att utge
allmänna och ekonomiska skadestånd till ifrågavarande
förtroendemän samt allmänt skadestånd till SEF.
Det har från arbetsgivarsidan hävdats att
medbestämmandelagen och förtroendemannalagens bestämmelser
inte skulle vara tillämpliga när det inte föreligger ett
anställningsförhållande. Eftersom det enligt SEF:s
uppfattning förelegat en företrädesrätt till åter-
anställning så gäller även reglerna om
föreningsrättskränkning i medbestämmandelagen.
Förtroendemannalagens 4 § innehåller dessutom ett
uttryckligt efterskydd som även gäller mot en
nytillträdande arbetsgivare.
Siemens har underlåtit att primärförhandla enligt 11 §
medbestämmandelagen före beslutet om övertagande av
Järvholm & Nilssons verksamhet i Skellefteå eller ny-
etablering där. Övertagandet eller nyetableringen utgör en
sådan viktigare förändring av Siemens verksamhet som
arbetstagarsidan typiskt sett har ett intresse av att för-
handla om. Vidare har Siemens underlåtit att förhandla
enligt 32 § anställningsskyddslagen innan återanställning
skedde. Skadestånd skall utgå till förbundet för brott mot
11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen.
Arbetsgivarparterna
Bakgrunden till kommissionärsavtalen var att man ville
uppnå administrativa stordriftsfördelar. Avtalen innebar en
samordnad och förenklad redovisning där tillgångarna
redovisades hos kommittenten Järvholm & Nilsson medan
kommissionärsbolagen samtidigt hade en fordran mot
kommittenten. Kommissionärsbolagen arbetade i eget namn
vilket bl.a. innebar att all personal var anställd av
respektive kommissionär som även hyrde eller ägde den
fastighet där verksamheten bedrevs. Kommissionären hade
egna fakturor, följesedlar, kravbrev, brevpapper, m.m.
Avtal om utförande av entreprenader ingicks mellan
beställare och kommissionär.
När samtliga Elektrounions dotterbolag försattes i konkurs
i början av mars 1993 förvärvade Siemens av respektive
konkursförvaltare endast de installationsverksamheter som
bedrevs i Järvholm & Nilsson Elektriska AB i Umeå,
Malmfälten Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk
Elbyrå AB, Kabel- & Centralservice i Umeå AB och Elmontage
i Umeå AB. Därutöver fanns det ytterligare ett antal
dotterbolag som bedrev verksamhet i Övre Norrland. Även
dessa hade kommissionärsavtal med Järvholm & Nilsson men
dessa bolags verksamheter förvärvades inte av Siemens.
Genom att bl.a. nyanställa chefspersoner från de olika
Elektrounionföretagen nyetablerade Siemens verksamheter i
Hudiksvall, Örebro, Falun och Skellefteå. Siemens förhand-
lade med konkursförvaltaren om att förvärva även
installationsverksamheten i Forsbergs som försattes i
konkurs den 9 mars 1993. Parterna lyckades dock inte komma
överens och Siemens avstod därför från att förvärva
verksamheten i Skellefteå.
Någon överlåtelse av verksamhet till Siemens har inte
skett.
Arbetsgivarsidan bestrider i första hand att den verksamhet
som Siemens bedrev i Skellefteå är densamma som bedrevs av
Forsbergs. För det fall domstolen skulle anse att det varit
fråga om samma verksamhet bestrids det att det skulle ha
skett en övergång från konkursboet till Siemens. De berörda
arbetstagarna har därför inte kunnat göra anspråk på
företrädesrätt till återanställning hos Siemens.
I samband med att ett företag som verkar på en viss ort, i
detta fall Skellefteå, försätts i konkurs gäller generellt
att turbulens och tomrum uppstår på marknaden. Trots att
Siemens förhandlingar med konkursförvaltaren om ett
övertagande av installationsverksamheten i Forsbergs
strandade ville Siemens vara med och konkurrera om
marknadsandelar i Skellefteå. Siemens hade därför ett
intresse av att nyetablera en filial i Skellefteå på samma
sätt som man hade ett intresse av att nyetablera filialer i
Hudiksvall, Örebro och Falun. Siemens knöt därför till sig
M.Ö., den tidigare platschefen i Forsbergs. Därefter
anställde Siemens, efter överenskommelse med respektive
person, nio elektriker och fyra tjänstemän som tidigare
varit anställda vid Forsbergs. När Siemens den 15 mars 1993
startade sin filial från en tom lokal i Skellefteå hade
Siemens inte avtal om någon enda entreprenad. Det saknades
möbler, kontorsutrustning, verktyg, materiel samt lager.
Siemens har sedan i konkurrens med andra elinstallatörer på
orten åtagit sig entreprenader. Forsbergs hade bl.a. tre
serviceårsavtal som dock övertogs av konkurrenter till
Siemens. Detta berodde till dels på att flera personer i
Forsbergs som hade goda kundkontakter inte var intresserade
av att gå över till Siemens. Den 14 april 1993 anställdes
ytterligare tre elektriker i Siemens men dessa var inte
anställda i Forsbergs vid tidpunkten för konkursen. Siemens
förvärvade inte någon del av verksamheten i Skellefteå från
konkursboet. I stället var det klubbordföranden L.L.
som förvärvade lager, kontorsutrustning, verktyg,
dokumentation m.m. från konkursboet.
Före konkurserna i Elektrounionkoncernen har SEF haft den
uppfattningen att dotterbolagen i övre Norrland skulle
anses som fristående företag med helt skilda rörelser.
Förhandlingar har till exempel hållits med SEF enligt 38 §
medbestämmandelagen och enligt motsvarande regler i
installationsavtalet vid in- och utlåning av elektriker
mellan de olika bolagen. Vidare kan det inte heller anses
anmärkningsvärt att Siemens i samband med nyetableringen i
Skellefteå även nyanställer personal som tidigare varit
anställd i konkursboet. Vid nyetablering på en ort som
drabbas av konkurs måste det ses som naturligt och från
allmän synpunkt även önskvärt, att personal rekryteras från
existerande konkursbolag. Det är inte heller
anmärkningsvärt att Siemens lyckats förhandla till sig
entreprenader som tidigare utförts av konkursgäldenären.
Vid en konkurs utvidgas inte marknaden utan det är de
befintliga projekten som övriga företag konkurrerar om.
Vill ett företag ta sig in på en marknad efter en konkurs
så är det inledningsvis befintliga projekt som företaget
försöker erhålla.
Svarandesidan har förstått SEF:s inställning så att Siemens
varit förhindrat att konkurrera om marknadsandelarna i
Skellefteå för det fall Siemens inte följde anställ-
ningsskyddslagens regler om företrädesrätt till
återanställning. Någon möjlighet att konkurrera på samma
villkor som övriga konkurrenter skulle därmed inte ha
förelegat för Siemens. Siemens påstådda förvärv av
verksamheten i Skellefteå har, såsom svarandesidan har
förstått SEF:s ståndpunkt, gått till på det sättet att
Siemens i konkurrens med andra tagit över ett antal
entreprenader och sedan lockat till sig ett antal anställda
från konkursboet. I och med detta har, enligt SEF:s mening,
en övergång av verksamhet skett.
Siemens har startat sin verksamhet från en helt tom lokal
och anställt personer efter direktkontakt med dessa.
Entreprenader och andra avtal har erhållits genom direkt-
kontakt med beställarna. Även beställare som hävt
entreprenadkontrakten med Forsbergs har kontaktats av
Siemens. Alla avtal är ingångna utan någon som helst
kontakt med eller medverkan av konkursförvaltaren eller
konkursboet. Verksamheten som Siemens bedrev i Skellefteå
hade bara ungefär halva den omfattning som Forsbergs
verksamhet hade. Att Siemens filial arbetade på samma
marknad som Forsbergs gjorde och att de anställda tidigare
hade arbetat hos Forsbergs medför inte att det är fråga om
samma verksamhet. I byggbranschen är ett företags
verksamhet de arbetsplatser som företaget har för
tillfället. De beställningar som Siemens erhöll i konkur-
rens med andra under den första tiden i Skellefteå och som
Forsbergs tidigare hade haft slutfördes efterhand. Dessa
arbeten utgjorde för övrigt endast en del av Siemens
verksamhet. De flesta arbetena var mycket kortvariga och
efter en viss tid hade Siemens inte kvar något av dessa
projekt utan verksamheten bestod av helt andra projekt. Om
Siemens hade erhållit de tre serviceårsavtalen hade man
kanske kommit närmare en identitet mellan de olika
verksamheterna, eftersom sådana avtal löper från år till år
om inget anmärkningsvärt händer. Verksamheten inom ett
företag i byggbranschen är hela tiden föränderlig på grund
av att pågående projekt slutförs och nya tillkommer. Med
hänvisning härtill kan det inte råda någon identitet mellan
konkursboets verksamhet och Siemens verksamhet på grund av
att Siemens under en kortare tid utfört arbeten på
entreprenader som Forsbergs påbörjat och som i flera fall
nästan slutförts. Siemens verksamhet i Skellefteå kan inte
anses vara samma verksamhet som den som bedrevs i
Forsbergs.
Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Det finns över
huvud taget ingen direkt rättslig förbindelse mellan
Siemens och konkursboet som avser rörelse i Skellefteå.
Detta visas bl.a. av att konkursförvaltaren ansåg sig ha
rätt till skadestånd av M.Ö. och flera elektriker
för att de lämnat sin anställningar utan att iaktta upp-
sägningstider. Konkursförvaltaren vidtog därför kvittning
mot innestående lönefordran. Det har inte heller träffats
något avtal mellan Siemens och något konkursbo, Järvholm &
Nilssons eller Forsbergs, om överlåtelse av verksamheten i
Skellefteå. Siemens har inte heller övertagit något som
avser installationsverksamheten i Skellefteå. Någon
övergång av rörelse föreligger därför inte. Siemens
verksamhet i Skellefteå måste därför ses som en
nyetablering.
Eftersom det inte har förelegat någon företrädesrätt till
återanställning har Siemens inte heller begått något brott
mot de åberopade bestämmelserna i 7-8 §§ medbestäm-
mandelagen och 3-4 §§ förtroendemannalagen. De åberopade
bestämmelserna är över huvud taget inte tillämpliga
eftersom det inte förelåg något anställningsförhållande
mellan Siemens och de berörda arbetstagarna. Dessa
bestämmelser skyddar endast parter i ett
anställningsförhållande. Av propositionen till
medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105, Bilaga.1 s. 344, )
framgår att föreningsrätten endast gäller parter i ett
anställningsförhållande samt att det finns ett visst mått
av skydd i anställningsskyddslagen. I rättsfallet AD 1982
nr 16 har arbetsdomstolen, med hänvisning till vad som
uttalats i förarbetena till medbestämmandelagen, anfört:
"Detta uttalande synes vara att uppfatta på det sättet att
arbetstagaren ansetts ha ett visst skydd för
föreningsrätten i en återanställningssituation på det
sättet att arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig enligt
anställningsskyddslagens regler, om denne vägrar att
återanställa arbetstagaren. Det skulle alltså inte vara
fråga om ett föreningsrättsskydd enligt medbestämmande-
lagens regler".
Förtroendemannalagen innefattar inte ett sådant efterskydd
som SEF påstått. Det efterskydd som tas upp i 4 §
förtroendemannalagen gäller under förutsättning att det
fortfarande finns ett anställningsförhållande. Att i denna
paragraf läsa in ett skydd för företrädesrätt till
återanställning finns det inget som helst stöd för. Enligt
arbetsgivarsidans mening föreligger det vidare
lagkonkurrens mellan förtroendemannalagen och
anställningsskyddslagen. Av rättsfallet AD 1988 nr 162,
framgår det att arbetsdomstolen vid påstått brott mot både
anställningsskyddslagen och förtroendemannalagen gett
uttryck för principen att avskedanden och uppsägningar
uteslutande regleras av anställningsskyddslagen.
Följaktligen måste även eventuellt brott mot företrädes-
rätten till återanställning regleras uteslutande av
anställningsskyddslagen. Har en och samma handling
inneburit ett brott mot såväl förtroendemannalagen som
anställningsskyddslagen är förtroendemannalagen inte
tillämplig. Vidare har Siemens inte haft något syfte att
kränka föreningsrätten genom att inte anställa personer som
arbetat fackligt. Siemens handlande har över huvud taget
inte styrts av någon negativ inställning till facklig
verksamhet.
Då det inte förelegat någon företrädesrätt till
återanställning har det inte heller förelegat någon
skyldighet att förhandla enligt 32 §
anställningsskyddslagen.
Eftersom Siemens inte övertagit Forsbergs verksamhet har
det inte heller förelegat någon skyldighet att förhandla
enligt 11 § medbestämmandelagen angående ett sådant över-
tagande. Beslutet om nyetablering i Skellefteå utgjorde
inte någon viktigare förändring av Siemens verksamhet.
Efter förvärven och nyetableringen under våren 1993 hade
Siemens totalt 28 filialkontor vilket skall jämföras med
att företaget 1988 endast hade 4 filialkontor. En
utvidgning av verksamheten med ett filialkontor är inte
väsentlig förändring av verksamheten. En sådan utvidgning
innebär inte heller någon förändring för dem som redan
finns anställda i företaget. Någon primärförhandlings-
skyldighet har därför inte förelegat.
För det fall arbetsdomstolen skulle finna att Siemens
begått brott mot företrädesrätten till återanställning har
arbetsgivarsidan vissa invändningar mot SEF:s sätt att
beräkna de ekonomiska skadestånden och från vilken tidpunkt
dessa skall utgå. Med utgångspunkt från den
turordningslista som SEF ingett i målet vill
arbetsgivarsidan framföra följande. Den 15 mars 1993
påbörjade 9 elektriker sina anställningar vid Siemens i
Skellefteå. Utgår man från turordningslistan och räknar
nedåt hamnar man hos E.L.. Eftersom R.M.
och A.V. tackade nej till anställning
får man gå vidare till och med T.L. men då även
K.Å. tackat nej till anställning hamnar man hos
A.L.. Det vitsordas i och för sig att ekonomiskt
skadestånd skall utgå från den 15 mars 1993 till följande
personer: P-A.F., H.F., U.L.,
T.F., T.L. och A.L.. Den 19
mars 1993 anställdes ytterligare en elektriker. I
turordningslistan hamnar man då hos P-O.V. för
vilken SEF inte yrkat något ekonomiskt skadestånd. Den 14
april 1993 anställdes ytterligare två elektriker och då
hamnar man hos L.L. och O.L. i
turordningslistan. Till dessa personer kan ekonomiskt
skadestånd och ränta utgå tidigast fr.o.m. den 14 april.
L.Ö. anställdes den 29 mars 1993 men anställdes
för arbete på lagret. Från och med den 1 april 1994 har
Siemens verksamhet i Skellefteå upphört eftersom företaget
då överlät verksamheten till El- & Industrimontage Svenska
AB. De två som anställdes den 14 april 1993 och som inte
kom från Forsbergs sades upp på grund av arbetsbrist före
den 1 april 1994 och deras anställningar upphörde den 4
respektive den 30 april 1994. Alla anställningar hos
Siemens i Skellefteå upphörde alltså den 1 april 1994. För
tiden därefter har Siemens inte under några omständigheter
begått något brott mot reglerna om företrädesrätt till
återanställning och ekonomiskt skadestånd skall inte utgå
efter den tidpunkten. Ekonomiskt skadestånd skall inte
heller under några omständigheter utgå till L.L.
för tiden den 30 april 1994 till den 24 maj 1994 eller till
O.L. för tiden den 4 april till den 24 maj 1994,
eftersom de tjänster de gör anspråk på inte var besatta
under den tiden.
Domskäl
Enligt 25 § anställningsskyddslagen har arbetstagare som
har sagts upp på grund av arbetsbrist under vissa närmare
angivna förutsättningar företrädesrätt till återanställning
i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta.
Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning
skedde och därefter till dess ett år förflutit från den dag
då anställningen upphörde. Om under denna tid företaget
eller den del av företaget där verksamheten bedrivs har
övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten
mot den nye arbetsgivaren.
I mitten av mars 1993 började Siemens driva
installationsverksamhet i Skellefteå. Tvisten i detta mål
rör i första hand frågan om en där tidigare av annan
bedriven verksamhet genom överlåtelse eller på annat sätt
övergått till Siemens och om företrädesrätt till
återanställning hos Siemens därmed uppkommit för de i den
tidigare verksamheten sysselsatta montörerna. SEF hävdar
detta. Arbetsgivarparterna menar däremot att ingen tidigare
verksamhet överlåtits till eller på annat sätt övergått
till Siemens utan att Siemens genomfört en nyetablering i
Skellefteå och att någon företrädesrätt till
återanställning därför inte uppkommit för de montörer som
SEF för talan för. SEF:s yrkanden i målet bygger med ett
undantag på att en företrädesrätt till återanställning
uppkommit.
Den verksamhet som i nu förevarande fall påstås ha
överlåtits eller på annat sätt övergått till Siemens är den
verksamhet som bedrevs i Forsbergs namn i Skellefteå till
dess Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Siemens
förhandlade med konkursförvaltaren om ett förvärv av
Forsbergs installationsverksamhet. Det är dock ostridigt i
målet att detta inte ledde till någon överlåtelse av
verksamheten. SEF har emellertid i första hand gjort
gällande att en övergång av verksamheten i Skellefteå skett
genom att Siemens förvärvat verksamheten som drivits av ett
annat bolag, nämligen Järvholm & Nilsson i Umeå och som
också försattes i konkurs vid den tiden. SEF:s påståenden i
detta avseende hänger samman med att det förelåg ett
kommissionsförhållande mellan dessa bolag där Järvholm &
Nilsson var kommittent och Forsbergs kommissionär. SEF
menar att Forsbergs verksamhet endast var att betrakta som
en filial till Järvholm & Nilsson och att Järvholm &
Nilsson var den egentlige arbetsgivaren för montörerna vid
Forsbergs eller att Järvholm & Nilsson och Forsbergs
gemensamt drivit en rörelse. Arbetsgivarsidan har bestritt
att en överlåtelse av verksamheten i Skellefteå till
Siemens har förekommit.
Innebörden i det som SEF anfört i denna del är att Siemens
genom övertagandet av Järvholm & Nilssons verksamhet skulle
ha övertagit även Forsbergs verksamhet. Arbetsdomstolen
konstaterar dock att Järvholm & Nilsson och Forsbergs
liksom även deras konkursbon otvivelaktigt är skilda
juridiska personer. Det måste redan av det skälet hållas
för uteslutet att ett avtal mellan Siemens och Järvholm &
Nilssons konkursbo om förvärv av Järvholm & Nilssons
verksamhet också skulle innefatta ett förvärv av Forsbergs
verksamhet eller Forsbergs del av en tillsammans med
Järvholm & Nilsson bedriven verksamhet. Det framgår ju
också att förvaltaren i Forsbergs konkurs förhandlat med
Siemens om en överlåtelse av Forsbergs verksamhet även om
detta inte ledde till något avtal om överlåtelse. Vad SEF
anfört i denna del kan mot denna bakgrund inte medföra att
Forsbergs verksamhet skall anses ha övergått till Siemens
genom att Siemens övertog Järvholm & Nilssons verksamhet.
För det fall att en överlåtelse av verksamheten inte anses
ha skett har SEF gjort gällande att den övergått till
Siemens på annat sätt som är jämförligt med en överlåtelse.
I detta sammanhang kan hänvisas till följande av
arbetsdomstolen i en nyligen meddelad dom (AD 1994 nr 92)
gjorda uttalanden.
Arbetsdomstolen har i sin praxis vid ett flertal tillfällen
haft att pröva frågan om en övergång av rörelse eller del
av rörelse skett (se särskilt rättsfallen AD 1976 nr 18,
1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88).
Domstolen har därvid uttalat att det för att den aktuella
bestämmelsen i 25 § anställningsskyddslagen skall kunna
tillämpas fordras att det föreligger ett direkt rättsligt
samband mellan den förutvarande och den nye arbetsgivaren
vilket kan karakteriseras som eller jämföras med en
överlåtelse av förtaget. Det mest närliggande exemplet på
rättsligt samband är ett sedvanligt avtal om överlåtelse av
rörelsen. Domstolen har uttalat att det för att en övergång
av en rörelse skall anses föreligga krävs mer än att t.ex.
lokaler och inventarier överlåts. För att det skall kunna
anses att en övergång i lagens mening har skett fordras i
princip att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del
av denna har övergått till den nye arbetsgivaren. Domstolen
har också konstaterat att någon allmän regel inte kan
uppställas huruvida en övergång av ett företag eller en del
av ett företag har skett. Omständigheterna i det enskilda
fallet blir avgörande. De anförda rättsfallen ger
emellertid stöd för det generella uttalandet att några
stränga krav inte uppställs för att en övergång av en
rörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum.
Det förhållandet att verksamheten efter förändringen
bedrivs i yttre former som sett ur de anställdas synvinkel
är att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att
uppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett
sådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med
ett överlåtelseavtal.
I det fall som den citerade domen rörde förhöll det sig så
att det förelåg ett avtal om överlåtelse av varulager,
inventarier och pågående arbeten i viss omfattning, att det
nya företaget började sin verksamhet i nära anslutning till
att det tidigare företaget upphörde med sin, att det nya
företaget började verksamheten på samma ort och i samma
lokaler som det tidigare och med i stort sett samma
utrustning, att det nya företaget erhöll samma
telefonnummer som det tidigare samt att det nya företaget
var inriktat på samma typ av arbeten som utgjort åtminstone
en del av det tidigare företagets arbeten. Vid en samlad
bedömning av omständigheterna fann arbetsdomstolen att det
i det fallet var fråga om en sådan övergång av en del av en
rörelse som avses i 25 § andra stycket
anställningsskyddslagen.
SEF har gjort gällande att Siemens från Forsbergs övertog
stora delar av personalen, elbehörighet, kunder och
dokumentation avseende ett flertal entreprenader samt att
Siemens har fått tillgång till verktyg, arbetskläder,
mobiltelefoner, good will samt en PC med diskett, som allt
tillhörde Forsbergs. Enligt SEF övertog Siemens också fler-
talet av Forsbergs pågående entreprenader. Arbetsgivar-
parterna har bestritt att Siemens förvärvat något från
Forsbergs konkursbo. Enligt arbetsgivarparterna startade
Siemens verksamheten i Skellefteå från en tom lokal och man
saknade vid starten såväl möbler, kontorsutrustning,
verktyg, materiel och lager som kontrakt med kunder. Sådana
kontrakt skaffade sig Siemens senare i konkurrens med andra
företag genom direkta kontakter med kunderna.
Ostridigt är att Siemens verksamhet i Skellefteå inleddes i
nära anslutning till att Forsbergs försattes i konkurs, att
Siemens anställde bl.a. ett antal montörer och den
platschef som varit anställda hos Forsbergs, att Siemens
verksamhet hade samma inriktning som Forsbergs och att
Siemens även riktade sig till kunder som tidigare varit
Forsbergs. SEF har också lämnat obestritt vad
arbetsgivarsidan uppgett om att Siemens startade sin
verksamhet från en annan lokal och att avtal med kunder
slöts först därefter genom egna kontakter med kunderna och
i konkurrens med andra företag.
Såvitt gäller SEF:s påståenden om att Siemens från
Forsbergs konkursbo övertagit elbehörighet och
dokumentation avseende entreprenader och även fått tillgång
till verktyg, arbetskläder, mobiltelefoner, en PC med
diskett samt good will kan till en början noteras att SEF
inte kunnat påstå att detta skulle ha skett genom någon
överenskommelse med konkursförvaltaren. SEF:s påståenden
förutsätter närmast att konkursförvaltaren antingen i det
fördolda träffat överenskommelse med Siemens om överlåtelse
av tillgångar i boet eller underlåtit att reagera mot att
Siemens egenmäktigt tillägnat sig tillgångar ur boet. Något
sådant får anses uteslutet. Av utredningen får dessutom
anses framgå följande. Den elbehörighet som åsyftas är den
behörighet som M.Ö. personligen hade och som följde
med honom när han övergick till Siemens. Detta var dock
ingen förutsättning för att Siemens skulle kunna bedriva
installationsverksamhet, eftersom erforderlig behörighet
redan fanns inom Siemens. De verktyg, arbetskläder och
mobiltelefoner som SEF åsyftar torde vara den personliga
utrustning som montörerna hade hos sig när Forsbergs
försattes i konkurs. Utredningen ger inte belägg för annat
än att denna utrustning såsom arbetsgivarsidan påstått
återlämnats till konkursboet med undantag för någon
mobiltelefon som köptes från konkursboet av en av de
arbetstagare som anställdes av Siemens. Utredningen ger
inte heller stöd för annat än att de pärmar med entre-
prenadhandlingar som fanns hos enskilda arbetstagare såsom
arbetsgivarsidan påstått har återlämnats till konkursboet
och att de pärmar och den PC som avlägsnades från Forsbergs
lokaler inte tillhörde konkursboet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte har skett
någon överlåtelse till Siemens av Forsbergs verksamhet i
Skellefteå eller ens någon av Forsbergs tillgångar och att
den omständigheten att Siemens anställde personal från
Forsbergs framstår som det enda påtagliga sambandet mellan
de båda företagen förutom att Siemens sedan också kom att
knyta till sig en del av de kunder som Forsbergs tidigare
hade haft. Arbetsdomstolen kan vid en samlad bedömning inte
finna att omständigheterna är sådana att det varit fråga om
en sådan övergång av verksamhet som avses i 25 § andra
stycket sista meningen anställningsskyddslagen.
Av det nu sagda följer att SEF:s yrkanden med ett undantag
skall avslås.
Det yrkande som det återstår för domstolen att ta ställning
till är yrkandet om allmänt skadestånd till SEF för brott
mot 11 § medbestämmandelagen bestående i att Siemens
underlåtit att förhandla före beslutet om nyetablering av
verksamhet i Skellefteå. Arbetsgivarsidan har bestritt att
skyldighet att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen
förelegat och därvid anfört att Siemens våren 1993 hade 28
filialkontor mot endast fyra 1988, att en utvidgning med
ett filialkontor inte utgör en väsentlig förändring av
verksamheten samt att en sådan utvidgning inte innebär
någon förändring för de redan anställda. SEF har inte
utvecklat sin talan i denna del. Enligt arbetsdomstolens
mening kan det mot denna bakgrund inte anses utrett att
Siemens varit skyldigt enligt 11 § medbestämmandelagen att
ta initiativ till förhandling före beslutet om nyetablering
i Skellefteå. Även detta yrkande skall därför avslås.
Med hänsyn till utgången i målet skall SEF förpliktas utge
ersättning till arbetsgivarparterna för deras
rättegångskostnader. Vad arbetsgivarparterna yrkat får
anses som skäligt.
Domslut
Svenska Elektrikerförbundets talan avslås.
Svenska Elektrikerförbundet förpliktas utge ersättning till
Elektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag
för deras rättegångskostnader med sjuttiosjutusenetthundra
(77 100) kr, varav 54 000 kr avseende ombudsarvode, jämte
ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till
dess betalning sker.
Dom 1994-08-31, målnummer A-278-1993
Ledamöter: Hans Tocklin, Erik Lempert, Karin Isacsson, Lennart Hörnlund, Birgitta Brånedal Sund, Thore Ziethén och Lennart Andersson. Enhälligt.
Sekreterare: Inge-Marie Nilsson