Arbetsdomstolen referat AD 1994 nr 105

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1994 nr 105
Domsnummer
1994-105
Målnummer
A-278-1993
Avgörandedatum
1994-08-31
Rubrik
Fråga om det i visst fall föreligger en övergång av en rörelse till ny arbetsgivare enligt 25 § andra stycket andra  meningen anställningsskyddslagen.
Lagrum
25 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska

Arbetsgivareföreningen; Siemens Aktiebolag

Nr 105

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag i

Upplands Väsby.

 

Mellan parterna gäller kollektivavtal, bl.a. det s.k.

installationsavtalet.

Elektrounionkoncernen bedrev tidigare

elinstallationsverksamhet i norra Sverige genom en grupp

bolag, kallad Järvholm & Nilsson Gruppen. De bolag som

ingick i Järvholm & Nilsson Gruppen utgjorde helägda

dotterbolag till Elektrounion AB och bedrev verksamhet i

Umeå, Burträsk, Haparanda, Kiruna och Skellefteå. I

Skellefteå bedrevs verksamheten av Nya Forsbergs Elektriska

AB (Forsbergs). Mellan dotterbolagen rådde ett

kommissionsförhållande där Järvholm & Nilsson Elektriska AB

i Umeå var kommittent och övriga bolag kommissionärer.

Samtliga dotterbolag som ingick i Järvholm & Nilsson

Gruppen försattes i konkurs i början av mars 1993. I

samband härmed övertog Siemens Aktiebolag (Siemens) den

verksamhet som bedrevs i ett flertal av dessa bolag.

Siemens övertog bl.a. den verksamhet som Järvholm & Nilsson

Elektriska AB bedrev i Umeå.

Mellan parterna har uppkommit tvist om huruvida Siemens

övertagit även den verksamhet som bedrevs i Skellefteå. Av

Forsbergs personal har Siemens anställt platschefen M.Ö.,

två arbetsledare, en konstruktör, en tjänsteman, en

lagerarbetare och ett antal (elva) montörer. SEF har gjort

gällande att det skett en övergång av Forsbergs verksamhet

till Siemens, att montörerna vid Forsbergs därför hade

företrädesrätt till anställning hos Siemens samt att

Siemens förbigått en del montörer som hade företrädesrätt

till anställning framför dem som Siemens anställde.

Vidare har SEF hävdat att Siemens gjort sig skyldigt till

föreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen

då ingen av de arbetstagare som ingick montörsklubbens

styrelse i Skellefteå eller som innehaft

förtroendemannauppdrag blivit återanställd trots att de

haft företrädesrätt till återanställning framför de

montörer som fick anställning hos Siemens.

Arbetsgivarparterna har invänt att någon övergång av

rörelse inte ägt rum utan att Siemens genomfört en

nyetablering i Skellefteå och att någon företrädesrätt

därför inte förelegat. Vidare har arbetsgivarparterna gjort

gällande att förtroendemannalagen och medbestämmandelagen

inte äger tillämpning då det inte förelegat något

anställningsförhållande mellan Siemens och de i målet

angivna fackliga företrädarna samt att det under alla

förhållanden inte förelegat något föreningsrättskränkande

syfte vid rekryteringen.

Tvist har även uppkommit om huruvida Siemens har gjort sig

skyldigt till brott mot 32 § anställningsskyddslagen genom

att inte förhandla före anställningarna och mot 11 §

medbestämmandelagen genom att inte förhandla före beslutet

att överta rörelsen i Skellefteå eller beslutet om

nyetablering där.

SEF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Siemens

Aktiebolag att utge

1. ekonomiskt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,

U.L., T.F. och O.L.

med 236 880 kr, till T.L.

med 212 141 kr, till A.L. med 225 932 kr samt till

L.L. med 172 800 kr, allt enligt beräkningar som

framgår av domsbilaga A (uteslutes här).

2. allmänt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,

U.L., T.F., T.L.,

A.L., L.L., O.L. och P-O.V.

med 60 000 kr för brott mot

anställningsskyddslagen,

3. allmänt skadestånd till envar av L.L., H.F.,

O.L., A.L. och T.L. med

100 000 kr för brott mot medbestämmandelagen och

förtroendemannalagen,

4. allmänt skadestånd till SEF med 250 000 kr för brott mot

7-8 §§ medbestämmandelagen samt 3-4 §§

förtroendemannalagen,

5. allmänt skadestånd till SEF med 50 000 kr för brott mot

11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen.

På de ekonomiska skadestånden har yrkats ränta enligt 6 §

räntelagen på varje i domsbilaga A angivet delbelopp från

den där angivna utbetalningsdagen till dess betalning sker.

På de allmänna skadestånden har yrkats ränta enligt 6 §

räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess

betalning sker.

SEF har vidare yrkat förbehåll för de med målet avsedda

arbetstagarna att, i mån av befogenhet, i ny rättegång yrka

ersättning för skada som kan uppkomma för tid efter

huvudförhandlingen i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SEF:s samtliga

yrkanden. De har vitsordat skäligheten av den timlön som

lagts till grund för beräkningen av de ekonomiska

skadestånden men däremot inte den tid under vilken sådana

skall utgå för det fall att brott mot företrädesrätten

finnes ha förekommit. Vad gäller de allmänna skadestånden

har arbetsgivarparterna förklarat sig inte kunna vitsorda

något belopp som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört följande.

SEF

Forsbergs härrör från ett väl inarbetat

installationsföretag i Skellefteå som verkat sedan början

av seklet. Under 1980-talet övertogs verksamheten av

Elektrounionkoncernen som bedrev installationsverksamhet

över hela landet genom helägda dotterbolag. I övre Norrland

fanns bl.a. Järvholm & Nilsson Elektriska AB, Malmfälten

Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk Elbyrå AB,

Kabel- & Centralservice i Umeå AB, Elmontage i Umeå AB och

Forsbergs i Skellefteå. Mellan Järvholm & Nilsson

Elektriska AB (Järvholm & Nilsson) och övriga angivna

dotterbolag förelåg ett kommissionsförhållande. Järvholm &

Nilsson var kommittent och de övriga bolagen var

kommissionärer. Kommissionärsbolagen bedrev verksamhet i

eget namn men för Järvholm & Nilssons räkning. Järvholm &

Nilsson ägde alla tillgångar och svarade för samtliga

skulder i kommissionärsbolagen och redovisade även deras

rörelseresultat i sin egen årsredovisning. Verkställande

direktör i Järvholm & Nilsson var J.G.. Han

utgjorde samtidigt ensam styrelse i samtliga kommissionärs-

bolag.

I mitten av februari 1993 gick Elektrounion AB i konkurs.

Detta medförde i sin tur konkurser i de helägda

dotterbolagen. Siemens förvärvade Järvholm & Nilsson liksom

ostridigt vissa av kommissionärsbolagen. När det gäller

Forsbergs verksamhet i Skellefteå har det uppstått tvist

huruvida det skett en överlåtelse eller övergång av

verksamheten till Siemens eller inte. Siemens övertagande

av Forsbergs eller Järvholm & Nilssons verksamhet kom att

tillgå på ett speciellt sätt.

Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Då fanns 23

montörer anställda i företaget. Samtliga var medlemmar i

SEF. Verksamheten hade fungerat ekonomiskt väl under många

år och företaget var väl etablerat på orten. M.Ö.

var platschef vid Forsbergs.

Den 11 mars 1993 fick M.Ö. i uppdrag "att anställa

erforderlig personal till nuvarande löne- och

anställningsvillkor för att driva Siemens verksamhet i

Skellefteå". Den 12 mars 1993 träffades ett

anställningsavtal mellan Siemens och M.Ö. varvid han

erhöll anställning som installationschef för Siemens

verksamhet i Skellefteå "med lika löne- och

anställningvillkor som tidigare anställning". Anställningen

gällde fr.o m. den 12 mars 1993. M.Ö. var vid den

här tidpunkten alltjämt anställd i Forsbergs och han

stannade kvar i bolaget t.o.m. söndagen den 14 mars 1993.

Den 12 mars 1993 tog M.Ö. kontakt med SEF:s

avdelning 28 i Skellefteå och begärde att en

primärförhandling snarast skulle hållas enligt 11 §

medbestämmandelagen. Parterna utgjordes av Forsbergs

Elektriska AB i konkurs och SEF:s avdelning 28. Ärendet

gällde företagsöverlåtelse, närmare bestämt att Siemens

ämnade överta den verksamhet som Forsbergs bedrev i

Skellefteå. Förhandlingarna genomfördes samma dag och det

visade sig att Siemens ville göra icke oväsentliga avsteg

från turordningen enligt anställningsskyddslagen.

Arbetstagarsidan var emellertid inte var beredd att gå med

på detta.

Omedelbart efter primärförhandlingen meddelade M.Ö.

Järvholm & Nilssons VD J.G. att svaret "som

väntat" blev nej från fackets sida.

Därefter följde en febril samverkan mellan Forsbergs och

Siemens under perioden den 12-15 mars 1993, varefter

Forsbergs inte längre fanns kvar som ett fungerande företag

medan det motsatta gällde för Siemens från och med den 15

mars 1993.

Siemens övertog stora delar av personalen, elbehörighet,

kunder, dokumentation avseende ett flertal

entreprenadobjekt, en PC med diskett som innehöll ett

kalkylprogam avseende projektering av visst

entreprenadarbete, verktyg, mobiltelefoner och

arbetskläder. Dessutom övertog Siemens flertalet av

Forsbergs pågående entreprenadarbeten.

Såvitt det gäller den övertagna personalen började nio av

montörerna att arbeta i Siemens den 15 mars 1993 och

ytterligare två montörer anställdes den 18 mars 1993.

Enligt uppgift från M.Ö. hade konkursförvaltaren

lämnat sitt samtycke till övergången.

Söndagen den 14 mars 1993 hämtades ett tjugotal pärmar med

dokumentation avseende pågående entreprenadarbeten.

Pärmarna hämtades i Forsbergs lokaler av den dåvarande

arbetsledningen i Forsbergs. Vissa av handlingarna

återlämnades till konkursboet den 18 mars 1993 men visst

material har inte återlämnats och SEF förutsätter att

Siemens har tillgodogjort sig materialet under den här

tiden. Det fanns även en PC med diskett avseende ett arbete

vid Tuvans reningsverk som senare flyttades över till

Siemens. Pärmarna innehöll en ekonomisk och

planeringsmässig redovisning av entreprenadobjekten med

vars hjälp man kunde konstatera hur arbetet hade förlupit,

hur mycket arbete som återstod samt hur arbetet skulle

utföras. Pärmarna betingade därför ett stort ekonomiskt

värde.

Siemens övertog följande entreprenader: Brandstation

Boliden, Skellefteå Kraft Sirius, Skellefteå Kraft

Finnfors, Solvik, HSB Oskarsvägen/Strandgatan och Tuvans

Reningsverk. Siemens övertog även fasta kunder med viktiga

uppdrag för Forsbergs. Det var DAGAB, Forslunds bil,

Mycklesåg, Norrmejeri, EFS, Pingstkyrkan och Skellefteå

kommun. Siemens har sedermera även tagit över den kundkrets

som Forsbergs hade. Siemens tog även hand om mobiltelefoner

som hade använts i Forsbergs verksamhet. Vissa återlämnades

den 18 mars 1993 men alla är inte återlämnade vilket bl.a.

innebär att Siemens under den första tiden kunde ta emot

ingående samtal som egentligen var ställda till Forsbergs.

En överlåtelse av Forsbergs verksamhet till Siemens har

enligt SEF:s mening skett.

SEF menar att Siemens på mycket kort tid startat en

verksamhet i Skellefteå som varit identisk med den

verksamhet som Forsberg bedrev där. Siemens övertog

visserligen inte Forsbergs lokaler men i övrigt är det

samma verksamhet. SEF menar att detta inte har kunnat ske

utan någon form av samverkan mellan de berörda företagen.

Detta bestyrks av att M.Ö. har företrätt både

Forsbergs och Siemens. SEF menar även att det föreligger en

presumtion för att ett övertagande har ägt rum i Skellefteå

genom att Siemens har förvärvat flera av Järvholm &

Nilssons övriga verksamheter i övre Norrland.

Arbetsgivarparten har bestritt att det förekommit en

överlåtelse i någon som helst form. SEF hävdar motsatsen.

Det som skedde under förhandlingen den 12 mars 1993 visar

att Siemens ville förvärva Forsbergs men då det visade sig

att Siemens inte fick anställa personal med frångående av

företrädesrätten genomförde företaget inte ett

konventionellt köp. Det har likväl skett en övergång som

varit mer eller mindre dold. Siemens syfte har varit att

kringgå anställningsskyddslagens regler om övergång.

SEF hävdar i första hand att det skett en övergång mellan

Järvholm & Nilsson och Siemens. SEF menar att ett syfte med

kommissionärskonstruktionen varit att möjliggöra ett

kringgående av arbetsrättslig lagstiftning. Forsbergs

verksamhet i Skellefteå har varit att betrakta som en

filial till Järvholm & Nilsson. Järvholm & Nilsson har

varit den egentlige arbetsgivaren medan Forsbergs endast

fungerade som ett namn utåt. Av konkursbouppteckningen

framgår att Forsbergs inte hade några egna tillgångar eller

intäkter och att dessa i stället har redovisats i Järvholm

& Nilssons rörelse. Forsbergs var således otjänlig som

arbetsgivare.

Alternativt görs gällande att Forsbergs bedrivit verksamhet

tillsammans med Järvholm & Nilsson och att denna verksamhet

övergått från de båda företagen till Siemens och att de

anställda i Forsbergs därför skall äga företrädesrätt till

återanställning i Siemens.

Om en överlåtelse inte har skett har verksamheten ändå

övergått på annat sätt.

Om arbetsdomstolen skulle finna att det inte varit fråga om

en överlåtelse så menar SEF att Forsbergs verksamhet likväl

har övergått till Siemens. Det som konstituerar en sådan

övergång är att Siemens erhållit nyttjanderätten till

väsentliga delar av Forsbergs tidigare verksamhet när man

startade den egna verksamheten i Skellefteå. Siemens har

fått tillgång till entreprenadhandlingar, verktyg,

arbetskläder, mobiltelefoner, good will, en PC med diskett.

Detta måste jämställas med en övergång enligt 25 §

anställningsskyddslagen. SEF menar även att

konkursförvaltaren givit sitt samtycke till det som skett

eftersom M.Ö. givits vittgående befogenheter att

verka på det sätt som han gjort. Siemens har så gott som

omedelbart anställt elva montörer samt därefter ytterligare

personal med förbigående av de i målet aktuella montörerna.

De förbigångna skall därför tillerkännas ekonomiskt

skadestånd med stöd av 25-26 §§ anställningsskyddslagen.

För P-O.V:s del yrkas dock inget ekonomiskt

skadestånd i målet.

Det kan noteras att ingen av dem som ingick i Skellefteå-

filialens montörsklubbs styrelse eller innehaft

förtroendemannauppdrag blivit återanställd trots bättre

företrädesrätt än de som blev återanställda. Detta bottnar

enligt förbundets uppfattning i företagets negativa

inställning till facklig verksamhet. Bland annat har

företaget reagerat negativt på den arbetskonflikt på

installationsavtalets område som ägde rum i början av 1991,

då Forsbergs var berört av en rörläggningsblockad. M.Ö.

riktade då stark kritik mot ledamöterna i

klubbstyrelsen för att de ställde sig bakom SEF:s kon-

fliktbeslut. M.Ö. uttalade vidare att klubbledningen

inte hade hans förtroende och att den därför måste bytas

ut. Särskild kritik riktades mot klubbordföranden L.L..

M.Ö. har vidare i samband med att de i

målet aktuella personerna förbigicks uttalat att klubbens

agerande under 1991 års konflikt och i "fackliga frågor"

haft avgörande betydelse för vilka som erbjöds

återanställning. Denna negativa inställning framgår

uttryckligen av en skrivelse dagtecknad den 13 maj 1991 som

upprättats av M.Ö. och som ställts till

verkställande direktören J.G.. Det är helt

uppenbart att L.L. samt övriga ledamöter i

klubbstyrelsen inte har erbjudits återanställning beroende

på att de arbetat fackligt för SEF:s räkning i den

verksamhet som Siemens övertagit. Siemens har därigenom

gjort sig skyldigt till brott mot 7-8 §§

medbestämmandelagen. Allmänna och ekonomiska skadestånd

skall därför utgå till de berörda arbetstagarna samt

allmänt skadestånd till SEF.

De berörda arbetstagarna har även varit fackliga

förtroendemän. De har inte fått återanställning vilket

innebär att de i strid mot 3 § förtroendemannalagen

hindrats att fullgöra sina fackliga uppdrag samt i strid

mot 4 § samma lag givits försämrade anställningsvillkor

genom att de inte fått utnyttja sin företrädesrätt till

återanställning.

Även härigenom har Siemens ådragit sig skyldighet att utge

allmänna och ekonomiska skadestånd till ifrågavarande

förtroendemän samt allmänt skadestånd till SEF.

Det har från arbetsgivarsidan hävdats att

medbestämmandelagen och förtroendemannalagens bestämmelser

inte skulle vara tillämpliga när det inte föreligger ett

anställningsförhållande. Eftersom det enligt SEF:s

uppfattning förelegat en företrädesrätt till åter-

anställning så gäller även reglerna om

föreningsrättskränkning i medbestämmandelagen.

Förtroendemannalagens 4 § innehåller dessutom ett

uttryckligt efterskydd som även gäller mot en

nytillträdande arbetsgivare.

Siemens har underlåtit att primärförhandla enligt 11 §

medbestämmandelagen före beslutet om övertagande av

Järvholm & Nilssons verksamhet i Skellefteå eller ny-

etablering där. Övertagandet eller nyetableringen utgör en

sådan viktigare förändring av Siemens verksamhet som

arbetstagarsidan typiskt sett har ett intresse av att för-

handla om. Vidare har Siemens underlåtit att förhandla

enligt 32 § anställningsskyddslagen innan återanställning

skedde. Skadestånd skall utgå till förbundet för brott mot

11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna

Bakgrunden till kommissionärsavtalen var att man ville

uppnå administrativa stordriftsfördelar. Avtalen innebar en

samordnad och förenklad redovisning där tillgångarna

redovisades hos kommittenten Järvholm & Nilsson medan

kommissionärsbolagen samtidigt hade en fordran mot

kommittenten. Kommissionärsbolagen arbetade i eget namn

vilket bl.a. innebar att all personal var anställd av

respektive kommissionär som även hyrde eller ägde den

fastighet där verksamheten bedrevs. Kommissionären hade

egna fakturor, följesedlar, kravbrev, brevpapper, m.m.

Avtal om utförande av entreprenader ingicks mellan

beställare och kommissionär.

När samtliga Elektrounions dotterbolag försattes i konkurs

i början av mars 1993 förvärvade Siemens av respektive

konkursförvaltare endast de installationsverksamheter som

bedrevs i Järvholm & Nilsson Elektriska AB i Umeå,

Malmfälten Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk

Elbyrå AB, Kabel- & Centralservice i Umeå AB och Elmontage

i Umeå AB. Därutöver fanns det ytterligare ett antal

dotterbolag som bedrev verksamhet i Övre Norrland. Även

dessa hade kommissionärsavtal med Järvholm & Nilsson men

dessa bolags verksamheter förvärvades inte av Siemens.

Genom att bl.a. nyanställa chefspersoner från de olika

Elektrounionföretagen nyetablerade Siemens verksamheter i

Hudiksvall, Örebro, Falun och Skellefteå. Siemens förhand-

lade med konkursförvaltaren om att förvärva även

installationsverksamheten i Forsbergs som försattes i

konkurs den 9 mars 1993. Parterna lyckades dock inte komma

överens och Siemens avstod därför från att förvärva

verksamheten i Skellefteå.

Någon överlåtelse av verksamhet till Siemens har inte

skett.

Arbetsgivarsidan bestrider i första hand att den verksamhet

som Siemens bedrev i Skellefteå är densamma som bedrevs av

Forsbergs. För det fall domstolen skulle anse att det varit

fråga om samma verksamhet bestrids det att det skulle ha

skett en övergång från konkursboet till Siemens. De berörda

arbetstagarna har därför inte kunnat göra anspråk på

företrädesrätt till återanställning hos Siemens.

I samband med att ett företag som verkar på en viss ort, i

detta fall Skellefteå, försätts i konkurs gäller generellt

att turbulens och tomrum uppstår på marknaden. Trots att

Siemens förhandlingar med konkursförvaltaren om ett

övertagande av installationsverksamheten i Forsbergs

strandade ville Siemens vara med och konkurrera om

marknadsandelar i Skellefteå. Siemens hade därför ett

intresse av att nyetablera en filial i Skellefteå på samma

sätt som man hade ett intresse av att nyetablera filialer i

Hudiksvall, Örebro och Falun. Siemens knöt därför till sig

M.Ö., den tidigare platschefen i Forsbergs. Därefter

anställde Siemens, efter överenskommelse med respektive

person, nio elektriker och fyra tjänstemän som tidigare

varit anställda vid Forsbergs. När Siemens den 15 mars 1993

startade sin filial från en tom lokal i Skellefteå hade

Siemens inte avtal om någon enda entreprenad. Det saknades

möbler, kontorsutrustning, verktyg, materiel samt lager.

Siemens har sedan i konkurrens med andra elinstallatörer på

orten åtagit sig entreprenader. Forsbergs hade bl.a. tre

serviceårsavtal som dock övertogs av konkurrenter till

Siemens. Detta berodde till dels på att flera personer i

Forsbergs som hade goda kundkontakter inte var intresserade

av att gå över till Siemens. Den 14 april 1993 anställdes

ytterligare tre elektriker i Siemens men dessa var inte

anställda i Forsbergs vid tidpunkten för konkursen. Siemens

förvärvade inte någon del av verksamheten i Skellefteå från

konkursboet. I stället var det klubbordföranden L.L.

som förvärvade lager, kontorsutrustning, verktyg,

dokumentation m.m. från konkursboet.

Före konkurserna i Elektrounionkoncernen har SEF haft den

uppfattningen att dotterbolagen i övre Norrland skulle

anses som fristående företag med helt skilda rörelser.

Förhandlingar har till exempel hållits med SEF enligt 38 §

medbestämmandelagen och enligt motsvarande regler i

installationsavtalet vid in- och utlåning av elektriker

mellan de olika bolagen. Vidare kan det inte heller anses

anmärkningsvärt att Siemens i samband med nyetableringen i

Skellefteå även nyanställer personal som tidigare varit

anställd i konkursboet. Vid nyetablering på en ort som

drabbas av konkurs måste det ses som naturligt och från

allmän synpunkt även önskvärt, att personal rekryteras från

existerande konkursbolag. Det är inte heller

anmärkningsvärt att Siemens lyckats förhandla till sig

entreprenader som tidigare utförts av konkursgäldenären.

Vid en konkurs utvidgas inte marknaden utan det är de

befintliga projekten som övriga företag konkurrerar om.

Vill ett företag ta sig in på en marknad efter en konkurs

så är det inledningsvis befintliga projekt som företaget

försöker erhålla.

Svarandesidan har förstått SEF:s inställning så att Siemens

varit förhindrat att konkurrera om marknadsandelarna i

Skellefteå för det fall Siemens inte följde anställ-

ningsskyddslagens regler om företrädesrätt till

återanställning. Någon möjlighet att konkurrera på samma

villkor som övriga konkurrenter skulle därmed inte ha

förelegat för Siemens. Siemens påstådda förvärv av

verksamheten i Skellefteå har, såsom svarandesidan har

förstått SEF:s ståndpunkt, gått till på det sättet att

Siemens i konkurrens med andra tagit över ett antal

entreprenader och sedan lockat till sig ett antal anställda

från konkursboet. I och med detta har, enligt SEF:s mening,

en övergång av verksamhet skett.

Siemens har startat sin verksamhet från en helt tom lokal

och anställt personer efter direktkontakt med dessa.

Entreprenader och andra avtal har erhållits genom direkt-

kontakt med beställarna. Även beställare som hävt

entreprenadkontrakten med Forsbergs har kontaktats av

Siemens. Alla avtal är ingångna utan någon som helst

kontakt med eller medverkan av konkursförvaltaren eller

konkursboet. Verksamheten som Siemens bedrev i Skellefteå

hade bara ungefär halva den omfattning som Forsbergs

verksamhet hade. Att Siemens filial arbetade på samma

marknad som Forsbergs gjorde och att de anställda tidigare

hade arbetat hos Forsbergs medför inte att det är fråga om

samma verksamhet. I byggbranschen är ett företags

verksamhet de arbetsplatser som företaget har för

tillfället. De beställningar som Siemens erhöll i konkur-

rens med andra under den första tiden i Skellefteå och som

Forsbergs tidigare hade haft slutfördes efterhand. Dessa

arbeten utgjorde för övrigt endast en del av Siemens

verksamhet. De flesta arbetena var mycket kortvariga och

efter en viss tid hade Siemens inte kvar något av dessa

projekt utan verksamheten bestod av helt andra projekt. Om

Siemens hade erhållit de tre serviceårsavtalen hade man

kanske kommit närmare en identitet mellan de olika

verksamheterna, eftersom sådana avtal löper från år till år

om inget anmärkningsvärt händer. Verksamheten inom ett

företag i byggbranschen är hela tiden föränderlig på grund

av att pågående projekt slutförs och nya tillkommer. Med

hänvisning härtill kan det inte råda någon identitet mellan

konkursboets verksamhet och Siemens verksamhet på grund av

att Siemens under en kortare tid utfört arbeten på

entreprenader som Forsbergs påbörjat och som i flera fall

nästan slutförts. Siemens verksamhet i Skellefteå kan inte

anses vara samma verksamhet som den som bedrevs i

Forsbergs.

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Det finns över

huvud taget ingen direkt rättslig förbindelse mellan

Siemens och konkursboet som avser rörelse i Skellefteå.

Detta visas bl.a. av att konkursförvaltaren ansåg sig ha

rätt till skadestånd av M.Ö. och flera elektriker

för att de lämnat sin anställningar utan att iaktta upp-

sägningstider. Konkursförvaltaren vidtog därför kvittning

mot innestående lönefordran. Det har inte heller träffats

något avtal mellan Siemens och något konkursbo, Järvholm &

Nilssons eller Forsbergs, om överlåtelse av verksamheten i

Skellefteå. Siemens har inte heller övertagit något som

avser installationsverksamheten i Skellefteå. Någon

övergång av rörelse föreligger därför inte. Siemens

verksamhet i Skellefteå måste därför ses som en

nyetablering.

Eftersom det inte har förelegat någon företrädesrätt till

återanställning har Siemens inte heller begått något brott

mot de åberopade bestämmelserna i 7-8 §§ medbestäm-

mandelagen och 3-4 §§ förtroendemannalagen. De åberopade

bestämmelserna är över huvud taget inte tillämpliga

eftersom det inte förelåg något anställningsförhållande

mellan Siemens och de berörda arbetstagarna. Dessa

bestämmelser skyddar endast parter i ett

anställningsförhållande. Av propositionen till

medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105, Bilaga.1 s. 344, )

framgår att föreningsrätten endast gäller parter i ett

anställningsförhållande samt att det finns ett visst mått

av skydd i anställningsskyddslagen. I rättsfallet AD 1982

nr 16 har arbetsdomstolen, med hänvisning till vad som

uttalats i förarbetena till medbestämmandelagen, anfört:

"Detta uttalande synes vara att uppfatta på det sättet att

arbetstagaren ansetts ha ett visst skydd för

föreningsrätten i en återanställningssituation på det

sättet att arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig enligt

anställningsskyddslagens regler, om denne vägrar att

återanställa arbetstagaren. Det skulle alltså inte vara

fråga om ett föreningsrättsskydd enligt medbestämmande-

lagens regler".

Förtroendemannalagen innefattar inte ett sådant efterskydd

som SEF påstått. Det efterskydd som tas upp i 4 §

förtroendemannalagen gäller under förutsättning att det

fortfarande finns ett anställningsförhållande. Att i denna

paragraf läsa in ett skydd för företrädesrätt till

återanställning finns det inget som helst stöd för. Enligt

arbetsgivarsidans mening föreligger det vidare

lagkonkurrens mellan förtroendemannalagen och

anställningsskyddslagen. Av rättsfallet AD 1988 nr 162,

framgår det att arbetsdomstolen vid påstått brott mot både

anställningsskyddslagen och förtroendemannalagen gett

uttryck för principen att avskedanden och uppsägningar

uteslutande regleras av anställningsskyddslagen.

Följaktligen måste även eventuellt brott mot företrädes-

rätten till återanställning regleras uteslutande av

anställningsskyddslagen. Har en och samma handling

inneburit ett brott mot såväl förtroendemannalagen som

anställningsskyddslagen är förtroendemannalagen inte

tillämplig. Vidare har Siemens inte haft något syfte att

kränka föreningsrätten genom att inte anställa personer som

arbetat fackligt. Siemens handlande har över huvud taget

inte styrts av någon negativ inställning till facklig

verksamhet.

Då det inte förelegat någon företrädesrätt till

återanställning har det inte heller förelegat någon

skyldighet att förhandla enligt 32 §

anställningsskyddslagen.

Eftersom Siemens inte övertagit Forsbergs verksamhet har

det inte heller förelegat någon skyldighet att förhandla

enligt 11 § medbestämmandelagen angående ett sådant över-

tagande. Beslutet om nyetablering i Skellefteå utgjorde

inte någon viktigare förändring av Siemens verksamhet.

Efter förvärven och nyetableringen under våren 1993 hade

Siemens totalt 28 filialkontor vilket skall jämföras med

att företaget 1988 endast hade 4 filialkontor. En

utvidgning av verksamheten med ett filialkontor är inte

väsentlig förändring av verksamheten. En sådan utvidgning

innebär inte heller någon förändring för dem som redan

finns anställda i företaget. Någon primärförhandlings-

skyldighet har därför inte förelegat.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att Siemens

begått brott mot företrädesrätten till återanställning har

arbetsgivarsidan vissa invändningar mot SEF:s sätt att

beräkna de ekonomiska skadestånden och från vilken tidpunkt

dessa skall utgå. Med utgångspunkt från den

turordningslista som SEF ingett i målet vill

arbetsgivarsidan framföra följande. Den 15 mars 1993

påbörjade 9 elektriker sina anställningar vid Siemens i

Skellefteå. Utgår man från turordningslistan och räknar

nedåt hamnar man hos E.L.. Eftersom R.M.

och A.V. tackade nej till anställning

får man gå vidare till och med T.L. men då även

K.Å. tackat nej till anställning hamnar man hos

A.L.. Det vitsordas i och för sig att ekonomiskt

skadestånd skall utgå från den 15 mars 1993 till följande

personer: P-A.F., H.F., U.L.,

T.F., T.L. och A.L.. Den 19

mars 1993 anställdes ytterligare en elektriker. I

turordningslistan hamnar man då hos P-O.V. för

vilken SEF inte yrkat något ekonomiskt skadestånd. Den 14

april 1993 anställdes ytterligare två elektriker och då

hamnar man hos L.L. och O.L. i

turordningslistan. Till dessa personer kan ekonomiskt

skadestånd och ränta utgå tidigast fr.o.m. den 14 april.

L.Ö. anställdes den 29 mars 1993 men anställdes

för arbete på lagret. Från och med den 1 april 1994 har

Siemens verksamhet i Skellefteå upphört eftersom företaget

då överlät verksamheten till El- & Industrimontage Svenska

AB. De två som anställdes den 14 april 1993 och som inte

kom från Forsbergs sades upp på grund av arbetsbrist före

den 1 april 1994 och deras anställningar upphörde den 4

respektive den 30 april 1994. Alla anställningar hos

Siemens i Skellefteå upphörde alltså den 1 april 1994. För

tiden därefter har Siemens inte under några omständigheter

begått något brott mot reglerna om företrädesrätt till

återanställning och ekonomiskt skadestånd skall inte utgå

efter den tidpunkten. Ekonomiskt skadestånd skall inte

heller under några omständigheter utgå till L.L.

för tiden den 30 april 1994 till den 24 maj 1994 eller till

O.L. för tiden den 4 april till den 24 maj 1994,

eftersom de tjänster de gör anspråk på inte var besatta

under den tiden.

Domskäl

Enligt 25 § anställningsskyddslagen har arbetstagare som

har sagts upp på grund av arbetsbrist under vissa närmare

angivna förutsättningar företrädesrätt till återanställning

i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta.

Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning

skedde och därefter till dess ett år förflutit från den dag

då anställningen upphörde. Om under denna tid företaget

eller den del av företaget där verksamheten bedrivs har

övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten

mot den nye arbetsgivaren.

I mitten av mars 1993 började Siemens driva

installationsverksamhet i Skellefteå. Tvisten i detta mål

rör i första hand frågan om en där tidigare av annan

bedriven verksamhet genom överlåtelse eller på annat sätt

övergått till Siemens och om företrädesrätt till

återanställning hos Siemens därmed uppkommit för de i den

tidigare verksamheten sysselsatta montörerna. SEF hävdar

detta. Arbetsgivarparterna menar däremot att ingen tidigare

verksamhet överlåtits till eller på annat sätt övergått

till Siemens utan att Siemens genomfört en nyetablering i

Skellefteå och att någon företrädesrätt till

återanställning därför inte uppkommit för de montörer som

SEF för talan för. SEF:s yrkanden i målet bygger med ett

undantag på att en företrädesrätt till återanställning

uppkommit.

Den verksamhet som i nu förevarande fall påstås ha

överlåtits eller på annat sätt övergått till Siemens är den

verksamhet som bedrevs i Forsbergs namn i Skellefteå till

dess Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Siemens

förhandlade med konkursförvaltaren om ett förvärv av

Forsbergs installationsverksamhet. Det är dock ostridigt i

målet att detta inte ledde till någon överlåtelse av

verksamheten. SEF har emellertid i första hand gjort

gällande att en övergång av verksamheten i Skellefteå skett

genom att Siemens förvärvat verksamheten som drivits av ett

annat bolag, nämligen Järvholm & Nilsson i Umeå och som

också försattes i konkurs vid den tiden. SEF:s påståenden i

detta avseende hänger samman med att det förelåg ett

kommissionsförhållande mellan dessa bolag där Järvholm &

Nilsson var kommittent och Forsbergs kommissionär. SEF

menar att Forsbergs verksamhet endast var att betrakta som

en filial till Järvholm & Nilsson och att Järvholm &

Nilsson var den egentlige arbetsgivaren för montörerna vid

Forsbergs eller att Järvholm & Nilsson och Forsbergs

gemensamt drivit en rörelse. Arbetsgivarsidan har bestritt

att en överlåtelse av verksamheten i Skellefteå till

Siemens har förekommit.

Innebörden i det som SEF anfört i denna del är att Siemens

genom övertagandet av Järvholm & Nilssons verksamhet skulle

ha övertagit även Forsbergs verksamhet. Arbetsdomstolen

konstaterar dock att Järvholm & Nilsson och Forsbergs

liksom även deras konkursbon otvivelaktigt är skilda

juridiska personer. Det måste redan av det skälet hållas

för uteslutet att ett avtal mellan Siemens och Järvholm &

Nilssons konkursbo om förvärv av Järvholm & Nilssons

verksamhet också skulle innefatta ett förvärv av Forsbergs

verksamhet eller Forsbergs del av en tillsammans med

Järvholm & Nilsson bedriven verksamhet. Det framgår ju

också att förvaltaren i Forsbergs konkurs förhandlat med

Siemens om en överlåtelse av Forsbergs verksamhet även om

detta inte ledde till något avtal om överlåtelse. Vad SEF

anfört i denna del kan mot denna bakgrund inte medföra att

Forsbergs verksamhet skall anses ha övergått till Siemens

genom att Siemens övertog Järvholm & Nilssons verksamhet.

För det fall att en överlåtelse av verksamheten inte anses

ha skett har SEF gjort gällande att den övergått till

Siemens på annat sätt som är jämförligt med en överlåtelse.

I detta sammanhang kan hänvisas till följande av

arbetsdomstolen i en nyligen meddelad dom (AD 1994 nr 92)

gjorda uttalanden.

Arbetsdomstolen har i sin praxis vid ett flertal tillfällen

haft att pröva frågan om en övergång av rörelse eller del

av rörelse skett (se särskilt rättsfallen AD 1976 nr 18,

1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88).

Domstolen har därvid uttalat att det för att den aktuella

bestämmelsen i 25 § anställningsskyddslagen skall kunna

tillämpas fordras att det föreligger ett direkt rättsligt

samband mellan den förutvarande och den nye arbetsgivaren

vilket kan karakteriseras som eller jämföras med en

överlåtelse av förtaget. Det mest närliggande exemplet på

rättsligt samband är ett sedvanligt avtal om överlåtelse av

rörelsen. Domstolen har uttalat att det för att en övergång

av en rörelse skall anses föreligga krävs mer än att t.ex.

lokaler och inventarier överlåts. För att det skall kunna

anses att en övergång i lagens mening har skett fordras i

princip att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del

av denna har övergått till den nye arbetsgivaren. Domstolen

har också konstaterat att någon allmän regel inte kan

uppställas huruvida en övergång av ett företag eller en del

av ett företag har skett. Omständigheterna i det enskilda

fallet blir avgörande. De anförda rättsfallen ger

emellertid stöd för det generella uttalandet att några

stränga krav inte uppställs för att en övergång av en

rörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum.

Det förhållandet att verksamheten efter förändringen

bedrivs i yttre former som sett ur de anställdas synvinkel

är att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att

uppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett

sådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med

ett överlåtelseavtal.

I det fall som den citerade domen rörde förhöll det sig så

att det förelåg ett avtal om överlåtelse av varulager,

inventarier och pågående arbeten i viss omfattning, att det

nya företaget började sin verksamhet i nära anslutning till

att det tidigare företaget upphörde med sin, att det nya

företaget började verksamheten på samma ort och i samma

lokaler som det tidigare och med i stort sett samma

utrustning, att det nya företaget erhöll samma

telefonnummer som det tidigare samt att det nya företaget

var inriktat på samma typ av arbeten som utgjort åtminstone

en del av det tidigare företagets arbeten. Vid en samlad

bedömning av omständigheterna fann arbetsdomstolen att det

i det fallet var fråga om en sådan övergång av en del av en

rörelse som avses i 25 § andra stycket

anställningsskyddslagen.

SEF har gjort gällande att Siemens från Forsbergs övertog

stora delar av personalen, elbehörighet, kunder och

dokumentation avseende ett flertal entreprenader samt att

Siemens har fått tillgång till verktyg, arbetskläder,

mobiltelefoner, good will samt en PC med diskett, som allt

tillhörde Forsbergs. Enligt SEF övertog Siemens också fler-

talet av Forsbergs pågående entreprenader. Arbetsgivar-

parterna har bestritt att Siemens förvärvat något från

Forsbergs konkursbo. Enligt arbetsgivarparterna startade

Siemens verksamheten i Skellefteå från en tom lokal och man

saknade vid starten såväl möbler, kontorsutrustning,

verktyg, materiel och lager som kontrakt med kunder. Sådana

kontrakt skaffade sig Siemens senare i konkurrens med andra

företag genom direkta kontakter med kunderna.

Ostridigt är att Siemens verksamhet i Skellefteå inleddes i

nära anslutning till att Forsbergs försattes i konkurs, att

Siemens anställde bl.a. ett antal montörer och den

platschef som varit anställda hos Forsbergs, att Siemens

verksamhet hade samma inriktning som Forsbergs och att

Siemens även riktade sig till kunder som tidigare varit

Forsbergs. SEF har också lämnat obestritt vad

arbetsgivarsidan uppgett om att Siemens startade sin

verksamhet från en annan lokal och att avtal med kunder

slöts först därefter genom egna kontakter med kunderna och

i konkurrens med andra företag.

Såvitt gäller SEF:s påståenden om att Siemens från

Forsbergs konkursbo övertagit elbehörighet och

dokumentation avseende entreprenader och även fått tillgång

till verktyg, arbetskläder, mobiltelefoner, en PC med

diskett samt good will kan till en början noteras att SEF

inte kunnat påstå att detta skulle ha skett genom någon

överenskommelse med konkursförvaltaren. SEF:s påståenden

förutsätter närmast att konkursförvaltaren antingen i det

fördolda träffat överenskommelse med Siemens om överlåtelse

av tillgångar i boet eller underlåtit att reagera mot att

Siemens egenmäktigt tillägnat sig tillgångar ur boet. Något

sådant får anses uteslutet. Av utredningen får dessutom

anses framgå följande. Den elbehörighet som åsyftas är den

behörighet som M.Ö. personligen hade och som följde

med honom när han övergick till Siemens. Detta var dock

ingen förutsättning för att Siemens skulle kunna bedriva

installationsverksamhet, eftersom erforderlig behörighet

redan fanns inom Siemens. De verktyg, arbetskläder och

mobiltelefoner som SEF åsyftar torde vara den personliga

utrustning som montörerna hade hos sig när Forsbergs

försattes i konkurs. Utredningen ger inte belägg för annat

än att denna utrustning såsom arbetsgivarsidan påstått

återlämnats till konkursboet med undantag för någon

mobiltelefon som köptes från konkursboet av en av de

arbetstagare som anställdes av Siemens. Utredningen ger

inte heller stöd för annat än att de pärmar med entre-

prenadhandlingar som fanns hos enskilda arbetstagare såsom

arbetsgivarsidan påstått har återlämnats till konkursboet

och att de pärmar och den PC som avlägsnades från Forsbergs

lokaler inte tillhörde konkursboet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte har skett

någon överlåtelse till Siemens av Forsbergs verksamhet i

Skellefteå eller ens någon av Forsbergs tillgångar och att

den omständigheten att Siemens anställde personal från

Forsbergs framstår som det enda påtagliga sambandet mellan

de båda företagen förutom att Siemens sedan också kom att

knyta till sig en del av de kunder som Forsbergs tidigare

hade haft. Arbetsdomstolen kan vid en samlad bedömning inte

finna att omständigheterna är sådana att det varit fråga om

en sådan övergång av verksamhet som avses i 25 § andra

stycket sista meningen anställningsskyddslagen.

Av det nu sagda följer att SEF:s yrkanden med ett undantag

skall avslås.

Det yrkande som det återstår för domstolen att ta ställning

till är yrkandet om allmänt skadestånd till SEF för brott

mot 11 § medbestämmandelagen bestående i att Siemens

underlåtit att förhandla före beslutet om nyetablering av

verksamhet i Skellefteå. Arbetsgivarsidan har bestritt att

skyldighet att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen

förelegat och därvid anfört att Siemens våren 1993 hade 28

filialkontor mot endast fyra 1988, att en utvidgning med

ett filialkontor inte utgör en väsentlig förändring av

verksamheten samt att en sådan utvidgning inte innebär

någon förändring för de redan anställda. SEF har inte

utvecklat sin talan i denna del. Enligt arbetsdomstolens

mening kan det mot denna bakgrund inte anses utrett att

Siemens varit skyldigt enligt 11 § medbestämmandelagen att

ta initiativ till förhandling före beslutet om nyetablering

i Skellefteå. Även detta yrkande skall därför avslås.

Med hänsyn till utgången i målet skall SEF förpliktas utge

ersättning till arbetsgivarparterna för deras

rättegångskostnader. Vad arbetsgivarparterna yrkat får

anses som skäligt.

Domslut

Svenska Elektrikerförbundets talan avslås.

Svenska Elektrikerförbundet förpliktas utge ersättning till

Elektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag

för deras rättegångskostnader med sjuttiosjutusenetthundra

(77 100) kr, varav 54 000 kr avseende ombudsarvode, jämte

ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till

dess betalning sker.

Dom 1994-08-31, målnummer A-278-1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Erik Lempert, Karin Isacsson, Lennart Hörnlund, Birgitta Brånedal Sund, Thore Ziethén och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson