Arbetsdomstolen referat AD 1998 nr 150

Court
Arbetsdomstolen
Reference
AD 1998 nr 150
Domsnummer
1998-150
Målnummer
B-42-1998
Avgörandedatum
1998-12-16
Rubrik
En polisinspektör med ställning som gruppbefäl inom Stockholmspolisens hundenhet omplaceras till annat arbete inom polisorganisationen. För omplaceringen anförs skäl som är att hänföra till polisinspektören personligen. Fråga om omplaceringen har medfört sådana verkningar för polisinspektören att omplaceringen kan överprövas i rättslig väg. Sedan denna fråga besvarats jakande uppkommer frågan om det har förelegat godtagbara skäl för omplaceringen av polisinspektören med hänsyn till de samarbetssvårigheter som förekom inom hundenheten.

Parter:

L-G.N.; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 150

L-G.N. i Vällingby

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

 

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 2 mars 1998 i mål T 3-170-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

L-G.N. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hans talan vid tingsrätten, befria honom från skyldigheten att utge ersättning för statens rättegångskostnader vid tingsrätten och tillerkänna honom ersättning för hans egna rättegångskostnader vid tingsrätten.

Staten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av L-G.N. förnyade förhör ägt rum med honom själv samt med B.S., C.H., L.L., P.E., T.J., I.F. och L.E. På begäran av staten har förnyade förhör ägt rum med I.E., L.K., M.E., C.N. och P.G.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört detsamma som angetts i tingsrättens dom med följande ändringar och tillägg.

L-G.N.

Som tingsrätten funnit har omplaceringen av L-G.N. medfört särskilt ingripande verkningar för honom. Omplaceringen har skett i strid med god sed på arbetsmarknaden. Det har enligt L-G.N:s mening inte förelegat godtagbara skäl för arbetsgivaren att vidta en så ingripande åtgärd som att låta honom få en helt annan tjänstgöring. Det hade kanske kunnat anses godtagbart att omplacera honom från tjänsten som gruppbefäl inom hundenheten till en befattning som vanlig hundförare där på samma sätt som skedde med P.L.. Däremot har det inte förelegat skäl att låta honom helt lämna hundenheten och placera honom på sedvanligt polisarbete i Västerorts polisdistrikt.

Vid bedömningen av frågan om det har förelegat godtagbara skäl bör bl.a. följande omständigheter beaktas. Omplaceringen fick för L-G.N. synnerligen långtgående konsekvenser genom att han inte längre kan ägna sig åt hundförararbete, något som han hade långvarig erfarenhet av och var högt specialiserad i. Omplaceringen innebar också att han i massmedia helt felaktigt framstod som skyldig till de händelser som kan ha inträffat på hundenheten. Hans långa tjänstgöring som polis måste också beaktas. Hans närmaste arbetskamrater på hundenheten ansåg det inte vara motiverat att han omplacerades på det sätt som skedde. Under dessa omständigheter anser L-G.N. att omplaceringen hade varit godtagbar endast om det är uppenbart att de problem som ansågs föreligga inte hade kunnat rättas till genom en mindre ingripande åtgärd. Inom en så stor organisation som det här handlar om var det möjligt att lösa saken på annat sätt än genom att helt förflytta L-G.N.

Staten genom Rikspolisstyrelsen

Det görs inte längre gällande att L-G.N:s talan har gått förlorad på grund av preskription.

Omplaceringen av L-G.N. kan enligt statens mening inte prövas rättsligt av det skälet att den inte har medfört några särskilt ingripande verkningar för honom. Han har visserligen gått miste om ett månatligt instruktörstillägg om cirka 740 kr, men ett sådant lönetillägg kan han mycket väl komma att få på nytt om han tilldelas en annan instruktörssyssla än den han tidigare hade. Beträffande hans grundlön är det inte möjligt att veta om det har uppkommit någon förändring till det sämre. Det går nämligen inte att säkert bedöma vilken lön L-G.N. skulle ha haft om han alltjämt arbetade kvar inom hundenheten.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att omplaceringen av L-G.N. kan prövas rättsligt, görs gällande att godtagbara skäl har förelegat för åtgärden och att den inte heller strider mot god sed på arbetsmarknaden. I denna del vill staten framhålla sammanfattningsvis följande. Det hade under flera år, i varje fall alltsedan år 1992, rått allvarliga missförhållanden inom hundenheten. Den polisanmälan som gjordes av Y.E. under hösten 1995 ledde till en omfattande förundersökning, som gav vid handen att brott hade begåtts men att det inte gick att fastställa vem som hade begått dem. De förhållanden som framkom vid förundersökningen föranledde polisledningen att föranstalta om en arbetsmiljöutredning under ordförandeskap av en befattningshavare från en annan del av polisorganisationen. Utredningen konstaterade att det under en längre tid hade rått en mycket negativ stämning mellan två arbetslag och att de närmast ansvariga för missförhållandena var de berörda gruppcheferna, dvs. L-G.N. och P.L.. Det föreslogs en omfattande omorganisation, i vilken den i målet berörda omplaceringsfrågan bara utgjorde en liten del. Förslagen innebar att både L-G.N. och P.L. skulle förflyttas från hundenheten. Polisledningen beslöt att ingen av dem skulle vara kvar som gruppchef på hundenheten, men bestämde slutligen att P.L. skulle få stanna kvar på enheten som hundförare. Endast L-G.N. kom att omplaceras till annan arbetsplats. Det var fråga om ett fall av allvarliga samarbetssvårigheter, där det inte var möjligt att utpeka någon av de båda närmast inblandade som ensam skyldig till det inträffade. Staten vill framhålla att det var samarbetssvårigheterna och L-G.N:s brister som gruppchef vilka utgjorde skälen till omplaceringen av honom. Det handlar alltså inte om de brott som begicks mot Y.E. av en eller flera okända gärningsmän.

Domskäl

L-G.N. har sedan år 1967 varit anställd som polis hos polismyndigheten i Stockholm. Han fick år 1992 placering som gruppchef vid hundenheten, som består av omkring 60 hundförare vilka är indelade i sex grupper.

Bakgrunden till de händelser som är aktuella i målet är att en kvinnlig polisassistent vid hundenheten under hösten 1995 gjorde en polisanmälan om att hon utsatts för trakasserier av olika slag. Anmälan ledde till att det gjordes en förundersökning. I januari 1996 beslöt åklagaren att lägga ned förundersökningen. I beslutet uttalade åklagaren att den kvinnliga polisassistenten under en längre tid hade utsatts för trakasserier på sin arbetsplats och att dessa var att bedöma som ofredande, sexuellt ofredande, misshandel och skadegörelse. Vidare uttalades att utredningen inte hade kunnat ge besked på frågan om vem eller vilka som skäligen kunde misstänkas för brotten samt att fortsatt utredning inte skulle leda fram till ett sådant resultat.

En kort tid efter det att förundersökningen lagts ned beslutade polismyndigheten om en arbetsmiljöutredning, som slutfördes den 15 mars 1996. På grundval av de förslag som lagts fram av arbetsmiljöutredningen beslöt polismyndigheten att ledigförklara samtliga befattningar vid hundenheten. Omorganisationen resulterade i att samtliga hundförare utom L-G.N. på nytt fick placering vid hundenheten. L-G.N., vilken alltsedan oktober 1995 hade tillfälligt placerats på annat arbete, omplacerades i september 1996 till Västerorts polisdistrikt.

L-G.N. har i målet gjort gällande i huvudsak följande. Omplaceringen, som har gjorts av skäl vilka är hänförliga till honom personligen, har fått särskilt ingripande verkningar för honom. Omplaceringen har gjorts utan att det har förelegat godtagbara skäl för den och den strider mot god sed.

Statens inställning är att omplaceringen inte har lett till några särskilt ingripande verkningar för L-G.N. och att omplaceringen därför inte kan prövas rättsligt. Omplaceringen har i alla händelser enligt statens mening varit föranledd av godtagbara skäl.

Den rättsliga bakgrunden

Arbetsdomstolen har anledning att först kommentera det förhållandet att parterna i målet har uttalat skilda uppfattningar i frågan om L-G.N:s arbetsskyldighet på den befattning han nu har. L-G.N. har menat att han är anställd som polisinspektör vid hundenheten och därför inte är arbetsskyldig i Västerorts polisdistrikt. Hans talan grundas emellertid på att det är fråga om just en omplacering och han har inte gjort gällande att förflyttningen från hundenheten skall ses som en uppsägning eller ett avskedande från en anställning där. Med hänsyn härtill måste L-G.N:s talan uppfattas så att han gör gällande att det i detta fall är fråga om en icke rättsenlig omplacering inom ramen för hans anställning som polisinspektör vid Stockholms polismyndighet. Med denna utgångspunkt saknar arbetsdomstolen anledning att gå in på frågan om den närmare omfattningen av hans arbetsskyldighet.

Ett beslut om att omplacera en arbetstagare utgör ett arbetsledningsbeslut som arbetsgivaren kan fatta efter fritt val och som normalt inte kan överprövas i rättslig väg. Myndigheten får dock självfallet inte handla godtyckligt eller i strid med lag och goda seder. I vissa situationer kan domstolens prövningsrätt vara vidsträcktare än som annars är fallet. Arbetsdomstolen har i domen 1978 nr 89 uttalat att det föreligger starka skäl att anse att vissa slag av särskilt ingripande omplaceringar bör kunna underkastas rättslig prövning på ett sätt som påminner om vad som gäller vid uppsägning. Uttalandena i denna dom tar sikte på omplaceringar av skäl som är hänförliga till den enskilde arbetstagaren personligen och som får särskilt ingripande verkningar med hänsyn till arbetsuppgifter, anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt. Domen innebär att det i fall av detta slag krävs att omplaceringen har föranletts av godtagbara skäl. Även i domstolens senare praxis finns exempel på prövning av de nu angivna principerna (se domarna 1981 nr 6, 1982 nr 29 och 112, 1983 nr 46, 174 och 177, 1985 nr 6, 1986 nr 28, 1989 nr 67, 1991 nr 106 och 1993 nr 34).

I den föreliggande tvisten har i arbetsdomstolen inte gjorts gällande annat än att omplaceringen av L-G.N. har föranletts av skäl som är hänförliga till honom personligen. Staten har emellertid gjort gällande i första hand att omplaceringen inte är av sådant slag att den kan anses ha fått särskilt ingripande verkningar för honom. Arbetsdomstolen går först in på den frågan.

Har omplaceringen av L-G.N. föranlett särskilt ingripande verkningar för honom?

I denna del är följande ostridigt. L-G.N. hade före omplaceringen en befattning inom hundenheten som gruppbefäl. Hans befattning där innebar att han utövade ett visst arbetsledarskap. Befattningen innebar också att han var sysselsatt med polishundsverksamheten, något som han hade mångårig erfarenhet av. Han var instruktör för hundförare och bidrog även till att utveckla nya användningsområden för polishundar. Omplaceringen innebär att han inte längre kan syssla med polishundsverksamheten, eftersom denna i Stockholms polismyndighet är centraliserad så att den förekommer endast vid hundenheten. Omplaceringen innebär vidare att han inte längre har ställning som arbetsledare. Slutligen innebär omplaceringen att L-G.N. i lönehänseende går miste om s.k. instruktörstillägg om cirka 740 kr i månaden.

L-G.N. har i arbetsdomstolen också gjort gällande att han genom omplaceringen har fått en sämre löneutveckling än som skulle ha blivit fallet om han hade fått vara kvar vid hundenheten. Staten har bestritt hans påståenden i denna del.

Enligt arbetsdomstolens mening är det vid bedömningen av särskild betydelse att L-G.N. genom omplaceringen inte längre utövar något arbetsledarskap och inte längre kan utöva de arbetsuppgifter som han sedan lång tid haft som specialitet. Till detta kommer att han genom omplaceringen ostridigt har fått vidkännas en löneminskning genom bortfall av instruktörstillägg. Arbetsdomstolen anser på grund av dessa omständigheter att omplaceringen har fått så ingripande verkningar för L-G.N. att den bör kunna prövas i rättslig väg.

Har det förelegat godtagbara skäl för omplaceringen av L-G.N.?

Staten har i denna del av målet gjort gällande sammanfattningsvis att det vid hundenheten rådde en utomordentligt dålig arbetsmiljö med allvarliga samarbetssvårigheter mellan de s.k. turlag som leddes av gruppbefälen L-G.N. och P.L.. Enligt statens mening har det varit motiverat att, som en av flera åtgärder för att komma till rätta med problemen, omplacera L-G.N. till tjänstgöring på annat håll inom polisorganisationen.

L-G.N. har för sin del inte bestritt att det rådde missförhållanden med osämja mellan hans turlag och ett av de andra turlagen. Inför domstolen har han förklarat att missförhållandena enligt hans mening främst hade sin grund i berättigad kritik som från hans turlag riktades mot det andra turlaget. Han var medveten om att det bland poliserna förekom en tråkig jargong, som han tog avstånd ifrån. Missförhållandena hade han också anmält till den dåvarande chefen för hundenheten, I.F., och något ytterligare kunde han inte göra för att förbättra situationen.

L.L., P.E. och T.J., vilka arbetade som hundförare på enheten, har samtliga bekräftat att det rådde en dålig stämning på hundenheten. De har också anfört att det inte var fråga om en ohållbar situation som påverkade det dagliga arbetet. L.L. har tillagt att L-G.N. enligt hans mening under dessa förhållanden agerade på ett riktigt sätt som befäl.

Den nuvarande chefen för hundenheten P.G. har i arbetsdomstolen berättat i huvudsak följande. Den mycket omfattande förundersökning som gjordes med anledning av Y.E:s anmälan visade tydligt att den psykiska arbetsmiljön vid hundenheten var mycket dålig. Ett stort antal av hundförarna förhördes inom ramen för förundersökningen. Av förhören framgick att det rådde en mycket dålig stämning mellan L-G.N:s och P.L:s turlag. Det förekom trakasserier i olika former. Exempelvis hade det förekommit att polismän avlyssnade varandra genom att placera ut bandspelare. Vissa såg det som en öppen konflikt mellan de båda befälen. Förhållandena blev än sämre sedan förundersökningsprotokollet färdigställts. Kort därefter beslöt man på arbetsgivarsidan att verkställa en arbetsmiljöutredning under ledning av J.J., som annars arbetade på annat håll inom polisorganisationen. Utredningen gick till så att man utnyttjade förundersökningsprotokollet som en grund och kompletterade med enskilda samtal med omkring fem polismän, däribland de båda gruppbefälen. Samtalen bekräftade att det var en konflikt mellan de båda turlagen, kanske främst mellan de båda gruppbefälen. Vid de enskilda samtalen med var och en av dem skyllde de på varandra. Båda ansåg sig ha gjort tillräckligt för att överbrygga svårigheterna. Mot denna bakgrund ansåg J.J. och P.G. att båda gruppbefälen hade ett ansvar för det inträffade och att de därför borde förflyttas från hundenheten. Det beslut som senare fattades på högre nivå innebar dock att enbart L-G.N. fick lämna hundenheten. P.L. fick på grund av vad polisledningen ansåg vara förmildrande omständigheter stanna kvar på hundenheten utan att ha befälsställning.

Vid en bedömning av utredningen i målet kan arbetsdomstolen konstatera att alla hörda personer har bekräftat att det förelåg missförhållanden med dålig stämning och konflikter på hundenheten. Inför domstolen har det visserligen uttryckts skilda uppfattningar om hur pass allvarligt detta var. Utredningen i målet ger dock enligt arbetsdomstolens mening klara belägg för att det allmänt sett förelåg allvarliga missförhållanden med trakasserier av olika slag. En del av dessa missförhållanden utgjordes av konflikten mellan L-G.N:s och P.L:s turlag. Att det förelåg en sådan konflikt har L-G.N. själv inte förnekat. Av P.G:s uppgifter kan man kan dra slutsatsen att det var fråga om osämja särskilt mellan de båda gruppbefälen och att samarbetssvårigheterna mellan dem var av allvarligt slag. Mot bakgrund av vad P.G. har uppgett om att L-G.N. och P.L. vid de enskilda samtalen ansåg sig ha gjort nog för att komma till rätta med problemen är det naturligt att polisledningen såg det som alldeles nödvändigt att göra förändringar i fråga om deras tjänstgöring. Vad som framkommit om hundenhetens storlek och arbetsformer föranleder slutsatsen att det inte hade varit tillräckligt att på något sätt omplacera dem inom ramen för enheten. Enligt arbetsdomstolens mening hade det inte kunnat riktas berättigad kritik mot polisledningen om såväl L-G.N. som P.L. hade omplacerats till annan arbetsplats. Att man slutligen valde att förflytta endast L-G.N. från hundenheten kan inte föranleda någon annan bedömning av den omplaceringen.

På grund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att det har förelegat ett godtagbart skäl för omplaceringen av L-G.N.

Arbetsdomstolen vill tillägga följande. C.N. har anfört att man inom polisledningen var angelägen om att behandla L-G.N. väl vid handläggningen av omplaceringen. Någon kritik kan heller inte riktas mot handläggningen av omplaceringsfrågan utom i följande avseende. I arbetsmiljöutredningen angavs att bedömningen av de båda gruppbefälen inte hade någon anknytning till de händelser som berörde Y.E. samt att detta med stor tydlighet måste framgå om de föreslagna åtgärderna genomfördes. Något sådant klarläggande synes emellertid inte ha kommit till stånd i samband med omplaceringen av L-G.N. Det är förståeligt att han efter att ensam ha blivit förflyttad från hundenheten har känt sig utpekad som skyldig. Det hade enligt domstolens mening varit önskvärt att polisledningens skäl för omplaceringen hade utåt klargjorts i samband med omplaceringen.

Domslut

1.

Arbetsdomstolen fastställer punkterna 1 och 2 i tingsrättens domslut.

2.

L-G.N. skall ersätta staten genom Rikspolisstyrelsen för rättegångskostnaderna i arbetsdomstolen med tjugotusen (20 000) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3.

Arbetsdomstolen fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utges till H.O. med fyrtiofyratusensjuhundrasextiotre (44 763) kr, avseende arbete.

Dom 1998-12-16, målnummer B-42-1998

Ledamöter: Michaël Koch, Brita Swan, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson (f.d. direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Gun Lombach, Thore Ziethén (f.d. ombudsmannen i Svenska Byggnadsarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Ulla Ljunggren-Thedéen, Lars Ivarsson och Manne Pavón

BAKGRUND

L-G.N. anställdes år 1967 som polis hos polismyndigheten i Stockholm. Han befordrades sedermera från polisassistent till polisinspektör.

Från år 1976 erhöll L-G.N. arbetsuppgifter som hundförare. Poliser med hundar var då knutna till olika polisdistrikt. År 1990 fick L-G.N. förtroendet att, förutom ordinarie arbetsuppgifter som hundförare, även vara instruktör i dressyr.

År 1992 bildades den s k hundenheten, som i organisatoriskt hänseende var gemensam för distrikten hos polismyndigheten. Chef för hundenheten var då poliskommissarien I.F.. Inom hundenheten placerades hundförarna i olika turlag. L-G.N. erhöll som polisinspektör arbetsuppgiften att vara gruppchef för ett av turlagen. Vid något eller några tillfällen framfördes till I.F. att det rådde motsättningar mellan det turlag, för vilket L-G.N. var gruppchef, och ett annat turlag, för vilket polisinspektören P.L. var gruppchef.

Den 1 juli 1994 skedde en omorganisation, varvid polismyndigheten i Stockholms län bildades. Kommissarien P.G. blev chef för hundenheten. Flertalet hundförare, omkring 60, placerades i olika turlag vid enheten i Stockholm. Ett antal hundförare placerades vid sidoenheterna i Södertälje och Norrtälje. Organisatoriskt hörde, och hör fortfarande, hundenheten till länsövervakningen vid den polisoperativa avdelningen.

Vid omorganisationen erhöll L-G.N. en tjänst på motsvarande nivå som den tidigare. L-G.N. hade också fortfarande arbetsuppgiften att vara gruppchef för ett av turlagen vid hundenheten i Stockholm. I likhet med vad som gällt tidigare hade L-G.N. regelbundet undervisningstimmar i dressyr.

Polisassistenten Y.E. gjorde den 3 oktober 1995 en polisanmälan om att hon utsatts för allvarliga trakasserier av olika slag. Y.E. arbetade då vid hundenheten i det turlag, för vilket P.L. var gruppchef. I en av Y.E. gjord sammanställning redovisades trakasserier under 23 punkter.

På grund av Y.E:s anmälan gjordes en utredning vid enheten för interna utredningar hos polismyndigheten. En åklagare beslutade den 4 oktober 1995 att förundersökning skulle inledas angående ofredande. Den 6 oktober 1995 utvidgades förundersökningen till att avse även sexuellt ofredande, misshandel och skadegörelse.

Polismyndigheten beslutade den 16 oktober 1995 om en ny placering tills vidare för L-G.N. vid polisoperativa avdelningens sjöpolisenhet.

Under förundersökningen hördes ett antal polismän vid hundenheten. Det lämnades då uppgifter bl a om att det rått motsättningar mellan de turlag för vilka L-G.N. och P.L. varit gruppchefer.

Åklagaren meddelade den 24 januari 1996 följande beslut.

"Utredningen har visat att Y.E. under en längre tid har utsatts för trakasserier på sin arbetsplats vid hundenheten. Dessa är att bedöma såsom ofredande, sexuellt ofredande, misshandel och skadegörelse.

Utredningen har emellertid inte kunnat ge besked på frågan om vem eller vilka som skäligen kan misstänkas för brotten. Eftersom jag bedömer att fortsatt utredning inte skulle leda fram till ett sådant resultat, lägger jag ned förundersökningen."

En kort tid efter det att förundersökningen lagts ned beslutade polismyndigheten om en arbetsmiljöutredning avseende hundenheten. Den utredningen slutfördes våren 1996.

I mars 1996 ledigförklarades alla tjänster vid hundenheten. Hundförarna fick därefter anmäla intresse att komma tillbaka till hundenheten. Samtliga hundförare utom L-G.N. fick därefter på nytt placering vid hundenheten. Det bör här nämnas att P.L. inte längre var gruppchef för något turlag.

Genom polisöverintendenten C.N. erbjöds L-G.N. i maj 1996 möjligheten att placeras som hundförare vid enheten i Norrtälje. L-G.N. avböjde emellertid detta erbjudande.

Polismyndigheten beslutade den 13 september 1996 om ny placering för L-G.N. vid Västerorts polisdistrikt.

YRKANDEN

L-G.N. har yrkat

att

tingsrätten förklarar att polismyndighetens i Stockholms län omplacering av honom utgjort ett brott mot det enskilda anställningsavtalet och/eller rådande kollektivavtal,

att

Rikspolisstyrelsen förpliktas att utge allmänt skadestånd till honom med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivningsdagen den 20 februari 1997 till dess betalning sker, samt

att

Rikspolisstyrelsen förpliktas att utge ekonomiskt skadestånd till honom för tiden 27 – 30 november 1995 med 99 kr och för tiden 1 december 1995 – 31 januari 1998 med 740 kr per månad, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje belopp från den 30:e i respektive kalendermånad till dess betalning sker.

L-G.N. har vidare förbehållit sig rätten att föra talan om ekonomisk skada som han i framtiden kan komma att drabbas av till följd av omplaceringen.

Rikspolisstyrelsen har bestritt samtliga yrkanden. Det allmänna skadeståndet har vitsordats som skäligt i och för sig. Skäligheten av yrkade belopp för ekonomisk skada har inte ifrågasatts. Sättet att beräkna ränta har lämnats utan erinran.

Parterna har begärt ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS GRUNDER FÖR TALAN

L-G.N. har i första hand gjort gällande att polismyndigheten inte har haft godtagbara skäl att omplacera honom. Omplaceringen har medfört särskilt ingripande verkningar för honom vad gäller arbetsuppgifter och anställningsvillkor. Skälen att omplacera honom är att hänföra till honom personligen. Omplaceringen strider därför mot anställningsavtalet och den praxis som finns på området.

För det fall det anses att omplaceringen inte medfört särskilt ingripande verkningar, har L-G.N. i andra hand gjort gällande att den strider mot lag och goda seder. Trots att det inte fanns särskilt välgrundade misstankar mot någon enskild person avseende missförhållanden på hundenheten valde polisledningen att obefogat straffa honom för något som han inte var upphovsman till.

Rikspolisstyrelsen har som en första grund för bestridandet gjort gällande att förändringen av L-G.N:s arbetsuppgifter är att anse som ett arbetsledningsbeslut som inte kan underkastas rättslig prövning enligt lagen om anställningsskydd (LAS).

Som en andra grund för bestridandet har Rikspolisstyrelsen gjort gällande att L-G.N:s talan är preskriberad. Preskriptionstiden är fem månader enligt kollektivavtalet. Det är fråga om en kedja av händelser som föregått beslutet den 13 september 1996 om ändrad placering. I maj eller juni 1996 har det stått klart för L-G.N. att polismyndigheten fattat definitivt beslut om att han inte fick komma tillbaka till hundenheten. Talan i målet väcktes först den 6 februari 1997, alltså för sent.

För det fall beslutet om ändrad placering kan underkasatas rättslig prövning och talan inte har preskriberats, har Rikspolisstyrelsen som en tredje grund för bestridandet anfört följande. Förändringen har inte fått så ingripande verkningar för L-G.N. att det kan uppställas krav på att arbetsgivaren skall redovisa godtagbara skäl för åtgärden. De nya arbetsuppgifterna ligger inom ramen för L-G.N:s arbetsskyldighet. L-G.N. har inte heller förlorat lön genom beslutet utan endast vissa tillägg.

Mot den av L-G.N. åberopade andrahandsgrunden har Rikspolisstyrelsen, som en fjärde grund för bestridandet, anfört att det på grund av de missförhållanden som funnits vid hundenheten förelegat godtagbara skäl för att tilldela honom andra arbetsuppgifter. Beslutet strider inte mot lag eller goda seder.

L-G.N. har invänt följande.

Det bestrids att det är fråga om ett arbetsledningsbeslut. Eftersom beslutet om omplacering fått särskilt ingripande verkningar, kan det underkastas rättslig prövning.

L-G.N. vitsordar i och för sig att det i kollektivavtalet anges en preskriptionstid om fem månader. Preskriptionstiden skall räknas från den 13 september 1996 då beslutet om omplacering till Västerorts polisdistrikt fattades. Innan dess hade han inte fått del av beslutet. Eftersom talan väckts i rätt tid, har någon preskription inte skett. För det fall den skadegörande handlingen hänför sig till tiden före nämnda dag, bör med hänsyn till de speciella omständigheterna reglerna om två års preskriptionstid i 64 § lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) tillämpas. I vart fall görs gällande att Rikspolisstyrelsen har förlorat rätten att göra invändning om preskription såvitt avser fastställelseyrkandet, då någon sådan invändning inte framställts första gången svaromål avgivits.

De nya arbetsuppgifterna har inte legat inom ramen för L-G.N:s arbetsskyldighet. Polismyndigheten har inte heller haft godtagbara skäl för omplaceringen.

Rikspolisstyrelsen har bestritt att bestämmelsen i 60 § MBL nu är tillämplig.

PARTERNAS UTVECKLANDE AV TALAN

L-G.N. har anfört bl a följande.

Det finns i Sverige ca 17 000 poliser. Av dessa arbetar omkring 400 som hundförare. I Stockholmsområdet arbetar omkring 60 poliser som hundförare. Befattningen som hundförare är en specialisttjänst. Med hänsyn till den omfattande utbildning som ges till hundförare och då dessa tjänster är mycket attraktiva är det ovanligt att hundföraren övergår till annan befattning.

Förutom att L-G.N. arbetade både som yttre befäl och instruktör skötte han inköpet av hundar till hundenheten. Han utvecklade också ett projekt med specialhundsökning, bl a efter drunknade personer.

L-G.N. erhöll vid hundenheten varje månad instruktörstillägg med 540 kr och handledartillägg med 200 kr. Som gruppchef vid hundenheten kunde han också påräkna löneförhöjningar som var högre än genomsnittet för en polisinspektör.

Den 16 oktober 1995 kallades L-G.N. till C.N:s tjänsterum. L-G.N. fick då information om den polisanmälan som Y.E. gjort. C.N. meddelade att L-G.N., i avvaktan på att saken skulle redas ut, fick tjänstgöra en tid på sjöpolisenheten.

Sedan förundersökningen lagts ned i januari 1996, förekom det flera kontakter mellan L-G.N. och C.N.. De motsättningar som förekommit på hundenheten hade uppmärksammats i massmedia. C.N. lovade att L-G.N. fick komma tillbaka till hundenheten så snart situationen blivit lugnare. I maj 1996 erbjöds L-G.N. av C.N. tillfälligt en tjänst på hundenheten i Norrtälje. Det sades att L-G.N. efter en tid skulle få komma tillbaka till hundenheten i Stockholm. L-G.N. förklarade emellertid att han av familjeskäl inte kunde ta tjänsten i Norrtälje. Först genom beslutet den 13 september 1996 om ny placering vid Västerorts polisdistrikt stod det klart för L-G.N. att det var fråga om en definitiv omplacering från hundenheten.

Det görs gällande att polismyndigheten inte vidtagit de åtgärder som bort göras för att komma tillrätta med de problem som förekommit vid hundenheten. När det gäller de påtalade motsättningarna mellan L-G.N:s turlag och P.L:s turlag hade det exempelvis varit möjligt att splittra upp turlagen och därefter göra erforderliga förändringar.

Genom omplaceringen orsakades L-G.N. en ekonomisk förlust till följd av att lönetilläggen om 740 kr per månad föll bort. Beslutet att ta bort honom från en arbetsledande funktion kommer även i framtiden att minska hans möjligheter till löneförhöjningar. L-G.N. har också obefogat pekats ut på det sättet att han var den ende av hundförarna som efter ledigförklarandet av alla tjänster inte fick komma tillbaka till hundenheten. Omplaceringen var föranledd av personliga skäl.

Rikspolisstyrelsen har anfört bl a följande.

Arbetsskyldigheten för arbetstagare i staten är vidsträckt. Arbetstagaren är skyldig att utföra sådant arbete som har ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet och faller inom ramen för arbetstagarens kvalifikationer och grundutbildning. Polismännens allmänna uppgifter regleras i polislagen och polisförordningen. Dessutom ges anvisningar om polisverksamheten i budgetpropositionen och regleringsbrev för varje år.

Anställning och funktion är skilda saker. L-G.N. var anställd hos polismyndigheten i Stockholm och har efter omorganisationen den 1 juli 1994 samma anställning hos polismyndigheten i Stockholms län. Fram till den 16 oktober 1995 hade L-G.N. funktionen som yttre befäl med placering vid hundenheten. Det går inte att överklaga beslut om ändrad funktion.

Sedan åklagaren i oktober 1995 inlett förundersökning, visade det sig att det hade rått svåra missförhållanden på hundenheten. Dessa missförhållanden hänförde sig dels till att det funnits motsättningar mellan L-G.N:s turlag och P.L:s turlag, dels till att Y.E. utsatts för allvarliga trakasserier vid hundenheten. För att komma tillrätta med dessa missförhållanden beslutade polismyndigheten, efter samråd med Polisförbundet, att tilldela L-G.N. andra arbetsuppgifter. Placeringen från den 16 oktober 1995 vid sjöpolisen var tillfällig i avvaktan på den utredning som gjordes.

Polismyndigheten fullgjorde sitt arbetsgivaransvar genom att göra en arbetsmiljöutredning. Även arbetsmiljöutredningen visade att det rått svåra missförhållanden vid hundenheten. Under våren 1996 gjordes den bedömningen att det inte var lämpligt att L-G.N. kom tillbaka till hundenheten i Stockholm. I stället erbjöds L-G.N. i maj 1996 en placering vid hundenheten i Norrtälje. Det bestrids att det då sagts att L-G.N. efter en tid skulle få komma tillbaka till hundenheten i Stockholm.

Sedan L-G.N. tackat nej till erbjudandet om placering i Norrtälje, erbjöds han att komma med egna förslag till placering vid polismyndigheten. L-G.N. lämnade dock inte några förslag. Genom beslutet den 13 september 1996 erhöll L-G.N. som polisinspektör placering i ett distrikt som var lämplig med hänsyn till hans boendeförhållanden. L-G.N. erhöll även "förtur" till att tjänstgöra på det distriktets spaningsrotel. Det bestrids att omplaceringen föranletts av personliga skäl.

DOMSKÄL

Bevisning

L-G.N. har hörts under sanningsförsäkran. Som vittnen har på hans begäran hörts hustrun, närpolisen M.L., polisinspektörerna L.E., T.J., L.L. och P.E., förre poliskommissarien I.F., ombudsmannen C.H. samt kriminalinspektören B.S. På begäran av Rikspolisstyrelsen har vittnesförhör ägt rum med byråchefen I.E., polisöverinspektörerna L.K. och C.N., byrådirektören M.E. samt poliskommissarien P.G..

Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Kan beslutet om ändring av arbetsuppgifterna underkastas rättslig prövning?

Rikspolisstyrelsen har som en första grund för bestridandet åberopat att besluten om ändring av L-G.N:s arbetsuppgifter är ett arbetsledningsbeslut som inte kan underkastas rättslig prövning.

På arbetsmarknaden i allmänhet anses en arbetstagare i princip vara skyldig att underkasta sig en av arbetsgivaren såsom arbetsledningsåtgärd vidtagen omplacering, om arbetet dels faller under ifrågavarande kollektivavtal, dels har ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet, dels faller inom vederbörande arbetstagares allmänna yrkeskvalifikationer (se AD 1996 nr 113, sid 938 med hänvisningar).

För den kategori av arbetstagare som L-G.N. tillhör ges bestämmelser om polisens arbetsuppgifter främst i 2 § polislagen. Det kan sägas föreligga en vidsträckt arbetsskyldighet med den begränsningen att beordrade arbetsuppgifter måste falla inom ramen för polisverksamheten.

Det är här fråga om en varaktig förändring av arbetsuppgifter. L-G.N., som i sin anställning som polisinspektör varit gruppchef, hundförare och instruktör, har sålunda fått helt andra arbetsuppgifter, låt vara att arbetsuppgifterna fortfarande faller inom ramen för hans allmänna arbetsskyldighet som polisman. Verkningarna av beslutet har självfallet karaktären av en omplacering.

I domen AD 1978 nr 89 har Arbetsdomstolen uttalat att det under vissa förhållanden kan krävas godtagbara skäl för en omplacering. Detta gäller särskilt ingripande omplaceringar som till sina verkningar är att jämföra med uppsägning. Även i fall då omplaceringen inte fått så ingripande verkningar kan beslutet vara skadeståndsgrundande. Det gäller om arbetsledningsrätten har utövats i strid mot lag och goda seder (j f r AD 1982 nr 112, 1985 nr 112 och 1991 nr 106).

Med utgångspunkt i den rättspraxis som finns på området finner tingsrätten att det nu aktuella beslutet kan underkastas rättslig prövning.

Är talan preskriberad?

Parterna har olika uppfattningar om när preskriptionstiden börjat löpa. Av avgörande betydelse i detta hänseende är när det slutliga beslutet om omplacering fattades.

Genom beslutet den 16 oktober 1995 förflyttades L-G.N. från hundenheten till sjöpolisenheten. Parterna är ense om att det då var fråga om en tillfällig placering i avvaktan på resultatet av den förundersökning som inletts med anledning av Y.E:s polisanmälan. Sedan förundersökningen lagts ned i januari 1996, ger den bevisning som lagts fram vid handen att L-G.N. "kvarkommenderades" vid sjöpolisenheten i avvaktan på resultatet av arbetsmiljöutredningen avseende missförhållanden vid hundenheten. Det har i målet upplysts att arbetsmiljöutredningen blev klar någon gång våren 1996. Därefter erbjöds L-G.N. av C.N. att börja arbeta vid hundenheten i Norrtälje, som är en av två sidoenheter till hundenheten i Stockholm. L-G.N. avböjde emellertid detta erbjudande.

C.N:s vittnesmål ger vid handen att polismyndigheten, med anledning av vad som framkommit i arbetsmiljöutredningen, beslutat att L-G.N. inte kunde komma tillbaka till hundenheten i Stockholm. Samtidigt har C.N. berättat att L-G.N:s tilltänkta placering vid sidoenheten i Norrtälje var avsedd att "vara på prov".

Såsom Rikspolisstyrelsen slutligen utformat grunderna för sin talan har angivits att det i maj eller juni 1996 stått klart för L-G.N. att han inte fick komma tillbaka till hundenheten i Stockholm. Rikspolisstyrelsen har emellertid inte pekat på någon bestämd dag den angivna perioden då definitivt beslut kan ha fattats om ändring av L-G.N:s arbetsuppgifter eller om ny placering.

Det anförda leder till att det inte är visat annat än att Rikspolisstyrelsen först genom beslutet den 13 september 1996 om ny placering för L-G.N. vid Västerorts polisdistrikt tagit slutlig ställning i omplaceringsfrågan. Parterna är ense om att det enligt kollektivavtalet gäller en preskriptionstid på fem månader. Eftersom talan i målet väckts den 6 februari 1997, har någon preskription inte inträtt.

Har omplaceringen fått särskilt ingripande verkningar?

L-G.N. hade under lång tid arbetat som hundförare. Vid tiden för omplaceringen var han gruppchef och arbetade även regelbundet som instruktör för andra hundförare. Den utredning som lagts fram utvisar att L-G.N. var en mycket kompetent hundförare.

Den tillfälliga omplaceringen till sjöpolisenheten och den slutliga omplaceringen till Västerorts polisdistrikt skedde mot L-G.N:s vilja. Av betydelse är att L-G.N. genom omplaceringarna erhållit helt andra arbetsuppgifter än tidigare. Det är också av betydelse att L-G.N. förlorat möjligheterna att erhålla instruktörstillägg, låt vara att dessa tillägg beloppsmässigt får anses vara förhållandevis låga.

När det gäller frågan om den slutliga omplaceringen i negativt hänseende påverkar L-G.N:s möjligheter till framtida löneförhöjningar ger den bevisning som lagts fram i målet inte underlag för några bestämda slutsatser.

En samlad bedömning av omständigheterna kring omplaceringen leder till att den har fått särskilt ingripande verkningar för L-G.N.

Har det förelegat godtagbara skäl för omplacering, m m?

Rikspolisstyrelsen har gjort gällande att omplaceringen föranletts av att det den aktuella tiden funnits missförhållanden på hundenheten i Stockholm. Dessa missförhållanden tar sikte dels på de allvarliga trakasserier som Y.E. utsatts för på arbetsplatsen, dels de motsättningar som rått mellan två av turlagen vid hundenheten.

Såväl beslutet den 16 oktober 1995 som beslutet den 13 september 1996 fattades av C.N. som företrädare för arbetsledningen vid polismyndigheten. Under mellantiden förekom det ett flertal kontakter mellan C.N., L-G.N. och Polisförbundet.

Av C.N:s vittnesmål framgår till en början följande. Den polisanmälan som Y.E. gjort överlämnades till enheten för interna utredningar. Redan när sju eller åtta polismän hörts, kom det fram att det en längre tid rått allvarliga motsättningar mellan de turlag för vilka L-G.N. och P.L. var gruppchefer. Det var fråga om "långtgående missförhållanden; något som var nödvändigt att åtgärda". Dessa missförhållanden hade visserligen varit kända av den tidigare chefen för hundenheten. Denne hade emellertid inte fört den information som lämnats av bl a P.L. vidare till sina överordnade chefer. De uppgifter om allvarliga motsättningar som lämnades under internutredningen var därför nya för C.N.. Flera poliser riktade kritik mot L-G.N:s sätt att vara gruppchef. Enligt internutredarna skulle det vara svårt att fortsätta utredningen om L-G.N. var kvar vid hundenheten. C.N. fattade därför beslutet att tillfälligt flytta L-G.N. till sjöpolisenheten.

C.N. har vidare berättat bl a följande. Under förundersökningen kom det fram uppgifter om att Y.E. utsatts för allvarliga trakasserier på arbetsplatsen. Åklagaren konstaterade i sitt avskrivningsbeslut att utredningen inte kunnat ge besked på frågan vem eller vilka som var gärningsmän. För C.N. stod det klart att polismän måste ligga bakom trakasserierna och att "det inte gick att sopa problemen under mattan". En kort tid efter det att förundersökningen avskrivits beslutade C.N. om en arbetsmiljöutredning. I avvaktan på resultatet av arbetsmiljöutredningen kvarkommenderades L-G.N. hos sjöpolisenheten. Arbetsmiljöutredningen redovisades våren 1996. I den utredningen föreslogs en fortsatt omplacering för L-G.N. Det föreslogs också en omplacering för den andre gruppchefen, P.L. Vidare föreslogs en rad åtgärder som syftade till att stärka arbetsledningens insyn i verksamheten vid hundenheten. Av de åtgärder som föreslogs i arbetsmiljöutredningen genomfördes emellertid inte förslaget att P.L. skulle omplaceras. Det ansågs föreligga förmildrande omständigheter då P.L. varit den som stöttat Y.E. P.L. fick därför komma tillbaka till hundenheten, dock inte längre i befattningen som gruppchef.

Vad angår de kontakter som fortsättningsvis förekommit har C.N. berättat att L-G.N., efter att ha avböjt erbjudandet om att få komma till hundenheten i Norrtälje, fått möjligheter att lämna egna förslag på ny placering men att L-G.N. inte lämnat några sådana förslag.

Tingsrätten finner utrett att det den aktuella tiden rått allvarliga motsättningar mellan två av turlagen vid hundenheten i Stockholm och att L-G.N. som en av gruppcheferna haft ansvar för missförhållandena. Förutom att det ur arbetsmiljösynpunkt rådde en dålig stämning på arbetsplatsen resulterade motsättningarna i att erforderlig rapportering försvårades när turlagen avlöste varandra. Den bevisning som lagts fram visar att det under den tid L-G.N. och P.L. varit gruppchefer förekommit möten mellan turlagen i syfte att överbrygga motsättningarna men att dessa möten inte lett till önskat resultat. Enligt C.N. framkom det att L-G.N. efter ett möte till sina arbetskamrater i turlaget yttrat "Det blev 2 – 0 till oss, grabbar".

På grund av det anförda finner tingsrätten att det redovisats godtagbara skäl för omplaceringen.

Det har inte visats att omplaceringen strider mot lag eller goda seder.

L-G.N:s talan skall således i sin helhet lämnat utan bifall.

Rättegångskostnader

Som förlorande part skall L-G.N. ersätta Rikspolisstyrelsen för rättegångskostnader. Begärd ersättning i detta hänseende är skälig.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. L-G.N. skall ersätta staten genom Rikspolisstyrelsen för rättegångskostnader med tjugotusen (20 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till Henrik Olsson med fyrtiosextusenniohundrasextiotre (46 963) kr, varav 44 763 kr för arbete, 1 900 kr för tidsspillan och 300 kr för utlägg. Av det fastställda beloppet innefattar 8 992 kr ersättning för mervärdesskatt.