Arbetsdomstolen referat AD 1997 nr 95

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1997 nr 95
Domsnummer
1997-95
Målnummer
A-3-1997
Avgörandedatum
1997-07-23
Rubrik
Fråga om avskedande av en polisman som dömts för snatteri, men förnekat brottet.
Lagrum
•  22 § statstjänstemannalagen (1965:274)
•  18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 95

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

 

Medlemmen i Svenska Polisförbundet C.P. anställdes år 1966 med konstitutorial som polisassistent vid dåvarande Polismyndigheten i Skövde. År 1984 erhöll han en tillsvidareanställning som polisinspektör vid samma myndighet. Denna myndighet heter numera Polismyndigheten i Skaraborgs län.

C.P. dömdes den 28 juni 1996 av Lidköpings tingsrätt för snatteri, begånget den 15 januari 1996, till trettio dagsböter. Domen har vunnit laga kraft.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslöt den 18 december 1996 att avskeda C.P. från båda de nu nämnda anställningarna.

Mellan parterna har uppkommit tvist om avskedandet. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot staten genom Rikspolisstyrelsen och yrkat att arbetsdomstolen

1. förklarar att Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut av den 18 december 1996 om avskedande av C.P:s tillsvidareanställning vid dåvarande Polismyndigheten i Skövde, numera Polismyndigheten i Skaraborgs län, ogiltigt,

2. förpliktar staten genom Rikspolisstyrelsen att till C.P. utge ett allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 januari 1997 tills betalning sker

3. – för det fall arbetsdomstolen skulle finna att skäl förelåg för att säga upp C.P. från hans tillsvidareanställning men inte att avskeda honom – förpliktar staten genom Rikspolisstyrelsen att till C.P. utge allmänt skadestånd om 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 januari 1997 samt ekonomiskt skadestånd för lön och andra anställningsförmåner med 134 172 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 april 1997, allt tills betalning sker

upphäver Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut av den 18 december 1996 att avskeda C.P. från hans anställning med konstitutorial vid dåvarande polismyndigheten i Skövde, numera Polismyndigheten i Skaraborgs län.

Staten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt yrkandena. För det fall domstolen skulle finna att det inte förelegat grund för avskedande har staten yrkat att det allmänna skadeståndet skall jämkas till noll. Sättet att beräkna räntan och det ekonomiska skadeståndet har vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

C.P. har varit polis i 34 år. Under de senaste 30 åren har han varit verksam som kriminaltekniker. Den 15 januari 1996 var C.P. ute på ett tjänsteuppdrag i Skara, vilket gällde en bensinmack som hade utsatts för inbrott. På väg därifrån besökte han och en kollega, L.N., under lunchrasten Julahuset utanför Skara. Besöket på varuhuset fick inte ta mer tid i anspråk än 10 – 15 minuter, eftersom de sedan skulle tillbaka till sitt arbete i Skövde. C.P. och L.N. gick gemensamt runt i butiken. C.P. var intresserad av flera föremål, bl.a. ett par arbetsbyxor och en slipkloss, som han avsåg att köpa. Han tittade också på några borrverktyg. Han lade ifrån sig byxorna och slipklossen och tog några förpackningar med borrverktyg i handen och gick mot entrén för att leta efter en kundkorg att lägga varorna i. Eftersom han inte hittade någon kundkorg, gick han tillbaka med borrverktygen. Han såg då sin kollega gå mot kassan. Eftersom de hade bråttom kände sig C.P. lite irriterad och slängde därför förpackningarna med borrarna längst ned på en hylla i den monter där han hade tagit dem utan att trä tillbaka dem på de krokar som de hade hängt på. Han gick därefter till kassorna med byxorna, slipklossen och en sliptrissa, som han också skulle köpa, i handen. Vid kassorna mötte han ytterligare en kollega som han och L.N. talade med en kort stund och därefter lade han upp de tre varorna som han höll i handen på bandet mitt emot kassörskan. En diskussion uppstod huruvida butiken accepterade betalkort som betalningsmedel. Efter ett jakande besked från kassörskan lämnade C.P. sitt betalkort under tiden som hon läste av prislapparna på varorna. C.P. undertecknade kvittot och tog varorna i handen. Sliptrissan stoppade han ned tillsammans med sin plånbok i en ficka i den vinterjacka som han bar. På väg från kassan passerade han en larmbåge som utlöste larmet. C.P. blev mycket förvånad och stannade till och försäljaren M.G. dök upp. Denne föste C.P. genom larmet ännu en gång och tog sedan med honom till ett personalrum för förhör samtidigt som polis tillkallades. Denna rutin tillämpar alltid butiken.

I personalrummet tog M.G. fram en blankett och började att fylla i denna. C.P. satt till vänster om denne och tog fram sin plånbok för att legitimera sig. Efter en stund kom poliserna K.S. och L.L. till varuhuset och tog emot M.G:s anmälan. C.P. lämnade därefter personalrummet. Omkring tre – fyra timmar senare upptäckte kassörskan A-C.K. att det låg 23 olika förpackningar med borrverktyg på golvet i personalrummet vid den plats där C.P. suttit. Polisen ryckte ut på nytt och förpackningarna skickades till kriminalteknisk undersökning. På tre av förpackningarna hittades C.P:s fingeravtryck. Detta är inte i sig konstigt, eftersom C.P. tittat på förpackningarna i varuhuset. Däremot borde det ha funnits fingeravtryck på betydligt fler förpackningar, om han hade stoppat på sig dem. Några andra fingeravtryck än C.P:s har emellertid inte undersökts. Ett 10-tal anställda har befunnit sig i personalrummet efter det att C.P. lämnade det, eftersom det används som kafferum. Vidare har också ett antal poliser uppehållit sig där utan att de har upptäckt några förpackningar.

Efter händelsen blev C.P. tagen ur tjänst och fick sitta på sitt tjänsterum. Han mådde mycket dåligt av detta och fick söka psykologhjälp för att reda ut sin situation. Han blev osäker på vad som hade hänt, vilket ledde till att han vid ett polisförhör som hölls den 9 februari felaktigt sade att han måste ha stoppat föremålen i sin jacka. Efter det att han fått hjälp med att bearbeta det inträffade har han ändrat sin uppfattning och sagt att det inte kan vara möjligt att händelsen gått till på det sättet. Att han sade som han gjorde vid polisförhöret berodde på att han då fortfarande befann sig i ett chocktillstånd.

Vad gäller sliptrissan har C.P. inte haft något tillägnelseuppsåt. Kassörskan har av förbiseende inte tagit betalt för den, trots att den legat på bandet. C.P. har inte någon kännedom om hur förpackningarna med borrverktygen hamnat i personalrummet. Han har således inte begått något brott och grund för avskedande föreligger inte.

Staten genom Rikspolisstyrelsen

C.P. anställdes år 1962 vid polisen i Skövde. Sedan år 1966 har han en anställning som polisassistent med konstitutorial och år 1984 erhöll han en tillsvidareanställning som inspektör vid tekniska roteln. Han har där utfört tekniska undersökningar.

Den 15 januari 1996 var C.P. i tjänst tillsammans med en kollega, L.N., för vilken han var förman. De utförde en brottsplatsundersökning i Skara och färdades i en av polisen ägd bil för att sedan resa tillbaka samma dag. De hade möjlighet att lägga ut sin lunchrast när det passade dem och gjorde det i samband med besöket på Julahuset. På varuhuset gav larmbågen utslag och C.P. greps för snatteri. Han dömdes därefter av Lidköpings tingsrätt för gärningen och denna dom, som vunnit laga kraft, har lagts till grund för beslutet om avskedande.

Vid tingsrätten förnekade C.P. vad som hade lagts honom till last. Av tingsrättens dom framgår dock att han vid polisförhör den 9 februari 1996 erkänt att han hade haft de aktuella förpackningarna i sina fickor och att han vid polisförhöret uppgett att han glömt förpackningarna när han gick fram för att betala i kassan.

Tingsrätten angav som domskäl bl.a. följande.

I målet är utrett att C.P. betalat för en byxa och en slipkloss, att en förpackning innehållande en sliptrissa påträffats på honom och att 23 liknande förpackningar, varav tre stycken med fingeravtryck från C.P., senare under dagen hittats under det bord där C.P. suttit.

En mängd omständigheter talar för att C.P. uppsåtligen passerat kassan med samtliga 24 förpackningar på sig och därefter lagt ifrån sig 23 stycken i personalrummet sedan han ertappats. Den berättelse som han själv lämnat angående sliptrissan framstår som konstruerad och strider mot vad A-C.K. berättat. C.P. har vidare ändrat sina uppgifter under förundersökningen och den förklaring som han i tingsrätten lämnat till att han vid polisförhöret den 9 februari 1996 på ett detaljerat sätt berättat att han haft samtliga förpackningar i jackan framstår som mindre trovärdig. De förpackningar som hittades i personalrummet var av samma slag som sliptrissan och dem C.P. tittat på inne i butiken. Hans fingeravtryck fanns på tre av dem. Det är utrett att förpackningarna inte hade legat i personalrummet dagen innan och att personalrummet inte var tillgängligt för andra än personalen. Det framstår också som ytterst osannolikt att någon av de anställda vid den plats i personalrummet där C.P. suttit just denna dag skulle ha gömt ett stort antal förpackningar, varav tre med C.P:s fingeravtryck på, med den typ av verktyg som C.P. varit intresserad av. Med hänsyn till vad som anförts ovan och med beaktande av den mängd förpackningar det rört sig om finner tingsrätten ställt utom allt rimligt tvivel att C.P. uppsåtligen gjort sig skyldig till den gärning åklagaren påstått. Åtalet är således styrkt. Gärningen är att bedöma enligt åtalet.

Att C.P. begått gärningen när han för dagen var i tjänst och dessutom förman för en kollega som var med i varuhuset, måste betraktas som försvårande omständigheter. Han har således visat att han grovt har åsidosatt sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren. Av denna anledning är han även uppenbart olämplig att inneha sin anställning med konstitutorial.

Något annat än den lagakraftvunna domen läggs inte C.P. till last. Beträffande det allmänna skadeståndet gör staten gällande att – för det fall domstolen finner att tingsrättens dom är riktig men att det inte föreligger grund för avskedande – C.P. själv medverkat till den uppkomna situationen, varför det föreligger grund för jämkning.

Domskäl

Tvisten och utredningen i målet

C.P. avskedades den 18 december 1996 från såväl sin tillsvidareanställning som polisinspektör vid dåvarande Polismyndigheten i Skövde som sin anställning med konstitutorial som polisassistent vid samma myndighet sedan han dömts för snatteri av Lidköpings tingsrätt. Värdet av det tillgripna godset uppgick enligt åklagarens gärningsbeskrivning till sammanlagt 715 kr. Förbundet har hävdat att C.P. inte gjort sig skyldig till det brott som föranlett avskedandet, medan statens inställning är att han gjort sig skyldig till snatteri i enlighet med tingsrättens dom som vunnit laga kraft sedan prövningstillstånd vägrats i hovrätten och Högsta domstolen.

Frågan vilken betydelse en tingsrätts brottmålsdom skall tillmätas i en arbetstvist rörande avskedande på grund av brott har varit aktuell hos arbetsdomstolen i tidigare avgöranden. Arbetsdomstolen har därvid uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet bör tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten (jfr AD 1992 nr 91 med där gjorda hänvisningar). Arbetsdomstolen är således inte i sig bunden av tingsrättens brottmålsdom, men har att mot bakgrund av de uttalanden som gjorts pröva C.P:s talan på den i målet föreliggande utredningen.

Målet i arbetsdomstolen har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har därvid C.P. hörts upplysningsvis och vittnesförhör hållits med kassörskan A-C.K., försäljaren M.G. och psykologen U-B.L.O.. Vidare har förbundet företett ett antal fotografier i original och kopior av lokalerna m.m. i Julahuset och förpackningar enligt uppgift innehållande samma slags varor som C.P. enligt brottmålsdomen tagit från företaget. C.P. har vidare vid huvudförhandlingen haft med sig en jacka som han uppgett vara den han hade på sig vid besöket den 15 januari 1996 på Julahuset och visat vad de olika fickorna i jackan enligt honom då innehöll samt demonstrerat olika resultat i försök att fylla fickorna med förpackningarna.

De i arbetsdomstolen hörda personerna har i huvudsak uppgett följande.

C.P.: Den 15 januari 1996 var han tillsammans med en kollega, L.N., i Skara på ett uppdrag. Efter det att detta hade avslutats gick han och L.N. på lunchen tillsammans in på Julahuset för ett hastigt besök. De gick omkring och kom, sedan de varit på övre planet där han funnit par arbetsbyxor och en slipkloss som han avsåg att köpa, ner till gatuplanet och några montrar med borrverktyg som han visade L.N.. Denne gick sedan mot en annan hylla i närheten. Själv blev han intresserad av några av verktygen och tog omkring 8-10 stycken förpackningar i handen och gick mot entrén för att hämta en kundkorg, eftersom han inte själv kunde bära alla varor han tänkte köpa. Han hade då lämnat kvar byxorna och slipklossen på en hylla intill borrverktygen. Det visade sig emellertid att det inte fanns några kundkorgar och han blev därför irriterad och gick tillbaka med verktygen. Han såg då att L.N. var på väg mot kassorna. I stället för att trä upp förpackningarna på de krokar där de hade hängt, slängde han dem på en hylla nedtill på montern och tog därefter arbetsbyxorna och slipklossen, som han hade lagt på hyllan, samt en sliptrissa som han också avsåg att köpa, och gick med varorna mot kassorna. På vägen dit stötte han på en annan kollega som han och L.N. pratade med en kort stund. Han fortsatte sedan till en av kassorna och lade ifrån sig varorna, dvs. arbetsbyxorna, slipklossen och sliptrissan, på bandet framför kassörskan. L.N. stod bakom honom, men gick sedan över till en annan kassa som öppnades. Han frågade kassörskan om det gick att betala med ett Sparbankskort, vilket kassörskan bekräftade. Medan han tog fram sin plånbok läste hon av varornas prislappar med en apparat. Hon tog därefter emot hans betalkort och drog genom avläsaren och han fick därefter ett kvitto som han undertecknade. Han tittade inte på kvittot, men tog för givet att kassörskan hade tagit betalt för alla varor. Därefter tog han dessa och lämnade kassan. Han hade dessförinnan tagit upp en näsduk för att snyta sig. Näsduken låg i höger ficka tillsammans med plånboken. När han passerade larmbågen utlöstes larmet. Det var en fruktansvärd upplevelse för honom och han kände sig totalt utslagen. Han visste inte vad som gällde utan gick mot kassörskan och plockade upp sin nyckelknippa ur fickan. M.G. kom fram och förde honom genom larmbågen på nytt och därefter fick han följa med denne till personalrummet, där de satte sig vid ett bord. Han satt med en vägg mot sin vänstra sida. Han tog fram sin plånbok och körkortet för att legitimera sig och hade sedan plånboken i höger hand på bordet hela tiden. Vänster arm låg på bordet med handen hängande framför honom något ned från bordskanten. I den rapport som M.G. skrev antecknades att han vid förhöret uppgav att sliptrissan av misstag hade kommit i fickan tillsammans med plånboken. Han var då chockad och förvirrad och minns inte vad som sades vid det tillfället. Senare samma dag ringde han till en av de poliser, K.S., som hade kallats till Julahuset efter affärens ingripande, och till denne sade han att sliptrissan kommit ner i fickan tillsammans med näsduken som han hade haft framme hos kassörskan. Eftersom han utgick ifrån att alla varor var betalda hade han stoppat sliptrissan i fickan tillsammans med näsduken. – Det chocktillstånd han råkat i förvärrades då han kom tillbaka till sitt arbete i Skövde. Han blev då omedelbart avstängd från yttre tjänst, vilket innebar att han inte hade några arbetsuppgifter och han blev utfryst av sina arbetskamrater. Eftersom han mådde mycket dåligt av det som inträffat, tog han kontakt med en läkare som remitterade honom till en psykolog, U-B.L.O.. Det är först efter den terapi som han fått som han har kunnat reda ut hur händelsen gick till. Vid det polisförhör som hölls den 9 februari befann han sig fortfarande i chocktillstånd. Förhörsledaren ställde nästan uteslutande ledande frågor som han, i det tillstånd han var, svarade ja på. Han trodde då att han kunde ha stoppat på sig de 8-10 förpackningar som han tagit i handen när han letade efter en kundkorg. Först en tid efter förhöret fick han veta att det var 23 förpackningar som hade påträffats på golvet i personalrummet. I förhörsprotokollet hade först skrivits in 13 förpackningar. I efterhand har han förstått att han omöjligen kan ha betett sig så som påståtts. Han hade vid det aktuella tillfället på sig vinterjackan och i de olika fickorna i den hade han flera tillhörigheter. Förutom plånboken som låg i en ficka, hade han nyckelknippan, näsduken och en universalkniv. Han hade också på sig en påse med halstabletter och skyddshandskar, en halsduk, en mobiltelefon samt ett tjänstekort och ett måttband. Det fanns inte någon möjlighet att stoppa på sig 24 förpackningar utan att dessa hade synts. Han har i efterhand införskaffat samma varor som han påståtts ha tagit och försökt få plats med dem i jackan, men inte lyckats. Han kände till att de aktuella varorna var larmade och i butiken fanns också skyltar med information om detta. Han finner det märkligt att – om han skulle ha tagit förpackningarna – man hittat fingeravtryck på endast tre av dem. Statistiskt borde det i så fall ha funnits fingeravtryck på betydligt fler förpackningar.

A-C.K.: Hon har arbetat som kassörska i åtta år på Julahuset. Hon har inte något exakt minne av den aktuella händelsen men vet att C.P. hade en sliptrissa som han inte hade betalat. Hon tror inte att sliptrissan skulle kunna ha passerat på bandet utan att hon skulle ha sett den, men om den hade legat under ett par arbetsbyxor kan det kanske ha varit möjligt. Hon tror dock inte det, eftersom hon brukar lyfta på klädesplaggen när de ligger på bandet. Larmbågen är placerad så att kunderna skall gå genom den innan de tar sina varor vid bandets slut. Det finns ett litet utrymme mellan kassan och en plexiglasskiva där en kund kan sticka in armen. Skyltar har emellertid satts upp om att kunden inte får ta varorna förrän denne har passerat larmbågen. Hon skulle säkert ha reagerat om C.P. hade plockat åt sig varorna framför larmbågen. – I personalrummet dricker 10 – 12 av de anställda kaffe på för- och eftermiddagarna i olika omgångar. Personalrummet är låst med ett kodlås. Den aktuella dagen var hon som sista man ensam i rummet. Hon skalade en apelsin och såg då när hon tittade nedåt att det låg en mängd förpackningar vid ena bordsbenet inne mot väggen. Rummet är väldigt litet och om flera personer vistas därinne är det antagligen svårt att upptäcka saker som ligger på golvet. I personalrummet förvaras aldrig varor.

M.G.: När larmet gick gav han sig iväg till kassan och mötte C.P. där. Han tog med denne till personalrummet och undersökte honom med en s.k. larmspade. Larmspaden gav utslag vid C.P:s ena bröstficka och denne tog fram en sliptrissa, värd 9 kr 50 öre. M.G. var vid tillfället ganska orutinerad att utföra uppgifter av detta slag och tänkte inte på att han skulle fortsätta undersökningen med larmspaden. Det var skum belysning i rummet med en adventsljusstake som enda ljuskälla och han lade inte märke till om C.P. verkade ha mycket i fickorna. C.P. tog upp sin plånbok och visade legitimationen. De satt vid ett bord och C.P. verkade bli mer och mer ledsen och kröp ihop där han satt och lutade sig också framåt. M.G. fyllde under tiden i en blankett, talade med C.P. och försökte dra ut på tiden tills polisen kom. Han såg inte om C.P. tog ut något från fickorna, men han noterade inte hur denne höll sina händer. – Senare på dagen blev han visad förpackningarna som låg i rummet under bordet på golvet på vänster sida om den stol som C.P. hade suttit på. Han hade skurat golvet dagen innan och vet därför att förpackningarna inte legat där då. Han frågade de andra försäljarna om de lagt varorna i personalrummet, men ingen hade gjort det. – Det gjordes inte något ytterligare ingripande hos varuhuset den aktuella dagen.

U-B.L.O.: Hon träffade C.P. första gången den 1 februari 1996. Hon bedömde att han då befann sig i ett rent chocktillstånd. Enligt hennes bedömning varade detta hans tillstånd även vid polisförhöret som hölls den 9 februari. Det är inte ovanligt att en person i chocktillstånd tar på sig något denne inte gjort, eftersom man inte är tillräknelig i en sådan situation. C.P. hade inledningsvis koncentrationssvårigheter och minnesförluster. Efter tät kontakt med henne kunde han emellertid börja bearbeta vad som hänt. Hon hyser inga tvivel om att det han idag berättar är sant och bedömer honom som en stark och trovärdig person. Hon har stor erfarenhet av chockreaktioner och vet att en sådan kan utlösas av att ett larm sätter igång, oavsett om man har tillgripit något eller inte.

I tingsrättens brottmål hördes ytterligare en försäljare, A.L.. Denne har på grund av laga förfall inte kunnat höras vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen. Förbundet har därför åberopat att denne under förundersökningen i brottmålet, enligt protokollet från denna, uppgett att när man satt vid bordet i personalrummet syntes inte förpackningarna i fråga, men om man stod upp ute på golvet och tittade ned hade man kunnat se dem. Vidare har åberopats att A.L. enligt protokollet uppgett att när godset hade upptäckts, han från dörröppningen hade sett det där det låg under bordet.

Staten har för sin del åberopat följande uppgifter av A.L. så som de antecknats i tingsrättens dom. A.L. var inne i personalrummet efter det att C.P. hade varit där. Han såg inga förpackningar under bordet. Förpackningarna låg dock tämligen väl dolda och det var omöjligt att se dem från den plats vid bordet där han brukar sitta.

Arbetsdomstolens bedömning

Har C.P. begått det brott han dömts för?

De personer som hörts i arbetsdomstolen har, med undantag dock för U-B.L.O., hörts också vid huvudförhandlingen i tingsrättens brottmål, där också A.L. hördes. Enligt vad C.P. uppgett förevisade han även i tingsrätten den demonstration av jackan, fickorna och förpackningar som han företagit i arbetsdomstolen.

Av utredningen framgår att C.P. besökte Julahuset den aktuella dagen och att han därvid bl.a. tittade på ett antal förpackningar med borrverktyg; samma sorts förpackningar som tre-fyra timmar senare hittades intill den plats i personalrummet, dit C.P. hade förts för förhör sedan larmbågen gett utslag när han passerat ut ur affären och en av förpackningarna påträffades hos honom. I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen det ytterst osannolikt att några av de anställda på Julahuset skulle ha gömt de 23 förpackningarna vid den plats där C.P. suttit. Det finns inte anledning anta att – utöver de tillkallade poliserna – någon annan än personalen haft tillträde till personalrummet, som hölls stängt med kodlås. Sammantaget finner arbetsdomstolen att den utredning som förebragts här inte ger anledning att ifrågasätta den bedömning som tingsrätten gjort. Visserligen hördes inte U-B.L.O. i tingsrätten. Hennes uppgifter ändrar dock inte denna bedömning. Arbetsdomstolen utgår därför ifrån att C.P. begått det brott som han dömts för.

Förelåg det grund för att avskeda C.P.?

Frågan är då om Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut att avskeda C.P. på grund av detta brott skall stå fast. C.P. innehade som redan sagts vid tiden för avskedandet dels en anställning med konstitutorial som polisassistent, dels en tillsvidareanställning som polisinspektör.

Anställningsformen konstitutorial slopades i och med tillkomsten av 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA). Denna lag är numera ersatt av 1994 års LOA. Av övergångsbestämmelserna till de båda lagarna framgår dock att äldre bestämmelser skall tillämpas för löpande konstitutorialanställningar. Av detta följer att 22 § statstjänstemannalagen skall tillämpas på C.P:s anställning som polisassistent. Enligt denna paragraf fick en arbetstagare avskedas, om han begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst. Denna regel har utgjort förebild för den i huvudsak likalydande regel om avskedande som fördes in i 11 kap. 1 § 1976 års LOA när den lagen trädde i kraft och statstjänstemannalagen upphävdes. Med tillkomsten av 1994 års LOA slopades de flesta av de regler om avskedande som återfanns i 11 kap. i den gamla lagen. Följden av detta är att anställningsskyddslagens bestämmelser om avskedande numera är tillämpliga också på anställningar hos staten som arbetsgivare. För anställda med konstitutorial skall dock, som sagts, alltjämt reglerna i statstjänstemannalagen tillämpas. Med beaktande av att regleringen i 22 § i den lagen utgjort förebild för motsvarande reglering i 1976 års LOA anses det att frågan om avskedande från en konstitutorialtjänst får bedömas med ledning bl.a. av den praxis som har utbildats vid tillämpningen av avskedanderegeln i 1976 års LOA. Denna praxis blir således av intresse vid den prövning som nu skall göras och som gäller C.P:s anställning med konstitutorial som polisassistent.

Vad gäller dennes anställning som polisinspektör är 18 § anställningsskyddslagen direkt tillämplig. Enligt denna paragraf får en arbetstagare avskedas, om han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har i domen 1997 nr 13 ställt frågan om avskedanderegeln i 1976 års LOA och den i nuvarande anställningsskyddslagen – trots sin olika utformning – har samma innebörd. I målet var liksom nu fråga om en polisman som begått brott och denne innehade både en anställning med konstitutorial och annan tillsvidareanställning vid en polismyndighet. Från C.P:s sida har man förklarat sig tveksam till att innebörden av avskedandereglerna skulle vara densamma och därvid pekat på att det med 1976 års LOA var möjligt att skilja en arbetstagare från dennes anställning endast genom avskedande, medan anställningsskyddslagen även innehåller bestämmelser om uppsägning och att avskedande inte får ske under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning.

I den nyssnämnda domen, AD 1997 nr 13, kom arbetsdomstolen på närmare redovisade skäl fram till att man vid bedömningen av avskedanderegeln i anställningsskyddslagen borde kunna anlägga samma synsätt som när man vid tillämpningen av 1976 års LOA bedömde om brottet visade att arbetstagaren uppenbarligen var olämplig att inneha anställningen och att man således vid tillämpningen av 18 § i anställningsskyddslagen borde kunna söka ledning i den praxis som hade utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § i 1976 års LOA. Arbetsdomstolen finner inte anledning att nu frångå denna slutsats. Det innebär i det förevarande målet att domstolen har att bedöma avskedandefrågan enligt samma grunder i fråga om båda de anställningar som C.P. innehaft hos polismyndigheten, dvs. både anställningen som polisinspektör och den som polisassistent. Som arbetsdomstolen närmare utvecklat i sin nyssnämnda dom betyder detta bl.a. att de särskilda förhållanden som råder inom den offentliga verksamheten skall beaktas vid en tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen, vilket för vissa offentliga tjänstemän innebär att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till att handlingen anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren.

Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden, jfr AD 1981 nr 168, 1987 nr 73, 1988 nr 10 och 1989 nr 52, återgett bakgrunden till bestämmelsen i 11 kap 1 § 1976 års LOA och därvid utvecklat vad som var syftet med och den principiella innebörden av bestämmelsen. Sammanfattningsvis kan sägas att olämplighetsrekvisitet enligt den praxis som gällt enligt 1976 års LOA skall tolkas restriktivt och att avskedande skall komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren får behålla sin tjänst.

En omständighet som särskilt skall beaktas är således anställningens art. Arbetsdomstolen har med avseende på polismän framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott (se domen 1992 nr 91). I domen 1981 nr 168 uttalade domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är, uttalade domstolen vidare, att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen har framhållit i senare domar (se bl.a. domen 1992 nr 38) givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skulle anses visa att denne uppenbarligen är olämplig för sin anställning. Arbetsdomstolen har med utgångspunkt från uttalandena i domen 1981 nr 168 i flera fall funnit det oförenligt med de krav som måste ställas att polismän utom tjänsten har gjort sig skyldiga till brott får fortsätta sin anställning som polismän, om inte mycket speciella förhållanden talar därför (domarna 1989 nr 69, 1990 nr 66 och 1992 nr 91). Arbetsdomstolen har också uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande (domen 1990 nr 16).

C.P. har varit anställd vid polismyndigheten sedan år 1962. Staten har inte gjort gällande att något annat läggs honom till last än det brott som han dömts för av Lidköpings tingsrätt. Som framgått av det föregående delar arbetsdomstolen tingsrättens bedömning att han begått detta brott, vilket inneburit att han olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit varor till ett sammanlagt värde av 715 kr. Brottet begicks en dag som C.P. var i tjänst, låt vara att det skedde på hans lunchrast. Staten har uppgett att C.P. den aktuella dagen var förman för den yngre kollegan L.N. som var med honom inne på varuhuset, något som C.P. inte bestritt. Det har dock inte gjorts gällande att C.P. vid tillgreppet burit uniform eller annat kännetecken på att han var polis. Vid en sammanvägning av de föreliggande omständigheterna finner arbetsdomstolen det inte kan anses förenligt med de höga krav som ställs på polismän att C.P. får behålla sina anställningar hos polismyndigheten. Genom sitt handlande har C.P. visat att han är uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisassistent. Han har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren och kan därför inte heller kvarstå som polisinspektör. Det har således förelegat grund för att avskeda honom från båda hans anställningar vid polismyndigheten. Förbundets talan skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid den nu angivna utgången i målet bör förbundet förpliktas att ersätta staten dess rättegångskostnad. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Svenska Polisförbundets talan avslås.

2. Svenska Polisförbundet skall utge ersättning för statens rättegångskostnader med femtontusen (15 000) kr för ombudsarvode, jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1997-07-23, målnummer A-3-1997

Ledamöter: Nina Pripp, Brita Swan, Christer Måhl, Mats Holmgren, Tage Persson, Staffan Holmertz och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare: Helena Larsson