Högsta Domstolen referat NJA 1982 s. 114 (NJA 1982:18)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1982 s. 114 (NJA 1982:18)
Målnummer
B716-81
Domsnummer
DB5-82
Avgörandedatum
1982-02-22
Rubrik
Fråga om beviskrav i mål om rattfylleri.
Lagrum
•  1 § 1 st. trafikbrottslagen (1951:649)
•  4 § 1 mom. trafikbrottslagen (1951:649)

Allmän åklagare yrkade vid Gotlands TR ansvar å M.W., född 1934, för rattfylleri och vårdslöshet i trafik enligt följande:

– M.W. har d 18 juni 1980 vid 17.20- tiden fört personbil på länsväg 148 och 668 Tingstäde-Othem-Boge oaktat han därvid varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att det kan antagas, att han ej på betryggande sätt kunnat föra fordonet.

– M.W. har under bilens förenämnda förande brustit i omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna genom att i några kurvor med skymd sikt föra fordonet i vägens mitt eller på dess vänstra väghalva i färdriktningen och vid ett tillfälle passera ett barn, som uppehållit sig på vägens högra vägkant, på nära avstånd.

TR:n (ordf rådmannen Erfors) anförde i dom d 13 nov 1980:

Domskäl. M.W. har bestritt ansvar och anfört: Han är anställd som fastighetsskötare vid Gotlandshem AB och bor i Östergarn. När han slutat sitt arbete i Visby d 18 juni 1980 kl 15 åt han mat på restaurang Rasten, varvid han drack mjölk. Efter att han ätit åkte han med sin bil, en Mercedes Diesel 240 S, länsväg 148 norrut till Tingstäde. Han hade icke förtärt någon alkohol före körningen. Han märkte då han börjat köra – liksom på morgonen när han var på väg in i Visby – att servostyrningen på bilen ej fungerade. Bilen blev på grund därav mycket trögstyrd och körningen vinglig. Det är riktigt att han kört in på väg 668 från Tingstäde. Han märkte aldrig att något barn stått nära vägkanten och varit i fara när han kom körande. Under färden släppte han vid ett tillfälle ratten för att "testa" hur bilen "uppförde sig" med den söndriga servostyrningen. Bilen kan då ha kommit över vägens mittmarkering, dock icke hela bilen. Han åkte först till sin fiskebod i Sysne och reparerade styrningen samt därefter till sin bostad. Vid hemkomsten upptäckte han att han hade punktering på vänster framhjul.

Vittnesförhör har på åklagarens begäran ägt rum med socialassistenten D.M. och korrespondenten Y.A., båda Visby.

M. har berättat: Han var på väg med sin bil mot Fårösund och hade som passagerare i bilen fästmön Y.A. och sin moder. I höjd med Tingstäde träsk kom han i fatt en Mercedesbil. Han skulle köra om bilen. Den framfördes dock så "ryckigt", med en hastighet varierande mellan 70 och 90 km/tim, att han avvaktade lämpligt tillfälle för omkörning. Emellertid förvärrades situationen så att den framförvarande bilen fördes ibland över mitten på vägbanan ibland ned på vägrenen. Han fann en omkörning omöjlig att verkställa. Han fick den uppfattningen att bilföraren var berusad. Alldeles före "Othemkorset" bromsade föraren tvärt ned från 70 km/tim och bilen blev stående mitt i vägkorset. M. körde förbi och kunde då se föraren sitta hängande vid ratten. Han fick sin misstanke om att föraren var berusad bekräftad. M. arbetar inom nykterhetsvården och har därför stor erfarenhet av att umgås med alkoholpåverkade människor. Han körde fram bilen ca 20 m och gick ur för att tala med föraren. Just då körde bilen iväg mot Boge. M. körde efter. Den framförvarande bilen fördes vid minst sju tillfällen helt över på vägens vänstra sida. I en långsträckande kurva framfördes bilen således under nästan en minut på vägens vänstra sida. Ett möte då hade oundvikligen medfört en frontalkrock. Vid ett tillfälle stod ett barn på en grässlänt invid vägens högra sida. Bilen framfördes mycket nära vägkanten och avståndet till barnet var endast 0,5-1 m. M. signalerade för omkörning. Hastigheten ökades då till ca 100 km/tim. M. åkte till polisen i Slite och meddelade sina iakttagelser.

Y.A.s berättelse överensstämmer i huvudsak med M:s. Hon har vidare uppgett att hon kände igen föraren som M.W., vilken hon träffat i sitt arbete, när de körde om bilen i Othemskorset och att ögonen på M.W. därvid varit tillslutna samt att huvudet på M.W. fallit framåt flera gånger när han suttit vid ratten, varför de förstått att det ej var "bra" med M.W..

Genom vittnesberättelserna finner TR:n utrett att M.W:s sätt att framföra fordonet utgjort stor fara för uppkomst av trafikolycka. Åtalet för vårdslöshet i trafik är således styrkt.

Den berättelse M.W. lämnat till förklaring av sitt körsätt bär icke sanningens prägel. Av vittnesutsagorna sammanställda med det sätt varpå M.W. framfört fordonet samt övriga omständigheter vid körningen finner TR:n M.W. övertygad om att under körningen ha varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han ej kan undgå ansvar för rattfylleri. Åtalet under punkt 1 skall därför bifallas.

Av hänsyn till allmän laglydnad skall påföljden bestämmas till fängelse.

Domslut. TR:n dömde M.W. jämlikt 1 § 1 st och 4 § 1 mom trafikbrottslagen (1951:649) för vårdslöshet i trafik och rattfylleri till fängelse 1 mån 15 dagar.

Nämndemännen Olsson och Pettersson var skiljaktiga och anförde: Vi anser icke att bevisningen för rattfylleri mot M.W:s uppgifter är så övertygande att han kan fällas till ansvar i det avseendet.

M.W. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Tillinger, hovrättsrådet Björnberg och adj led Mörner samt nämndemännen Wikström och Persson) fastställde i dom d 23 juni 1981 TR:ns dom.

M.W. sökte revision och yrkade att HD måtte frikänna honom från ansvar.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Ulveson, Mannerfelt och Gregow, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har M.W. samt vittnena M. och Y.A. hörts ånyo.

Riksåklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett av bilinspektören Jan Rosengren vid statens trafiksäkerhetsverk d 28 dec 1981 avgivet utlåtande huruvida köregenskaperna hos en bil av det slag M.W. förde vid tillfället – Mercedes Benz 240 D – kan påverkas av att styrinrättningens servoassistens upphör att fungera. I utlåtandet anförs bl a att vid vissa angivna fel på servostyrapparaten, bl a när drivremmen för hydraulpumpen brustit eller är dåligt spänd, styrinrättningen blir tyngre att manövrera men att fordonets kursstabilitet inte försämras.

Till stöd för åtalet för rattfylleri har inte förebringats någon bevisning om att M.W. gått ostadigt eller talat sluddrigt eller om annan liknande omständighet som mera entydigt utvisar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel. Inte heller har blodundersökning ägt rum. Bevisningen i målet hänför sig endast till M.W:s sätt att föra sin bil och till hans uppförande inne i bilen när den befann sig i vägkorsningen i Othem. Sådant beteende från en bilförares sida lämnar i och för sig utrymme även för andra förklaringar än påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel. Försiktighet bör därför iakttas när slutsatser skall dras av bevisning av sådan beskaffenhet.

Beträffande M.W:s körsätt framgår av M:s och Y.A.s vittnesmål att M.W. mellan Tingstäde träsk och vägkorsningen i Othem fört sin bil med omväxlande högre och lägre hastighet och från den ena sidan till den andra, dock utan att överskrida vägens mittlinje, samt att han mellan Othem och Boge dels flera gånger fört bilen helt över på vägens vänstra sida, bl a i två vänsterkurvor med skymd sikt, dels med förhållandevis hög hastighet och kort avstånd passerat ett barn som uppehöll sig vid den högra vägrenen. I fråga om M.W:s beteende i vägkorsningen i Othem har M. uppgivit att M.W. satt framåtlutad med båda händerna om ratten, att hans huvud åkte upp och ner och att M. fick intrycket att M.W. var kraftigt berusad. Y.A. har lämnat i huvudsak samma uppgifter som M..

M.W. har förnekat att han dagen för körningen eller närmast föregående dag förtärt någon alkohol eller annat berusningsmedel. Enligt egen uppgift var han vid tillfället för körningen inte heller sjuk eller trött. Som förklaring till sitt körsätt har han gjort gällande att bilens servostyrning inte fungerade, att bilen därför blev trögstyrd och svängarna större än normalt samt att bilen drog åt vänster på grund av att luften delvis gått ur vänster framdäck. Orsaken härtill var en punktering som han upptäckte först efter avslutad färd. Han har också uppgivit att han under färden prövade bilen några gånger genom att släppa ratten. När det gäller händelsen i vägkorsningen i Othem har M.W. framhållit att han var osäker på åt vilket håll han skulle köra i vägkorsningen och därför stannade upp. Han märkte då att bilens tomgång var felinställd och att knappen till inställningen fallit till golvet, varför han böjde sig framåt, tog upp knappen och satte fast den.

M.W:s förklaringar framstår inte som helt övertygande. Det är sålunda anmärkningsvärt att M.W., som var en van bilförare och som uppgivit sig ha märkt felet på servostyrningen på morgonen den aktuella dagen, trots ett sådant fel gav sig ut på en längre bilfärd. Den förhållandevis höga hastighet som M.W. stundtals höll är också svår att förklara, om bilens vägegenskaper var försämrade på sätt han uppgivit. Vidare framstår det som ett mindre troligt sammanträffande att M.W. under färden – utöver felet på servostyrningen – råkat ut för både fel på ett däck och besvär med tomgångsinställningen. Vid 118 övervägande av samtliga omständigheter i målet kan M.W:s uppgifter dock inte anses så osannolika att de kan lämnas utan avseende. I fråga om M.W:s beteende i vägkorsningen i Othem bör beaktas att M. redan dessförinnan synes ha bildat sig uppfattningen att M.W:s bil fördes av en rattfyllerist. Det kan därför inte bortses från möjligheten att hans iakttagelser av M.W. i vägkorsningen påverkats av den inställningen. Detsamma gäller Y.A.. Anmärkas bör också att M:s och Y.A.s iakttagelser skett under en mycket kort tid då de satt kvar i sin bil och M. enligt egen uppgift hade sin uppmärksamhet riktad i första hand på övrig trafik.

Med hänsyn till det anförda kan det inte anses styrkt att M.W:s körsätt eller beteende i vägkorsningen i Othem berott på påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel. Åtalet för rattfylleri skall därför ogillas.

Genom det sätt på vilket M.W. – enligt vad som sagts i det föregående – fört sin bil mellan Othem och Boge har han brustit i omsorg och varsamhet. Det förhållandet att körsättet får antagas ha haft sin grund i fel på bilen föranleder inte annat bedömande. Då oaktsamheten inte är ringa, skall M.W. dömas för vårdslöshet i trafik.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD ogillar åtalet för rattfylleri och dömer M.W. jämlikt 1 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) för vårdslöshet i trafik till 40 dagsböter å 35 kr.

JustR Sven Nyman, med vilken JustR Gyllensvärd instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Vid huvudförhandling inför HD har M.W. samt vittnena M. och Y.A. hörts ånyo. De har därvid i allt väsentligt vidhållit de uppgifter som de lämnat enligt TR:ns dom.

Vittnena har iakttagit M.W:s körsätt på en sträcka av inemot två mil. De har också i Othemskorset, låt vara under en helt kort stund, på mycket nära hållgjort iakttagelser av M.W:s utseende och beteende. Intet har förekommit som ger anledning till antagande att vittnena inte riktigt återgivit vad de sett. Vittnenas iakttagelser låter sig svårligen förklaras på annat sätt än genom ett antagande att M.W. – som förnekat att han varit sjuk eller trött – varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. M.W. har emellertid som förklaring till att hans körsätt kan ha tett sig vingligt gjort gällande att bilens servostyrning ej fungerat och att bilen haft benägenhet att dra åt vänster, något som senare visat sig ha berott på att luften till följd av punktering delvis gått ur vänster framdäck.

Om bilen genom de påstådda felen blivit svårmanövrerad borde detta förhållande givit M.W., som uppgivit sig vara van bilförare, anledning att genom försiktig och omdömesgill körning neutralisera bilens brister. Vittnesberättelserna ger emellertid vid handen att M.W. tidvis fört bilen med relativt hög hastighet. Särskilt anmärkningsvärt ter sig i detta sammanhang hans körsätt på sträckan mellan Othem och Boge, där han enligt vittnet M., fastän vägen på sina ställen gick i kurvor, färdades med relativt hög hastighet, stundtals omkring 90 km i timmen. Det anförda är ägnat att allvarligt förringa tilltron till vad M.W. uppgivit om fel på bilen.

Den bevisning som förebragts mot M.W. beträffande åtalet för rattfylleri är visserligen av den arten att den inte helt kan utesluta andra förklaringar till hans körsätt och beteende i övrigt än påverkan av berusningsmedel. Vid en samlad bedömning av denna bevisning och M.W:s egna uppgifter får dock anses att rimliga tvivel på att M.W. gjort sig skyldig till rattfylleri ej kvarstår. M.W:s ändringsyrkande i denna del kan alltså ej vinna bifall.

Lika med HD:s flesta ledamöter finner jag att M.W. gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik.

Jag fastställer det slut vartill HovR:n kommit.