Arbetsdomstolen referat AD 1994 nr 106

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1994 nr 106
Domsnummer
1994-106
Målnummer
A-196-1993
Avgörandedatum
1994-08-31
Rubrik
En arbetstagare avskedas sedan han omkring två månader tidigare omplacerats från en chefsbefattning till ett okvalificerat arbete hos arbetsgivaren. Fråga huruvida avskedandet varit lagligen grundat. Vidare frågor dels i vad mån arbetsgivaren till stöd för avskedandet åberopat samma omständigheter som lades till grund för omplaceringsbeslutet, dels om detta beslut avskurit bolaget från rätt att lägga dessa omständigheter till grund  även för avskedandet.
Lagrum
8 § anställningsskyddslagen

Parter:

Handelstjänstemannaförbundet; HAO

Handelsarbetsgivarna; ICA Partihandel Väst Aktiebolag

Nr 106

Handelstjänstemannaförbundet

mot

HAO Handelsarbetsgivarna och ICA Partihandel Väst

Aktiebolag i Kungälv.

 

Inom ICA-koncernen var intill år 1990 ICA EOL AB

regionbolag för ICA-handlarna i södra Sverige. ICA EOL AB

hade sitt huvudkontor i Göteborg och distributionsenheter

på olika platser i regionen. En av distributionsenheterna

fanns i Kungälv, där verksamheten leddes av en lokal

ledningsgrupp.

Den 1 januari 1990 ombildades ICA-koncernen i dess helhet.

Bl.a. organiserades koncernens partihandelsverksamhet i sex

nya regionbolag. Ett av dessa är ICA Partihandel Väst AB

(ICA Väst), som övertog ICA EOL AB:s roll som regionbolag

såvitt avsåg partihandelsverksamheten i västra Sverige och

har drygt 400 personer anställda.

ICA Väst hade till en början sitt huvudkontor och sin

företagsledning i Göteborg och den nyss nämnda

distributionsenheten i Kungälv som en av sina enheter,

fortfarande under ledning av en egen ledningsgrupp. Den

1 januari 1992 integrerades huvudkontoret med

distributionsenheten i Kungälv. Företagsledningen flyttade

därmed till Kungälv och den lokala ledningsgruppen där

upplöstes.

K.W., som är född år 1943 och medlem i

Handelstjänstemannaförbundet (HTF), anställdes år 1976 hos

ICA EOL AB som chef för den s.k. postavdelningen vid

distributionsenheten i Kungälv, med ansvar även för

enhetens allmänna kontorsservice. När ICA Väst bildades

överfördes hans anställning oförändrad till detta bolag. På

grund av att företagsledningen ansåg sig ha funnit

anledning till anmärkningar mot honom, omplacerades han den

21 december 1992 till ett arbete utan uppgifter eller

ansvar som chef. I februari 1993 underrättades han om att

bolaget avsåg att avskeda honom, och den 1 mars 1993

verkställdes avskedandet.

Avskedandet har lett till tvist. Sedan denna inte kunnat

lösas genom förhandlingar har HTF väckt talan vid

arbetsdomstolen mot HAO och ICA Väst. HTF har därvid gjort

gällande, i första hand att ICA Väst inte ens haft saklig

grund för att säga upp K.W. från hans anställning

hos bolaget och i andra hand att bolaget i vart fall inte

haft laga skäl för att avskeda honom.

Med hänvisning därtill har HTF, som dess talan slutligt

bestämts, yrkat

i första hand att arbetsdomstolen skall förplikta ICA Väst

att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd

motsvarande hans lön om 15 740 kr per månad fr.o.m. den

1 mars 1993 till dagen för huvudförhandling i målet och

allmänt skadestånd med 80 000 kr, ävensom att

arbetsdomstolen skall förbehålla HTF rätt att i mån av

befogenhet återkomma med yrkande om ekonomiskt skadestånd

till K.W. för tiden efter huvudförhandlingen, samt

i andra hand att arbetsdomstolen skall förplikta ICA Väst

att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd

motsvarande lön under uppsägningstid fr.o.m. den 1 mars

t.o.m. den 31 augusti 1993 med 15 740 kr per månad och

allmänt skadestånd med 50 000 kr.

HTF har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på det ekonomiska

skadeståndet från den sista i respektive månad och på det

allmänna skadeståndet från den 3 augusti 1993, allt tills

betalning sker, samt på en av ICA Väst under målets

handläggning till K.W. betald övertidsersättning

om 2 978 kr från den 3 augusti till den 25 oktober 1993.

HAO och ICA Väst har medgett yrkandet om ränta på

övertidsersättningen men bestritt bifall till käromålet i

övrigt. För det fall att bolaget skulle befinnas skyldigt

att utge skadestånd till K.W. har de hemställt att

det allmänna skadeståndet måtte jämkas till noll. De har

vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat ekonomiskt

skadestånd och av yrkad ränta på skadestånden.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

HTF har för det fall att dess talan avslås hemställt att

arbetsdomstolen måtte med stöd av 5 kap. 2 § första stycket

arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära

sina egna rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak

följande.

HTF

Sedan K.W. anställts hos ICA EOL AB i maj 1976

placerades han kort efter anställningstillfället vid

distributionsenheten i Kungälv. I augusti samma år utökades

verksamheten där med flera avdelningar och runt 125

anställda som flyttade dit. K.W. blev chef för

postavdelningen med ansvar för enhetens allmänna kontors-

service. Sedan man inom enheten byggt upp ett

reklamtryckeri för tryckning av bl.a. reklamalster åt de

lokala ICA-handlarna fick K.W. chefsansvaret också

för tryckeriet. I slutet av 1980-talet flyttades det

egentliga reklamtryckeriet ut från enheten, som dock behöll

viss tryckeriutrustning och utförde smärre tryckeriarbeten.

Ungefär samtidigt blev K.W. chef även för

städningen vid enheten.

När ICA Väst den 1 januari 1990 övertog verksamheten i

Kungälv var K.W. sålunda chef för sammanlagt elva

anställda, varav fem arbetade på postavdelningen och sex

arbetade som städare. Själv var han underställd den som

hade hand om ekonomin vid enheten i Kungälv. När ICA Västs

företagsledning i början av år 1992 flyttade till Kungälv

blev bolagets ekonomichef J.K. hans närmaste

chef.

Under anställningen fick K.W. åtskillig utbildning

för sina arbetsuppgifter genom kurser i bl.a. psykologi,

arbetsledning och företagsekonomi. Han engagerade sig så

småningom även fackligt. Han blev ledamot i styrelsen för

HTF-klubben vid företaget och huvudskyddsombud. Han satt i

företagets skyddskommitté och i dess anpassningsgrupp och

var en tid även ledamot i företagsnämnden.

I K.W:s uppgifter ingick bl.a. att tillse att

enheten i Kungälv hade nödvändiga kontorsmaskiner och annan

kontorsutrustning samt kontorsmaterial. Med undantag för

upphandling av datorer skötte han därvid all upphandling,

även av sådana större kontorsmaskiner som

fotokopieringsmaskiner, vilka leasades eller hyrdes. Han

hade eget budgetansvar. År 1992 omslöt hans budget nära tre

miljoner kronor inklusive kostnaderna för den honom

underställda personalen. Trots K.W:s betydande

ansvar fanns inte någon arbetsinstruktion eller

befattningsbeskrivning fastställd för honom, liksom inte

heller för annan personal.

K.W. hade sedan han anställts år 1976 alltid skött

sitt arbete utan anmärkningar. Redan några månader efter

det att företagsledningen hade kommit till Kungälv började

dock denna, särskilt personalchefen E.R., att

ansätta honom. Man riktade anmärkningar mot och

misstänkliggjorde hans handlande i tjänsten, trots att han

inte begått några fel och inte heller agerat på annat sätt

än tidigare. Det hela började med att ledningen kritiserade

hans upphandling på hösten 1991 av ett antal

fotokopieringsmaskiner från Rank Xerox, en upphandling som

han skött på korrekt sätt och som resulterat i hyresavtal

som var bra för ICA Väst. Företagsledningen var dock utan

grund av annan uppfattning. Efter denna upphandling hade

K.W. som gåva av Rank Xerox fått tre genom affären

utbytta kopieringsmaskiner av märket Gestetner som Rank

Xerox hade löst in och annars skulle ha skrotat. Dessa tre

maskiner hade han sålt för egen räkning, låt vara att

betalningen för en av dem av misstag kom att erläggas till

ICA Väst. Ogrundat anklagades han för att genom mottagandet

och försäljningen av dessa maskiner ha förfarit

otillbörligt.

I samband med att företagsledningen undersökte

upphandlingen hos Rank Xerox ansåg man sig även finna skäl

för ytterligare anmärkningar mot K.W.. Det gällde

bl.a. att han vid ett tillfälle av rent förbiseende hade

attesterat en felaktig faktura och att han för rätt länge

sedan hade genom ett misstag av lönekontoret felaktigt hade

fått ut ett alltför högt belopp i s.k. bagageersättning.

Vidare anklagades han oriktigt för att utan rätt ha köpt

arbetskläder till postavdelningen och för att sådana kläder

"försvunnit", för att ha sökt tillskansa sig en elektrisk

sabelsåg som han köpt för att användas i arbetet vid

postavdelningen, för att ha sökt tillskansa sig mattor från

bolaget och för att ha låtit bolaget betala service på två

av de kopieringsmaskiner som han enligt det förut sagda

hade fått av Rank Xerox.

De nu nämnda förhållandena ledde till att ICA Väst på

hösten 1992 begärde förhandling med HTF-klubben vid bolaget

om en omplacering av K.W.. Lokal förhandling hölls

den 9 oktober 1992 och slutade i oenighet, varefter central

förhandling under medverkan av HAO och HTF hölls den 19 och

den 25 november 1992.

Vid den centrala förhandlingen åberopade arbetsgivarsidan i

vart fall samtliga de nyss nämnda anmärkningarna och

anklagelserna mot K.W., varjämte det framgick att

man hos ICA Väst misstänkte att det även fanns annat som

bolaget ansåg sig kunna lägga K.W. till last.

Arbetsgivarsidan hävdade genom bolagets verkställande

direktör S-G.G. att "lösningen på problemet"

skulle vara att K.W. "kom bort" från sin

dittillsvarande arbetsmiljö. Man presenterade ett förslag

till omplacering av honom inom enheten i Kungälv. HTF och

K.W., vilka fann anmärkningarna och anklagelserna

mot honom ogrundade, motsatte sig dock en omplacering. ICA

Väst ville då lösa ut K.W. från anställningen, men

man kunde inte enas om en avgångssumma. Den centrala

förhandlingen slutade därmed i oenighet och med att bolaget

förklarade sig ha för avsikt att genomföra den tilltänkta

omplaceringen.

Innan omplaceringen ännu hade verkställts anklagades K.W.

i december 1992 för att i slutet av år 1991 utan

befogenhet ha för ICA Västs räkning köpt in och senare sålt

fyra skrivmaskiner. Även denna anklagelse, som mer

ospecificerat hade nämnts vid den centrala förhandlingen,

var ogrundad.

Omplaceringen verkställdes den 21 december 1992. Från sin

ansvarsfyllda och självständiga befattning som chef för

postavdelningen med stora befogenheter, personalansvar och

"status", förflyttades han till ett arbete som enbart

bestod i att sortera sådana rabattkuponger som kunder

lämnar hos ICA-handlare. I ekonomiskt hänseende förlorade

han genom omplaceringen rätten till bilersättning, och det

gjordes klart för honom att han för framtiden inte kunde

räkna med några löneförhöjningar. Omplaceringen var alltså

av en synnerligen ingripande natur och i praktiken att

jämställa med en uppsägning.

I mitten av februari 1993 underrättade ICA Väst emellertid

K.W. om att bolaget nu avsåg att avskeda honom,

och den 1 mars 1993 blev han avskedad. Som grund för

avskedandet har bolaget åberopat samma omständigheter som

åberopades till stöd för omplaceringen jämte ytterligare

ett par saker. Bolaget har sålunda påstått att K.W.

för egen räkning sålt arbetsgivaren tillhörig

egendom till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen, där

han är medlem. Vidare har bolaget gjort gällande att han

handlat felaktigt i samband med att han i september 1992

hjälpt en ICA-handlare med ett tryckeriarbete.

Anklagelserna är grundlösa.

HTF:s ståndpunkter är följande.

Det bestrids att K.W. gjort sig skyldig till något

som kan betraktas som fel eller försummelser i

anställningen eller som eljest skulle innebära att han

åsidosatt sina förpliktelser mot ICA Väst som hans

arbetsgivare.

I den mån det emellertid skulle finnas att

arbetsgivarparterna visat grund för anmärkningar eller

anklagelser mot K.W., måste bolaget likväl anses

ha förlorat rätten att till stöd för avskedandet åberopa de

omständigheter som enligt det tidigare anförda åberopades

till stöd för omplaceringen av honom eller som var för

bolaget kända när omplaceringen verkställdes. Omplaceringen

var som nämnts avsedd att vara den definitiva och varaktiga

lösningen på de problem som bolaget ansåg föreligga, och

den var att jämställa med en uppsägning. Enligt HTF:s

mening kan det inte vara förenligt med

anställningsskyddslagens grunder att en arbetsgivare, som

valt att göra en sådan omplacering, kort därefter åberopar

samma omständigheter till grund för en uppsägning eller ett

avskedande. Bl.a. skulle därmed principen, att en

arbetstagare inte får skiljas från anställningen när

omplacering kan ske, komma att rubbas.

Beträffande de av arbetsgivarparterna åberopade

omständigheter som kommit till bolagets kännedom först

efter omplaceringen gäller enligt HTF:s mening att de, om

det skulle anses visat att K.W. i dessa hänseenden

gjort sig skyldig till något som han kan klandras för, i

vart fall inte kan utgöra laga skäl för avskedande eller

ens saklig grund för uppsägning.

Men även om både de omständigheter som av bolaget anfördes

som grund för omplaceringen – eller var kända för bolaget

när denna verkställdes – och övriga av arbetsgivarparterna

i målet andragna omständigheter skulle få åberopas till

stöd för avskedandet samt befinnas ligga K.W. till

last, utgör de enligt HTF:s mening inte saklig grund för

uppsägning, än mindre laga skäl för avskedande av honom.

ICA Väst har i enlighet med det anförda ådragit sig

skyldighet att till K.W. utge ekonomiskt

skadestånd motsvarande den lön han förlorar på grund av

avskedandet. Anspråket i målet måste därvid begränsas till

tiden fram till huvudförhandlingen, varför förbehåll bör

ges för rätt att återkomma med anspråk på ersättning för

ekonomisk skada för tid därefter. Vidare bör bolaget

förpliktas att till K.W. utge ett allmänt

skadestånd för den allvarliga kränkning som det ogrundade

avskedandet inneburit för honom. För den händelse bolaget

skulle anses ha haft saklig grund för uppsägning av K.W.,

skall bolaget i enlighet med HTF:s

andrahandsyrkande ersätta honom för förlorad lön under

uppsägningstid samt betala ett allmänt skadestånd till

honom för att bolaget utan grund skilt honom från

anställningen genom avskedande i stället för uppsägning. I

intetdera fallet föreligger skäl för jämkning av yrkat

allmänt skadestånd.

HAO och ICA Väst

Arbetsgivarparterna kan i huvudsak vitsorda riktigheten av

HTF:s beskrivning av K.W:s anställning och

arbetsuppgifter vid enheten i Kungälv. Uppgiften rörande

omslutningen av hans budget är dock något överdriven; den

torde år 1992 ha legat omkring två miljoner kronor och dess

stora poster var personalkostnader och portokostnader.

K.W. hade inom företaget en förtroendeställning

som innebar stora krav på hans pålitlighet, omdöme och

ansvarskänsla. De krav som kunnat ställas på honom

understryks av hans uppdrag som facklig förtroendeman och

företrädare för andra anställda i förhållande till

företaget. Han framstod som duktig i sitt arbete och hade

därmed getts stor frihet att sköta detta inom de ramar som

drogs upp av företagets verksamhet och hans självklara

förpliktelser som anställd. Det är väsentligt att som en

bakgrund till det följande framhålla, att K.W. är

en skicklig person och att han efter hand skaffade sig stor

kunnighet och erfarenhet inom sitt ansvarsområde.

Upprinnelsen till den händelseutveckling som så småningom

ledde till avskedandet av K.W. var att

personalchefen E.R. på försommaren 1992 blev

uppringd av en f.d. granne, som sade sig vilja uppmärksamma

bolaget på att K.W. var ute och sökte sälja

begagnade fotokopieringsmaskiner. Han påstod att K.W.

hade "en hel maskinpark" och som

försäljningsargument använde att maskinerna var i nyskick

och nyligen hade blivit föremål för service.

Påföljande dag diskuterade E.R. telefonsamtalet

med verkställande direktören S-G.G. och

ekonomichefen J.K.. De tre fann påståendena

allvarliga men ansåg att de måste behandlas med stor

försiktighet eftersom det rörde sig om andrahandsuppgifter.

De tillkallade bolagets chefsrevisor L.D. som

infann sig i Kungälv dagen därpå. Eftersom ett antal

Gestetner kopieringsmaskiner ganska nyligen hade bytts ut

mot maskiner från Rank Xerox gick J.K. och L.D.

en tur genom lokalerna för att se om där stod

några "överblivna" kopieringsmaskiner, men de fann inte

någon sådan.

Senare på sommaren 1992 kom L.D. åter till

Kungälv. Man kontaktade nu K.W. och fick tillgång

till hyresavtalen avseende de kopieringsmaskiner som hyrdes

från Rank Xerox. Vidare gick L.D. och K.W.

runt i lokalerna och tittade efter utbytta

Gestetner-maskiner men fann ingen. K.W. låtsades

delta i letandet och sade ingenting om vad som i

verkligheten hade skett – men som företagsledningen ännu

inte kände till – nämligen att han ansåg sig ha fått tre av

Gestetner-maskinerna av Rank Xerox och hade tillägnat sig

dessa.

När hyresavtalen med Rank Xerox – vilka för ICA Västs

räkning hade tecknats av K.W. – senare granskades

kunde ledningen konstatera att de innebar en an-

märkningsvärt dålig affär för ICA Väst. I samband med

utredningen härom återfanns en av K.W. attesterad

och av bolaget betald faktura från Rank Xerox, som var helt

orimlig. Vidare kom bolagets lönechef A-M.M. en dag

till E.R. och meddelade att hon hade funnit att

K.W. vid ett löneutbetalningstillfälle ett antal

månader tidigare hade uppburit 12 000 kr i s.k.

bagageersättning i stället för rätteligen 120 kr.

Det var de nu nämnda omständigheterna – de för ICA Väst

dåliga hyresavtalen med Rank Xerox, K.W:s

attestering av en orimligt felaktig faktura och hans mot-

tagande av 11 880 kr för mycket vid en löneutbetalning utan

anmälan därom – som ledde till att bolaget tog upp lokal

förhandling med HTF-klubben om en omplacering av K.W..

Bolaget önskade omplacera honom till arbete som

inte innefattade ansvar för inköp och förhandlingar med

leverantörer och entreprenörer.

Vid den lokala förhandlingen, som avslutades den 9 oktober

1992 och i vilken K.W. deltog, bestred

arbetstagarsidan att det fanns något att anmärka mot

avtalen med Rank Xerox. K.W. insåg däremot

omedelbart att han hade gjort fel vid attesteringen av den

tidigare nämnda fakturan. Beträffande utbetalningen av

11 880 kr för mycket i bagageersättning påstod K.W.

att han inte hade märkt felet. Man kunde inte enas

om den tilltänkta omplaceringen. ICA Västs ledning hade

emellertid på grund av det inträffade förlorat förtroendet

för K.W. som chef med bl.a. ekonomiskt ansvar och

vidhöll att han skulle omplaceras. HTF förde därför frågan

vidare till en central förhandling, som ägde rum den 19 och

25 november 1992.

Vid den centrala förhandlingen var fortfarande inga andra

omständigheter klarlagda för ICA Västs ledning än de nyss

nämnda. HTF:s framställning av vad som då var känt för

arbetsgivarsidan och av vad som behandlades under den

centrala förhandlingen är alltså felaktig. En annan sak är

att bolaget under hösten 1992 hade börjat undersöka vad

K.W. haft för sig och att ledningen hyste

misstankar om att allt inte stod rätt till, bl.a. med

hänsyn till de förut berörda påståendena om att K.W.

hade försökt sälja begagnade kopieringsmaskiner.

Eftersom han inte medverkat till ett klarläggande därvidlag

kunde bolaget vid den centrala förhandlingen dock inte

hävda något därom, och inte heller om annat utöver vad som

berörts i den lokala förhandlingen. Detta räckte enligt

arbetsgivarsidans mening inte för annan åtgärd än en

omplacering. Redan misstankarna om att det kunde finnas

andra egendomligheter i K.W:s handlande gjorde

dock att bolaget helst ville skilja honom från bolagets

tjänst. Det var skälet till att bolaget erbjöd sig att lösa

ut honom med 18 månadslöner, men när HTF och K.W.

begärde 25 månadslöner fick frågan falla. För bolaget

återstod då att besluta om den åtgärd som man vid

tidpunkten för den centrala förhandlingen ansåg sig ha

styrkt grund för, nämligen omplaceringen av K.W..

HTF:s beskrivning av det arbete till vilket han

omplacerades är riktig.

Först efter den centrala förhandlingen och ICA Västs beslut

att omplacera K.W. framkom de ytterligare

omständigheter, vilka tillsammans med de omständigheter som

föranlett omplaceringen ledde till att bolaget den 1 mars

1993 avskedade K.W.. Dels framkom helt nya saker,

dels fick bolaget bekräftelse på tidigare obestyrkta

misstankar. Dessutom klarlades ett par av de

omständigheter, som åberopas i målet, först efter

avskedandet. Arbetsgivarparterna bestrider att bolaget

skulle vara förhindrat att till stöd för avskedandet

åberopa såväl vad som var klarlagt före beslutet om

omplaceringen som vad som framkommit därefter.

De omständigheter som legat till grund för avskedandet är

följande.

Upphandlingen av förhyrning av åtta fotokopieringsmaskiner

från Rank Xerox

K.W. träffade den 5 september 1991 för ICA Västs

räkning avtal med Rank Xerox om förhyrning av sex

fotokopieringsmaskiner, vilka levererades till ICA Väst den

1 oktober 1991. De ersatte då sex genom Nordic Finans AB

leasade kopieringsmaskiner av märket Gestetner. Vidare

träffade han den 8 oktober och den 15 december 1991 avtal

med Rank Xerox om förhyrning av vid vartdera tillfället

ytterligare en kopieringsmaskin, den ena för

reklamavdelningen och den andra för frysavdelningen hos ICA

Väst. I samband med affären med Rank Xerox avbröt K.W.

det serviceavtal avseende Gestetner-maskinerna som

ICA Väst haft med PPC Sveschö AB sedan början av år 1991.

Enligt arbetsgivarparternas mening innebar vart och ett av

de tre hyresavtalen med Rank Xerox en för ICA Väst mycket

dålig affär. För det första saknades verkligt behov av att

byta ut alla de sex Gestetner-maskiner som ersattes genom

det första avtalet med Rank Xerox. Enligt uppgift från PPC

Sveschö AB, som hade haft hand om service på Gestetner-

maskinerna sedan början av år 1991, var dessa fullt

funktionsdugliga och värda sammanlagt minst 100 000 kr när

de byttes ut. För det andra brast K.W. allvarligt

i normal omsorg vid upphandlingen, eftersom han inte före

affären med Rank Xerox inhämtade offerter från andra

leverantörer av kopieringsmaskiner. Arbetsgivarparterna har

dock i efterhand inhämtat s.k. skuggofferter till avtalen

med Rank Xerox från PPC Sveschö AB och från Canon Svenska

AB.

Skuggofferten från PPC Sveschö AB visar att detta företag

hade kunnat erbjuda ICA Väst ett s.k. funktionsavtal som

skulle ha inneburit att bolaget fått det aktuella kopie-

ringsbehovet löst till en väsentligt lägre kostnad än den

som följde av avtalen med Rank Xerox. PPC Sveschö AB skulle

därvid ha använt sig av dels hos ICA Väst befintliga, dels

renoverade Gestetner-maskiner.

Av skuggofferten från Canon, vilken tar sin utgångspunkt i

att det verkligen fanns anledning att anskaffa flera

nytillverkade maskiner, framgår följande. För leasing genom

Canon av en utrustning jämförbar med den som hyrts från

Rank Xerox skulle finansieringskostnaden per kvartal bli

24 300 kr vid ett leasingavtal med samma löptid som hos

hyresavtalen med Rank Xerox, 21 kvartal, och inkluderande

ersättning till Canon för lösen hos Nordic Finans av

restvärdet hos de utbytta Gestetner-maskinerna;

arbetsgivarparterna återkommer strax till hur denna

lösensumma behandlades i avtalen med Rank Xerox. Detta

skall jämföras med kvartalskostnaden enligt de tre

hyresavtalen med Rank Xerox, nämligen 32 802 kr. För såväl

avtalen med Rank Xerox som skuggofferten från Canon

tillkommer en servicekostnad som i båda fallen skulle vara

ungefär lika stor och som därför saknar intresse för

jämförelsen.

Av en beräkning som gjorts av Canon framgår vidare att Rank

Xerox inte lämnade ICA Väst någon som helst rabatt i

förhållande till de s.k. listpriserna för de förhyrda

maskinerna, trots att en kund som ICA Väst utan vidare

skall kunna påräkna en rabatt om minst 25 % av

listpriserna. Löptiden för hyresavtalen med Rank Xerox var

också onormalt lång; vanlig hyrestid är tre år.

Enligt avtalen med Rank Xerox fick ICA Väst alltså inte

någon rabatt i förhållande till maskinernas listpris. Vad

som däremot skedde var att Rank Xerox, som enligt avtalen

åtog sig att hos Nordic Finans AB lösa restvärdet om

124 220 kr hos de sex först utbytta Gestetner-maskinerna,

lade denna lösensumma "på toppen" av hyreskostnaden för

Rank Xerox-maskinerna. ICA Väst fick alltså betala "hyra"

motsvarande även hyran för en maskin med ett pris som

ungefär svarade mot det nämnda restvärdet. Annorlunda

uttryckt fick ICA Väst i praktiken betala hyra även för de

Gestetner-maskiner som inte längre fanns kvar hos bolaget.

Detta arrangemang var K.W. fullt införstådd med.

Eftersom ifrågavarande kostnad utan specifikation hade

bakats in i hyran för Rank Xerox-maskinerna kunde

arrangemanget emellertid inte utan särskilda beräkningar

utläsas vid en granskning av hyresavtalen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att K.W. före

träffandet av avtalen med Rank Xerox gjorde en dålig analys

av behovet av nya kopieringsmaskiner, att han underlät att

inhämta offerter från andra företag, att ett sådant

inhämtande av offerter skulle ha lett till en för ICA Väst

väsentligt billigare lösning, i vart fall på det sättet att

Rank Xerox hade måst pressa sina priser, och att avtalen

med Rank Xerox var ekonomiskt mycket ofördelaktiga för ICA

Väst. Med andra ord åsidosatte K.W., som inte kan

skylla på okunnighet eller oerfarenhet, på ett flagrant

sätt sin skyldighet att tillvarata bolagets intressen.

Den felaktiga fakturan från Rank Xerox

I samband med granskningen av hyresavtalen med Rank Xerox

fann man hos ICA Väst den tidigare nämnda, av K.W.

attesterade och av ICA Väst betalda fakturan från Rank

Xerox på ett helt orimligt belopp. Det innebar att någon

skulle ha kopierat i stort sett dygnet runt under den tid

som fakturan avsåg. K.W. hade förfarit synnerligen

vårdslöst genom att attestera fakturan. Sedan detta

påtalats av ledningen såg han dock själv till att fakturan

rättades av Rank Xerox.

Mottagandet av 11 880 kr för mycket i bagageersättning

Orsaken till att K.W. vid en löneutbetalning ett

antal månader före den lokala omplaceringsförhandlingen

hade fått 12 000 kr – stället för 120 kr – i bagage-

ersättning var en felstansning vid lönekontoret. När

lönechefen A-M.M. underrättade personalchefen E.R.

om felet, bad han henne kontakta K.W..

Efter någon dag återkom hon med beskedet att denne inte

ansåg sig ha fått någon felaktig utbetalning. När saken

sedan togs upp vid den lokala förhandlingen påstod K.W.

att han inte hade märkt felet. Som förklaring

angav han att han hade god ekonomi, att löneutbetalningarna

gick direkt in på hans bankkonto och att det aldrig

tidigare hade hänt att han fått fel lön. E.R.

fann det sistnämnda otroligt. Han gick därför till

telefonen för att kontrollera med lönekontoret. K.W.

ändrade sig då och sade att visst hade det hänt att

han hade fått felaktiga löneutbetalningar som han klagat

på; dessa hade varit till hans nackdel. K.W. har

sedermera betalat tillbaka den för mycket uppburna

bagageersättningen. Arbetsgivarparterna kan dock inte sätta

någon tilltro till påståendet, att han inte redan i samband

med den aktuella löneutbetalningen märkte att han fick ut

en så stor summa som 11 880 kr för mycket.

K.W:s försäljning av tre begagnade Gestetner-

maskiner

Som tidigare framgått förelåg vid omplaceringen av K.W.

i och för sig misstankar om att han handlade med

begagnade kopieringsmaskiner som kunde härröra från ICA

Väst, men misstankarna hade inte kunnat bestyrkas och

framföras som grund för någon åtgärd mot honom.

Någon gång i mitten av februari 1993 tog emellertid ägaren

av ICA Hindåsen kontakt med K.W:s efterträdare

L.O. och efterfrågade kopieringspapper. När

L.O. svarade att hon fick vända sig till en

pappersleverantör, uppgav hon att K.W. hade lovat

att hålla henne med kopieringspapper när hon köpte en

begagnad kopieringsmaskin av honom.

L.O. meddelade det inträffade till

företagsledningen, som blev uppskakad. Verkställande

direktören S-G.G. och ekonomichefen J.K.

besökte lördagen den 20 februari 1993 ICA Hindåsen

och fick av ägaren veta att hon i juli 1992 hade köpt en

begagnad Gestetner-maskin av K.W. för 5 000 kr

inklusive mervärdesskatt. Hon hade av honom fått ett kvitto

som var stämplat "ICA Partihandel Väst AB" och på vilket

mervärdesskatt hade specificerats, precis som om ICA Väst

hade sålt maskinen. På K.W:s begäran hade hon

emellertid fått betala med en check som utställts på honom

personligen. Några dagar senare fick ICA Väst kopior av

maskindokumenten, kvittot och checken. Det visade sig att

affären med ICA Hindåsen gällde en av de Gestetner-maskiner

som den 1 oktober 1991 hade bytts ut mot Rank Xerox-

maskiner. – Någon tid senare fick ICA Väst genom PPC

Sveschö AB vetskap om att en annan av dessa Gestetner-

maskiner fanns hos Sun-Flex Datamiljö AB i Alingsås, dit

den hade sålts av K.W. i oktober 1991.

K.W. har sedermera berättat att han för egen

räkning sålt tre av de i oktober 1991 utbytta Gestetner-

maskinerna. Den tredje maskinen hade han sålt till en

privatperson för 4 000 kr. Enligt K.W. hade han

sedan det första hyresavtalet tecknats med Rank Xerox fått

veta att Rank Xerox tänkte skrota Gestetner-maskinerna. Han

hade då frågat om han inte kunde få tre av maskinerna och

fått ett jakande svar. Han har vidare uppgett att han

därmed ansåg sig ha blivit ägare till dessa tre maskiner

och att det därför stått honom fritt att sälja dessa och

själv behålla de pengar som detta inbringade. K.W.

har också tillgodogjort sig de pengar som erlades för de

maskiner som han sålde till ICA Hindåsen och till en

privatperson.

Även när det gäller maskinen som såldes till Sun-Flex hade

K.W., enligt vad arbetsgivarparternas utredning

visat, begärt betalning genom en check som skulle ställas

ut på honom personligen. Enligt vad som uppgetts från Sun-

Flex hade han därvid förklarat att det "inte var förenligt

med ICA Västs rutiner" att betalning för maskinen erlades

mot faktura. Sun-Flex hade dock för säkerhets skull ställt

sin check till ICA Väst och per post sänt den direkt till

bolaget, som alltså fått pengarna för denna maskin.

K.W:s handlande med avseende på de tre

kopieringsmaskinerna är ytterst anmärkningsvärt och har

givetvis gett upphov till misstankar om ett samband mellan

hans bristande iakttagande av ICA Västs intressen vid

upphandlingen från Rank Xerox och hans önskan att komma

över några av de utbytta maskinerna. Oavsett hur därmed

förhåller sig är hans handlande emellertid fullständigt

oacceptabelt för ICA Väst som hans arbetsgivare. K.W.

var fullt medveten om att ICA Väst på tidigare

angivet sätt fick ersätta Rank Xerox för inlösningen av

restvärdet hos de utbytta Gestetner-maskinerna. Även om det

kan vara tveksamt vem som därmed hade äganderätten till

dessa – ICA Väst eller Rank Xerox – kan K.W. inte

ha inbillat sig att han kunde få maskinerna av Rank Xerox

för att disponera över dem för sin egen vinning.

Försäljaren M.B. hos Rank Xerox har också uppgett

att han för sin del utgick från att det var ICA Väst som

skulle behålla de tre maskinerna. Att K.W. inte

varit i god tro i fråga om sin rätt att för egen räkning

disponera över maskinerna visas dels av att han inte redan

på ett tidigt stadium, när man letade efter Gestetner-

maskiner, berättade att han ansåg sig ha fått dem av Rank

Xerox, dels av att han inte gjorde anspråk på de pengar som

Sun-Flex betalade in för den maskin som Sun-Flex hade köpt.

Servicefakturorna

I slutet av juli 1993 kom till ICA Väst en faktura avseende

service på den fotokopieringsmaskin som K.W. ett

år tidigare hade sålt till ICA Hindåsen. Vid en kontakt med

ICA Hindåsens ägare visade det sig att servicen hade

utförts hos henne men att hon inte visste att K.W.

inte avregistrerat maskinen från ICA Väst. Detta var

förklaringen till att fakturan kommit dit. När detta

framkom undersökte man hos ICA Väst servicefakturor bakåt i

tiden. Man fann då så småningom två fakturor, en på 918 kr

och en på 3 100 kr, vilka avsåg en på våren 1992 utförd

service på två av de Gestetner-maskiner som K.W.

senare hade sålt för egen räkning. Fakturorna hade

attesterats av K.W. i april 1992 och betalts av

ICA Väst. Vid fortsatta undersökningar visade det sig att

K.W. den 1 oktober 1992 hade gjort en inbetalning

till ICA Väst avseende de två fakturabeloppen.

Redan K.W:s förfarande att attestera och låta ICA

Väst betala fakturor som avsåg de kopieringsmaskiner som

han tänkte sälja för egen räkning är självfallet helt

oacceptabelt. Därtill kommer att det framstår som tydligt

att K.W. erlade sin betalning enbart på grund av

att det genom bolagets handlande på sommaren och hösten

1992 hade blivit klart för honom att Gestetner-maskinerna

var "heta".

Skrivmaskinerna

Den efter förhandlingarna på hösten 1992 beslutade

omplaceringen av K.W. skulle gå i verkställighet

den 21 december 1992. Kort dessförinnan, den 16 december,

fick E.R. besök av en K.W:s medarbetare

vid postavdelningen, A.V.. Denne förklarade att

han "kände på sig" att han måste informera E.R.

om att K.W. något år tidigare hade till bolaget

köpt in fyra skrivmaskiner som sedan hade sålts till olika

personer. Köpare var bland andra A.V. själv och

HTF-klubbens ordförande.

Det visade sig också mycket riktigt att K.W. den

25 november 1991 hade för bolagets räkning av Rank Xerox

köpt fyra skrivmaskiner till ett pris av sammanlagt

12 969 kr inklusive mervärdesskatt. K.W. hade

vidare till bolaget redovisat att han sålt maskinerna för

ett uppgivet pris av sammanlagt 13 750 kr och betalt in

detta belopp.

E.R. kallade den 17 december 1992 till sig L.B.

och frågade, om denne visste något om

skrivmaskinerna. L.B. förnekade detta och hän-

visade till K.W., som tillkallades. K.W.

uppgav att han för bolagets räkning hade köpt

skrivmaskinerna för vidareförsäljning till lokala ICA-

handlare. Han vägrade dock absolut att uppge vilka som hade

fått köpa skrivmaskinerna eller vad de hade betalat för

dem, trots att E.R. förklarade att bolaget över-

vägde att göra en polisanmälan.

Först vid ett samtal som chefsrevisorn L.D. den

28 januari 1993 höll med K.W. berättade denne

vilka som fått köpa skrivmaskinerna. Köparna var, förutom

A.V. och L.B., ett par företag helt

utanför ICA-kretsen.

Inköp och försäljningar av detta slag var något helt

främmande för bolagets verksamhet, och K.W. hade

således handlat utanför sin befogenhet. Det skall tilläggas

att ICA Väst vid ett tidigare tillfälle hade köpt in ett

stort antal telefax-apparater och erbjudit dessa till

lokala ICA-handlare för ett bra pris. Skälet till detta var

emellertid att ICA Väst hade ett eget intresse av att få

telefax-förbindelse med handlarna. Man skulle också kunna

tänka sig att ICA Väst träffade rabattavtal avseende t.ex.

bilar, avtal som skulle kunna utnyttjas av lokala ICA-

handlare. Båda dessa saker är emellertid något helt annat

än K.W:s inköp av några få skrivmaskiner och

försäljning av dessa – i tre fall kontant utan

försäljningsfaktura – till arbetskamrater och utomstående.

Klädinköpen

Under hösten 1992 hade ICA Västs ledning, med anledning av

misstankarna om att allt inte stod rätt till inom K.W:s

ansvarsområde, uppdragit åt hans förre chef J.A.

att i mån av tid gå igenom bolagets samlingar av

fakturor o.d. J.A. fann därvid bl.a. en del

ospecificerade fakturor från klädaffärer, och i januari

1993 slutförde han en undersökning beträffande dessa

fakturor genom ett besök hos leverantörerna. En av dessa

ville över huvud taget inte lämna några uppgifter om vad

hans fakturor avsåg. I övrigt blev emellertid klarlagt att

K.W. – i bolagets namn och på dess bekostnad –

hade från olika försäljningsställen köpt in kläder till ett

värde om minst 8 500 kr. Inköpen avsåg bl.a. två Tenson-

jackor till ett pris av 1 356 kr styck, en Melka-skjorta

och en vit Fjällräven-jacka. Över huvud taget var det fråga

om rena fritidskläder.

Klädinköpen togs upp vid det nyss nämnda samtal som

chefsrevisorn L.D. den 28 januari 1993 höll med

K.W.. Denne hävdade då, liksom alltjämt, att det

var fråga om arbetskläder som användes vid postavdelningen.

Det visade sig att en av Tenson-jackorna fanns i K.W:s

hem. Dessutom visade bolagets undersökning av

klädinköpen att K.W. hade tilldelat personal vid

postavdelningen fyra par jeans och fyra s.k. sweatshirts. I

övrigt kunde eller ville K.W. inte redovisa de

plagg som han hade köpt in, dvs. kläder till ett värde av

flera tusen kronor.

K.W. har vid huvudförhandlingen i målet hävdat att

han i sin budget hade en särskild post för arbetskläder.

Eftersom uppgiften kommit så sent kan arbetsgivarparterna

varken vitsorda eller bestrida den. Han har likväl inte

under några förhållanden haft rätt att köpa in

fritidskläder, och givetvis måste han kunna redovisa vart

kläder för flera tusen kronor tagit vägen.

Sabelsågen

J.A:s genomgång av fakturor ledde vidare till att

han fann en till synes omotiverad faktura på en elektrisk

sabelsåg till ett pris av 2 100 kr. Sågen hade inköpts i

april 1992 av K.W. i bolagets namn och på dess

bekostnad. Vid chefsrevisorn L.D:s samtal med

K.W. den 28 januari 1993 tillfrågades K.W.

om var sabelsågen fanns. Han svarade då att han

för tillfället inte visste detta, men att han hade lånat ut

sågen till fastighetsskötaren J.S.. Uppgiften kunde

inte kontrolleras, eftersom J.S. hade avlidit någon

vecka tidigare. Den föreföll dock knappast trovärdig,

eftersom J.S. i sitt arbete själv hade förfogat över

en sabelsåg.

Av bolagets tidredovisningssystem framgår att K.W.

kl. 21.43 samma dag som samtalet med L.D. ägt

rum, den 28 januari, gick in i bolagets lokaler. Några

dagar senare kallade K.W. på två av bolagets

fastighetsskötare och bad dem låsa upp det s.k.

rikstelefonrummet i bolagets lokaler. Han gick in i rummet

och kallade efter en stund in de båda fastighetsskötarna

och visade dem sabelsågen, som då låg bakom en kartonglåda

på en hylla.

Arbetsgivarparterna gör gällande att K.W. i själva

verket hade olovligen frånhänt bolaget besittningen till

sabelsågen och att han, när han förstått att detta skulle

upptäckas, på kvällen den 28 januari hade återvänt med

sågen och placerat den bakom kartonglådan för att sedan

inför tillkallade vittnen kunna "hitta" den där. En nyckel

till rikstelefonrummet hängde i receptionen.

Receptionspersonalen hade före omplaceringen av K.W.

stått under hans chefsskap, varför han väl kände

till nyckelns existens.

Mattorna

Arbetsgivarparterna hävdar vidare att K.W. någon

gång i mitten av januari 1993 tillgrep – eller i vart fall

förberedde ett tillgrepp av – ca 50 m2 bolaget tillhöriga

filtmattor som låg i två rullcontainrar utanför

postavdelningen. Knappt hälften av mattorna var nya och

återstoden begagnade, och deras nyvärde uppgick till ca

10 500 kr. I början av januari 1993 upptäcktes det att

containrarna med mattorna var borta och inte kunde

återfinnas i bolagets lokaler. Det ryktades att K.W.

hade tillgripit mattorna. Vid ett samtal om ett

helt annat ärende med bolagets logistikchef L.E.,

som ägde rum efter det att mattorna hade försvunnit och det

hade blivit allmänt känt att K.W. hade visat

intresse för mattorna, frågade K.W. helt

plötsligt: "Du, de där mattorna, kan jag inte få dem?" Det

sätt på vilket frågan ställdes gav L.E. intrycket

att K.W. redan hade lagt beslag på mattorna och nu

bad om lov i efterhand. L.E. svarade därför att

K.W. borde ha frågat först, men att han nu handlat

i fel ordning och inte kunde få några mattor. K.W.

sade då att han hade "anat att det inte var gångbart".

Senare dök mattorna åter upp i bolagets lokaler. Hur det

gick till är inte känt och inte heller var de funnits under

den tid då de var försvunna. Arbetsgivarparterna gör dock

gällande att K.W. hade olovligen frånhänt ICA Väst

besittningen till mattorna eller i vart fall förberett ett

tillgrepp av mattorna genom att gömma undan dem.

Försäljningar till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen

Under utredningens gång fick man hos ICA Väst skäl att tro

att K.W. för egen vinning sålt bolaget tillhörig

egendom till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen, där

han är medlem. Saken har polisanmälts men polisutredningen

är ännu inte avslutad. Enligt tre av K.W.

undertecknade kvitton, som polisen funnit i församlingens

lokaler i april 1994, har K.W. emellertid den

25 mars 1990 sålt en fotokopieringsmaskin till församlingen

för 5 600 kr samt den 4 och 26 januari 1991 möbler för

sammanlagt 5 200 kr. Av ett intyg från Gestetner och en

promemoria från Polismyndigheten i Kungälv framgår att

kopieringsmaskinen är en Gestetner-maskin som ICA EOL AB

leasade för Kungälvsenheten t.o.m. den 31 augusti 1988,

varefter äganderätten till maskinen övergick till ICA EOL

AB. Arbetsgivarparterna hävdar att K.W. på ett

orättmätigt sätt tillskansat sig såväl kopieringsmaskinen

som möblerna från ICA EOL AB eller ICA Väst och sålt

egendomen till församlingen, honom till vinning och hans

arbetsgivare till skada. K.W. har alltså inte köpt

eller på annat lagligt sätt förvärvat ifrågavarande egendom

från ICA EOL AB eller ICA Väst.

Betalningen för ett "tryckeriarbete"

Efter bl.a. chefsrevisorn L.D:s samtal med honom

den 28 januari 1993 underrättades K.W. i mitten av

februari om att ICA Väst nu hade för avsikt att avskeda

honom. Kort därefter, den 22 februari 1993, betalade han in

9 360 kr till bolaget. Betalningen skedde i två poster, den

första på 7 360 kr och den andra på 2 000 kr, med någon

timmes mellanrum.

Inbetalningarna kom som en fullständig överraskning och

till en början förstod man hos bolaget inte varför de

skett. Efter viss utredning framkom dock att K.W.

med bolaget tillhörig materiel hade utfört ett

tryckeriarbete åt ICA-handlaren J.O., närmare bestämt

framställning av 400 mappar om 70 sidor med ett examens-

arbete som J.O. hade presterat. Arbetet hade utförts

för så länge sedan som i september 1992, och K.W.

personligen hade den 8 september utfärdat ett kvitto till

J.O. enligt vilket ersättningen för arbete och

material uppgick till 9 320 kr inklusive mervärdesskatt.

J.O. hade betalat med en på K.W. personligen

utställd check.

Det ifrågavarande arbetet var främmande för ICA Västs

verksamhet. Det väsentliga är emellertid att K.W.

uppenbarligen gjorde sig skyldig till en brottslig gärning

genom att själv tillskansa sig betalningen för bl.a.

bolaget tillhörigt material. Om det i och för sig godtas

att J.O. fick hjälp, skulle han självfallet ha

fakturerats av ICA Väst och erlagt betalning till bolaget.

Som saken nu hade ordnats av K.W. skulle denne

utan vidare ha kunnat behålla pengarna utan nämnvärd risk

för upptäckt. Den omständigheten att han flera månader

efter det att han uppburit pengarna inbetalade en som han

trodde motsvarande summa, men 40 kr för mycket, till

bolaget kan dock ingalunda anses ha inneburit att han

frivilligt tillbakaträdde från brottet.

Sammanfattande synpunkter

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna med hänvisning

till det anförda gällande att ICA Västs avskedande av K.W.

är lagligen grundat. Han har i flera hänseenden

grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget som hans

arbetsgivare och har därvid handlat och uppträtt på ett

sådant sätt att bolaget inte med nödvändigt förtroende

kunnat behålla honom i någon befattning. Detta gäller även

om domstolen skulle finna att arbetsgivarparterna inte

förmått styrka varje sak som lagts honom till last.

Med undantag för det ränteyrkande som har medgetts bör

käromålet sålunda lämnas helt utan bifall. I vart fall har

bolaget uppenbart haft saklig grund för uppsägning av K.W.,

vilket utesluter ett bifall till HTF:s

förstahandsyrkande.

Skulle arbetsdomstolen finna att ICA Väst har ådragit sig

skadeståndsskyldighet mot K.W., bör han likväl

inte tillerkännas något allmänt skadestånd. Den fel-

bedömning som bolaget i så fall gjort sig skyldig till har

i högsta grad framkallats av K.W:s eget agerande

och måste därför anses som ursäktlig.

HTF

När det gäller de omständigheter som arbetsgivarparterna

har lagt K.W. till last och åberopat som grund för

avskedandet får HTF anföra följande.

Upphandlingen av förhyrning av åtta fotokopieringsmaskiner

från Rank Xerox

Det är riktigt att K.W. för ICA Västs räkning den

5 september 1991 tecknade ett hyresavtal med Rank Xerox

avseende sex kopieringsmaskiner, vilka levererades den

1 oktober 1991 och ersatte sex Gestetner-maskiner. K.W.

gjorde sig därvid inte skyldig till något fel

eller någon försummelse av sina plikter mot ICA Väst.

Inför upphandlingen förelåg ett klart behov av att anskaffa

nya kopieringsmaskiner. Det hade sålunda länge och ofta

förekommit att personalen framförde klagomål till K.W.

på Gestetner-maskinernas skick och funktion. De

mindre maskinerna krånglade ofta, och den stora

kopieringsmaskinen vid postavdelningen var hårt sliten.

K.W. var anförtrodd med att bedöma behovet av nya

maskiner och väl skickad att göra detta.

Det bestrids att K.W. handlat försumligt när det

gällt att undersöka marknad och priser m.m. På våren 1991

begärde och fick han en offert från Kodak AB avseende ett

eventuellt utbyte av den stora kopieringsmaskinen. I övrigt

undersökte han marknad, tekniska lösningar och priser genom

besök och inhämtande av prisuppgifter hos olika

leverantörer, t.ex. Rank Xerox, Canon, Océ, Minolta och

Gestetner. Han stannade så småningom för Rank Xerox på

grund av den totalbild han fick av tekniska lösningar,

priser och villkor i övrigt. Först då begärde han en

formell offert och då endast från Rank Xerox. Detta var ett

för honom och ICA Väst vanligt förfarande, varvid den

formella offerten användes för att binda den leverantör som

syntes vara att föredra.

De hyresavtal som K.W. ingick med Rank Xerox var

totalt sett förmånliga för ICA Väst. Rank Xerox hade bl.a.

en klart bättre teknisk lösning än t.ex. Canon och

Gestetner, inte minst när det gällde den största och

viktigaste kopieringsmaskinen som hos Rank Xerox hade stora

tekniska fördelar. Priset – dvs. hyreskostnaden – var med

tanke på detta inte särskilt högt. Vid budgetarbetet för år

1992 hade K.W. varskott sin chef J.D.

om att kostnaderna för kopieringsmaskiner skulle komma att

öka och fått täckning för en då beräknad ökning i sin

budget.

Arbetsgivarparternas påstående att ICA Väst inte erhöll

någon rabatt från Rank Xerox är inte riktigt. K.W.

förhandlade i flera månader med Rank Xerox försäljare

M.B. och pressade priserna så, att M.B.

enligt egen uppgift tvingades begära godkännande från sitt

huvudkontor. Rabatten torde ha uppgått till 30-35 %. Att

Rank Xerox löste ett restvärde hos Gestetner-maskinerna

berodde på att det framstod som bra för ICA Väst att

snarast byta ut Gestetner-maskinerna. Den ersättning som

ICA Väst fick betala för inlösningen av restvärdet ökade

inte hyreskostnaderna väsentligt.

Inte heller när det gäller den kopieringsmaskin till

reklamavdelningen, som förhyrdes från Rank Xerox genom

avtalet den 8 oktober 1991, förfor K.W. försumligt

vare sig vid behovsanalysen eller upphandlingen. Avtalet

tecknades för övrigt på initiativ och direkt uppdrag av

reklamavdelningens chef B.P., som hade förankrat

förvärvet hos ekonomichefen J.K. och anvisats

att vända sig till K.W.. Valet av Rank Xerox-

maskinen föregicks av att B.P. själv besökte

såväl Canon som Rank Xerox och bestämde sig för en Rank

Xerox-maskin.

På liknande sätt tillkom hyresavtalet den 15 december 1991

avseende en Rank Xerox-maskin till frysavdelningen, som

behövde en ny kopieringsmaskin när avdelningen flyttades ut

till en separat byggnad den 1 februari 1992. Avtalet

tecknades på uppdrag av bl.a. dåvarande driftschefen B.K.

och chefen för frysavdelningen B.S..

Den ökade kostnaden för ICA Väst till följd av de tre

sålunda ingångna avtalen med Rank Xerox var med hänsyn till

omständigheterna försvarlig. Inte heller var hyrestiden,

21 kvartal, anmärkningsvärd med hänsyn till Rank Xerox-

maskinernas prestanda och tekniska livslängd. De

skuggofferter som arbetsgivarparterna har inhämtat från PPC

Sveschö AB och från Canon är enligt HTF:s mening varken

relevanta eller realistiska. Bl.a. måste beaktas att

skuggofferterna inte innebär några förpliktelser för

avgivarna och att de har tagits fram med full kännedom om

innehållet i de faktiska avtalen mellan ICA Väst och Rank

Xerox.

Den felaktiga fakturan från Rank Xerox

Det var enbart ett rent förbiseende som gjorde att K.W.

attesterade den felaktiga fakturan. Som har

bekräftats av arbetsgivarparterna såg han själv mycket

aktivt till att felet rättades.

Mottagandet av 11 880 kr för mycket i bagageersättning

Det är i och för sig riktigt att ICA Väst vid ett tillfälle

utbetalade 11 880 kr för mycket i bagageersättning till

K.W.. Han uppmärksammade emellertid inte detta

förrän omkring 16 månader senare, när han i slutet av

sommaren 1992 fick ett besked från skatteförvaltningen om

att han skulle beskattas för 24 000 kr i bilersättning,

vilket var ungefär dubbelt så mycket som normalt. K.W.

vände sig då till lönechefen A-M.M. och

förklarade att bolaget måste ha gjort något fel. Han hade

dock ingen aning om vari felet bestod och bad därför A-M.M.

att undersöka saken. När han efter några dagar

återkom till A-M.M. hade hon inte hunnit göra någon

undersökning. Påföljande vecka anklagade bolaget K.W.

för att vara oärlig; lönekontoret hade då funnit

felet. Att saken över huvud taget upptäcktes berodde alltså

uteslutande på K.W:s egna åtgärder sedan han genom

skatteförvaltningens besked uppmärksammats på att han vid

något tillfälle möjligen fått för mycket betalt.

K.W:s försäljning av tre begagnade Gestetner-

maskiner

När hyresavtalet avseende de sex första Rank Xerox-

maskinerna skulle undertecknas den 5 september 1991 kom

försäljaren M.B. och försäljningschefen I-L.N.

hos Rank Xerox i Göteborg till Kungälv, där de

sammanträffade med K.W.. Sedan avtalet hade

skrivits under satt de tre och samtalade en stund. När

M.B. och I-L.N. reste sig för att gå,

slog det K.W. att han inte visste vad Rank Xerox

skulle göra med de utbytta Gestetner-maskinerna, som Rank

Xerox enligt avtalet löste in. Han frågade om detta och

fick svaret att maskinerna skulle forslas bort och skrotas.

K.W. tyckte att detta var synd och frågade därför,

om inte han kunde få de tre mindre maskinerna. Han fick ett

jakande svar.

Eftersom Rank Xerox skulle lösa restvärdet hos Gestetner-

maskinerna blev dessa enligt avtalet Rank Xerox egendom.

När Rank Xerox skänkte de tre maskinerna till K.W.

blev han följaktligen ägare till dessa med rätt att förfoga

över dem som han ville. I vart fall hade han grundad

anledning att utgå från att så blev fallet.

Det är riktigt att K.W. sedermera sålde de tre

begagnade Gestetner-maskinerna i enlighet med vad

arbetsgivarparterna har uppgett. När man från Sun-Flex

Datamiljö AB frågade hur den av det företaget köpta

maskinen skulle betalas lämnade han beskedet, att det

skulle ske genom en på honom utställd check. Då betalningen

likväl skedde till ICA Väst lät han saken vara. Han

tillgodogjorde sig däremot betalningen för de två andra

maskinerna. Ägaren av ICA Hindåsen ville för sitt köp få

ett kvitto med mervärdesskatt specificerad, och K.W.

hade vid tillfället inga andra kvittoblanketter

tillgängliga än sådana som var stämplade med ICA Västs

firma.

K.W. deltog inte i något letande efter Gestetner-

maskiner vid chefsrevisorn L.D:s besök hos ICA

Väst på sommaren 1992. L.D. frågade visserligen

efter maskiner och K.W. förmodade att han avsåg

bl.a. Gestetner-maskinerna. K.W. ansåg emellertid

såväl då som senare att det borde vara Rank Xerox sak –

inte hans – att redogöra för vad som hade hänt med dessa.

Servicefakturorna

I samband med service våren 1992 på en ICA Väst tillhörig

kopieringsmaskin av märket Rex Rotary bad K.W.

teknikern att utföra service även på två av de Gestetner-

maskiner som K.W. fått av Rank Xerox. Han sade

därvid ifrån att han personligen skulle faktureras för

arbetet på Gestetner-maskinerna. Av misstag följde

serviceföretaget dock inte denna anvisning, utan ICA Väst

fick de två aktuella fakturorna. K.W. beslöt då

att attestera fakturorna – vilka avsåg såväl service på Rex

Rotary-maskinen som service på de två Gestetner-maskinerna

– och i stället ersätta ICA Väst kostnaderna för servicen

på Gestetner-maskinerna. Att detta skedde först den

1 oktober 1992 berodde enbart på glömska samt på att

semestrar och annat kom emellan. Han betalade med de pengar

han fått för den maskin som såldes till ICA Hindåsen och

erlade då hela fakturabeloppen, dvs. även i vad de avsåg

service på Rex Rotary-maskinen.

Skrivmaskinerna

Vid ett besök hos Rank Xerox i november 1991 fick K.W.

se att fyra avancerade skrivmaskiner som utgjort

demonstrationsexemplar utbjöds till ett oerhört lågt pris,

2 500 kr i stället för ordinarie 16 000 kr per maskin. ICA

Väst hade i andra sammanhang – t.ex. beträffande de av

arbetsgivarparterna nämnda telefaxapparaterna – hjälpt de

lokala ICA-handlarna att köpa kontorsutrustning förmånligt.

Enligt K.W:s mening låg det helt i linje med

detta, att ICA Väst köpte in de aktuella skrivmaskinerna

för att erbjuda dem åt ICA-handlare. Han beslöt därför om

köpet, och maskinerna bokfördes hos ICA Väst på ett

vidarefaktureringskonto. När årsskiftet närmade sig hade

ingen ICA-handlare efterfrågat en skrivmaskin, men HTF-

klubbens ordförande L.B. och den vid

postavdelningen anställde A.V. hade sett

skrivmaskinerna och visat intresse för dem. De fick därför

köpa var sin, och de två övriga såldes till företag som

K.W. hade vissa kontakter med. Han ansåg att detta

var bättre för ICA Väst än att maskinerna blev stående. Det

är riktigt att tre av försäljningarna skedde kontant och en

mot faktura från ICA Väst. Kontantförsäljningarna

redovisades givetvis till ICA Väst, som gjorde en mindre

vinst på affärerna. Det finns inget avseende dessa som kan

läggas K.W. till last.

Det bestrids att K.W. i den mening som

arbetsgivarparterna vill låta påskina "vägrade" att

redogöra för försäljningarna av skrivmaskinerna. Vid mötet

hos personalchefen E.R., vilket ägde rum den 9

eller den 17 december 1992, ville han visserligen inte för

just denne namnge köparna. Detta berodde emellertid på att

K.W. saknade allt förtroende för E.R.

och på att han hade fått höra att denne hotat L.B.

med avskedande på grund av att han köpt en av

skrivmaskinerna. Vid sitt samtal med chefsrevisorn L.D.

den 28 januari 1993 lämnade K.W. en

fullständig redogörelse för inköpet och försäljningarna av

de fyra skrivmaskinerna.

Klädinköpen

Arbetet vid postavdelningen medför nedsmutsning och slitage

på kläder. Redan år 1976 fick K.W. av sin

dåvarande chef T.O. beskedet, att avdelningen fick

hålla sin personal med arbetskläder. Så skedde sedan under

K.W:s hela tid som avdelningens chef. I hans av

bolaget godkända budget för år 1992 fanns en särskild post

om 12 000 kr för inköp av arbetskläder, för år 1993 mins-

kades denna till troligen 6 000 kr.

De i målet aktuella kläderna inköptes således för att

användas i arbetet vid postavdelningen av K.W.

själv och hans personal. Något behov av "blåkläder" förelåg

inte, utan det väsentliga var att personalen inte behövde i

arbetet smutsa och slita sina egna kläder. De inköpta

kläderna förvarades dels i en låda på K.W:s kontor

och dels i skåp o.d. i avdelningens lokaler. Av de kläder

som arbetsgivarparternas anmärkningar avser var det mer än

fyra par jeans och fyra sweatshirts som hade delats ut till

personalen. – Chefsrevisorn L.D. ställde redan i

augusti eller september 1992 en fråga till K.W.

rörande arbetskläderna och nöjde sig då med att K.W.

pekade på den låda där en del av dem förvarades. –

Tenson-jackorna användes bl.a. när postsäckar fraktades

från och till postkontoret i Kungälv. En av dessa jackor

användes huvudsakligen av K.W., och det kunde

hända att den tillfälligt blev hängande hemma hos honom.

När han omplacerades tänkte han inte på att lämna ifrån sig

jackan. Oturen ville att han just den dagen då L.D.

på nytt frågade om kläderna, den 28 januari

1993, hade jackan hängande hemma. L.D. tyckte

emellertid att den inte behövde lämnas till postavdelningen

och bolaget har sedan inte efterfrågat den.

Vid omplaceringen fråntogs K.W. vissa nycklar och

han förlorade därmed kontrollen över de arbetskläder som då

ännu inte hade delats ut. För det fall att kläder därefter

försvunnit, kan han givetvis inte hållas ansvarig för

detta. K.W. har fått veta att en del saker som

fanns vid postavdelningen kastades bort sedan han fått

lämna avdelningen och att detta gällde även arbetskläder.

Sabelsågen

Den av arbetsgivarparterna nämnda sabelsågen inköptes till

postavdelningen för att användas i tjänsten av bland andra

K.W., som ibland utförde mindre arbeten på

kontorsmöbler o.d. Han har aldrig tagit hem sågen eller

eljest rubbat bolagets besittning till den. På hösten 1992

hade fastighetsskötaren J.S. lånat sabelsågen från

postavdelningen, och när den efterfrågades av chefsrevisorn

L.D. vid samtalet den 28 januari 1993 visste

K.W. inte var den fanns. Han kom emellertid efter

några dagar att misstänka att man inte sökt den

tillräckligt noggrant i rikstelefonrummet, där både han och

J.S. ibland förvarade verktyg. Han var tvungen att

tillkalla hjälp för att få rummet upplåst och fann där, som

arbetsgivarparterna har uppgett, sågen bakom en

kartonglåda.

Mattorna

Arbetsgivarparternas påstående att K.W. frånhänt

eller försökt frånhända ICA Väst några mattor bestrids. Han

hade emellertid i samband med ombyggnadsarbeten vid

Kungälvsenheten ett par år före de i målet aktuella

händelserna sett att mattor revs upp. Han hade då frågat en

anställd hos byggnadsentreprenören om han kunde få

mattorna, vilket medgavs. Till saken hör att K.W.

vid ett annat tillfälle hade frågat en byggnadsentreprenör

vem som ägde sådant rivningsmaterial och då fått veta att

detta blev entreprenörens egendom.

K.W. hade sedan förvarat de begagnade mattorna i

ett par rullcontainrar på postavdelningen. När han vid ett

tillfälle efter omplaceringen passerade avdelningen såg han

att någon hade dragit fram containrarna med mattorna. För

att mattorna inte skulle bli kastade flyttade han då

containrarna till källaren och vid ett senare tillfälle

till ett annat utrymme i bolagets lokaler. Senare fick han

klart för sig att det påstods att han olovligen tagit

mattorna. Han blev därför osäker på sin rätt till mattorna

och när han vid ett tillfälle talade med logistikchefen

L.E. frågade han denne vem som egentligen ägde

mattorna. När K.W. fick veta att L.E.

ansåg att mattorna tillhörde ICA Väst och skulle kasseras,

frågade han om han inte i stället kunde få dem. L.E.

sade emellertid att han inte kunde lova det.

Därmed var saken utagerad. Mattorna har aldrig tagits från

ICA Västs lokaler och K.W. har inte heller gömt

undan mattorna i avsikt att olovligen tillägna sig dem.

Inga av de mattor som han tog befattning med var nya.

Försäljningar till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen

Det är riktigt att K.W. i enlighet med det av

arbetsgivarparterna åberopade kvittot av den 25 mars 1990

sålde en fotokopieringsmaskin till församlingen. Denna

maskin hade han vid årsskiftet 1988/89, efter

överenskommelse med dåvarande platschefen T.O.,

köpt som utrangerad från ICA EOL AB för ett pris av 400 kr.

Köpet registrerades som avseende en "treårsinventarie".

K.W. hade därefter själv verkställt service på

maskinen och därmed höjt dess värde. Det i kvittot angivna

beloppet, 5 600 kr, omfattade dock även ett bord samt

tonerkassetter och papper som ägdes av K.W..

Kopieringsmaskinen torde efter service inte ha varit värd

mer än 1 200 kr. – De möbler som K.W. enligt de av

arbetsgivarparterna åberopade kvittona av den 4 och

26 januari 1991 sålde till församlingen härrörde inte från

ICA Väst. Han hade köpt möblerna av företaget NKR AB. Det

rörde sig om delarna till en receptionsdisk.

Betalningen för ett "tryckeriarbete"

Hos ICA EOL AB och senare ICA Väst utförde man ibland

tryckeriarbeten såväl åt lokala ICA-handlare som åt andra

med kontakter hos bolaget. Det kunde gälla reklamalster och

rabattkuponger men även sådant som sånghäften till

firmafester o.d. Detta gjordes även efter det att det

egentliga reklamtryckeriet hade flyttats ut. Det var därför

inte anmärkningsvärt att K.W. – på initiativ av en

anställd vid reklamavdelningen – hjälpte ICA-handlaren J.O.

l med framställningen av häften innehållande hans

examensarbete för en kurs i ICA:s regi. Det är riktigt att

K.W. därvid använde papper som tillhörde ICA Väst,

men arbetet utfördes på hans fritid och som en provkörning

hos Rank Xerox av en fotokopieringsmaskin av den typ som

skulle levereras till ICA Väst.

Av någon anledning ville J.O. inte bli fakturerad av

ICA Väst för arbetet, och det var därför han fick betala

med en check som ställdes ut på K.W. personligen

och även fick ett kvitto i enlighet därmed. Betalningen

uppgick till 9 360 kr, och K.W. avsåg att snarast

redovisa pengarna till ICA Väst. Till en början lade han

dem emellertid i ett särskilt kuvert i den handkassa som

han hade i sitt arbete vid postavdelningen. På grund av att

bolaget började anklaga honom för olika saker fördröjdes

redovisningen, eftersom han fick annat att tänka på. Vid

ett tillfälle vid tiden för omplaceringen, när han tänkte

redovisa de ifrågavarande pengarna, fanns inte någon person

tillgänglig som han kunde vända sig till. Han lade därför

efter omplaceringen pengarna i sin skrivbordslåda. Sedan

han underrättats om att bolaget avsåg att avskeda honom

måste han naturligtvis göra upp sina ekonomiska

mellanhavanden med bolaget. Han betalade därför in pengarna

den 22 februari 1993. Skälet till att han erlade

betalningen i två poster var att han först tänkte behålla

2 000 kr för det arbete som han lagt ned under sin fritid.

Han förstod emellertid strax att detta bara skulle vålla

problem och betalade efter en stund in även det resterande

beloppet, vilket alltså innebar att han skänkte ICA Väst

ersättningen för sin arbetsinsats. Det bestrids att K.W.

i sammanhanget gjort sig skyldig till något

brottsligt förfarande. Det hade vid tidigare tillfällen

förekommit att han på liknande sätt haft redovisningsmedel

liggande hos sig halvårsvis utan att någon klagat på detta.

Sammanfattande synpunkter

Som framgår av det anförda är arbetsgivarparternas

anklagelser och anmärkningar mot K.W. ogrundade.

Han har under sina 17 år hos ICA alltid handlat med

arbetsgivarens bästa för ögonen. I den mån arbetsdomstolen

skulle finna att han i något hänseende handlat på mindre

lämpligt sätt, måste det anses i hög grad ha sin förklaring

i bristfälliga rutiner samt obefintliga eller otydliga

instruktioner från arbetsgivarens sida, omständigheter som

ICA Väst måste bära ansvaret för och följderna av. K.W.

upplever situationen såsom om företagsledningen

hos ICA Väst efter flyttningen till Kungälv "ändrat

reglerna" utan att först tillkännage detta för K.W..

I övrigt hänvisas till vad HTF inledningsvis har

anfört, bl.a. om bolagets rätt att åberopa olika

omständigheter som lagts till grund för avskedandet.

Domskäl

Inledning

K.W., som är medlem i HTF, blev den 1 mars 1993

avskedad från sin anställning hos ICA Väst i Kungälv.

Avskedandet hade föregåtts av att han omkring två månader

tidigare omplacerats från befattningen som chef för

bolagets postavdelning med ansvar för allmän kontorsservice

m.m. till ett okvalificerat arbete hos bolaget.

Tvisten i målet gäller huruvida bolaget haft laga skäl för

avskedandet. HTF har gjort gällande att så inte är fallet

och att ICA Väst därför ådragit sig skyldighet att utge

skadestånd till K.W.. Skadeståndsyrkandena har

grundats i första hand på att bolaget inte ens haft saklig

grund för uppsägning av honom samt i andra hand på att det

i vart fall inte förelegat skäl att med omedelbar verkan

skilja honom från anställningen genom ett avskedande. HAO

och ICA Väst har i första hand helt bestritt bifall till

den talan som HTF sålunda grundat på avskedandet.

Bevisningen

På HTF:s begäran har K.W. hörts under

sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med

ombudsmännen hos HTF B.D. och B.H.,

ordföranden i HTF-klubben vid ICA Väst L.B.,

försäljaren hos Rank Xerox M.B., lagerchefen hos ICA

Väst B.S. och avdelningschefen hos bolaget B.P..

På arbetsgivarparternas begäran har

vittnesförhör hållits med ICA Västs personalchef E.R.,

bolagets logistikchef L.E., delägaren i

PPC Sveschö AB M.H. och försäljaren hos Canon

P.G.. På båda sidors begäran har vittnesförhör

hållits med administrative chefen hos ICA Specialvaror AB

T.O., tidigare chef för ICA Västs enhet i Kungälv.

Vidare har från båda sidor förebringats skriftlig

bevisning.

Något om betydelsen av omplaceringen

Två särskilda frågor som är tvistiga mellan parterna är

dels i vad mån ICA Väst till stöd för avskedandet av K.W.

åberopat samma omständigheter som lades till grund

för beslutet att omplacera honom, dels om detta beslut

avskurit bolaget från rätt att lägga dessa omständigheter

till grund även för avskedandet. Beträffande den sistnämnda

frågan skall här endast framhållas följande.

Av ett omplaceringsbeslut följer inte någon formell verkan

i angivet hänseende. En annan sak är att en arbetsgivare,

som under åberopande av vissa till en arbetstagare

personligen hänförliga omständigheter omplacerat denne,

inte torde med framgång kunna åberopa enbart samma

omständigheter till stöd för att därefter säga upp eller

avskeda arbetstagaren (här bortses då från att

arbetsgivaren redan på grund av den s.k. tvåmånadersregeln,

tidigare månadsregeln, i anställningsskyddslagen kan han

förlorat rätten att grunda en uppsägning eller ett

avskedande på ifrågavarande omständigheter). Genom

omplaceringen har ju visats att en sådan kunnat ske och av

arbetsgivaren bedömts som en tillräcklig åtgärd.

För det fall emellertid, att det efter omplaceringen

tillkommer eller framkommer ytterligare till arbetstagaren

personligen hänförliga omständigheter som kan tala för en

uppsägning eller ett avskedande, får vid bedömningen av det

berättigade i en sådan åtgärd givetvis vägas in även de

omständigheter som föranlett omplaceringen. Frågan blir

därvid, vilken betydelse som dessa skall tillmätas med

hänsyn till den tidigare omplaceringen. Denna kan få den

verkan att ifrågavarande omständigheter får anses ha

förlorat i betydelse med hänsyn till bl.a. den ändring av

arbetstagarens ställning och arbetsuppgifter som följt av

omplaceringen. I andra situationer kan omplaceringen

däremot få i princip samma betydelse som en föregående

varning e.d., exempelvis så att en upprepning av likartade

förseelser kan föranleda en strängare bedömning därför att

arbetstagaren inte tagit rättelse ens efter en omplacering.

Allt beror sålunda på förhållandena i det enskilda fallet.

Avskedandefrågan

När det gäller följande av arbetsgivarparterna till stöd

för avskedandet åberopade omständigheter – nämligen

attesteringen av den felaktiga fakturan från Rank Xerox,

inköpen och hanteringen av vissa kläder, händelserna med

den elektriska sabelsågen, hanteringen av vissa bolaget

tillhöriga mattor samt försäljningarna av viss egendom till

Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen – finner

arbetsdomstolen att arbetsgivarparterna med den i målet

framlagda utredningen inte förmått styrka att K.W.

gjort sig skyldig till något som kan tillmätas betydelse

för bedömningen av avskedandefrågan. På dessa punkter har

K.W. lämnat uppgifter och förklaringar som inte

har vederlagts.

Det bör tilläggas att omständigheterna kring inköpen och

hanteringen av kläderna samt kring hans fynd av sabelsågen,

sedan denna efterfrågats, visserligen framstår som

märkliga. Vad avser kläderna kan emellertid mot K.W:s

uppgifter inte anses visat annat än att inköpen

skett för postavdelningens räkning i enlighet med en praxis

beträffande typen av kläder, som han tillämpat som chef för

avdelningen och haft skäl att uppfatta som accepterad av

ledningen vid enheten i Kungälv. Inte heller är mot hans

uppgifter styrkt att han kan lastas för att vissa av de

inköpta kläderna, enligt vad arbetsgivarparterna har

uppgett, inte kunnat återfinnas eller på annat sätt

redovisas. Beträffande sabelsågen ger utredningen i målet i

vart fall inte tillräckligt stöd för den slutsats som

arbetsgivarparterna velat dra av K.W:s handlande i

anslutning till att sågen efterfrågades och påträffades,

nämligen att han under någon tid olovligen rubbat bolagets

besittning till sågen.

I målet är utrett att K.W. på hösten 1991 för ICA

Västs räkning tecknade tre avtal med Rank Xerox om

förhyrning av sammanlagt åtta fotokopieringsmaskiner. Rank

Xerox företräddes därvid av M.B. och vid i vart fall

ett tillfälle av försäljningschefen I-L.N.. Det

först träffade avtalet ingicks den 5 september 1991 och

avsåg sex Rank Xerox-maskiner som levererades till ICA Väst

den 1 oktober 1991. De ersatte då sex kopieringsmaskiner av

märket Gestetner, som bolaget leasat genom Nordic Finans

AB. Tre av dessa Gestetner-maskiner såldes sedermera av

K.W. för hans egen räkning till ICA Hindåsen, till

Sun-Flex Datamiljö AB och till en i målet icke namngiven

privatperson. K.W. tillgodogjorde sig ostridigt

betalningen för den maskin som såldes till ICA Hindåsen,

5 000 kr, och för den maskin som såldes till en

privatperson för ett i målet okänt pris. Sun-Flex erlade

däremot – trots att K.W. gett anvisning om

betalning till honom personligen – betalningen för den av

Sun-Flex köpta maskinen, 4 000 kr, till ICA Väst. På två av

maskinerna hade K.W. låtit utföra service innan de

såldes. Serviceföretaget tillställde ICA Väst sina fakturor

avseende dessa servicearbeten. Fakturorna attesterades i

april 1992 av K.W. och betalades därefter av ICA

Väst. Närmare sex månader efter attesteringen – den

1 oktober 1992 – inbetalade K.W. till ICA Väst ett

belopp motsvarande det som sålunda hade erlagts av bolaget

på grund av de nämnda fakturorna. Han använde därvid större

delen av de pengar som han uppburit genom försäljningen av

Gestetner-maskinen till ICA Hindåsen.

Arbetsgivarparterna har riktat ett flertal anmärkningar mot

K.W. för det sätt på vilket han skötte själva

upphandlingen av hyresavtalen med Rank Xerox. De har

sålunda gjort gällande att han därvid åsidosatt sin

skyldighet att tillvarata ICA Västs intressen genom att

göra en bristfällig analys av behovet av att byta ut

Gestetner-maskinerna, genom att underlåta att begära offert

även från andra leverantörer än Rank Xerox och genom att

godta för ICA Väst oförmånliga ekonomiska villkor enligt

avtalen med Rank Xerox. Samtliga dessa påståenden har

bestritts av HTF och K.W..

Arbetsdomstolen finner för sin del inte erforderligt att

närmare gå in på dessa frågor. Enligt vad som framgått av

den relativt omfattande utredningen i denna del kan de i

olika hänseenden med fog bli föremål för skilda

bedömningar. Så mycket kan visserligen konstateras, som att

ICA Väst otvivelaktigt fått betala en icke oväsentligt

högre hyra för själva maskinerna än som bort kunna utverkas

för en kund som ICA Väst. Det har emellertid inte visats

att K.W. godtagit dessa hyresvillkor mot bättre

vetande, så att därav skulle kunna dras slutsatsen att han

medvetet skadat bolaget. De förhållanden som rör själva

upphandlingen måste därför anses ha genom omplaceringen

förlorat sin betydelse för bedömningen av det berättigade i

avskedandet av honom, eftersom han genom omplaceringen

fråntogs alla uppgifter avseende upphandling.

Vad härefter angår K.W:s försäljning av tre av de

utbytta Gestetner-maskinerna skall till en början anmärkas

följande. Enligt det den 5 september 1991 tecknade

hyresavtalet avseende sex Rank Xerox-maskiner löste Rank

Xerox – som saken har uttryckts i målet – hos Nordic Finans

AB restvärdet hos de sex Gestetner-maskiner som den

1 oktober 1991 byttes ut mot Rank Xerox-maskinerna.

Lösenbeloppet uppgick ostridigt till 124 220 kr.

Utredningen visar att Rank Xerox enligt hyresavtalen av ICA

Väst tog ut full ersättning för nämnda lösenbelopp genom

ett pålägg på hyran för Rank Xerox-maskinerna. Av M.B:s

vittnesmål har framgått att man hos Rank Xerox

ursprungligen avsåg att forsla bort och skrota alla de sex

utbytta Gestetner-maskinerna. Ostridigt är emellertid att

tre av dessa maskiner på begäran av K.W. aldrig

omhändertogs av Rank Xerox, utan sedermera såldes av K.W.

för hans egen räkning i enlighet med vad som

tidigare översiktligt har redovisats.

Rörande vad som i detta sammanhang förekom mellan K.W.

och företrädare för Rank Xerox har K.W.

berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad HTF har

anfört i sin sakframställning. Han har sålunda uppgett att

han, sedan hyresavtalet den 5 september 1991 undertecknats

vid ett sammanträffande mellan honom och M.B. jämte

I-L.N., plötsligt slogs av frågan vad Rank Xerox

tänkte göra med Gestetner-maskinerna. Han hade därför

frågat M.B. och I-L.N. om detta och fått

svaret att maskinerna skulle bli "bojsänken" eller kastas i

en container. Han tyckte att detta var synd och frågade

därför, om inte han i stället kunde få de tre mindre

maskinerna; de större var enligt hans mening alltför slitna

för att vara användbara. Han hade fått ett jakande svar och

ansåg att maskinerna därmed hade blivit hans.

M.B. har uppgett att, såvitt han minns, K.W.

vid sammanträffandet den 5 september 1991 frågade

vad som skulle hända med de inlösta Gestetner-maskinerna

och av I-L.N. fick svaret att de skulle bli

"bojsänken", dvs. skrotas, men att inget mer sades om

maskinerna vid detta tillfälle. M.B. hade först ett

par veckor senare kontaktats av Rank Xerox

leveransavdelning och fått veta att man vid hämtningen av

Gestetner-maskiner hos ICA Väst hade lämnat kvar två eller

tre maskiner därför att kunden önskat det. Därefter hade

M.B. ringt upp K.W. eller vice versa, och

vid telefonsamtalet hade K.W. frågat om Rank Xerox

kunde låta de ej avhämtade maskinerna stå kvar. Möjligen

hade han frågat om "han" kunde få dem eller om "ICA" kunde

få dem. M.B. var mycket glad över att ha fått ICA

Väst som kund. Han gick därför med på vad K.W.

sålunda önskade, trots att Rank Xerox policy var att inte

låta inlösta konkurrentmaskiner stå kvar och fylla ett

behov. För M.B. var det självklart att det var ICA

Väst som skulle få behålla maskinerna, inte K.W.

personligen. Eftersom M.B. hela tiden såg K.W.

som företrädare för ICA Väst är det dock möjligt

att han kan ha sagt något sådant som "det är klart att du

får maskinerna".

K.W:s och M.B:s uppgifter går sålunda

delvis isär. Arbetsdomstolen har inte grund för att sätta

tilltro till den enes uppgifter framför den andres. Med

hänsyn därtill lägger domstolen K.W:s egen version

av vad som hände till grund för bedömningen.

Domstolen utgår alltså från att K.W. formulerat

sin fråga så, att den gällde om han kunde få tre av

Gestetner-maskinerna – något som för övrigt inte direkt

motsägs av vad M.B. har uppgett – och att han fick

ett jakande svar på denna fråga. I sammanhanget uppträdde

K.W. emellertid i sin tjänst hos ICA Väst och som

företrädare för bolaget, varför det i och för sig är

naturligt om Rank Xerox företrädare vid sitt jakande svar

utgick från att frågan gällde om ICA Väst kunde få behålla

ifrågavarande maskiner. Domstolen vill framhålla att det

sålunda saknas anledning till antagande att någon

företrädare för Rank Xerox gjort sig skyldig till

bestickning (jfr 17 kap. 7 och 17 §§ brottsbalken).

När det gäller bedömningen av K.W:s egen

uppfattning och fortsatta handlande finner domstolen inte

anledning att ta ställning till frågan, om K.W.

verkligen utgått från att han personligen fick de tre

Gestetner-maskinerna som gåva av Rank Xerox. För den

händelse att detta verkligen var hans uppfattning, kan det

dock knappast råda tvekan om att han vid tillfället gjorde

sig skyldig till mutbrott i form av tagande av otillbörlig

belöning för sin tjänsteutövning. Oavsett hur det förhållit

sig i nu berört hänseende kan enligt domstolens mening

emellertid slås fast, att K.W. inte kan ha

föreställt sig att det var förenligt med hans anställning

hos ICA Väst att han personligen tillägnade sig de

ifrågavarande maskinerna. Genom utredningen i målet är

sålunda ställt utom allt tvivel att han var medveten om att

ICA Väst faktiskt själv betalade avlösningen av kontraktet

avseende Gestetner-maskinerna. Redan mot den bakgrunden

måste han ha insett, att han inte utan särskilt tillstånd

från ICA Västs sida själv kunde lägga beslag på maskinerna

och sedan göra affärer med dem för egen vinning. Påståendet

att han därvidlag handlat i god tro måste således lämnas

utan allt avseende. Hans förfarande att vid försäljningen

av en av maskinerna till ICA Hindåsen sanningslöst utfärda

kvitto i ICA Västs namn får i sammanhanget ses som för-

svårande för honom.

K.W:s hantering av de två fakturor som avsåg

service på två av de Gestetner-maskiner som han sedermera

sålde måste enligt domstolens mening ses mot bakgrund av

hans handlande i övrigt avseende maskinerna. Hans

attestering av fakturorna för betalning av ICA Väst, trots

att de avsåg maskiner som han avsåg att sälja för egen

räkning, är redan i och för sig en synnerligen

anmärkningsvärd åtgärd som innefattat ett allvarligt

missbruk av K.W:s förtroendeställning. Härtill

kommer det faktum att han inte förrän omkring ett halvår

senare – sedan han fått klart för sig att affärerna med

Rank Xerox var föremål för bolagets undersökningar –

betalade in fakturabeloppen till bolaget. Huruvida K.W.

ursprungligen haft för avsikt att låta bolaget

slutligt stå för ifrågavarande kostnad kan lämnas öppet.

Det är tillräckligt att konstatera att omständigheterna

uppenbarligen gett bolaget goda skäl för misstanke att så

varit fallet.

På motsvarande sätt bedömer arbetsdomstolen K.W:s

hantering av betalningen för det "tryckeriarbete" som han

med ICA Väst tillhörigt material utförde åt ICA-handlaren

J.O.. Härvidlag framgår av utredningen att J.O.

fick betala till K.W. personligen och fick ett av

denne personligen utställt kvitto, daterat i september

1992. Det är uppenbart att detta förfarande inneburit att

de medel som rätteligen tillhört ICA Väst därmed hamnat

helt utanför bolagets kontroll. Pengarna inbetalades till

ICA Väst först den 22 februari 1993, sedan K.W.

hade underrättats om det tilltänkta avskedandet. Han har

inte lämnat någon rimligen godtagbar förklaring till denna

tidsutdräkt mellan J.O:s betalning och sin egen in-

betalning till bolaget.

Enligt arbetsdomstolens mening har redan K.W:s

handlande med avseende på de tre Gestetner-maskinerna och

hans attestering av de båda servicefakturorna för betalning

av ICA Väst inneburit att han visat sådan oredlighet mot

bolaget som inte kan tålas i ett anställningsförhållande.

Härtill kommer att bolaget i enlighet med det anförda getts

starkt fog för att misstänka att K.W. haft för

avsikt att slutligt låta bolaget svara för den kostnad som

följde av servicefakturorna och att själv behålla de pengar

som han mottagit av J.O.. Av utredningen framgår att

man hos bolaget fått kännedom om de nu berörda

omständigheterna först efter omplaceringen av K.W..

Omplaceringen saknar även i övrigt betydelse för

bedömningen från anställningsskyddssynpunkt av hans nu

ifrågavarande handlande, eftersom detta är av sådan natur

att det varit ägnat att omintetgöra bolagets förtroende för

honom som anställd i bolagets tjänst över huvud taget.

Handlandet har vidare inneburit ett så grovt åsidosättande

av K.W:s förpliktelser mot bolaget som hans

arbetsgivare, att bolaget haft rätt att med omedelbar

verkan skilja honom från anställningen genom avskedande.

Med den nu gjorda bedömningen saknar domstolen anledning

att ingå på prövning av de omständigheter som

arbetsgivarparterna i övrigt har velat lägga K.W.

till last.

HTF:s talan skall alltså avslås såvitt den grundats på

avskedandet av K.W..

Yrkandet om ränta på övertidsersättning

HTF:s yrkande i fråga om ränta på beloppet 2 978 kr

avseende övertidsersättning har medgetts och skall därför

bifallas.

Rättegångskostnader

Vad HTF har vunnit är av så ringa betydelse, att förbundet

när det gäller rättegångskostnaderna är att betrakta som

helt förlorande part. Det föreligger inte skäl att förordna

att vardera partssidan skall bära sina egna kostnader. HTF

skall följaktligen förpliktas att ersätta

arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader.

Arbetsgivarparterna har därvidlag yrkat ersättning med

sammanlagt 416 740 kr. Härav utgör 254 000 kr arvode till

rättegångsombudet L.A. avseende arbete under 127

timmar à 2 000 kr.

I det totala beloppet ingår även 120 000 kr i lönekostnader

och konsultarvoden, som ICA Väst har yrkat ersättning för

samt motiverat och specificerat enligt följande. E.R.

och J.K. har med anledning av

rättegången nödgats utföra annat arbete än de annars skulle

ha gjort, motsvarande en lönekostnad för ICA Väst om

35 000 kr för var och en av dem. Vidare har ICA Väst ersatt

P.G. och M.H. för konsultation med

25 000 kr för var och en av dem.

Slutligen ingår i det av arbetsgivarparterna yrkade

totalbeloppet kostnader avseende vittnesinställelser samt

rese- och traktamentskostnader.

HTF har förklarat sig kunna vitsorda skäligheten endast av

vad som fordrats i ersättning för vittnesinställelser samt

rese- och traktamentskostnader.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

I 18 kap. 8 § rättegångsbalken föreskrivs bl.a. att

ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara

kostnaden för rättegångens förberedande och talans

utförande jämte arvode till ombud, såvitt kostnaden

skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens

rätt. Ersättning skall även utgå för partens arbete och

tidsspillan i anledning av rättegången.

Vid en skälighetsbedömning i enlighet med det sagda finner

domstolen att arbetsgivarparterna inte bör tillerkännas

högre ersättning för ombudsarvode än 150 000 kr. Skälig

ersättning för E.R:s och J.K:s arbete

med anledning av rättegången kan inte anses överstiga

10 000 kr för var och en av dem. ICA Västs konsultationer

med P.G. och M.H. har såvitt visats

inte varit av sådan betydelse för målet, att kostnaderna

för dessa konsultationer kan anses ha varit skäligen

påkallade för tillvaratagande av ICA Västs rätt.

Domslut

1. ICA Partihandel Väst AB förpliktas att till K.W.

utge ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet

2 978 kr från den 3 augusti 1993 till den 25 oktober 1993.

2. Handelstjänstemannaförbundets talan i övrigt avslås.

3. Handelstjänstemannaförbundet förpliktas

a) att till HAO Handelsarbetsgivarna och ICA Partihandel

Väst AB utge ersättning för rättegångskostnader med

tillhopa etthundranittiotvåtusensjuhundrafyrtio

(192 740) kr, varav 150 000 kr utgör ombudsarvode, jämte

ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från

dagen för denna dom tills betalning sker, samt

b) att därutöver till ICA Partihandel Väst AB utge

ersättning för rättegångskostnader med tjugotusen

(20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen

för denna dom tills betalning sker.

Dom 1994-08-31, målnummer A-196-1993

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Ulla Erlandsson, Palle Landin, Ulf E. Nilsson, Ola Bengtson, Göte Larsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson