Arbetsdomstolen referat AD 1994 nr 62

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1994 nr 62
Domsnummer
1994-62
Målnummer
A-146-1993
Avgörandedatum
1994-04-20
Rubrik
Enligt ett mellan Fastighetsanställdas Förbund och Arbetsgivarorganisationen KAB ingånget kollektivavtal om tidlön för fastighetsarbete gäller bl.a. att arbetsgivaren har rätt att kräva s.k. förstadagsintyg och att anvisa läkare. Vidare innehåller avtalet en bestämmelse om att arbetsgivaren inte är skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren "ej styrkt att arbetsförmågan nedsatts med sjukintyg när sådant krävts". Fråga om en arbetstagare som av arbetsgivaren anvisats en läkare men som till styrkande av att frånvaro beror på sjukdom företer ett intyg från en annan läkare än den anvisade enligt kollektivavtalet har rätt till sjuklön.

Parter:

Fastighetsanställdas Förbund; Arbetsgivarorganisationen KAB; Stiftelsen Väsbyhem

Nr 62

Fastighetsanställdas Förbund

mot

Arbetsgivarorganisationen KAB och Stiftelsen Väsbyhem i Upplands Väsby.

Mellan Fastighetsanställdas Förbund (förbundet) och Arbetsgivarorganisationen KAB (KAB) gäller kollektivavtal om tidlön för fastighetsarbete (avtal nr 12).

Stiftelsen Väsbyhem (Väsbyhem) är medlem i KAB. A-M.N. är medlem i förbundet och anställd av stiftelsen som lokalvårdare.

Parterna tvistar om huruvida avtal nr 12 innebär att A-M.N. har rätt till sjuklön från Väsbyhem för tiden den 18 december 1992 – den 1 januari 1993. Väsbyhem hade utnyttjat sin avtalsenliga möjlighet att anvisa läkare för A-M.N., men A-M.N. kontaktade inte den anvisade läkaren. För att styrka att hon under tidsperioden ifråga på grund av sjukdom var förhindrad att arbeta, lämnade hon i stället till Väsbyhem ett intyg som utfärdats av en annan läkare. Enligt arbetsgivarparterna har A-M.N. därför inte rätt till sjuklön från Väsbyhem. Förbundet menar det motsatta.

Avtal nr 12 slöts den 17 juni 1992 för att gälla från den 1 april samma år till den 31 mars 1993. Det innehåller bland annat följande bestämmelser.

 

§ 13 Frånvaro på grund av sjukdom havandeskap m.m.

Sjukdom … – läkarintyg: Arbetstagare ska från och med sjunde dagen efter dagen för sjukanmälan styrka sjukdomen med intyg från läkare eller tandläkare, vilket utvisar att arbetsförmåga är nedsatt samt sjukperiodens längd.

Om arbetsgivaren så begär ska arbetstagaren styrka sjukdomen med intyg av läkare eller tandläkare från tidigare dag.

Intyget behöver inte innehålla närmare uppgift om vilken sjukdom arbetstagaren lider av.

Arbetsgivaren har rätt att anvisa läkare. Kostnaden för begärt intyg vid kortare sjukledighet än 8 dagar ska ersättas av arbetsgivaren i den mån detsamma inte   bestritts eller bort bestridas av försäkringskassa.

SJUKLÖN Sjuklön utges enligt lag under den första dag  arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande 13 kalenderdagarna i sjukperioden med nedan angivna ändringar och tillägg.

……….

– inskränkningar i rätten till sjuklön: Arbetsgivaren är inte skyldig att utge sjuklön om  arbetstagaren – ej styrkt att arbetsförmågan nedsatts med sjukintyg när sådant krävts, eller – ådragit sig sjukdom vid uppsåtligt brott som han dömts för genom dom som vunnit laga kraft, eller – medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående något förhållande som är av betydelse för rätten till sjuklön.

Arbetsgivaren är inte heller skyldig att utge sjuklön innan arbetstagaren inkommit med sjukförsäkran.

……….

Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen ålägger Väsbyhem att till A-M.N. betala sjuklön med 4 389 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 januari 1993 tills full betalning sker.

Väsbyhem och KAB har bestritt yrkandet men vitsordat beräkningen av vad som yrkats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Avtal nr 12 omfattar mellan 12 000 och 15 000 medlemmar i förbundet.

A-M.N. var tjänstledig för studier under höstterminen 1992. Meningen var att hon skulle gå i tjänst under jullovet. Då hade hon dock värk i skuldrorna, vilket hindrade henne från att utföra det städarbete hon vanligen utför i sin anställning som lokalvårdare hos Väsbyhem. Hon anmälde till Väsbyhem att hon var sjuk och styrkte detta med ett intyg från läkaren B.K.. Intyget utvisade att hon på grund av värk i skuldrorna var sjukskriven fr.o.m. den 18 december 1992 t.o.m. den 11 januari 1993 och att värken medförde att hon inte kunde städa.

Den 22 december 1992 meddelades hon per brev att Väsbyhem avsåg att göra tjänstledighetsavdrag på lönen för den tid sjukskrivningen avsåg. Väsbyhem ansåg, enligt brevet, att hennes frånvaro var olovlig. Anledningen till den bedömningen var att Väsbyhem i november 1991 hade begärt av A-M.N. att hon vid eventuell sjukdom skulle lämna s.k. förstadagsintyg från företagsläkaren vid Väsbyhälsan.

A-M.N. hade tidigare besökt Väsbyhälsan och funnit att hon inte hade förtroende för läkaren där. Hon hade t.o.m. anmält honom till ansvarsnämnden. Detta var anledningen till att hon denna gång hade valt att i stället gå till B.K., som inte var anställd hos Väsbyhälsan. Försäkringskassan har, vad gäller 15:e sjukdagen och följande, godkänt B.K:s intyg.

Förbundet anser att avtal nr 12 inte ger stöd för Väsbyhems tolkning att arbetsgivaren inte behöver betala sjuklön om arbetstagaren inte har uppfyllt ett krav från arbetsgivaren på intyg från särskilt anvisad läkare. En historisk tillbakablick på de aktuella avtalsbestämmelsernas tillkomst ger stöd åt förbundets uppfattning.

Rätten för arbetstagare att få ersättning vid sjukfrånvaro är en social rättighet som funnits länge. Regler om sjukdom och läkarintyg finns i många kollektivavtal. I avtalen mellan förbundet och KAB har sådana regler funnits i vart fall sedan 1970-talet. Avtalstexterna var i detta avseende lika från 1970-talet fram till 1988. När 1991 års avtal slöts bytte man en del rubriker och gjorde vissa omflyttningar av stycken i texten.

Fr.o.m. den 1 mars 1986 t.o.m. den 31 januari 1988 gällde ett motsvarande avtal med beteckningen avtal nr 9 mellan parterna. Dess bestämmelser om sjukdom och läkarintyg hade oförändrade överförts dit från tidigare avtal ända sedan mitten av 1970-talet. I dess § 13 med rubriken Frånvaro på grund av sjukdom finns inledningsvis två avsnitt med underrubrikerna Anmälan om sjukdom respektive Läkarintyg. I det förstnämnda avsnittet stadgas att arbetstagare är skyldig att snarast göra anmälan om sjukdom till arbetsgivaren samt senare – om arbetsgivaren så begär – styrka frånvaron med intyg från försäkringskassan. I det andra avsnittet återfinns följande bestämmelser. Om arbetsgivaren så fordrar är arbetstagare skyldig att genom uppvisande av läkarintyg styrka sjukdomen. I den mån intyget ej ersätts av försäkringskassan betalas detta av arbetsgivaren. Bestämmelsen om läkarintyg i avtal nr 9 fyllde syftet att ge underlag för bedömning av om frånvaron var lovlig eller inte.

Avtal nr 9 följdes av avtal nr 10 med giltighetstid fr.o.m. den 1 februari 1988 t.o.m. den 31 januari 1989. I avtal nr 10 infördes i § 13 regler om sjuklön. Arbetsgivaren skulle nämligen nu betala 10 % av lönen när en arbetstagare var sjuk, medan försäkringskassan skulle svara för återstående 90 %. De två underrubrikerna Anmälan om sjukdom och Läkarintyg kvarstod. I avsnittet Anmälan om sjukdom gjordes den ändringen att bestämmelsen om arbetstagarens skyldighet att på begäran styrka frånvaro med intyg från försäkringskassan togs bort. Avsnittet kom således att handla endast om arbetstagarens skyldighet att anmäla sjukdom. Avsnittet Läkarintyg delades upp i två stycken. Det första stycket kom att inledas med bestämmelsen, motsvarande vad som också i avtal nr 9 inledde avsnittet, att arbetstagaren på begäran skall styrka sjukdomen med läkarintyg eller annat intyg. Till detta lades att intyget skall utvisa att arbetsoförmåga föreligger samt sjukperiodens längd. I det andra stycket under samma underrubrik står det som första mening att arbetsgivare har rätt att anvisa läkare. I andra meningen anges det att kostnaden för begärt intyg vid kortare sjukledighet än åtta dagar skall ersättas av arbetsgivaren, i den mån detsamma inte bestritts eller bort bestridas av försäkringskassa. Den meningen är ungefär densamma som andra meningen under samma underrubrik i avtal nr 9.

Vid avtalsförhandlingen 1988 var parterna överens om att de regler om läkarintyg, som infördes i avtal nr 10, innebar att arbetsgivaren fick rätt att begära läkarintyg från första sjukdagen – s.k. förstadagsintyg. Arbetsgivaren fick också rätt att anvisa läkare. Detta hängde delvis ihop. Om arbetsgivaren ville ha ett förstadagsintyg, så fick han också anvisa läkare. I annat fall kunde det bli problem för arbetstagaren att få tag på en läkare redan första dagen.

Bestämmelserna om förstadagsintyg och anvisad läkare infördes med tanke i första hand på de arbetstagare som har missbruksproblem av olika slag. Arbetsgivaren ville på så sätt få bättre kontroll på den kategorin. Enligt arbetsgivarsidan var det också ett problem, som nämndes i sammanhanget, att vissa läkare skrev ut intyg lite väl lättvindigt. Förbundet accepterade arbetsgivarsidans önskemål, men ställde krav på att arbetsgivaren skulle stå för kostnaden för förstadagsintyg och intyg från anvisad läkare.

I avtal nr 10 § 13 finns ett avsnitt med underrubriken Inskränkningar i rätten till sjuklön. Där anges två situationer i vilka arbetsgivaren inte är skyldig att betala sjuklön. Om arbetstagaren har fått sina sjukförmåner nedsatta enligt lagen om allmän försäkring, skall arbetsgivaren reducera sjuklönen i motsvarande mån. Har arbetstagaren skadats vid olycksfall under förvärvsarbete för annan arbetsgivare eller i samband med egen rörelse är arbetsgivaren över huvud taget inte skyldig att betala sjuklön. Avsaknad av läkarintyg från läkare – anvisad eller inte – nämns inte som en omständighet som kan leda till att arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön inskränks.

En arbetstagare som påstår att han är sjuk måste visa att han verkligen är sjuk för att få rätt till sjuklön. Men rätten till sjuklön är inte beroende av att han visar intyg från en anvisad läkare. När avtalet slöts hade parterna den synen, att om försäkringskassan accepterade intyg från en läkare så fick också arbetsgivaren godta intyg från den läkaren som bevis för att orsaken till arbetstagarens frånvaro var sjukdom. Arbetsgivaren var således skyldig att betala sjuklön om ett sådant intyg företeddes. Den sjuklön arbetsgivaren skulle betala var ju ett komplement till ersättningen från försäkringskassan och avsåg samma tidsperiod.

I april 1991 kom regeringens proposition med förslag till sjuklönelag. Sedan förslaget antagits av riksdagen tog parterna i november 1991 på arbetsgivarsidans initiativ upp förhandlingar om att göra konsekvensändringar i avtalet. Sjuklönelagen innebär att arbetsgivaren skall betala sjuklön till arbetstagaren för de första 14 sjukdagarna. För att få sjuklön skall arbetstagaren anmäla till arbetsgivaren att han är sjuk. Från sjunde sjukdagen måste arbetstagaren styrka sjukdomen med läkarintyg. Lagen är i huvudsak tvingande till arbetstagarens förmån. Vissa regler får dock frångås genom centralt träffade kollektivavtal, bl.a. 8 § andra stycket som handlar om arbetstagarens skyldighet att lämna läkarintyg från sjunde sjukdagen och 9 § om skriftlig försäkran från arbetstagaren. Avtal som härutöver inskränker arbetstagarens rättigheter enligt sjuklönelagen är ogiltiga i den del inskränkningen görs.

I avtal nr 12 är § 13 omarbetad i förhållande till vad som gällde enligt avtal nr 10. Under rubriken Sjukdom finns ett första avsnitt som nu har fått underrubriken "- anmälan om frånvaro". Det avsnittet innehåller samma text som motsvarande avsnitt i avtal nr 10. Därefter följer ett avsnitt med underrubriken Bristande sjukanmälan. Texten i det avsnittet är ny och saknar motsvarighet i avtal nr 10. Den motsvarar 8 § första stycket sjuklönelagen. Nästa underrubrik är "- sjukförsäkran". Här står att arbetstagaren skriftligen skall försäkra att han varit sjuk och i vilken omfattning hans arbetsförmåga varit nedsatt på grund av sjukdom, att arbetsgivaren kan besluta om befrielse från denna skyldighet och att försäkran inte behöver innehålla någon närmare uppgift om sjukdomen. Förutom stadgandet om att arbetsgivaren kan befria från skyldigheten att lämna sjukförsäkran överensstämmer bestämmelsen helt med 9 § första och andra meningarna sjuklönelagen.

Underrubriken "- läkarintyg" omfattar fyra stycken. Det första av dem är hämtat ur 8 § andra stycket första meningen sjuklönelagen med en viss omskrivning. I lagen står det att arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön endast om arbetstagaren styrker med läkarintyg eller tandläkarintyg att hans arbetsförmåga var nedsatt under frånvaron. Det stadgandet har dock ingen motsvarighet i avtalets avsnitt om läkarintyg utan i dess avsnitt om inskränkningar i rätten till sjuklön. Det andra stycket i avsnittet om läkarintyg innehåller ny text, men innebär ingen förändring i sak om man jämför med avtal nr 10. Även enligt det avtalet hade arbetsgivaren möjlighet att begära läkarintyg redan från första dagen. Avsnittets tredje stycke är hämtat från 8 § andra stycket. andra meningen sjuklönelagen. Det fjärde stycket är direkt överfört från avtal nr 10.

I avtal nr 12 finns också ett avsnitt med underrubriken "- inskränkningar i rätten till sjuklön". Det innehåller beskrivningar av fyra olika situationer då arbetsgivaren inte är skyldig att betala sjuklön. Alla har sin motsvarighet i sjuklönelagen. I första strecksatsen anges, att arbetsgivaren inte är skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren ej styrkt att arbetsförmågan nedsatts med sjukintyg när sådant krävts. Det stadgandet motsvaras av 8 § andra stycket sjuklönelagen. De följande i avsnittet beskrivna situationerna motsvaras av 5 § p. 1, 5 § p. 2 och 9 § sista meningen i sjuklönelagen.

Vad som står i avsnittet om inskränkningar i rätten till sjuklön, första strecksatsen, skall läsas tillsammans med de två första styckena i avsnittet om läkarintyg, som beskriver arbetstagarens skyldigheter. Om arbetstagaren inte visar upp sådant intyg som där nämns, dvs. sjundedagsintyg eller intyg från tidigare dag om sådant begärts, så är arbetsgivaren inte skyldig att betala sjuklön. Men det finns ingen koppling mellan arbetsgivarens rätt att anvisa läkare och bestämmelserna om inskränkning i rätten till sjuklön. En tolkning enligt KAB:s och Väsbyhems uppfattning i målet är orimlig och möjligen dessutom oförenlig med lagens gränser för parternas avtalsfrihet. Att tolkningen är orimlig förstår man om man ställer sig frågan vad en arbetstagare egentligen skall göra om han inte i rätt tid får tag i den läkare som anvisats, t.ex. för att han själv är bortrest på semester när sjukdomsfallet inträffar. En sådan ordning som KAB:s och Väsbyhems tolkning skulle innebära finns för övrigt inte i något jämförbart kollektivavtal. I stället måste det vara så att regeln i fjärde stycket i avsnittet om läkarintyg är helt fristående. I 1988 års avtal fanns ingen koppling mellan rätten till sjuklön och intyg från anvisad läkare. De ändringar som sedan gjordes för att anpassa avtalet till sjuklönelagen innebar inte heller att ett sådant samband tillskapades.

Avtal nr 10 från 1988 gav inte arbetsgivaren rätt att neka att betala sjuklön bara för att arbetstagaren visade läkarintyg från annan än anvisad läkare. Vad som står i sjuklönelagen är att arbetstagaren skall styrka nedsättning av arbetsförmågan med läkarintyg efter sjunde sjukdagen. Enligt 10 § sjuklönelagen kan försäkringskassan, om det finns särskilda skäl, ålägga arbetstagaren att styrka nedsättningen av arbetsförmågan fr.o.m. en tidigare dag. Eftersom arbetsgivaren redan i 1988 års avtal hade fått rätt att begära förstadagsintyg fick han behålla den rätten, vilket förtydligades i avtalet. Däremot var det aldrig tal om att rätten till sjuklön skulle vara beroende av att arbetstagaren gick till anvisad läkare. Det nämndes aldrig från arbetsgivarsidan att dess förslag skulle innebära någon materiell förändring gentemot vad som gällt sedan 1988. Arbetsgivarsidan borde ha nämnt sin avsikt och inte utgått från att materiella förändringar kunde åstadkommas genom redigeringar och omdisponeringar i det gällande avtalet. De åsyftade ändringarna var nämligen mycket betungande för de enskilda arbetstagarna. Förbundets företrädare vid avtalsförhandlingarna skulle inte ha accepterat ändringsförslagen om KAB:s företrädare då hade klargjort vilken innebörd de ville ge dem. Alla ändringar som skedde när avtalet anpassades till sjuklönelagen var enligt förbundets uppfattning att hänföra till uttryckliga regler i den lagen.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande. Om arbetsgivaren anvisar läkare och arbetstagaren går till denne är arbetsgivaren skyldig att betala intyget. Däremot är rätten till sjuklön inte beroende av att arbetstagaren visar intyg från just anvisad läkare. En sådan tolkning finns det inget stöd för i själva avtalstexten. När avtalet slöts tillkännagav KAB inte sin avsikt att åstadkomma en materiell förändring av vad som tidigare hade gällt, trots att det ålåg KAB att göra det. En avtalstolkning i enlighet med den uppfattning KAB och Väsbyhem har hävdat i målet skulle få orimliga konsekvenser för berörda arbetstagare. Även intyg från annan läkare som visar att arbetsförmågan är nedsatt måste enligt förbundets mening ge rätt till sjuklön. Som förbundet ser det är den omtvistade avtalsbestämmelsen ingen materiell reglering av rätten till sjuklön. I kollektivavtal för andra avtalsområden inom LO finns liknande bestämmelser, uppbyggda i överensstämmelse med den tolkning förbundet hävdar i detta mål. Däremot saknas i dem bestämmelser som är uppbyggda efter den tolkning arbetsgivarparterna här gör gällande.

KAB och Väsbyhem

KAB och Väsbyhem vitsordar vad förbundet anfört om de bakomliggande sakomständigheterna.

Vad förbundet anfört om tidigare avtal mellan parterna vitsordas i huvudsak. KAB och Väsbyhem menar dock att redan avtal nr 9 gav arbetsgivaren rätt att begära förstadagsintyg.

I avtal nr 12 framgår arbetsgivarens rätt att begära förstadagsintyg av § 13, avsnittet om läkarintyg, st. 2. Arbetsgivarens rätt att anvisa läkare framgår av samma avsnitt st. 4. Parterna är ense om att en arbetstagare som inte lämnar förstadagsintyg när sådant begärs inte heller har rätt till sjuklön. Om arbetstagaren lämnar förstadagsintyg från en läkare som inte har anvisats av arbetsgivaren, utgår, enligt KAB:s och Väsbyhems uppfattning, sjuklön endast om arbetsgivaren inte har anvisat någon läkare. Har arbetsgivaren anvisat läkare och arbetstagaren ändå lämnar intyg endast från annan läkare så är, enligt KAB och Väsbyhem, arbetsgivaren inte skyldig att betala sjuklön. Detta gick avtalsparterna mycket noga igenom vid förhandlingarna i november 1991.

Avtal nr 12 skiljer sig inte från de tidigare enbart på så sätt att det anpassats till sjuklönelagen. Bestämmelsen i första strecksatsen i avsnittet om inskränkningar i rätten till sjuklön är t.ex. en materiell regel som avviker från sjuklönelagens bestämmelser.

I början av december 1991 skickade KAB ut ett cirkulär till sina medlemmar, KAB-cirkulär 4/91. Det var undertecknat av G.F., som var behörig att sluta kollektivavtal för KAB, och skrevs av M.K.l i direkt anslutning till de just avslutade avtalsförhandlingarna. Under rubriken Inskränkningar i rätten till sjuklön i cirkuläret angavs följande. "Om arbetsgivaren krävt sjukintyg från första sjukdagen, av anvisad läkare (exempelvis företagshälsovården), och arbetstagaren inte kan uppvisa något läkarintyg eller uppvisar läkarintyg från annan läkare, behöver arbetsgivaren inte betala ut någon sjuklön överhuvudtaget. Frånvaron räknas då som olovlig frånvaro och lämpligen göres tjänstledighetsavdrag för frånvarotiden." Detta visar att parterna vid avtalstidpunkten hade den uppfattning som nu är KAB:s och Väsbyhems i målet. I vart fall styrker det att KAB då hade den uppfattningen.

Vid all avtalstolkning är utgångspunkten den gemensamma partsavsikten. Bevisningen i målet tyder på att denna avsikt överensstämde med den uppfattning KAB och Väsbyhem nu hävdar i målet.

Om domstolen inte skulle finna den påstådda gemensamma partsavsikten styrkt, så får avtalets ordalydelse betydelse. I detta fall är ordalydelsen dock inte särskilt klar, utan kan tolkas i enlighet med båda de motstridiga uppfattningar som förekommer i målet.

Därför måste också en ändamålstolkning göras. KAB och Väsbyhem menar att den omtvistade regeln innebär att arbetsgivare inte behöver betala sjuklön till arbetstagare som inte styrker sjukfrånvaro med intyg från anvisad läkare. De menar vidare att regeln tillfördes avtalet för att förhindra att sjuklön betalas ut till arbetstagare som är frånvarande av andra orsaker än sjukdom. Enligt KAB och Väsbyhem är en sådan regel skälig och rimlig. Arbetsgivarens ostridiga rätt att anvisa läkare skulle fullständigt hänga i luften om detta inte var ändamålet med bestämmelsen. Om den i stället, som förbundet hävdar, endast skulle vara en ordningsregel så innebär det att en arbetstagare som bryter däremot, skulle anses begå kollektivavtalsbrott och kunna åläggas skadeståndsansvar i förhållande till sin arbetsgivare.

KAB och Väsbyhem delar inte förbundets mening om vilken praxis som gäller i liknande kollektivavtal.

Domskäl

Tvisten rör två bestämmelser i avtal nr 12 och deras förhållande till varandra. Båda bestämmelserna återfinns i § 13 om frånvaro på grund av sjukdom, havandeskap m.m. I ett avsnitt om läkarintyg föreskrivs att arbetsgivaren har rätt att anvisa läkare och i ett avsnitt om inskränkningar i rätten till sjuklön föreskrivs att arbetsgivaren inte är skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren ej har "styrkt att arbetsförmågan nedsatts med sjukintyg när sådant krävts". KAB och Väsbyhem menar att de båda stadgandena har samband med varandra och att avtalet innebär att arbetsgivaren inte är skyldig att betala sjuklön till en arbetstagare som, likt A-M.N., till styrkande av att arbetsförmågan är nedsatt lämnar sjukintyg från annan läkare än den som anvisats. Förbundet menar att bestämmelserna är fristående från varandra och att avtalet inte innebär att arbetsgivaren befrias från skyldigheten att betala sjuklön bara för att arbetstagaren väljer att styrka nedsättningen av arbetsförmågan med intyg från annan läkare än den som arbetsgivaren har anvisat.

KAB och Väsbyhem har i första hand till stöd för sin uppfattning om hur avtalet skall tolkas hävdat att parternas gemensamma avsikt vid avtalets ingående var densamma som den KAB och Väsbyhem nu hävdar i målet. Förbundet har bestritt att någon sådan gemensam partsavsikt funnits.

Bestämmelsen om arbetsgivarens rätt att anvisa läkare infördes 1988 i det motsvarande avtal som då gällde mellan parterna, avtal nr 10. Avsnittet om inskränkningar i rätten till sjuklön infördes samtidigt. Den omtvistade bestämmelsen i samma avsnitt tillfördes avtalet efter förhandlingar i november 1991. Frågan är därför om avtalsparterna i november 1991 gemensamt avsåg att avtala i enlighet med den inställning KAB och Väsbyhem har hävdat i målet.

På förbundets begäran har vittnesförhör hållits med L.O., som i egenskap av ombudsman vid förbundet hade ansvar för avtalen med KAB under hela 1980-talet och fram till september 1992 då han pensionerades. Vidare har på förbundets begäran vittnesförhör hållits med W.J., som sedan 1991 är avtalssekreterare vid förbundet. På begäran av KAB och Väsbyhem har vittnesförhör hållits med M.K.l, som numera är förhandlingsdirektör vid KAB och som vid tiden för förhandlingarna i november 1991 var förhandlare där. De tre vittnena deltog alla i de nyss nämnda avtalsförhandlingarna. KAB och Väsbyhem har också åberopat innehållet i KAB:s interna informationsblad, KAB-cirkulär 4/91.

L.O. har uppgett följande. Han deltog även i avtalsförhandlingarna 1988 som ledde till att arbetsgivarens rätt att anvisa läkare infördes. Båda parter hade ett intresse i detta. Förbundet ansåg att det ibland var svårt för arbetstagare att få tag i en läkare snabbt nog för att kunna uppfylla arbetsgivarens krav på förstadagsintyg. Detta problem skulle undanröjas om arbetsgivaren anvisade läkare och betalade kostnaden för intyget. KAB hade intresse av att ge arbetsgivarna bättre möjlighet att kontrollera frånvaroorsak för missbrukande arbetstagare och såg också ett problem däri att det fanns möjlighet för arbetstagare att köpa osanna intyg från ovederhäftiga läkare. KAB tog initiativ till avtalsförhandlingarna 1991 med anledning av att sjuklönelagen beslutats. Vad parterna faktiskt gjorde under förhandlingarna var att de i erforderlig utsträckning anpassade avtalstexten efter den nya lagens bestämmelser. Det var inga svåra förhandlingar. Han minns inte att de diskuterade någon koppling mellan intyg från anvisad läkare och rätten till sjuklön. Om de hade fört en sådan diskussion borde han ha kommit ihåg det. Han har själv aldrig ifrågasatt arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön när arbetstagaren lämnat sjukintyg.

W.J. har uppgett följande. Förhandlingarna 1991 påbörjades på KAB:s initiativ och syftet var att anpassa avtalet till sjuklönelagen. Diskussionerna handlade mest om hur detta skulle kunna göras så att resultatet blev lättläst och tydligt. Det sades inte uttryckligen att det förändrade avtalet skulle kunna innebära att arbetstagaren gick miste om sjuklön om han inte lämnade intyg från den läkare som arbetsgivaren anvisat. Hade KAB framfört en sådan uppfattning skulle han ha motsatt sig förslaget.

M.K.l har uppgett följande. Förhandlingarna 1991 rörde främst tre frågor, nämligen frågan om arbetstagaren skulle vara skyldig att uppge vilken sjukdom som var orsak till frånvaron, frågan om hur månadslönebegreppet skulle definieras och frågan om förstadagsintyg. När det gällde den första frågan vann förbundet gehör för sin ståndpunkt som innebar att arbetstagare inte skulle vara skyldiga att närmare redogöra för sjukdomsorsaken. Ifråga om månadslönebegreppet enades parterna snabbt och lätt. Beträffande förstadagsintyg blev det KAB:s inställning som parterna slutligen enades om. Vid förhandlingen redogjorde han tydligt för KAB:s förslag till första strecksats i avsnittet om inskränkningar i rätten till sjuklön. Det gjorde han eftersom han befarade att förbundets företrädare skulle invända att sjuklönelagen inte gav utrymme för parterna att fritt avtala i enlighet med förslaget. Han var spänd på vad L.O. skulle säga om den föreslagna möjligheten för arbetsgivarna att inskränka rätten till sjuklön. Men han fick ingen reaktion alls på förslaget. Det var han som författade KAB-cirkulär nr 4/91. Det gjorde han i direkt anslutning till förhandlingarna. Han har uppfattat det som helt okontroversiellt mellan parterna att ingen sjuklön skall utgå till en arbetstagare som inte lämnar intyg från anvisad läkare. Såvitt han vet har de aldrig diskuterat denna fråga. Han kan inte erinra sig om han under förhandlingarna sade att innebörden i förslaget var att sjuklön inte skulle utgå till en arbetstagare som inte lämnar intyg från anvisad läkare.

I KAB-cirkulär nr 4/91 informeras om att en arbetsgivare som har anvisat läkare inte behöver betala sjuklön till en arbetstagare som uppvisar intyg från annan läkare.

Av utredningen framgår visserligen att KAB vid avtalsförhandlingarna i november 1991 avsåg att med ändringarna i avtalet uppnå ett sådant avtalsinnehåll som beskrevs i KAB-cirkulär nr 4/91 och som KAB och Väsbyhem nu hävdar i målet. Utredningen ger däremot inget stöd för att också förbundet hade den avsikten. Arbetsdomstolen kommer därför till slutsatsen att någon gemensam partsavsikt inte visats föreligga.

Sedan det konstaterats att ingen gemensam partsavsikt är visad inställer sig frågan om bestämmelsernas ordalydelse ger någon ledning vid tolkningen av dem. Förbundet har uppfattningen att ordalydelsen inte ger något som helst stöd åt den tolkning KAB och Väsbyhem förespråkar. KAB och Väsbyhem å sin sida medger att bestämmelsernas ordalydelse ger utrymme för båda de tolkningar som förekommer i målet. Arbetsdomstolen kan för sin del inte finna att avtalets ordalydelse ger något så påtagligt stöd för den ena eller andra tolkningen att ordalydelsen kan läggas till grund för avgörandet.

Frågan är då vem som bör bära ansvaret för att avtalsbestämmelserna är oklara. Arbetsdomstolen gör därvidlag följande överväganden. Den första strecksatsen i avsnittet om inskränkningar i rätten till sjuklön infördes efter förhandlingar som KAB tog initiativ till i det uttalade syftet att anpassa avtalet efter den nya sjuklönelagen. KAB utformade den text som sedan kom att tagas in i avtalet och hade då avsikten att inskränka den rätt till sjuklön som tillkom arbetstagarna enligt sjuklönelagen. Att något sådant åsyftades gav inte KAB uttryckligen till känna. Den i detta mål väsentliga frågan, nämligen frågan om en arbetstagare som uppvisade läkarintyg från annan läkare än den av arbetsgivaren anvisade skulle förlora rätten till sjuklön, berördes såvitt framgår av utredningen inte alls under förhandlingarna. Förklaringen till detta synes vara att KAB:s företrädare hade uppfattningen att frågan inte behövde diskuteras, eftersom det enligt hans mening var okontroversiellt mellan parterna att sjuklön inte skulle utgå till arbetstagare som inte lämnar intyg från anvisad läkare. KAB:s företrädare konstaterade endast att förbundets företrädare oväntat nog över huvud taget inte reagerade på förslaget. Ett avtal med sådan innebörd som det KAB avsåg att införa skulle kunna innebära en avsevärd belastning för en del arbetstagare. Arbetsdomstolen anser därför att KAB vid förhandlingen borde ha gjort tydligt för förbundet vilken avsikt man hade med förslaget, särskilt med tanke på att KAB avsåg att med utnyttjande av sjuklönelagens dispositiva regler inskränka den rätt till sjuklön som lagen ger. Eftersom KAB inte förklarade sin avsikt, bör bestämmelserna tolkas i enlighet med förbundets uppfattning.

Tilläggas bör att vad parterna anfört om innehållet i andra kollektivavtal inte förändrar den nu gjorda bedömningen. Båda partssidorna torde kunna visa på kollektivavtal som överensstämmer med deras ståndpunkter i målet. Otvivelaktigt finns det dock kollektivavtal som måste förstås så att en arbetstagare som företer ett intyg från annan läkare än den av arbetsgivaren anvisade inte förlorar rätten till sjuklön. En annan sak är att arbetsgivarens skyldighet att betala för intyget bortfaller i ett sådant fall.

Till följd av ovan redovisade bedömningar skall Väsbyhem åläggas att betala sjuklön till A-M.N. med det belopp som yrkats och vitsordats av arbetsgivarsidan samt att ersätta förbundet för rättegångskostnader med yrkat och vitsordat belopp.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ålägger Stiftelsen Väsbyhem att till A-M.N. betala sjuklön med fyratusentrehundraåttionio (4 389) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 januari 1993 tills full betalning sker.

2. Arbetsgivarorganisationen KAB och Stiftelsen Väsbyhem skall med hälften vardera ersätta Fastighetsanställdas förbund för rättegångskostnader med femtiofemtusenåttahundratolv (55 812) kr 50 öre, varav 54 725 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker. I det förstnämnda beloppet ingår mervärdeskatt med 11 162 kr 50 öre.

Dom 1994-04-20, målnummer A-146-1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Margit Strandberg, Lennart Hörnlund, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Inge Janerus och Christer Pettersson (ombudsman i Svenska Metallindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Gertrud Forkman

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

M.K.l har i sin vittnesutsaga redovisat hur KAB:s förslag till nya sjuklönebestämmelser utformades, vilket syfte arbetsgivarsidan ville uppnå med dessa, hur han gick igenom förslaget med L.O. och uttryckligen redogjorde för konsekvenserna av de olika bestämmelserna samt att några reaktioner inte framfördes beträffande förslaget till den nu omtvistade bestämmelsen. Mot denna redogörelse skall ställas de – sett i relation till M.K:s beskrivning – mera vaga och allmänt hållna uppgifterna från L.O. och W.J. om vilka frågor som diskuterades under förhandlingarna. Härtill kommer det cirkulär med kommentarer till de nya sjuklönereglerna som M.K. skrev i direkt samband med förhandlingarna och i vilket redovisades bl.a. innebörden av bestämmelserna om läkarintyg. Information av detta slag till medlemsföretagen grundas av självklara skäl på att KAB då inte hyste någon tvekan om att innebörden av bestämmelsen i fråga var ostridig mellan parterna.

Mot denna bakgrund anser jag att käromålet skall ogillas.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.