Arbetsdomstolen referat AD 1995 nr 133

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1995 nr 133
Domsnummer
1995-133
Målnummer
A-7-1995
Avgörandedatum
1995-10-25
Rubrik
Fråga om en avdelningsföreståndare som arbetat vid en vårdcentral avstängts från arbetet i strid mot kollektivavtal och senare avskedats utan laga grund eller i vart fall förflyttats i strid mot avtalet genom att omplaceras till en tjänst som sjuksköterska.
Lagrum
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Vårdförbundet SHSTF; Västerbottens läns landsting

Nr 133

Vårdförbundet SHSTF

mot

Västerbottens läns landsting i Umeå.

 

BAKGRUND

Mellan parterna gäller kollektivavtal, bl.a. Allmänna bestämmelser (AB). Vid tiden för tvisten i det föreliggande målet gällde AB 89.

AB 89 innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 6 Allmänna åligganden

1. Arbetstagare har att utföra de arbetsuppgifter som framgår av för honom gällande anställningsavtal, och de åligganden i övrigt, som är förenade med anställningen. Om behov föreligger – – – jour och beredskap.

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskan.

– – – – –

§ 10 Avstängning m m

1. Arbetstagare kan på grund av förseelse tillfälligt försättas ur tjänstgöring av arbetsgivaren.

2. Är arbetstagare på sannolika skäl misstänkt för eller beträds med svårare fel eller försummelse i anställningen eller brott som kan medföra fängelse eller svårare förseelse utom anställningen, äger arbetsgivaren i avvaktan på ärendets avgörande avstänga arbetstagaren från tjänstgöring.

Avstängning får ske för högst 30 kalenderdagar i sänder. Har utredning angående förseelse upptagits av polis- eller åklagarmyndighet, gäller dock avstängningen intill dessa beslut i åtalsfrågan eller lagakraftägande dom föreligger.

3. Föreligger eljest vägande skäl att avstänga arbetstagare äger arbetsgivaren besluta därom för högst 30 kalenderdagar i sänder.

– – – – –

G.L., som är född år 1938, är medlem i Vårdförbundet SHSTF. Den 4 oktober 1993 återkom hon efter en sjukskrivningsperiod och semester till sitt arbete som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen i Burträsk och hade då ett samtal med sin närmaste chef. Parterna är oense om vad som förekom vid detta samtal och därefter. Förbundet har påstått att G.L. denna dag blev avstängd från sitt arbete i strid mot § 10 punkt 3 i kollektivavtalet och att avstängningen pågått i vart fall fram till den 21 mars 1994, då tjänsten som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen drogs in. Den 27 juni 1994 beslutade landstinget att omplacera G.L. till en tjänst som sjuksköterska på geriatriska kliniken vid Skellefteå lasarett. Enligt förbundet har landstinget med detta beslut avskedat G.L. i strid mot 18 § lagen om anställningsskydd eller i vart fall förflyttat henne i strid mot § 6 1 mom. andra stycket i kollektivavtalet.

YRKANDEN

Förbundet har mot bakgrund av dessa påståenden yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta landstinget att för brott mot AB 89 § 10 punkt 3 utge allmänt skadestånd med 30 000 kr till G.L. och med 15 000 kr till förbundet. Vårdförbundet har vidare yrkat att arbetsdomstolen i första hand skall ogiltigförklara avskedandet av G.L. samt förplikta landstinget att utge allmänt skadestånd med 60 000 kr till G.L. och i andra hand förplikta landstinget att för brott mot AB 89 § 6 andra stycket utge allmänt skadestånd till G.L. med 30 000 kr och till förbundet med 15 000 kr. På samtliga belopp har vårdförbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen att utgå från dagen för delgivning av stämning, den 23 januari 1995, till dess betalning sker.

Landstinget har bestritt vårdförbundets talan men vitsordat fordrad ränta i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

Vårdförbundet SHSTF

G.L. erhöll år 1958 en statlig anställning som mentalskötare. Efter genomgången sjuksköterskeutbildning anställdes hon som sjuksköterska i landstinget år 1972. År 1978 anställdes hon som avdelningsföreståndare med administrativa uppgifter vid vårdcentralen i Burträsk. G.L. var på grund av sjukdom och semester frånvarande från sitt arbete vid vårdcentralen under sommaren 1993 och fram till den 4 oktober 1993. Under sin frånvaro tjänstgjorde hon ändock i viss utsträckning och fullföljde ett arbete som hon hade deltagit i med anledning av en om- och tillbyggnad av vårdcentralen.

När G.L. återkom till sitt arbete meddelade vårdcentralens chef S-E.Å. att han ville tala med henne efter lunchavbrottet. G.L. och S-E.Å. sammanträffade på dennes tjänsterum kl. 13.00 och det uppkom meningsskiljaktigheter mellan dem under samtalet. Sammanträffandet slutade med att S-E.Å. beordrade hem G.L.; hon skulle därefter inte infinna sig mer på sin arbetsplats. G.L. fullgjorde sina arbetsuppgifter för dagen och gick sedan hem vid arbetstidens slut. Eftersom hon var osäker på vad hon skulle göra ringde hon nästa morgon till U.A., som är landstingets förhandlingschef i sjukvårdsdistriktet, och hörde sig för. U.A. vidimerade att hon inte skulle gå till sitt arbete utan stanna hemma. G.L. har sedan dess inte återgått i arbete.

Efter telefonsamtalet med U.A. hörde G.L. inget ifrån sin arbetsgivare. Efter två veckor kontaktade hon förbundet och den 25 oktober 1993 tog förbundets ombudsman R.H. i sin tur kontakt med U.A. per telefon. Av de anteckningar som R.H. förde under samtalet med denne framgår att S-E.Å. hade gjort gällande att det fanns vissa problem med G.L.. Under telefonsamtalet sade U.A. inte något om att det fanns en tjänstledighetsansökan från G.L.. Såväl G.L. som R.H. uppfattade situationen så att G.L. var avstängd från sitt arbete och att hon inte fick återgå i tjänst.

Varken G.L. eller förbundet accepterade att hon var avstängd. Först i november 1993 meddelade U.A. att G.L. inte var avstängd utan att hon var tjänstledig tills vidare med bibehållen lön. U.A. hänvisade till en ansökan om tjänstledighet som G.L. skulle ha lämnat in, men landstinget kunde då inte visa denna ansökan. När R.H. vid ett senare tillfälle var på förhandling i landstingshuset träffade han S-A.S. som är personalchef i Skellefteå sjukvårdsdistrikt. S-A.S. hade med sig G.L:s tjänstledighetsansökan och visade upp den för R.H., som dock inte fick någon kopia.

Den 20 januari 1994 sammanträffade R.H., G.L., S-A.S. och U.A. för att reda ut förhållandena. Vid sammanträffandet åberopade landstinget återigen G.L:s tjänstledighetsansökan. R.H. sade då att problemet därmed var löst: G.L. kunde ta tillbaka sin ansökan och börja arbeta igen. S-A.S. accepterade emellertid inte detta. Som skäl uppgav han bl.a. att S-E.Å. inte skulle godta att G.L. återgick till sitt arbete.

Den tjänstledighetsansökan som landstinget åberopade uppfyller inte de krav som man normalt ställer på en ledighetsansökan. I G.L:s tjänstledighetsansökan saknas uppgift om när ansökan är utskriven och vilken tid ansökan avser. Inte heller har orsaken till ledigheten angetts. Tjänstledighetsansökan är ofullständig och enligt de rutiner som finns inom landstinget borde ansökan ha återlämnats till G.L. för komplettering.

Den 21 mars 1994 hölls en medbestämmandeförhandling om genomförandet av en ny organisation inom primärvården och införandet av ett husläkarsystem i Skellefteå sjukvårdsdistrikt. Av protokollet från förhandlingen framgår att parterna var överens om att de inte skulle förhandla om husläkargruppernas bemanning. I sjukvårdsdistriktet fanns tidigare tretton tjänster som avdelningsföreståndare. Efter reformen är det bara tjänsten som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen i Burträsk som har dragits in. Något motiv för att tjänsten drogs in har inte angetts. Det har inte heller utretts vilken besparing och vilka konsekvenser i övrigt som indragningen medförde. I hela landstinget är det fortfarande bara vårdcentralen i Burträsk som saknar en avdelningsföreståndare. Det fanns ingen annan anledning för landstinget att dra in tjänsten än att man ville förhindra att G.L. återgick i tjänst. G.L:s tjänst drogs formellt in den 21 mars 1994. Hon skulle i vart fall fram till denna dag ha kunnat återgå till sitt arbete som avdelningsföreståndare i Burträsk.

Vid en förhandling med förbundet den 27 juni 1994 föreslog landstinget att G.L. skulle omplaceras till en tjänst som sjuksköterska vid geriatriska kliniken på Skellefteå lasarett. Förbundet hade emellertid en annan uppfattning och någon enighet kunde inte uppnås. Samma dag beslutade landstinget att omplacera G.L.. Beslutet har följande lydelse.

P g a omorganisation (genom övergången till husläkar/familjeläkarsystemet) omplaceras (personnummer uteslutet) G.L. – avdelningsföreståndare vid Burträsk vårdcentral – till befattning som sjuksköterska (heltid) vid Geriatriska kliniken, avd 26, Skellefteå lasarett, fr o m 1994-07-04.

Fr o m samma datum avbryts L:s pågående tjänstledighet.

Förbundet utnyttjade sitt tolkningsföreträde och G.L. tjänstgör därför inte vid kliniken.

Med tjänstgöringen i Skellefteå skulle G.L. nödgas lämna sin gamla arbetsgemenskap. I sitt arbete som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen hade G.L. sådana arbetsuppgifter som normalt åvilar en avdelningsföreståndare. Hon hade en annan ställning, andra arbetstider, andra arbetsuppgifter och en annan tjänstgöringsförläggning än vad hon skulle ha fått vid den geriatriska kliniken. Vid vårdcentralen hade hon både administrativa och medicinska uppgifter. Som sjuksköterska vid kliniken skulle hon inte ha några administrativa uppgifter. Patientgruppen på kliniken var en helt annan än den som förekommer på en vårdcentral. Som avdelningsföreståndare hade G.L. kontorsarbetstid och arbetade från måndag till fredag. Vid lasarettet skulle G.L. arbeta enligt ett löpande schema och tjänstgöra även på kvällar och helger. Hennes löneutveckling skulle på sikt bli försämrad. Avståndet mellan Skellefteå och Burträsk är fyra mil. Det skulle alltså bli fråga om en märkbar geografisk förflyttning. De allmänna kommunikationerna är dåliga. Bussen till Skellefteå avgår bara tre gånger per dag under vardagarna och två gånger per dag på lördagar och söndagar. Tjänstgöringsschemat går därför inte att kombinera med allmänna kommunikationsmedel.

Grunden för förbundets talan kan sammanfattas enligt följande.

G.L. har den 4 oktober 1993 blivit hemskickad från sin arbetsplats och landstingets förhandlingschef har därefter vidimerat att hon inte skulle återgå i tjänst. Landstingets förfarande innebar att G.L. blev avstängd, vilket varken hon eller förbundet accepterat. Avstängningen har pågått i vart fall fram till den 21 mars 1994, då hennes tjänst som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen drogs in. Landstinget har mot G.L:s vilja beslutat att hon skulle vara tjänstledig på obestämd tid och vägrat henne att återgå i tjänst. Genom sitt handlande har landstinget brutit mot § 10 punkt 3 i AB 89.

Skillnaden mellan tjänsten som avdelningsföreståndare med administrativa uppgifter och tjänsten som sjuksköterska vid geriatriska kliniken är så stor och skulle så i grunden ändra G.L:s arbetsförhållanden att fråga i praktiken är om en helt annan anställning. Omplaceringen måste därför bedömas som ett avskedande som strider mot anställningsskyddslagen. Skulle arbetsdomstolen finna att det ligger inom G.L:s anställningsavtal som avdelningsföreståndare att fullgöra arbetsuppgifterna vid geriatriska kliniken, finns det inte sådana vägande skäl som avses i kollektivavtalets § 6 1 mom. andra stycket för den stadigvarande förflyttning som landstinget beslutat om mot hennes vilja.

Landstinget

Det vitsordas att G.L. blev avdelningsföreståndare med administrativa uppgifter vid vårdcentralen i Burträsk år 1978. S-E.Å. tillträdde som chef för vårdcentralen någon gång i början av 1990-talet. Efter en tid uppstod en diskussion mellan honom och G.L. som handlade om hennes handlingsmönster och roll som avdelningsföreståndare. S-E.Å. hade flera samtal med G.L.. Samtalen handlade bl.a. om den attityd som G.L. hade mot sina arbetskamrater och mot patienterna. De talade också om ledarskapsfrågor. I maj 1993 skedde en upptrappning av de meningsskiljaktigheter som förelåg och stödresurser utifrån sattes in för att komma till rätta med de problem som fanns runt G.L.. I början av hösten 1993 träffades en överenskommelse mellan S-E.Å. och G.L. där det gjordes klart för G.L. vad som förväntades av henne som avdelningsföreståndare.

G.L. var under sommaren och hösten 1993 frånvarande en längre period på grund av sjukskrivning och semester. Hon återkom i tjänst den 4 oktober 1993. Den första tjänstgöringsdagen bokade S-E.Å. in ett samtal med G.L. på sitt tjänsterum. De träffades och S-E.Å. gick igenom de problem som hade förevarit. Han framförde också synpunkter på hennes fortsatta arbete.

Bakom S-E.Å:s samtal med G.L. låg den husläkarreform som då planerades. Arbetet med denna planering var vid denna tid i full gång. Husläkarsystemet byggde på tanken att en eller flera läkare åtog sig att vara husläkare på en vårdcentral. Läkarna kunde antingen vara anställda av landstinget eller privatläkare. Systemet skulle ge husläkarna en mycket självständig roll och de kunde med några få undantag själva bestämma vilken personal de behövde i sin verksamhet. Det enda åtagande som husläkarna hade mot landstinget var att det skulle finnas ett visst antal distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. Landstinget har också ett utvidgat husläkaransvar avseende barn och mödravård. G.L:s tjänst som avdelningsföreståndare bestod till 95 procent av rent administrativa arbetsuppgifter. Den resterande delen bestod av medicinska uppgifter. Husläkarna vid vårdcentralen i Burträsk enades om att dela på de arbetsuppgifter som ingick i avdelningsföreståndartjänsten. Andra lösningar valdes vid andra vårdcentraler. Vid vårdcentralen i Erikslid, som ligger inom samma sjukvårdsdistrikt, valde husläkarna i stället att dra in underskötersketjänsten. Beslutet att dra in tjänsten som avdelningsföreståndare i Burträsk var föranlett av besparings-och organisationsförändringskrav och hade inget med G.L. som person att göra.

Vid sammanträffandet den 4 oktober 1993 blev S-E.Å. och G.L. muntligen överens om att G.L. tills vidare skulle vara tjänstledig för studier. Avsikten var att G.L. skulle vara ledig fram till dess att den nya husläkarorganisationen var genomförd, vilket var preliminärt bestämt till den 1 april 1994. Under samtalet nämndes aldrig begreppet avstängning. När S-E.Å. och G.L. skildes åt efter mötet var S-E.Å. i den fulla förvissningen om att de hade träffat en muntlig överenskommelse med det nyssnämnda innehållet. Efter mötet fortsatte S-E.Å. med sina arbetsuppgifter för dagen och G.L. gick hem.

När S-E.Å. på morgonen den 5 oktober 1995 kom till sitt tjänsterum låg en tjänstledighetsansökan från G.L. på hans skrivbord. Ledighetsansökan var undertecknad av henne. Hon hade också kryssat i att hon skall ha rätt till bibehållen lön. S-E.Å. godkände hennes ansökan och beslutade om tjänstledighet. Han såg ansökan som en bekräftelse på den muntliga överenskommelse som de hade träffat dagen innan. Någon personlig kontakt har sedan den 4 oktober 1993 inte förekommit dem emellan. G.L. har aldrig till S-E.Å. framfört något önskemål att få gå tillbaka till sin tjänst. Däremot har S-E.Å. vid upprepade tillfällen på sitt skrivbord funnit tjänstgöringsrapporter undertecknade av G.L. och vid ett tillfälle också en ledighetsansökan från henne avseende utbildning. Denna sistnämnda ansökan avsåg tiden den 27-29 oktober 1993 och gällde ledighet för deltagande i en av landstinget anordnad utbildning för avdelningsföreståndare. G.L. har erhållit ersättning för dessa dagar. Om G.L. hade varit avstängd från sitt arbete, hade hon inte haft någon anledning att ansöka om denna speciella ledighet.

Den 5 oktober 1993 blev U.A. kontaktad av G.L. per telefon. G.L. var mycket orolig och berättade att hon hade problem i sina kontakter med S-E.Å.. G.L. sade att hon var orolig för att hon var uppsagd. Vid denna tid kände U.A. inte till G.L:s ledighetsansökan. U.A. försökte lugna G.L. som var mycket upprörd vid samtalet. Någon diskussion om avstängning förekom inte. Efter telefonsamtalet kontaktade U.A. S-E.Å. och fick av honom besked om att G.L. hade givit in en ledighetsansökan och att hennes ansökan hade beviljats. Efter någon vecka kontaktade U.A. R.H.. U.A. berättade vad som hade inträffat på vårdcentralen. Någon diskussion om avstängning förekom inte under det telefonsamtalet.

Till följd av husläkarsystemets införande och hårda besparingskrav blev över 200 personer inom Skellefteå sjukvårdsdistrikt omplacerade. Sammanlagt 40-50 tjänster avvecklades inom primärvården. Den 20 januari 1994 hade S-A.S., som är t.f. personalchef, R.H., U.A. och G.L. en överläggning där parterna gemensamt försökte hitta en lösning för hennes del. Vid mötet framförde landstinget ett erbjudande till G.L. om omplacering till ett projekt angående rehabiliteringsinsatser för äldre. Därefter framförde landstinget ett erbjudande om en sjukskötersketjänst vid geriatriska kliniken vid Skellefteå lasarett. På G.L:s egen begäran undersökte dessutom landstinget möjligheten att ordna en omplacering till Umeå sjukhus. G.L. erbjöds också en tjänst där som dag- eller nattsköterska vid medicinkliniken. G.L. avböjde emellertid alla de förslag som landstinget framförde.

Den 21 mars 1994 hölls det en MBL-förhandling om organisation m.m. för primärvård och husläkarsystem m.m. Efter förhandlingen var det formellt klart att avdelningsföreståndartjänsten inte skulle finnas kvar vid vårdcentralen i Burträsk. Parterna var vid förhandlingen överens om att man inte skulle förhandla om husläkargruppernas bemanning. Detta skall ses mot bakgrund av att förhandlingar om husläkarsystemet skulle hållas den 27 juni 1994.

Vid förhandlingen den 27 juni föreslog landstinget att G.L. skulle omplaceras till en tjänst som sjuksköterska vid geriatriska kliniken vid Skellefteå lasarett. Någon enighet om omplaceringen kunde inte nås. Samma dag beslutade landstinget att omplacera G.L.. Tjänsten som sjuksköterska vid lasarettet borde ha passat G.L. bra. Hon fyllde kompetenskraven för tjänsten. Avdelning 26 är inte en psykiatrisk klinik utan en avdelning där äldre dementa personer vårdas. Det var inte möjligt för landstinget att placera G.L. på en tjänst närmare Burträsk än den i Skellefteå. Möjligheten att omplacera G.L. till en avdelningsföretåndartjänst var obefintlig.

Begreppet avstängning har aldrig nämnts av någon av landstingets representanter i detta ärende. Någon avstängning har heller aldrig ägt rum och landstinget har inte brutit mot § 10 i kollektivavtalet. De beordrade arbetsuppgifterna vid geriatriska kliniken ligger inom ramen för G.L:s anställningsavtal som avdelningsföreståndare. Arbetsuppgifterna innebär inte en sådan förändring av arbetsuppgifterna att omplaceringen kan ses som ett avskedande. Något brott mot lagen om anställningsskydd har därför inte ägt rum. G.L. har stadigvarande förflyttats mot sin vilja, men landstinget har haft vägande skäl för förflyttningen. En omorganisation av verksamheten vid vårdcentralen hade ägt rum för att uppnå besparingskrav och rationaliseringsvinster. Landstinget hade uttömt sina resurser att omplacera G.L. till en tjänst som hon kunnat acceptera. Något brott mot § 6 andra stycket i kollektivavtalet föreligger således inte.

Om arbetsdomstolen skulle finna att arbetet som sjuksköterska vid den geriatriska kliniken i Skellefteå inte legat inom ramen för G.L:s anställningsavtal, vitsordar landstinget att fråga varit om ett avskedande.

DOMSKÄL

Bakgrund

G.L. har sedan år 1978 arbetat som avdelningsföreståndare med administrativa uppgifter vid vårdcentralen i Burträsk. Denna vårdcentral hör till Skellefteå sjukvårdsdistrikt inom Västerbottens läns landsting. Den 4 oktober 1993 hade hon ett samtal med vårdcentralens chef, överläkaren S-E.Å.. Efter detta samtal har G.L. inte utfört något arbete vid vårdcentralen. Det är ostridigt att hennes tjänst som avdelningsföreståndare formellt drogs in i mars 1994 och att landstinget den 27 juni 1994 beslutade att omplacera henne till en befattning som sjuksköterska på heltid vid geriatriska kliniken, avd. 26, på Skellefteå lasarett. Tvisten i målet gäller om landstinget i strid mot kollektivavtalet har avstängt och senare utan laga stöd avskedat alternativt i strid mot kollektivavtalet förflyttat G.L. från hennes anställning.

Vid huvudförhandlingen har G.L. hörts under sanningsförsäkran. På förbundets begäran har vidare vittnesförhör hållits med förbundets ombudsman R.H. och förhör upplysningsvis med L.S. som är sjuksköterska vid geriatriska kliniken, avd. 26, på Skellefteå lasarett. På landstingets begäran har hållits vittnesförhör med chefsöverläkaren S-E.Å., förhandlingschefen vid Skellefteå sjukvårdsdistrikt U.A. och sjukvårdsdistriktets t.f. personalchef S-A.S..

Har G.L. avstängts från sin anställning?

Enligt vårdförbundet har G.L. avstängts från sitt arbete vid vårdcentralen i Burträsk i samband med ett samtal som hon hade den 4 oktober 1993 med sin närmaste chef, S-E.Å., och denna avstängning har pågått i vart fall fram till den 21 mars 1994 då det formell stod klart att hennes tjänst som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen inte längre skulle finnas kvar. Avstängningen har enligt förbundet stridit mot § 10 i AB 89 och på den grunden har förbundet yrkat att landstinget skall förpliktas att betala allmänt skadestånd till G.L. och förbundet.

Landstinget har bestritt att man brutit mot kollektivavtalet och har åberopat att G.L. på egen begäran beviljats tjänstledighet med full lön från den 4 oktober 1993 och att denna tjänstledighet varade fram till dess att hon den 27 juni 1994 omplacerades till geriatriska kliniken i Skellefteå för tjänstgöring som sjuksköterska. Landstinget har till stöd för detta påstående åberopat bl.a. en skriftlig ansökan om tjänstledighet, undertecknad av G.L..

G.L. har under förhöret i arbetsdomstolen berättat bl.a. följande. Hon har alltid haft ett gott samarbete med S-E.Å.. Den 4 oktober 1993 återkom hon i arbete efter en tids sjukledighet och semester. Hon och S-E.Å. sammanträffade då och de gick igenom den omorganisation som skulle ske när husläkarreformen genomfördes. S-E.Å. framlade inga synpunkter på hennes sätt att arbeta utan berättade att läkarna på vårdcentralen hade samrått och kommit överens om att överta hennes arbetsuppgifter. Uppgifterna skulle delas upp på de tre läkartjänsterna, vilket fick till följd att hon inte hade några arbetsuppgifter kvar på vårdcentralen. Något datum nämndes dock inte för när hennes arbetsuppgifter försvann. Hon erbjöd sig att sköta den blodtrycksmottagning som hon också hade haft ansvar för, men S-E.Å. sade nej till hennes erbjudande. Efter det beskedet reste hon sig upp för att gå. På vägen ut vände hon sig om och sade till S-E.Å. att "lön skall jag väl i varje fall ha" och på detta svarade S-E.Å. ja. De talade inte om någon tjänstledighet och några datum för ledighet nämndes inte. S-E.Å:s besked var chockartat för henne och hon visste inte vad hon skulle göra. På morgonen den 5 oktober 1993 ringde hon därför till U.A. som sade att hon skulle stanna hemma och detta har hon gjort sedan dess. Ingen på arbetsgivarsidan har i detta sammanhang använt orden avstängning, uppsägning eller avskedande. Hon har fortfarande kvar sina personliga tillhörigheter på vårdcentralen.

G.L. har under förhöret bekräftat att hon har undertecknat den tjänstledighetsansökan som landstinget åberopar i målet, men har bestritt att hon skrev denna ansökan för detta ärende eller att hon lämnade in den till S-E.Å.. Hon har förklarat sig "inte ha en aning om" hur arbetsgivaren fått den.

S-E.Å. har berättat bl.a. följande. Han lärde känna G.L. redan då han tjänstgjorde som AT-läkare vid vårdcentralen. Hon fungerade då ganska bra, men med åren fick hon allt svårare att klara sin roll som arbetsledare. Sedan den 1 juli 1991 är han chefsöverläkare vid centralen. Under G.L:s frånvaro sommaren 1993 skötte han huvuddelen av hennes arbete. När G.L. återkom den 4 oktober 1993 hade han planerat in ett samtal med henne för att diskutera den nya organisation som skulle införas med husläkarsystemet. Han berättade för G.L. att konsekvenserna för vårdcentralen skulle bli stora och att det inte fanns budgetmedel för all den personal som fanns. Han berättade hur husläkarorganisationen skulle se ut och att G.L., som en följd av att läkarna skulle dela på hennes arbetsuppgifter, var en av de personer som skulle behöva bli anmäld hos den interna arbetsförmedlingen som övertalig. Han hade tidigare informerat övrig personal som skulle anmälas som övertaliga och därmed få lämna vårdcentralen och G.L. reagerade likadant som den hade gjort. Det var en chockupplevelse för de anställda. G.L. undrade om hon fick stanna kvar fram till dess husläkarorganisationen skulle införas. Tidpunkten för genomförandet var oklar; man hade fått olika bud om denna tid alltifrån februari till maj 1994. Han frågade henne om hon tyckte att det var lämpligt när hennes jobb inte längre fanns kvar. G.L. svarade att hon i så fall ville vara tjänstledig med lön fram till dess den nya organisationen skulle genomföras. Han gick med på hennes begäran under förutsättning att ledigheten avsåg studier eller vidareutbildning. Med detta besked skildes de åt. Han och G.L. har därefter inte haft någon personlig kontakt med varandra. Morgonen därpå, den 5 oktober, fann han en tjänstledighetsansökan från G.L. på sitt bord. Det fanns inte något datum för ledigheten ifyllt, men han såg denna ansökan som en bekräftelse på den överenskommelse som de hade träffat dagen innan. Det var naturligt att hennes ansökan inte var ifylld i alla delar. Någon slutdag för ledigheten kunde inte anges, eftersom det var oklart när husläkarreformen skulle genomföras. Han beviljade den sökta ledigheten och lade hennes ansökan i en låda i sitt skrivbord. G.L. fick inte någon kopia, eftersom hans beslut var en bekräftelse på den överenskommelse som de hade träffat dagen innan. – Omställningen till en ny organisation utgjorde en ganska lång process. Enligt hans uppfattning skulle det gå smidigare att införa husläkarsystemet, om G.L. inte fanns kvar på vårdcentralen och han hade därför varit beredd att fortsätta dialogen med henne om hon hade velat vara kvar. Om de inte hade träffat överenskommelsen den 4 oktober, hade man fått tillskapa nya arbetsuppgifter för henne till dess husläkarreformen genomfördes. Hon hade vid sistnämnda tidpunkt fått anmälas som övertalig. – Han har delegation att bevilja tjänstledighet men inte för att meddela ett avstängningsbeslut.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Landstinget har som grund för sitt bestridande att G.L. avstängts i strid mot kollektivavtalet åberopat att hon för den aktuella tiden på egen begäran beviljats tjänstledighet. G.L. har förnekat att hon träffat någon överenskommelse om eller ansökt om tjänstledighet. Vad gäller frågan om någon överenskommelse över huvud taget träffats vinner hennes uppgift att så ej skett stöd redan i S-E.Å:s uppgifter att han vid sammanträffandet med henne den 4 oktober 1993 uppgav att han var beredd att ge henne tjänstledighet, men endast under förutsättning att ledigheten avsåg studier eller vidareutbildning. Det har inte påståtts från landstingets sida att G.L. beviljats tjänstledighet för något sådant ändamål. Det har inte heller klarlagts i målet på vilken grund S-E.Å. ansåg sig kunna bevilja G.L. tjänstledighet. Något stöd för att de båda den 4 oktober varit överens om att G.L. skulle vara tjänstledig för att studera eller vidareutbilda har alltså inte visats i målet.

Av förhören med G.L. och S-E.Å. framgår att G.L. måste ha uppfattat samtalet den 4 oktober så att det inte fanns några arbetsuppgifter kvar för henne vid vårdcentralen. Med beaktande av vad de uppgett om samtalet måste S-E.Å. ha förstått att det var emot hennes vilja att hon inte längre skulle utföra något arbete där. Han hade därför inte fog för att uppfatta den undertecknade tjänstledighetsansökan som han fann på sitt bord dagen efter som en bekräftelse på att G.L. ville vara ledig. Denna ansökan var ofullständig; den saknade uppgift om vilken tid ledigheten skulle omfatta och skälet för den sökta ledigheten. Detta förhållande i förening med vad som förekommit dagen dessförinnan borde ha föranlett S-E.Å. att ta kontakt med G.L. för att undanröja de oklarheter som förelåg. Detta gjorde han inte. Genom att trots detta besluta om tjänstledighet med omedelbar verkan för G.L. kom S-E.Å. i realiteten att med omedelbar verkan avstänga G.L. från arbete. Arbetsdomstolen beaktar härvid S-E.Å:s uppgifter att han ansåg att man hade varit tvungen att skaffa fram andra arbetsuppgifter åt G.L., om någon överenskommelse mellan dem båda inte hade träffats.

Av utredningen framgår att avstängningen vidhölls av landstinget efter det att G.L. morgonen därpå, den 5 oktober 1993, tog kontakt med sjukvårdsdistriktets förhandlingschef U.A. och frågade vad som gällde i fråga om hennes arbete och även efter det att landstinget senare fick besked från hennes fackliga organisation om att hon – om hon ansågs vara tjänstledig – ville gå åter i tjänst. Med avbrott för två tillfällen under hösten 1993, då G.L. ostridigt beviljades tjänstledighet för att delta i kurser, bestod avstängningen i vart fall fram till dess att landstinget den 21 mars 1994 beslutade att dra in G.L:s tjänst som avdelningsföreståndare. Avstängningen har stått i strid mot § 10 punkt 3 i AB 89. Landstinget är för detta brott mot kollektivavtalet skyldigt att betala allmänt skadestånd till G.L. och förbundet.

Avstängningen har pågått under en avsevärd tid. Det finns enligt arbetsdomstolen inte anledning att sätta skadeståndet till henne lägre än vad som yrkats, dvs. 30 000 kr. Även till förbundet bör skadeståndet bestämmas till yrkat belopp, dvs. 15 000 kr. På beloppen skall utgå ränta enligt förbundets yrkande.

Har G.L. avskedats eller i vart fall förflyttats i strid mot AB 89?

Vårdförbundet har gjort gällande i första hand att G.L. genom landstingets beslut den 27 juni 1994 att omplacera henne till en tjänst som sjuksköterska på den geriatriska klinikens avd. 26 vid Skellefteå lasarett avskedats i strid mot lagen om anställningsskydd och har till stöd för detta påstående framfört att skillnaderna mellan G.L:s gamla arbete och det hon omplacerades till är så stora och skulle så i grunden ändra hennes arbetsförhållanden att fråga i praktiken var om omplacering till en helt annan anställning. Enligt landstinget är det inte fråga om något avskedande utan om en omplacering inom ramen för G.L:s anställning.

Som arbetsdomstolen i tidigare avgöranden funnit kan en som omplacering betecknad åtgärd innebära sådana förändringar av ett anställningsförhållande att arbetstagaren i realiteten skiljs från en anställning även om hon samtidigt får en annan anställning (se bl.a. AD 1991 nr 114). Avgörande för frågan om landstinget genom sitt omplaceringsbeslut har skilt G.L. från hennes anställning är om arbetet som sjuksköterska vid den geriatriska kliniken på Skellefteå lasarett omfattas av hennes arbetsskyldighet eller inte. Bedömningen av denna fråga skall göras främst på grundval av den berörda arbetstagarens enskilda anställningsavtal och eventuellt tillämpligt kollektivavtal.

Det i detta fall tillämpliga kollektivavtalet är AB 89. Som arbetsdomstolen uttalat i tidigare domar är den bestämmelse som finns i § 6 mom. 1 första stycket i AB 89 om en arbetstagares skyldighet att utföra arbetsuppgifter så förhållandevis allmänt hållen att den inte i sig ger någon konkret ledning för prövningen av arbetsskyldighetens omfattning i ett enskilt fall (se exempelvis AD 1984 nr 119).

Förbundets talan får uppfattas så att G.L. hade en anställning som avdelningsföreståndare med administrativa uppgifter vid Burträsk vårdcentral och att det inte ingick i hennes arbetsskyldighet att tjänstgöra som sjuksköterska på den geriatriska kliniken vid Skellefteå lasarett. Till stöd för sitt påstående har förbundet åberopat ett anställningsbevis från år 1979 och två skrivelser från personalavdelningen vid Skellefteå sjukvårdsdistrikt. Den ena skrivelsen är daterad den 25 maj 1978 och innehåller ett meddelande till G.L. om att hon enligt personaldelegerades beslut den 23 maj 1978 antagits som avdelningsföreståndare gr 1a vid Burträsk sjukhem. Den andra skrivelsen är odaterad och innehåller ett meddelande till G.L. om att hon enligt beslut i "PD 78-06-21, § 116, antagits som avdelningsföreståndare vid Burträsk läkarstation, gr 1 a". Förklaringen till att två beslut meddelats vid olika tidpunkter är enligt förbundet att det första beslutet överklagades. Det åberopade anställningsbeviset härstammar från mars 1979 och avser en tidsbegränsad anställning för G.L. under tiden den 1 januari t.o.m. den 31 augusti 1979 som avdelningsföreståndare med administrativa uppgifter. I beviset är under rubriken "Inrättningens namn" angivet "Skellefteå sjukvårdsdistrikt – Burträsk sjukhem". Enligt förbundet utgjorde hennes anställning som avdelningsföreståndare inledningsvis ett vikariat.

Landstingets inställning får uppfattas så att G.L. vid tiden för omplaceringsbeslutet hade en tillsvidareanställning som avdelningsföreståndare med vissa administrativa uppgifter inom Skellefteå sjukvårdsdistrikt och att det i denna anställning ingår en skyldighet att arbeta som sjuksköterska på den geriatriska kliniken vid Skellefteå lasarett.

Av den förebragta utredningen och parternas egna ståndpunkter anser sig arbetsdomstolen kunna dra den slutsatsen att G.L. vid tiden för omplaceringsbeslutet innehade en tillsvidareanställning som avdelningsföreståndare innefattande administrativa uppgifter. Däremot finner arbetsdomstolen inte visat att G.L. hade en anställning med fast placering på en vårdcentral eller i Burträsk. Annat har inte kommit fram än att hennes arbetsskyldighet omfattade hela Skellefteå sjukvårdsdistrikt.

Frågan är då om det i G.L:s anställning ingick en skyldighet att arbeta som sjuksköterska på den geriatriska kliniken i Skellefteå.

Vad gäller frågan om arbetsskyldigheten för en arbetstagare på det offentliga området anses sedan gammalt gälla att även en arbetsgivare inom detta område har möjlighet att i viss utsträckning ålägga den offentliganställda nya eller ändrade arbetsuppgifter. Som arbetsdomstolen uttalade i domen 1994 nr 77 har denna arbetsgivarens rätt naturligtvis sina begränsningar. Hur långt den sträcker sig kan inte anges med någon enkel regel. På det offentliga tjänstemannaområdet anses dock sedan gammalt gälla som allmän princip, att en tjänsteman i vart fall inte är skyldig att underkasta sig sådana ändringar av sina arbetsuppgifter att tjänstens beskaffenhet i grunden ändras och det således blir fråga om att tjänstemannen i realiteten får en helt annan tjänst än tidigare (se de i den nyssnämnda domen angivna domarna och AD 1995 nr 101). Detta synes också ligga väl i linje med avfattningen av § 6 första stycket första meningen i AB 89.

Något anställningsavtal såvitt avser G.L:s arbete på vårdcentralen har inte förebragts och inte heller har det i målet uppvisats någon befattningsbeskrivning. Det torde dock vara ostridigt att det för arbetet som avdelningsföreståndare krävdes sjuksköterskeexamen. I detta måste anses ligga att G.L. hade att i viss utsträckning utföra göromål som normalt ankommer på en sjuksköterska. I frågan vad som närmare ingått i G.L:s arbete och arbetsskyldighet är arbetsdomstolen hänvisad till de uppgifter som G.L. och S-E.Å. lämnat i målet.

Enligt vad de båda uppgett utförde G.L. i stor utsträckning administrativa uppgifter vid vårdcentralen. G.L. har uppskattat att arbetstiden till hälften vardera gick åt till medicinska och administrativa uppgifter. Enligt G.L. var hon vårdcentralens "ansikte utåt", hon var chefens högra hand och skötte all personaladministration för omkring 20 anställda såsom läkare, distriktssköterskor, en barnmorska, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, en biträdande sjukgymnast och läkarsekreterare. Hon hade också, enligt egen uppgift, ansvar för blodtrycksmottagningen och utvecklingen av katastrofberedskapen, ett allmänt ansvar för utrustningen på vårdcentralen samt ansvar för administrativ service i förhållande till lasarettet. Hon har vidare uppgett att hon 1992/93 hade administrativt ansvar för en ombyggnad/tillbyggnad av vårdcentralen. S-E.Å. har uppgett att G.L. var arbetsledare på vårdcentralen, att hennes medicinska uppgifter minskade med åren och att hennes arbetsuppgifter i slutet huvudsakligen kom att bli av administrativ karaktär i anslutning till ombyggnaden/tillbyggnaden av vårdcentralen.

L.S. har i fråga om uppgifterna på den geriatriska klinikens avd. 26 uppgett att avdelningen är en låst avdelning och att där vårdas svårplacerade, dementa patienter. Som sjuksköterska skulle G.L. dela ut medicin, se till att patienterna intog sin medicin och i övrigt arbeta som en i vårdlaget med att t.ex. bädda och städa och i övrigt följa vad avdelningsföreståndarna bestämde i fråga om arbetet på avdelningen.

L.S:s uppgifter visar att G.L. som sjuksköterska vid den geriatriska kliniken skulle bli fråntagen den arbetsledande roll som hon innehaft som avdelningsföreståndare vid vårdcentralen och själv bli underställd en avdelningsföreståndare på klinikavdelningen. Med placeringen på kliniken skulle G.L. inte längre ha kvar samma administrativa uppgifter och ansvar som hon hade haft på vårdcentralen. Med en övergång till den geriatriska kliniken skulle G.L. vidare gå från en öppen till en sluten vårdenhet med inneliggande patienter.

Med tjänstgöringen vid den geriatriska kliniken skulle G.L. ostridigt gå över från arbete förlagt till kontorstid måndag-fredag till en treskiftstjänstgöring med arbete även eftermiddagar, kvällar och helger. De förändringar i arbetstid som tjänsten vid lasarettet medförde skulle enligt vad som framgår av utredningen i målet kompenseras med kortare arbetstid och ob-tillägg. Enligt vad S-A.S. uppgett tjänar en avdelningsföreståndare inom Skellefteå sjukvårdsdistrikt för närvarande 2 000-3 000 kr mer per månad än en sjuksköterska. Landstinget har uppgett att G.L. skulle få behålla sin lön som avdelningsföreståndare när hon kom över till den geriatriska kliniken.

Den utredning som sålunda förebragts visar att omplaceringen av G.L. för hennes del skulle komma att innebära stora förändringar jämfört med förhållandena på vårdcentralen. I många delar skulle dock vara fråga om förändringar som hon måste tåla inom ramen för sin arbetsskyldighet. Av vad som tidigare sagts i fråga om G.L:s anställning måste hon anses ha skyldighet att inom ramen för denna arbeta inom hela sjukvårdsdistriktet utan begränsning i sig till enbart arbete på en vårdcentral. Det är inte visat att G.L. i sin anställning hade skyldighet att arbeta endast under kontorstid. Vad så gäller hennes löneförmåner är det ostridigt att landstinget tillämpar individuell lönesättning. Arbetsdomstolen anser det därför inte möjligt att på grundval av de uppgifter som presenterats i målet göra några antaganden i fråga om hennes framtida löneutveckling, vare sig fråga är om en anställning som avdelningsföreståndare eller som sjuksköterska.

Av utredningen framgår dock också att G.L. i sin anställning som avdelningsföreståndare hade arbetsledande uppgifter. Det får vidare anses visat att de administrativa inslagen i hennes anställning varit omfattande. Som redan sagts skulle omplaceringen av G.L. till den geriatriska kliniken innebära att hon förlorade de nu nämnda momenten i sin anställning. Enligt arbetsdomstolens mening får dessa förändringar i G.L:s anställningsförhållanden anses vara så väsentliga att landstingets beslut om omplacering i realiteten innebar att G.L. skildes från sin anställning som avdelningsföreståndare innefattande administrativa uppgifter. Fråga har alltså varit om ett avskedande. Under sådana förhållanden har landstinget vitsordat att det inte funnits någon grund för avskedandet.

Förbundet har yrkat att avskedandet av G.L. skall ogiltigförklaras. För ogiltigförklaring krävs enligt 35 § lagen om anställningsskydd att arbetstagaren blivit avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning.

Det är ostridigt i målet att omfattande personalneddragningar förekom inom Skellefteå sjukvårdsdistrikt med anledning av besparingskrav bl.a. för primärvården år 1994 och införandet den 1 april 1994 av ett husläkarsystem i Västerbottens läns landsting. S-A.S. har uppgett att man från landstingets sida under hösten 1993 var medveten om att såväl den slutna vården som primärvården skulle komma att genomgå omfattande strukturella förändringar och slutresultatet blev en reduktion av 110 tjänster, varav 58 befattningar inom primärvården. Enligt honom förekom det dock inga uppsägningar efter en överenskommelse med länsarbetsnämnden; i stället omplacerades de anställda och sammanlagt berördes därför mer än 200 personer av de förändringar som verkställdes.

Landstinget har inte i målet gjort gällande att det funnits saklig grund för uppsägning. Vårdförbundets yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet skall därför bifallas.

Vidare skall landstinget förpliktas att betala allmänt skadestånd till G.L. på grund av det lagstridiga avskedandet. Arbetsdomstolen finner skäligt bestämma skadeståndsbeloppet till 40 000 kr.

Vid denna bedömning finns inte anledning för domstolen att pröva frågan om landstinget genom sin åtgärd brutit mot kollektivavtalets bestämmelse om förutsättningarna för förflyttning av en arbetstagare.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet skall landstinget förpliktas att utge ersättning till vårdförbundet för dess rättegångskostnader. Om det fordrade beloppet föreligger inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar det avskedande av G.L. som skett genom Västerbottens läns landstings beslut den 26 juni 1994 att beordra henne till arbete som sjuksköterska vid den geriatriska kliniken, avd. 26, i Skellefteå lasarett.

2. Västerbottens läns landsting förpliktas att till G.L. utge allmänt skadestånd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen att utgå från den 23 januari 1995 till dess betalning sker.

3. Västerbottens läns landsting förpliktas att till Vårdförbundet SHSTF utge allmänt skadestånd med femtontusen (15 000) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen att utgå från den 23 januari 1995 till dess full betalning sker.

4. Västerbottens läns landsting skall ersätta Vårdförbundet SHSTF för dess rättegångskostnader med femtioentusenniohundra (51 900) kr, varav 29 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det först nämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom  1995-10-25, målnummer A-7-1995

Ledamöter: Nina Pripp, Kjerstin Nordborg, Bo Jangenäs, Lars Ahlvarsson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg