Arbetsdomstolen referat AD 1996 nr 76

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1996 nr 76
Domsnummer
1996-76
Målnummer
A-76-1996
Avgörandedatum
1996-06-19
Rubrik
En arbetstagare sägs upp på grund av samarbetsproblem och avstängs senare från arbetsplatsen. I mål om ogiltigförklaring av uppsägningen avslår domstolen ett yrkande från arbetsgivarsidan om interimistiskt förordnande om att anställningen skall upphöra. Samtidigt avslår domstolen ett yrkande från arbetstagarsidan om interimistiskt förordnande om att avstängningen skall upphöra.
Lagrum
34 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Sveriges Verkstadsförening; Swedform Metall Aktiebolag

Nr 76

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Swedform Metall Aktiebolag i Vaggeryd.

 

Mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet gäller kollektivavtal. Swedform Metall Aktiebolag är medlem i Sveriges Verkstadsförening och därmed bundet av detta kollektivavtal i förhållande till arbetareförbundet och dess hos bolaget anställda medlemmar.

Swedform Metall Aktiebolag bedriver tillverkning av plåt-, tråd- och rörprodukter. Bolaget har verkstad och kontor i Skillingaryd och Vaggeryd och har omkring 320 personer anställda.

H.A.K., som är medlem i Svenska Metallindustriarbetareförbundet, har varit anställd hos bolaget sedan år 1988.

Den 7 december 1995 sade bolaget upp H.A.K. från hennes anställning, varvid bolaget till stöd för uppsägningen åberopade skäl som var att hänföra till henne personligen. Bolaget avstängde vidare H.A.K. från arbetet från och med den 14 december 1995.

Uppsägningen har lett till tvist mellan parterna. Sedan tvisten inte kunnat lösas vid förhandlingar har förbundet väckt talan mot arbetsgivarparterna och bl.a. yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara bolagets uppsägning av H.A.K. samt, såvitt nu är i fråga, att arbetsdomstolen genom interimistiskt beslut skall förordna att den pågående avstängningen av H.A.K. omedelbart skall upphöra.

Arbetsgivarparterna har på sin sida yrkat att arbetsdomstolen för tiden intill det slutliga avgörandet skall besluta att H.A.K:s anställning hos bolaget skall upphöra.

Parterna har bestritt varandras yrkanden.

Prövningen av de interimistiska yrkandena har skett efter föredragning.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna

H.A.K., som kommer från Brasilien, anställdes hos bolaget den 4 juli 1988. Hon var först placerad på trådbearbetningsavdelningen vid verkstaden i Vaggeryd men flyttades senare till packavdelningen på samma verkstad. Den sistnämnda avdelningen överfördes i december 1990 till verkstaden i Skillingaryd. Även H.A.K. omfattades av flyttningen.

Till en början fungerade H.A.K. arbetsmässigt bra. Hon visade emellertid efter hand en tendens att inte vilja arbeta med uppgifter som hon upplevde som långtråkiga utan ville istället välja arbetsuppgifter efter eget skön. Det uppstod osämja mellan H.A.K. och hennes arbetskamrater eftersom hon anklagade dem för att få bättre arbetsuppgifter än vad hon fick. Hennes anklagelser var dock obefogade; arbetskamraterna hade samma arbetsrutiner som H.A.K.. H.A.K. fortsatte att trakassera sina arbetskamrater trots att arbetsledaren på packavdelningen vid olika tillfällen påtalade det olämpliga i hennes beteende.

Det uppstod också vissa kvalitetsbristkostnader på grund av H.A.K:s sätt att utföra arbetet. Detta uppmärksammades av arbetsledaren som talade med H.A.K. om saken. Med anledning av att H.A.K. inte utfört sina arbetsuppgifter på anvisat sätt tilldelades hon en skriftlig erinran den 25 september 1992 i vilken påtalades att en arbetstagare var skyldig att på bästa sätt utföra tilldelade arbetsuppgifter samt att vårda och vara rädd om material och utrustning. I erinran noterades vidare att samarbetet mellan H.A.K. och övrig personal inte fungerade helt enligt önskemål och det underströks att det även var viktigt att samarbetet mellan avdelningar och mellan personal fungerade samt att personalen kunde samarbeta i grupper. Det är inte riktigt, som påstås från förbundets sida, att bolagets verkställande direktör M.C. vid ett senare tillfälle skulle ha återtagit erinran.

Under vintern 1993 arbetade H.A.K. med packning av en artikel som kallas ståndare. Hon upplevde arbetet som tråkigt och började att kasta artiklar omkring sig. Hon vägrade även att fortsätta med detta arbete. Arbetsledaren valde i den uppkomna situationen den mjuka linjen och flyttade H.A.K. till det arbete som hon ville ha. Han undersökte även om det var möjligt att omplacera H.A.K. till lackavdelningen. På denna avdelning vägrade emellertid de anställda att arbeta tillsammans med H.A.K.. H.A.K:s uppförande på arbetsplatsen ledde till att hon den 18 februari 1993 tilldelades en skriftlig varning. Varningen, som var undertecknad av Metallklubbens dåvarande ordförande M.D. och för bolagets del av M.A., hade följande innehåll.

Det har kommit till företagets kännedom att det föreligger samarbetssvårigheter mellan dig och dina arbetskamrater och överordnade.

Detta har lett till vantrivsel bland dina arbetskamrater samt orsakat störningar i produktionen.

Ditt handlingssätt gentemot dina arbetskamrater och överordnade kan vi inte acceptera.

Upprepas detta kommer det att leda till att din anställning på Swedform Metall AB upphör.

Under våren 1993 uppstod ett akut behov av att omplacera H.A.K.. Detta hade sin orsak i att H.A.K. beskyllde en arbetskamrat för anstiftan av misshandel av henne. Beskyllningarna var helt grundlösa. Våren 1993 omplacerades därför H.A.K. till bolagets verkstad i Vaggeryd. Hon placerades på en avdelning (Rilsan) där det fanns 20-25 arbetare. Arbetet på avdelningen bestod i montering av hjul på diskmaskinskorgar samt diverse pressvetsning. Även på denna avdelning vägrade H.A.K. att utföra vissa arbetsmoment som hon uppfattade som långtråkiga. Hon påstod även helt utan grund att hennes arbetskamrater fick bättre arbetsuppgifter och att hon behandlades illa för att hon var invandrare.

H.A.K. kommer från Brasilien. På avdelningen Rilsan arbetade även en annan brasiliansk kvinna. Mellan dessa båda kvinnor uppstod samarbetssvårigheter som var orsakade av H.A.K.. Situationen på avdelningen blev helt ohållbar och under sommaren 1993 omplacerades H.A.K. till avdelning 4. Arbetsuppgifterna på avdelning 4 bestod i excenterpressning, stansning, skärning och kantpressning. På avdelningen arbetade omkring 45 personer.

Under hösten 1993 uppstod konflikter med förstemännen på avdelning 4 eftersom H.A.K. vägrade att rätta sig efter förmannens instruktioner och påstod att hon blev diskriminerad på grund av sin hudfärg. H.A.K. försökte återigen att styra vilka arbetsuppgifter hon skulle ha. Detta tilläts också i stor utsträckning eftersom det då blev lugnt på avdelningen.

I januari 1994 lånade avdelning 4 tillfälligt en maskin vilken stod uppställd på en annan avdelning. H.A.K. flyttades dit för att utföra den aktuella arbetsuppgiften. Först vägrade hon att utföra arbetet men efter långa diskussioner accepterade hon arbetsuppgiften. När arbetet var slutfört vägrade H.A.K. att flytta tillbaka till avdelning 4. I stället började hon att utföra annat – av arbetsledningen icke beordrat arbete – på den avdelning där hon tillfälligt hade placerats. Först efter att ha blivit beordrad av M.C. och efter uppmaningar från M.D. återgick hon till avdelning 4. Hennes agerande föranledde bolaget att den 27 januari 1994 tilldela henne en varning.

Under 1994 förhandlade bolaget och Metallklubben i bästa samförstånd om att införa ett nytt lönesystem. Förhandlingarna ledde fram till en överenskommelse och det nya lönesystemet infördes från januari 1995. Under december 1994 förekom diskussioner med H.A.K. om lön och lönegruppering. Den 9 januari 1995 beskrev M.C. det nya lönesystemet för henne. Påföljande dag, den 10 januari 1995, arbetsvägrade H.A.K. och barrikaderade sig i en korridor mellan kontoret och verkstaden. Övriga anställda och besökande kunder fick kliva över henne för att kunna passera. Aktionen pågick mellan kl. 08.00 och 11.45. Såväl bolagets ledning som verkstadsklubben uppmanade henne att återgå till arbetet. För denna arbetsvägran tilldelades H.A.K. en varning den 16 januari 1995.

Den 8 november 1995 trakasserade H.A.K. en försteman för dennes utseende på ett mycket kränkande sätt. Händelsen inträffade på morgonen, före kl 07.00, och H.A.K. hade inte varit i kontakt med förstemannen tidigare under morgonen eller i övrigt haft någon dispyt med honom. H.A.K. ringde även hem till förstemannen och fällde kommentarer med anspelning på hans utseende. Förstemannen hade inte på något sätt kommenterat H.A.K:s utseende.

Bolagets ledning konstaterade nu att situationen hade blivit fullständigt ohållbar och såg ingen annan utväg än att säga upp H.A.K.. Uppsägningen ägde rum den 7 december 1995. Den ordinarie uppsägningstiden gick ut den 7 maj 1996.

Grunden för uppsägningen av H.A.K. kan sammanfattas enligt följande.

H.A.K. har vid ett stort antal tillfällen trakasserat sina arbetskamrater. Flera arbetstagare har uppsökt företagshälsovården sedan de drabbats av psykiska besvär till följd av H.A.K:s beskyllningar och uppträdande. Den 17 januari 1995 ordinerades en arbetskamrat medicinsk behandling till följd av H.A.K:s trakasserier.

Trakasserierna har bestått dels av personliga angrepp, dels av mer generella anklagelser om olika personers sätt att utföra sina arbetsuppgifter.

H.A.K. har även vid flera tillfällen vägrat att följa arbetsledares instruktioner med påföljd att kassationer och maskinfel uppstått helt i onödan. Hon har även kastat material omkring sig i ilska över att inte ha fått de arbetsuppgifter hon ansett sig ha rätt till.

H.A.K. har vidare vid ett flertal tillfällen vägrat att utföra det arbete som arbetsledningen tilldelat henne. Hon har därvid utan att ha haft något som helst fog härför anklagat arbetsledningen för att tilldela henne långtråkiga arbetsuppgifter på grund av att hon är invandrare.

H.A.K:s beteende har lett till allvarliga samarbetsproblem. Arbetsklimatet har till sist blivit så infekterat att övriga anställda vägrat att arbeta i H.A.K:s närhet.

Bolaget har genom omplaceringar, samtal och skriftliga varningar försökt förmå H.A.K. att ändra sitt beteende men detta har inte lyckats. H.A.K. har inte på något sätt medverkat till att nå en varaktig lösning på problemen.

Med hänsyn till ovan nämnda omständigheter föreligger saklig grund för uppsägningen.

Under uppsägningstiden har bolaget avstängt H.A.K. och sålunda befriat henne från arbetsskyldighet. Samarbetsproblemen har varit så allvarliga och lett till ett sådant infekterat arbetsklimat att bolaget, av hänsyn till övriga anställda, bedömde detta som en nödvändig och helt befogad åtgärd. Efter avstängningen har klimatet på arbetsplatsen återgått till det normala. Enligt arbetsgivarparternas mening har det därför förelegat särskilda skäl att avstänga H.A.K. från arbetet.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

Förbundet konstaterar att arbetsgivarparterna och förbundet har olika uppfattningar vad gäller H.A.K:s tjänstgöring hos bolaget. Enligt förbundets uppfattning arbetade H.A.K. under år 1988 på lackverkstaden i Vaggeryd men tjänstgjorde även vid ett antal tillfällen på den avdelning som kallas Rilsan. År 1989 började hon att arbeta vid packavdelningen i Vaggeryd. Samma år flyttade denna avdelning till Skillingaryd. Under hela den period som hon var placerad i Skillingaryd var H.A.K. anställd för arbete på packavdelningen men hon lånades då och då ut till monteringsavdelningen. I början av år 1993 flyttades H.A.K. tillbaka till Vaggeryd, där hon placerades på pressavdelningen. Det hände dock att hon även arbetade på svetsavdelningen. Sommaren 1993 omplacerades hon till avdelning 4.

H.A.K. anser att hon kan samarbeta med sina arbetskamrater under arbetets gång och att det inte föreligger konflikter som hon inte själv kan hantera. De konflikter som har varit har varit få och kortvariga. Det skall betonas att H.A.K. känner de flesta av arbetskamraterna väl. Förbundet menar att de konflikter som H.A.K. har haft med arbetskamrater under kortare perioder inte skall ges en sådan betydelse och vikt som bolaget önskat ge dem. Det är uppenbart att konflikterna fått stor uppmärksamhet på arbetsplatsen främst av det skälet att H.A.K. har utländsk bakgrund och därför märks på ett annat sätt.

Arbetsgivarparterna har hävdat att H.A.K. för arbetsledningen angett att hon uppfattat sig som diskriminerad i samband med lönesättning, placering på avdelningar och erhållande av arbetsuppgifter på grund av att hon är svart och har ett brasilianskt ursprung. H.A.K. menar dock att hon inte använt detta som ett argument i diskussionerna med arbetsledningen på det sätt som bolaget påstått. Före år 1990 förekom det inte några nämnvärda trakasserier mot henne med anledning av hennes utländska bakgrund. I samband med att bolaget under åren 1991 och 1992 permitterade anställda uppfattade dock H.A.K. att klimatet på arbetsplatsen försämrades väsentligt och vid diskussioner med arbetskamrater och andra fick hon höra hur många "svenskar som gick arbetslösa" och att invandringspolitiken "var åt helvete". H.A.K. menar inte att det förekommit någon systematisk diskriminering av henne på grund av hennes bakgrund från bolagets sida. Däremot har ett flertal av de konflikter som uppstått mellan henne och olika arbetskamrater fått en annan innebörd och uppfattats som allvarligare på grund av hennes bakgrund. Motsvarande konflikter mellan "svenskar" glömdes snabbt bort medan man kom ihåg de konflikter där hon varit inblandad. Bolaget har inte vidtagit några aktiva åtgärder för att ändra på förhållningssätt bland arbetskamrater som lett till konflikter.

Bolaget har uppgett att några av H.A.K:s arbetskamrater tagit kontakt med företagshälsovården för att de fått problem på grund av konflikter med H.A.K.. Varken företagshälsovården eller bolagets ledning har dock på något sätt kontaktat H.A.K. med anledning av detta som synes allvarliga problem. Inga samtal eller andra kontakter med H.A.K. har förekommit från sjuksköterskan M.S.J:s sida trots att de sett varandra dagligen med anledning av de psykiska problem H.A.K. förorsakat.

Vad gäller de enskilda händelser som åberopats från arbetsgivarparternas sida vill förbundet anföra följande.

Arbetsgivarparterna har hävdat att H.A.K. under vintern 1993 i samband med att hon arbetade med packning av en artikel betecknad ståndare kastat artiklar på golvet. Såvitt H.A.K. kan erinra sig inträffade den aktuella händelsen under vintern 1992. Det är inte heller korrekt att H.A.K. kastat artiklar på golvet. Vad som inträffade var att hon under en diskussion av misstag tappade en ståndare med muttrar på. Flera månader efter händelsen, den 25 september 1992, tilldelades hon en skriftlig erinran med anledning av det inträffade. Det stämmer således inte, som gjorts gällande från arbetsgivarparternas sida, att H.A.K. skulle ha erhållit en varning på grund av händelsen. Sedan en arbetskamrat intygat att H.A.K. inte avsiktligt kastat någonting tog bolagets dåvarande verkställande direktör M.C. tillbaka erinran. Detta skedde vid ett samtal med H.A.K:s make, B.K.. Efter händelsen med ståndaren arbetade H.A.K. ytterligare några veckor med samma arbetsuppgifter.

Skrivelsen av den 18 februari 1993 som av arbetsgivarparterna betecknas "varning" har inte utfärdats av bolaget. Denna skrivelse kom till efter ett något eget förfarande från Metallklubbens ordförande M.D:s sida. Klubbordföranden lade sig i ett gräl mellan H.A.K. och några arbetskamrater. Han tog parti för H.A.K:s arbetskamrater och bad en av sekreterarna vid bolaget, M.A., att skriva ut brevet och att skriva under detta för bolagets räkning. M.A. hade emellertid inte rätt att företräda bolaget i dylika frågor. Förbundet anser inte att detta brev kan tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om H.A.K. gjort något fel.

Vad gäller uppgiften att H.A.K. under våren 1993 skulle ha anklagat en arbetskamrat för anstiftan av misshandel av henne var bakgrunden den att H.A.K. 1991 hade blivit trakasserad och misshandlad av ungdomar utanför en restaurang i Vaggeryd. En släkting till en av ungdomarna som varit med om att trakassera och misshandla henne arbetade under våren 1993 på samma avdelning som H.A.K.. Denne arbetskamrat kallade vid ett tillfälle H.A.K. för "djävla apa". H.A.K. som inte uppskattade detta uttalande sade till arbetskamraten att dennes släktings uppträdande mot henne kanske inte var så märkligt trots allt med tanke på arbetskamratens sätt att uttrycka sig om henne. Ordväxlingen gjorde arbetskamraten oerhört upprörd och fick till följd att denne i fortsättningen vägrade att arbeta med H.A.K.. Tvisten, som naturligtvis var känslig, ledde till att H.A.K. flyttades till Vaggeryd.

Arbetsgivarparterna har vidare påstått att H.A.K. under januari 1994, efter att tillfälligt ha arbetat på en annan avdelning, vägrat att gå tillbaka till sin ordinarie avdelning, avdelning 4. Upprinnelsen till den aktuella händelsen var att H.A.K. blivit utsatt för trakasserier av sin arbetsledare på avdelning 4. Arbetsledaren hade skickat henne till en annan avdelning för att utföra arbete där. När H.A.K. kom till den nya avdelningen fanns det emellertid inte något arbete till henne. Hon återvände därför till avdelning 4 och meddelade arbetsledaren detta. Arbetsledaren vidhöll dock att hon skulle tjänstgöra vid den andra avdelningen. Efter några timmar fick hon ta över en maskin på den nya avdelningen där en deltidsanställd arbetat tidigare under dagen. När hon senare beordrades att gå tillbaka till avdelning 4 bad hon att hon innan hon flyttade tillbaka avdelningen skulle få besked om vad hon skulle utföra för arbete på avdelningen. Skälet till detta var att hon inte ville vara med om ytterligare förnedrande behandling.

H.A.K:s arbetsledare på avdelning 4 har vidare direkt försökt att provocera fram en situation där hon skulle misslyckas med arbetet. Hon beordrades att utföra ett pressarbete på en maskin som visade sig vara felaktig. När hon påpekade detta för arbetsledaren fick hon inte någon respons. Hon talade därför med en verktygsställare vid bolaget som uppgav att maskinen var felaktig och att arbetsledaren kände till felet.

På den avdelning där H.A.K. tjänstgjorde var det tre personer av utländsk härkomst som hade lägre lön än de övriga anställda. Detta förhållande ledde till att det uppstod missämja mellan de olika arbetstagarna i gruppen. Anledningen till att H.A.K. satt i en korridor vid kontoret den 10 januari 1995 var att hon ville tala med M.C. om den orättvisa lönesättningen. Hon satt i korridoren under 1-1,5 timme. Hade M.C. tagit emot henne hade incidenten inte uppsått.

Vad beträffar händelsen med förstemannen den 8 november 1995 hade denna sin grund i ett meningsutbyte om ett arbete som H.A.K. utfört samma vecka. H.A.K. medger att hon har kommenterat arbetskamratens utseende. Arbetskamraten hade tidigare kommenterat hennes utseende. H.A.K. anser att deras kommentarer är en del i en jargong som förekommer mellan vissa arbetskamrater. Efter meningsutbytet har hon och förstemannen samtalat om andra saker och hon har därför inte uppfattat det som att förstemannen ansett att kommentaren varit kränkande.

Förbundet hävdar att uppsägningen av H.A.K. inte har varit sakligt grundad och att den således skall ogiltigförklaras.

Vad gäller avstängningen av H.A.K. har bolaget som skäl för sin åtgärd åberopat samma omständigheter som föranlett uppsägningen. Förbundet hävdar att det inte har förelegat särskilda skäl för bolaget att avstänga H.A.K.. Avstängningen skall därför upphöra.

Skäl

Arbetsdomstolen har nu att pröva yrkanden om interimistiskt förordnande från båda partssidorna. Arbetsgivarparterna har yrkat att domstolen skall interimistiskt förordna att H.A.K:s anställning hos bolaget skall upphöra. Förbundet, som i målet yrkar ogiltigförklaring av uppsägningen, har nu yrkat att domstolen skall förordna att bolagets avstängning av H.A.K. skall upphöra.

Arbetsdomstolen tar först upp frågan om anställningens bestånd. Enligt 34 § andra stycket anställningsskyddslagen är huvudregeln att, om tvist uppkommer om en uppsägnings giltighet, anställningen inte upphör till följd av uppsägningen förrän tvisten har slutligt avgjorts. Enligt tredje stycket samma paragraf kan dock domstolen, för tiden intill det slutliga avgörandet, besluta att anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen bestämmer.

Av förarbetena till anställningsskyddslagen framgår att särskild försiktighet skall iakttas när det gäller denna typ av interimistiska beslut (se prop. 1973:129 s. 278-279). I förevarande fall har parterna i stor utsträckning lämnat motstridiga uppgifter om de händelser på arbetsplatsen som har berört H.A.K.. Enligt arbetsdomstolens mening är det på grundval av den utredning som hittills föreligger i målet inte möjligt att bedöma om det föreligger saklig grund för uppsägningen. Därmed saknas förutsättningar för ett interimistiskt beslut om anställningens upphörande.

I fråga om avstängningen av H.A.K. från arbetsplatsen gör arbetsdomstolen följande bedömande.

Den utredning som nu finns tillgänglig i målet visar att det föreligger samarbetsproblem mellan H.A.K. och andra anställda hos bolaget. De närmare omständigheterna är visserligen omtvistade. Arbetsgivarparterna har emellertid uppgett att flera av de övriga arbetstagarna har tvingats uppsöka företagshälsovården sedan de drabbats av psykiska besvär på grund av H.A.K:s sätt att uppträda mot dem och att anställda vägrat att arbeta tillsammans med henne. Dessa uppgifter har inte ifrågasatts av förbundet. Att H.A.K. nu skulle återgå till arbetet framstår under nu angivna förhållanden som olämpligt.

Mot bakgrund av det anförda får det enligt arbetsdomstolens mening anses föreligga sådana särskilda skäl som avses i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen för bolagets beslut att avstänga H.A.K. från arbetet. Förbundets interimistiska yrkande kan därför inte bifallas.

Slut

Arbetsdomstolen avslår de från ömse sidor framställda yrkandena om interimistiskt förordnande.

Beslut 1996-06-19, målnummer A-76-1996

Ledamöter: Michael Koch, Bengt Huldt och Jörgen Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom