Högsta Domstolen referat NJA 1982 s. 390 (NJA 1982:63)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1982 s. 390 (NJA 1982:63)
Målnummer
T348-79
Domsnummer
DT17-82
Avgörandedatum
1982-07-13
Rubrik
Fråga om tillämpning av 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagrum
103 § lag (1927:77) om försäkringsavtal
Rättsfall
•  NJA 1966 s. 355
•  NJA 1976 s. 24

(Jfr 1966 s 355 och 1976 s 24)

A.B.A. förde efter ansökan om stämning å Förenade Liv Ömsesidigt Gruppförsäkringsbolag vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmännen Essén och Freyscbuss samt t f rådmannen H) anförde i dom d 27 jan 1978: Yrkanden m m. År 1962 anställdes E.F. som telefotooperatör hos Förenade Landsortstidningar AB. Anställningen varade till hans frånfälle i sept 1972. Vid anställningens början anslöts E.F. till en tjänstegrupplivförsäkring om vilken arbetsgivaren 1961 hade träffat ett s k gruppavtal med Livförsäkrings AB Thule. I avtalet föreskrevs att varje gruppmedlem var försäkringstagare till den försäkring som enligt gruppavtalet tecknats på hans liv. Vidare innehöll avtalet bestämmelser om s k generellt förmånstagareförordnande enligt vilka den försäkrades make eller, om sådan inte fanns, hans arvingar skulle vara förmånstagare, såvida ej i enskilt fall annorlunda avtalats. 1965 övertog Förenade Liv Ömsesidigt Gruppförsäkringsbolag, nedan kallat bolaget, grupplivförsäkringen från Thule. Försäkringsvillkoren lämnades vid tillfället i huvudsak oförändrade. Under 1966 träffades kollektivavtal rörande obligatorisk tjänstegrupplivförsäkring. Avtalet innehöll bl a nya bestämmelser om förmånstagare. I anslutning därtill ändrades gruppavtalet med verkan fr o m d 1 jan 1967. Enligt de nya bestämmelserna var, om försäkringstagaren inte hos försäkringsinrättningen skriftligen förordnat annan fysisk person, såsom förmånstagare insatt i första hand försäkringstagarens make, i andra hand barn under 21 år, i tredje rummet föräldrar eller, om endera av dem var avliden, den efterlevande av föräldrarna och slutligen, om det inte fanns förmånstagare tillhörande någon av de nämnda kategorierna, en av vissa försäkringsbolag gemensamt inrättad institution, vilken 1972 fick namnet TGL-institutionen. Denna institution har till uppgift bl a att utge försäkringsbelopp i fall där arbetsgivare försummat att uppfylla kollektivavtalsenlig skyldighet att ombesörja tjänstegrupplivförsäkring för sina anställda. Från försäkringsbelopp som tillföll TGL-institutionen skulle dock avräknas visst belopp i begravningshjälp. From d 1 jan 1972 anpassades gruppavtalet till reglerna i ett nytt kollektivavtal för branschen. Det generella förmånstagareförordnandet kvarstod i huvudsak oförändrat. Det angavs att försäkringstagare kunde göra annat förmånstagareförordnande till fysisk person. Sådant förordnande skulle göras skriftligen hos försäkringsinrättningen. – E.F. avled d 12 sept 1972 och efterlämnade som enda arvinge sin syster A.B.A.. Förhållandet mellan syskonen var mycket gott och E.F. hade till ett flertal personer uttalat, att han önskade att systern vid hans död skulle erhålla all hans kvarlåtenskap samt grupplivförsäkringen. Den 10 sept 1972 besökte E.F. några vänner som bodde i närheten av hans bostad. Under besöket hos dem, vilket varade till tidigt på morgonen d 11 sept, blev E.F. sjuk och skrev på en lapp "Min kvarlåtenskap Gruppliv till A B A … 11/9-72 E.F. …" (efternamnen här begränsade till initialbokstav). Han avled påföljande dag. Försäkringsersättningen uppgår till 41 000 kr, varav A.B.A. erhållit 3 000 kr som begravningshjälp.

A.B.A. har yrkat förpliktande för bolaget att till henne utge 38 000 kr jämte 5 procent ränta därå fr o m d 12 sept 1972 till dess full betalning sker.

Som stöd för sin talan har A.B.A. åberopat följande alternativa grunder:

– E.F. har inte fått kännedom om de nya förmånstagarbestämmelser som trädde i kraft 1967 och 1972, varför tidigare gällande bestämmelser skall vara tillämpliga i vad avser A.B.A:s rätt till försäkringsersättning. Försäkringstagaren måste underrättas om ändringar i avtalet för att dessa skall bli gällande mot honom. Underrättelsen skall ombesörjas av arbetsgivaren, vilken härvid emellertid endast handlar på uppdrag av försäkringsbolaget. Ändringen som gjordes 1967 var så onormal att man borde ha varit särskilt noggrann med att delge den med försäkringstagarna.

– Den handling som E.F. upprättade d 11 sept 1972 utgör dels ett nödtestamente och dels ett förmånstagareförordnande. Handlingen har kommit bolaget tillhanda. På grund av E.F:s sjukdom och den korta tid som förflöt från handlingens upprättande till hans död skedde detta dock först efter dödsfallet. Av bestämmelserna i 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) framgår ej att förordnandet skall ha kommit bolaget tillhanda före försäkringsfallet. Handlingens karaktär av nödtestamente medför att det vore orimligt att begära att den skulle tillställts bolaget före dödsfallet för att anses som ett giltigt förmånstagareförordnande.

– E.F. har före dödsfallet insänt förmånstagareförordnande men detta har förkommit, antingen hos arbetsgivaren eller hos bolaget.

– Det måste anses strida mot tro och heder att bolaget åberopar bestämmelser vilka E.F. inte kände till. Det är ostridigt att han önskade att försäkringsbeloppet skulle tillfalla hans syster, och bolaget har vitsordat att han upprättat en handling som, om den postats före dödsfallet, skulle godtagits av bolaget som ett förmånstagareförordnande. Det är uteslutet att E.F. skulle önskat att pengarna tillföll TGL-institutionen.

Bolaget har bestritt A.B.A:s yrkande men vitsordat skäligheten i och för sig av fordrat belopp jämte ränta. Bolaget har som grund för sitt bestridande anfört följande:

– E.F. har fått kännedom om de nya bestämmelser som trädde i kraft 1967 och 1972. – Gruppavtalet berör ca 500 000 försäkringstagare. Det vore orimligt att begära att bolaget skulle underrätta var och en av dessa personer om ändringar i avtalet. Bolaget har endast åtagit sig att underrätta arbetsgivarna; det ankommer sedan på dessa att underrätta försäkringstagarna, vilka emellertid är bundna av ändringarna oavsett om de erhållit underrättelse om dem eller ej, eftersom de är bundna av kollektivavtalet på vilket gruppavtalet i sin tur grundar sig. Båda avtalen är bindande för dem. Det har ålegat E.F. att hålla sig underrättad om ändringen i gruppavtalet.

– Det bestrids att den handling E.F. upprättade d 11 sept 1972 är att anse som ett nödtestamente. Två vittnen fanns tillgängliga, varför möjlighet förelåg att upprätta ett korrekt testamente. Det vitsordas att handlingen i och för sig kan anses som ett förmånstagareförordnande, eftersom det numera klarlagts vilken grupplivförsäkring som åsyftas. Emellertid är bestämmelserna i 103 § FAL inte uppfyllda. Handlingen har ej kommit bolaget tillhanda före försäkringsfallet och utgör därför inte ett giltigt förmånstagareförordnande. Om handlingen hade postats före försäkringsfallet, hade den beaktats av bolaget.

– Det bestrids att E.F. före dödsfallet insänt något förmånstagareförordnande, vilket förkommit. Ingen utredning har förebragts som styrker ett sådant påstående.

– Det bestrids att det skulle strida mot tro och heder att tillämpa de bestämmelser som trädde i kraft 1967 och 1972.

Domskäl. Vad först gäller frågan om E.F. varit ansluten till samma tjänstegrupplivförsäkring alltsedan 1961 eller om nya tjänstegrupplivförsäkringar tillkommit därefter beaktar TR:n följande. Det gruppavtal vartill E.F. anslöts 1962 hade nummer 4 436. 1964 ändrades numret till 34 436, vilket nummer sedermera behållits på efterföljande gruppavtal. Försäkringstagare har hela tiden varit samma arbetstagargrupp, nämligen de anställda hos Förenade Landsortstidningar AB. I försäkringsbolagets missivskrivelser i samband med översändandet av försäkringsbeskeden avseende 1967 och 1972 års avtal talas om tjänstegrupplivförsäkringens ändring’ respektive "ändrad utformning av tjänstegrupplivförsäkringen". Med hänsyn till vad sålunda anförts finner TR:n att den tjänstegrupplivförsäkring som E.F. anslutits till 1962 får anses ha fortfarande gällt vid hans frånfälle.

Vid livförsäkring för dödsfall är förmånstagareförordnandet av avgörande betydelse för försäkringstagaren. Med hänsyn till vikten av de intressen, varom här är fråga, har i 103 § FAL stadgats ett särskilt formkrav för förmånstagareförordnandet. Det föreskrivs att förordnande om förmånstagares insättande eller återkallelse av sådant förordnande skall, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller också genom dennes försorg antingen in tagas i försäkringsbrevet eller antecknas därå.

Denna bestämmelse är avfattad för individuella försäkringsavtal. Det har i litteraturen (Roos: Grupplivskyddet s 181 ff och Hellner: Försäkringsrätt, 2 uppl s 543 f, jfr SOU 1964:35 s 439 f) diskuterats om de standardförordnanden som gäller för grupplivförsäkringar kan anses uppfylla FAL:s krav, bl a med hänsyn till att försäkringsbrev ej utfärdas för dessa försäkringar. Med hänsyn till att 1961 års förmånstagareförordnande tagits in i skriftligt gruppavtal, som i förevarande fall ersätter försäkringsbrev, finner TR:n att det generella förmånstagareförordnandet tillkommit i laga ordning. Förordnandet har ostridigt kommit till E.F:s kännedom.

Vad härefter gäller frågan om en gentemot E.F. giltig ändring av förmånstagareförordnandet ägt rum genom 1967 och 1972 års avtal, finner TR:n att försäkringstagaren måste skyddas mot ändringar i standardförordnandet som kullkastar hans dispositioner. Även om det med hänsyn till grupplivförsäkringens speciella natur har ansetts nödvändigt att godta en viss uppmjukning av formkravet vid tillkomsten av ett generellt förmånstagareförordnande, anser TR:n dock att ett villkor för giltigheten av en ändring av ett sådant förordnande måste vara att försäkringsgivaren underrättar försäkringstagaren härom. Försäkringstagaren kan eljest inte utnyttja den rätt han har enligt försäkringsavtalet att själv utse annan förmånstagare. I förevarande fall är sådan underrättelse desto mer angelägen som 1967 och 1972 års avtal väsentligt begränsar kretsen av förmånstagare enligt grupplivförsäkringens standardförordnande.

I 1967 års avtal föreskrivs att arbetsgivaren, om han gör gruppanmälan till försäkringsinrättningen, skall ombesörja att den enskilde medarbetaren erhåller besked om att grupplivförsäkring har tecknats för företagets medarbetare i enlighet med avtalet. I 1972 års avtal föreskrivs på motsvarande sätt att om arbetsgivaren har gjort gruppanmälan till försäkringsinrättningen och denna på grund därav inte kan utfärda individuella försäkringsbesked, arbetsgivaren skall informera medarbetarna om att TGL har tecknats för dem. Dessa arbetsgivarens åligganden har emellertid tillkommit helt i försäkringsgivarens intresse och befriar inte denne från skyldigheten att tillse att försäkringstagarna verkligen blir underrättade om ändringar i det generella förmånstagareförordnandet.

Någon utredning om att 1967 eller 1972 års försäkringsbesked överlämnats till E.F. har ej förebragts. Det kan vid sådant förhållande och då E.F. varit sjukskriven största delen av de sista fem åren av sitt liv inte anses visat, att E.F. fått del av någotdera försäkringsbeskedet. På grund härav kan de ändringar av det generella förmånstagareförordnandet som avtalats mellan arbetsgivaren och bolaget i 1967 och 1972 års gruppavtal inte vara bindande för E.F.. Förmånstagareförordnandet skall följaktligen tillämpas enligt dess före 1967 gällande lydelse.

Det förhållandet att 1967 och 1972 års förmånstagareförordnanden tillkommit på grund av kollektivavtal föranleder inte till annat bedömande, redan med hänsyn till att det tidigare förmånstagareförordnandet tillkommit utan beslut av kollektivavtalsparterna. Det var först från 1967 som tjänstegrupplivförsäkringen ändrades till obligatorisk försäkring enligt kollektivavtalsparternas beslut.

På grund av det anförda skall käromålet bifallas.

Domslut. Förenade Liv skall betala till A.B.A. 38 000 kr jämte 5 procent ränta därå fr o m d 12 sept 1972 tills betalning sker.

Förenade Liv fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att A.B.A:s talan måtte ogillas.

A.B.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh, Palmgren och Matton, referent, samt adj led Nyström) anförde i dom d 5 okt 1979:

Domskäl. I HovR:n har parterna anfört i huvudsak vad som antecknats i TR:ns dom.

Förenade Liv har tillagt följande: Ifrågavarande tjänstegrupplivförsäkringar har tillkommit genom olika kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden och villkoren för försäkringarna har bestämts genom avtalen efter förhandlingar mellan dessa parter. Möjlighet till individuell teckning av försäkring saknas. Försäkringsgivaren saknar dessutom ofta namn på de försäkrade. Den anställde är visserligen försäkringstagare men saknar möjlighet att påverka avtalets innehåll, frånsett möjligheten att ändra förmånstagareförordnande. Föreskrifterna i 1967 och 1972 års gruppavtal, som innebär att de enskilda arbetstagarna skall få besked om att grupplivförsäkring tecknats för dem i enlighet med avtalen, innefattar inte någon skyldighet att individuellt lämna redogörelse för detaljer i avtalen.

HovR:n gör följande överväganden.

Gruppavtal om tjänstegrupplivförsäkring måste såsom grundat på kollektivavtal anses vara bindande för den anställde, vilken även ar försäkringstagare. Såsom TR:n funnit måste regler om förmånstagare som intagits i skriftligt gruppavtal i och för sig anses ha tillkommit i laga ordning. Fråga är huruvida försäkringsgivares och arbetsgivares ändring av sådana regler blivit gällande mot E.F.. Han hade enligt gruppavtalen möjlighet att förordna förmånstagare. Den i 1967 och 1972 års gruppavtal intagna föreskriften, att arbetsgivaren skall underrätta de enskilda arbetstagarna om att tjänstegrupplivförsäkring tecknats för dem, innefattar skyldighet att informera varje försäkringstagare om ändring av reglerna om förmånstagare. Skyldigheten torde föreligga oavsett om förändringen sker genom nytt avtal eller genom ändring av bestående avtal. Beträffande så viktiga ändringar, som nu är i fråga, måste försäkringsgivaren åläggas en vidsträckt informations- och instruktionsskyldighet gentemot arbetsgivaren för att skapa förutsättningar för denne att uppfylla sin informationsplikt gentemot försäkringstagarna. Vad i målet förekommit ger ej anledning till antagande att Förenade Liv inte tillställt Förenade Landsortstidningar erforderlig information att vidarebefordras till de enskilda försäkringstagarna. HovR:n finner, främst med hänsyn till tjänstegrupplivförsäkringens speciella karaktär, det inte kunna ankomma på Förenade Liv att tillse, att E.F. verkligen blivit underrättad om ändringen av reglerna om förmånstagare.

Vidkommande den handling E.F. upprättade d 11 sept 1972, dvs dagen före sin död, har A.B.A. hävdat rätt till försäkringsersättning under påstående att handlingen utgör dels förmånstagareförordnande, dels nödtestamente. Förenade Liv har förklarat, att man skulle ha godtagit handlingen som förmånstagareförordnande, om den kommit Förenade Liv tillhanda före E.F:s död eller åtminstone avsänts till Förenade Liv dessförinnan. Enligt grunderna för 103 § försäkringsavtalslagen förutsätter förmånstagareförordnande för sin giltighet, att försäkringstagaren före dödsfallet vidtagit någon åtgärd för att förordnandet skall komma försäkringsgivaren tillhanda. I målet är inte visat, att E.F. beträffande handlingen såsom förmånstagareförordnande vidtagit någon sådan åtgärd. Handlingens eventuella karaktär av nödtestamente föranleder ej annan bedömning.

HovR:n finner inte visat, att E.F. före sin död insänt något förmånstagareförordnande och att detta därefter skulle ha förkommit antingen hos arbetsgivaren eller hos Förenade Liv.

Det strider inte mot tro och heder att Förenade Liv åberopar avtal, varigenom reglerna om förmånstagare ändrats.

På grund av vad sålunda anförts skall A.B.A:s talan lämnas utan bifall.

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut lämnar HovR:n A.B.A:s talan utan bifall.

A.B.A. sökte revision och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns dom bifalla hennes vid TR:n förda talan.

Förenade Liv bestred ändring.

HD beredde Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Sveriges advokatsamfund tillfälle att inkomma med yttrande i målet.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde i yttrande d 26 febr 1981 bl a: Riksförbundet vill inledningsvis betona att föreliggande mål visserligen berör en typ av personförsäkring, men av sådant speciellt slag att de regler som gäller för den individuella livförsäkringen inte utan vidare kan tillämpas på denna form av livförsäkring. Såvitt gäller individuella livförsäkringar ingås försäkringsavtalet på konventionellt civilrättsligt sätt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. I ett sådant försäkringsavtal utgör förmånstagareförordnandet en individuellt utformad och väsentlig del av försäkringsavtalet. Bestämmelser om insättande av förmånstagare, tolkning av förmånstagareförordnande m m, finns i 102 § ff försäkringsavtalslagen. Försäkringsavtalslagens bestämmelser kan inte utan vidare överföras till de regler som gäller för tjänstegrupplivförsäkring. En tjänstegrupplivförsäkring kan tekniskt beskrivas som en kollektiv kapitalförsäkring för dödsfall. Försäkringen grundar sig på utfästelse av arbetsgivare och omfattar samtliga medlemmar i den försäkrade gruppen. Vid försäkringsavtalslagens tillkomst existerade i stort sett inte sådana försäkringsformer. Nu nämnda förhållanden har sedan länge varit kända inom försäkringsrätten och även vid flera tillfällen framhållits inom doktrinen. Närmast kan hänvisas till de principiella anmärkningar härom som Hellner gjort i "Försäkringsrätt" (Stockholm 1965), exempelvis på s 521 f, 543 f, 548, 555 samt 563 och till Carl Martin Roos i "Grupplivskyddet" (Stockholm 1974) s 13 f. Inom lagstiftningsarbetet kan pekas på direktiven till Försäkringsrättskommittén (1974) där föredragande statsrådet bl a framhåller att "en svaghet med försäkringsavtalslagen är att dess regler är skrivna med tanke på individuella försäkringar och att reglerna är oanvändbara eller bara med svårighet kan tillämpas på kollektiva försäkringar. Sådana försäkringar, till vilka hör grupplivförsäkringar, kollektiva pensionsförsäkringar och trygghetsförsäkringar, har emellertid under senare år fått allt större betydelse. De sakkunniga bör särskilt överväga de problem som är förknippade med de kollektiva försäkringarna och pröva i vilken utsträckning det behövs särskilda lagregler för deras vidkommande."

Nu föreliggande mål rör bl a frågan om giltigheten av ett s k standardiserat förmånstagareförordnande, varigenom en viss ändring – en begränsning i förmånstagarekretsen – genomfördes för det försäkringsavtal som var tillämpligt för den aktuella tjänstegrupplivförsäkringens del. Innan riksförbundet behandlar de speciella frågeställningarna i det aktuella målet vill förbundet lämna en kort historik beträffande tillkomsten av tjänstegrupplivförsäkring.

En plan för grupplivförsäkring för privatanställda tjänstemän (TGL) utformades ursprungligen genom överenskommelse d 30 juni 1960 mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges arbetsledareförbund (SALF). Planen gällde under åren 1961-1966 som rekommendation mellan de till SAF anslutna arbetsgivareförbunden och förbunden på tjänstemannasidan. Enligt planen skulle TGL omfatta samtliga hos arbetsgivaren fast anställda tjänstemän som fyllt 21 men inte 67 år. Försäkringsförmånerna utgjordes av grundbelopp (högst 24 000 kr) och barntillägg (högst 7 000 kr för varje barn). Planen innehöll ingen föreskrift om förmånstagareförordnande, men parterna var ense om ett standardförordnande som i fråga om grund beloppet anslöt sig till vad som gällde inom den övriga grupplivförsäkringen. Förordnandet hade följande lydelse: "Förmånstagare är den försäkrades make, om sådan finns, eljest arvingarna. Ingår i försäkringen tilläggsbelopp för barn är dock i fråga om tilläggsbeloppet barnet förmånstagare. Med barn förstås den försäkrades egna barn – även efter hans död levande födda barn – med undantag av barn som är adopterade av annan än den försäkrades make. Med den försäkrades egna barn likställes hans adoptivbarn."

I juli 1966 träffades överenskommelser mellan SAF och tjänstemannaorganisationerna om en ny plan för TGL. Enligt den nya planen skulle försäkringens omfattning fr o m d 1 jan 1967 utökas i flera avseenden. Bl a sänktes den lägre åldersgränsen till 18 år, och det högsta grundbeloppet höjdes till 31 500 kr och det högsta barntillägget till 9 000 kr. Vidare kompletterades dödsfallsskyddet – för det fall att den anställde var gift och makarna hade barn under 17 år – med en försäkring på den anställdes makes liv (makeförsäkring). Planen innehöll även föreskrift om förmånstagareförordnande för grund belopp, barn tillägg och makeförsäkring var för sig. Planen skulle, sedan den antagits av arbetsgivareförbunden, gälla som kollektivavtal mellan dessa och förbunden på tjänstemannasidan. 1966 års TGL-plan gällde under åren 1967-1971. Det generella förordnandet för grundbeloppet hade följande lydelse: "Som förmånstagare är, därest tjänstemannen (arbetsledaren) icke hos försäkringsinrättningen skriftligen förordnat annan fysisk person, i nedan angivna ordning insatta: tjänstemannens make; barn under 21 år; föräldrar eller, om endera av dem är avliden, den efterlevande av dem; den institution som enligt rekommendation från SAF och SIF (SALF) må ha inrättats genom samverkan mellan försäkringsinrättningarna för handhavande av vissa gemensamma uppgifter; i sistnämnda fall tillfaller dock 2 000 kr av försäkringsbeloppet tjänstemannens dödsbo såsom begravningshjälp."

I jan 1972 träffades överenskommelser om TGL-plan för perioden 1972-1973. Förutom att beloppen höjdes gjordes endast begränsade justeringar i förhållande till 1966 års plan. Bl a ändrades standardförordnandet för grundbeloppet ånyo och fick följande lydelse: "Förmånstagare till grund beloppet är i följande ordning: 1. make, 2. barn, 3. föräldrar eller, om endera av dem är avliden, den efterlevande föräldern, 4. TGL-institutionen, vilken är skyldig att betala begravningskostnader med 3 000 kr. (Om TGL-institutionen – se § 4 i förhandlingsprotokollet). Tjänstemannen kan göra annat förmånstagareförordnande till fysisk person. Sådant förordnande skall göras skriftligen hos försäkringsinrättningen." Även 1972 års TGL-plan gällde som kollektivavtal mellan förbunden.

I viss utsträckning meddelas tjänstegrupplivförsäkring även utan att arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal därom. Försäkringen måste i sådant fall omfatta samtliga de anställda för vilka försäkring skulle ha tecknats om kollektivavtal funnits. I vissa fall tillämpas för dylik "frivillig" TGL en noggrannare hälsoprövning och en något högre premie. I övrigt är villkoren för försäkringen desamma som då TGL tecknas på grund av kollektivavtal. Riksförbundet utgår dock från att den i målet aktuella arbetsgivaren var medlem i SAF och därigenom bunden av kollektivavtal om TGL.

Som framgår ovan har således försäkringsvillkoren för tjänstegrupplivförsäkring fastställts efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Organisationerna har härigenom övertagit ansvaret för försäkringsproduktens konstruktion, villkor och övrig problematik. I det tjänsteförhållande, som ligger till grund för förmånerna, har arbetsgivaren genom SAF respektive de anställda genom sina olika organisationer tagit ansvar för att genom förhandlingar skapa avsedda förmåner och definiera de villkor som gäller härför. Detta innebär att försäkringsbolaget inte har samma ansvar för innehållet i försäkringsavtalet som då det gäller individuell livförsäkring. Försäkringsbolaget har endast att meddela den enligt kollektivavtalet definierade försäkringsprodukten. Rollen för försäkringsgivaren blir således i stort sett endast administratörens. I många delar inskränkes till och med denna roll, exempelvis genom att försäkringsgivaren inte känner till de förhållanden beträffande enstaka försäkrade, allra minst rent personliga och försäkringsmässigt irrelevanta omständigheter som t ex bostadsadresser och arbetsplatsförhållanden för enskilda försäkrade. På grund av att försäkringsanmälan ofta sker genom gruppanmälan och eftersom premien betalas av arbetsgivaren kommer försäkringsbolaget normalt att endast i efterhand ha kännedom om de försäkrades personer. Av detta skäl saknas möjlighet att fullgöra ett informationsönskemål som motsvarar det som föreligger inom individuell livförsäkring. Sådan information måste i stället fullgöras av den försäkrades fackliga organisation och av arbetsgivaren. De försäkrade får regelmässigt kännedom om TGL:s innehåll genom att försäkringsgivaren framställer s k försäkringsbesked eller information i annan form som vidarebefordras till dem av arbetsgivaren. En skyldighet för arbetsgivaren att medverka härvidlag finns inskriven i gällande TGL-avtal mellan SAF och PTK. Inom övriga avtalsområden saknas visserligen en motsvarande bestämmelse, men informationsfrågan behandlas där ändå på samma sätt.

Den i målet aktuella tjänstegrupplivförsäkringen hade vid E.F:s död det ovan angivna, från och med 1972 gällande, standardiserade förmånstagareförordnandet. På grund av förmånstagareförordnandets lydelse kan således A.B.A. inte göra anspråk på försäkringsersättningen.

A.B.A. har till stöd för sin talan åberopat fyra alternativa grunder: 1. Den avlidne har inte fått kännedom om ändring av bestämmelserna om förmånstagareförordnande. 2. Handlingen som E.F. skrev före sin död anses utgöra ett nödtestamente och skall tillämpas som förmånstagareförordnande. 3. – – – 4. – – -.

Riksförbundet får i anslutning till dessa grunder anföra följande.

1. Nya bestämmelser om förmånstagareförordnande

Under den tid E.F. omfattades av tjänstegrupplivförsäkringen genomfördes ändringar av gruppavtalet till följd av nya överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Den ändring som vidtogs 1966 innebar – som ovan angivits – bl a att det generella förmånstagareförordnandet "arvingar" slopades.

Som tidigare nämnts, bestäms villkoren för TGL genom kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Någon på författning eller avtal grundad skyldighet för försäkringsgivaren att informera försäkringstagarna individuellt om kollektivavtalets innehåll finns inte. Informationsplikten härför åvilar närmast de kollektivavtalsslutande parterna. Som ovan framgår finns ej heller någon praktisk möjlighet för försäkringsbolaget att informera.

Riksförbundet instämmer i HovR:ns slutsats att det inte kan ankomma på Förenade Liv att tillse att E.F. verkligen blivit underrättad om ändringen av förmånstagareförordnandet.

2. Nödtestamente och förordnande om förmånstagares insättande

– – –

Förordnande om förmånstagares insättande eller återkallelse av sådant förordnande skall enligt 103 § FAL för att vara gällande skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg intas i försäkringsbrevet eller antecknas på detta. E.F. har inte meddelat försäkringsgivaren någon ändring av förmånstagareförordnandet. Inte heller har innehållet i den lapp som E.F. skrev d 11 sept kommit till försäkringsbolagets kännedom före försäkringsfallet. Som HovR:n konstaterar i sin dom har det inte visats att E.F. vidtagit någon åtgärd för att förordnandet skall komma till försäkringsbolagets kännedom.

Om E.F. hade postat "lappen" till försäkringsbolaget före dödsfallet eller på annat sätt genom t ex ett bud ombesörjt att meddelandet kommit Förenade Liv tillhanda, skulle förordnandet sannolikt godkänts även om meddelandet inte kommit fram förrän efter dödsfallet. Men det är inte tillräckligt att bara avge en viljeförklaring. Den måste också på lämpligt sätt riktas till försäkringsbolaget, vilket inte skett i detta fall.

I NJA 1966 s 355 (Ekman) och i NJA 1976 s 24 (Book) har bl a fastslagits att ett förordnande i testamente inte tar över ett hos försäkringsgivaren registrerat förmånstagareförordnande. Riksförbundet ansåg i Ekmanska målet och anser fortfarande att nackdelarna med en ordning som tillåter återkallelse av förmånstagareförordnande genom testamente utan iakttagande av formföreskrifterna i 103 § FAL är så betydande att detta inte kan godtas. Inte heller familjerättskommittén (SOU 1964: 35 s 442) föreslog någon ändring i detta avseende.

Sveriges advokatsamfund anförde i yttrande d 30 juni 1981 bl a:I målet är fråga om en tjänstegrupplivförsäkring som grundar sig på kollektivavtal. Jämfört med en individuell livförsäkring karakteriseras en sådan försäkring av att försäkringsavtalet ej är ingånget av den enskilde arbetstagaren. Denne har inte något självständigt avtal med försäkringsgivaren utan ansluts till försäkringen via en kollektivavtalspart. Vanligen är det ej individerna utan gruppen som anmäls till försäkringsbolaget och försäkringstagarna torde ofta förbli okända till namn och adress för försäkringsgivaren intill dess försäkringsfall inträffar. Det kan därför knappast i ett fall där försäkringstagarens rättigheter baseras på kollektivavtal anses föreligga ett direkt förhållande mellan försäkringsgivare och försäkringstagare utom såvitt avser skaderegleringen. Det är uppenbart att en sådan försäkring inte kan utan vidare inpassas under de regler, som gäller för individualförsäkring.

Kollektivavtalet har, i motsats till det enskilda anställningsavtalet, tvingande rättsverkningar för en grupp av individer. Detta förhållande har på senare år accentuerats ytterligare i arbetsrättslig lagstiftning på så sätt att föreskrifter intagits i viss lag om att denna får tillämpas även på oorganiserad arbetstagare, så t ex lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen.

Kollektivavtal om tjänstegrupplivförsäkring blir liksom andra sådana avtal tid efter annan föremål för förändringar. I den mån så sker blir dessa tvångsvis gällande för arbetstagarna/försäkringstagarna utan nagon individuell möjlighet till påverkan för dessa.

Då ändring sålunda sker, uppkommer ett behov att informera de enskilda arbetstagarna ute på arbetsplatserna om ändringen. Det primära ansvaret för denna information måste anses åvila den enskilde arbetstagarens fackliga organisation. Arbetsmarknadens parter har också anslagit särskilda medel för information om kollektivavtalsförsäkringar på såväl arbetsgivare- som arbetstagaresidan. Informationen brukar spridas genom cirkulär, fackliga tidningar, meddelanden på arbetsplatsen etc. Det förekommer också att organisationerna för informationsarbetet anlitar tjänstemän från det försäkringsbolag som administrerar försäkringen. Enligt samfundets mening är försäkringsbolaget därvid endast i andra hand ansvarigt för informationen. Skulle information av någon anledning utebli, blir ändringen i kollektivavtalet därmed inte ogiltig.

Samfundet anser sålunda inte att det på de för individuell försäkring gällande reglerna kan grundas någon informationsskyldighet avseende tjänstegrupplivförsäkring på grund av kollektivavtal.

Till ytterligare belysning av att avvikande regler gäller beträffande sådan försäkring må anföras följande. Om en arbetsgivare på grund av kollektivavtal varit skyldig att teckna grupplivförsäkring men underlåtit detta, förekommer det likväl att försäkringsbolaget, trots att avtal med den avlidne inte förelegat, ändå reglerar försäkringen. Frågan om regress brukar därefter tagas upp med det företag, som underlåtit att teckna försäkringsavtalet.

Den uppfattning om informationsplikten vid kollektivavtalsförsäkring, som samfundet ovan givit uttryck åt, synes också vinna stöd i den från d 1 jan 1981 gällande konsumentförsäkringslagen. Denna är enligt uttryckligt stadgande i lagen inte tillämplig på försäkringar som grundas på kollektivavtal. Detta får ses som ett uttryck för principen att det är respektive kollektivavtalsparter som bär informationsansvaret för kollektivavtalsförsäkringar.

Samfundet har tagit del av yttrande från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och kan i nu aktuella delar instämma i dess yttrande.

Det framgår inte helt klart av remissen om HD önskar advokatsamfundets yttrande även beträffande grunderna 2-4. Om så skulle vara fallet kan advokatsamfundet i allt väsentligt instämma i ovan nämnt yttrande från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund i nu relevanta delar.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Westerlind, Erik N, referent, Vängby och Ehrner) beslöt följande dom:

Domskäl. E.F. var från år 1962 till sin död i sept 1972 anställd hos Förenade Landsortstidningar AB och var ansluten till den tjänstegrupplivförsäkring för de anställda, om vilken bolaget enligt eget åtagande slutit avtal år 1961 och därefter slöt nya avtal åren 1964 och 1965. Under år 1966 träffades kollektivavtal om tjänstegrupplivförsäkring. Därigenom uppkom skyldighet för bolaget som arbetsgivare att träffa avtal om grupplivförsäkring i enlighet med de bestämmelser som hade intagits i kollektivavtalet bl a beträffande förmånstagare. Enligt dessa bestämmelser skulle, om inte försäkringstagaren hos försäkringsgivaren skriftligen förordnade annan fysisk person och inte efterlämnade make, barn eller förälder, förmånstagare enligt försäkringen vara en av vissa försäkringsinrättningar gemensamt bildad institution, senare benämnd TGL-institutionen. Kollektivavtalets bestämmelser om förmånstagare medtogs i de avtal som bolaget åren 1966 och 1972 slöt beträffande grupplivförsäkringen för de anställda. Detta innebar till skillnad från vad som tidigare gällt att inte jämte de nämnda anhöriga försäkringstagarens "arvingar" upptogs såsom förmånstagare.

När det gäller att bedöma verkningarna i olika hänseenden av försäkringsavtalet sådant det förelåg vid tiden för E.F:s död är, i överensstämmelse med vad som utvecklats i rättsfallet NJA 1981 s 1205, att beakta att fråga är om en avtalssituation som inte på sedvanligt sätt låter inordna sig i gängse avtalsrättsliga regler. De avtal som träffades mellan bolaget och försäkringsgivaren åren 1966 och 1972 hade sin grund i och var till innehållet bestämda genom kollektivavtal. Detta gällde även för E.F. med avseende på den av bolaget tecknade försäkringen. Bland försäkringsvillkoren är bestämmelserna om förmånstagare av stor betydelse för försäkringstagaren. Från dennes sida föreligger därför ett uttalat behov av information därest bestämmelserna ändras. Detta behov tillgodoses vid enskilda försäkringsavtal genom direktinformation från försäkringsgivaren till försäkringstagaren. Den föreliggande avtalssituationens karaktär och försäkringens utformning som en massförsäkring med för försäkringsgivaren i stort sett anonyma försäkringstagare gör dock att i dessa fall inte kan ställas samma krav på direktinformation till försäkringstagarna som vid enskilda avtal. Det torde därför, när det gäller sådana försäkringar som här avses, få accepteras att den enskilde försäkringstagaren inte gentemot försäkringsgivaren kan åberopa att han inte direkt av denne informerats om ändringar i enlighet med kollektivavtalet. Vad som förekommit i målet ger inte anledning till antagande att försäkringsbolaget inte tillställt Förenade Landsortstidningar AB information för vidare befordran till försäkringstagarna. Till följd av vad sålunda upptagits kan A.B.A. inte vinna bifall till sin talan på den grunden, att E.F. inte hade fått kännedom om de nya förmånstagarbestämmelserna.

Vad härefter angår frågan, om A.B.A. genom särskilt förordnande insatts såsom förmånstagare enligt försäkringen, är att anföra följande.

E.F. besökte d 10 sept 1972 vänner som bodde i närheten av hans bostad. Under besöket, som varade till d 11 sept på morgonen, skrev han i vännernas närvaro på en papperslapp "Min kvarlåtenskap Gruppliv till A B A … 11/9 -72 E.F. …" (efternamnen här begränsade till initialbokstav). Han återvände därefter till sin bostad och avled följande dag. A.B.A. fick efter E.F:s död upplysning om den lapp som denne skrivit. Lappen påträffades tillsammans med hans sjukförsäkringsbesked och tillställdes försäkringsbolaget. Från A.B.A:s sida har obestritt uppgivits att E.F. led av en hjärtsjukdom och att han under det nämnda besöket och fram till dödsfallet befann sig i ett mycket dåligt tillstånd. I målet är i övrigt upplyst att E.F. i olika sammanhang givit uttryck åt att han önskade att A.B.A. skulle erhålla vad som kunde komma att utfalla från försäkringen.

Förenade Liv har vitsordat att den av E.F. upprättade handlingen i och för sig kan anses som ett förmånstagarförordnande avseende försäkringen men har hävdat att den inte är giltig såsom sådant, enär bestämmelserna i 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal inte är uppfyllda. Förenade Liv skulle dock ha beaktat handlingen om den hade postats före försäkringsfallet.

Av vad som förekommit i målet får anses framgå att E.F. med de åtgärder han vidtog avsåg att till försäkringsbolaget överbringa ett skriftligt meddelande att A.B.A. skulle vara förmånstagare enligt grupplivförsäkringen. Att han inte vidtog mer ändamålsenliga och tillförlitliga åtgärder bör godtas med hänsyn till vad som upplysts om hans sjukdomstillstånd vid tiden för åtgärderna och till att han kort tid efter dessa avled. Genom påpekande från vännernas sida till A.B.A. kom också meddelandet att påträffas och vidarebefordras till försäkringsbolaget. Giltigt förordnande enligt 103 § försäkringsavtalslagen får under angivna särskilda förhållanden anses ha skett. A.B.A:s talan skall därför bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

JustR Höglund var av skiljaktig mening och anförde: I likhet med HovR:n anser jag de bestämmelser om förmånstagarförordnande som intagits i det för varje tid gällande gruppavtalet om tjänstegrupplivlörsäkring (TGL) utgöra giltigt förmånstagarförordnande. Med hänsyn till tjänstegrupplivförsäkringens speciella karaktär kan det, såsom HovR:n funnit, inte ha ankommit på försäkringsgivaren, Förenade Liv, att ge varje gruppmedlem information om försäkringen och dess villkor eller ändringar i dessa. Sådan information måste anses ha åvilat arbetsgivaren och, vid försäkring som grundar sig på kollektivavtal, arbetstagarens fackliga organisation. Såsom HovR:n vidare funnit ger utredningen ej anledning till antagande att Förenade Liv skulle i förhållande till E.F:s arbetsgivare ha brustit i skyldighet att meddela sådan information om försäkringen som bort vidarebefordras till de enskilda gruppmedlemmarna. Grund saknas följaktligen till annat än att vid tiden närmast före E.F:s död de för försäkringen antagna bestämmelserna om förmånstagarförordnande, sådana de utformats enligt 1972 års TGL-plan, varit gällande för E.F..

Angivna bestämmelser innehöll i anslutning till uppgifter om försäkringsbeloppens storlek, såvitt nu är i fråga, att förmånstagare till försäkringens grundbelopp var i följande ordning: 1. make, 2. barn, 3. föräldrar eller, om endera av dem var avliden, den efterlevande föräldern, 4. TGL-institutionen, vilken var skyldig att betala begravningskostnader med 3 000 kr. Det kan här anmärkas att den senare var en institution som inrättats genom samverkan mellan försäkringsinrättningar för vissa gemensamma uppgifter. Vidare angavs i bestämmelserna följande: "Tjänstemannen kan göra annat förmånstagareförordnande till fysisk person. Sådant förordnande skall göras skriftligen hos försäkringsinrättningen." Under rubriken "Bestämmelser om försäkringstagare m. m." återkom formföreskriften på följande sätt: "Önskar tjänstemannen göra annat förmånstagareförordnande än det generella, måste han skriftligen anmäla detta till Förenade Liv, Fack, 103 Stockholm 40."

A.B.A. har gjort anspråk på försäkringens grundbelopp, 38 000 kr, under åberopande av att E.F. d 11 sept 1972 egenhändigt på ett papper ned tecknat texten "Min kvarlåtenskap Gruppliv till A B A … 11/9 -72 E.F. …" (efternamnen här begränsade till initialbokstav), vilket papper efter E.F:s död anträffats tillsammans med hans sjukförsäkringsbesked. Förenade Liv har bestritt att den av E.F. skrivna lappen kan godtas som giltigt förmånstagarförordnande, eftersom den inte före dödsfallet insänts till Förenade Liv och därmed inte uppfyllt formföreskriften för sådant förordnande.

Av utredningen i målet framgår att det av E.F. skrivna papperet först någon tid efter E.F:s död tillställts Förenade Liv genom A.B.A:s försorg. Som särskilda skäl för att lappen likväl bör godtas som förmånstagarförordnande har A.B.A. åberopat, att E.F. insjuknat d 10 sept 1972 under besök hos ett par vänner, att han skrivit lappen under besöket i vännernas närvaro och att han därefter varit mycket dålig efter insjuknandet till dess han avled d 12 sept 1972. Vidare har. A.B.A. åberopat att E.F. i olika sammanhang givit uttryck åt en önskan, att hon skulle erhålla vad som kunde komma att utfalla på försäkringen.

Enligt 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) skall förordnande om förmånstagares insättande eller återkallelse av sådant förordnande, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller också genom dennes försorg antingen intagas i försäkringsbrevet eller antecknas därpå. Till belysning av formföreskriftens innebörd kan anföras rättsfallet NJA 1966 s 355, varigenom fastslagits, att förmånstagarförordnande inte kan återkallas genom testamente. Därmed får också anses bekräftat att förmånstagarförordnande inte kan göras genom testamente. Denna innebörd av formföreskriften har vunnit ytterligare bekräftelse genom rättsfallet NJA 1976 s 24. En annan sak är att testamente 1 vissa fall kan tänkas få betydelse för tolkningen av ett i och för sig giltigt förmånstagarförordnande. Särskilt det sistnämnda rättsfallet tyder på en restriktiv tillämpning av formföreskriften för förmånstagarförordnande. I rättsfallet, som gällde en grupplivförsäkring med förmånstagarförordnande av standardtyp, godtogs sålunda inte en tolkning i strid med ordalagen i förmånstagarförordnandet, trots att ett av försäkringstagaren senare upprättat testamente, som uttryckligen omfattade försäkringen, gav anledning till sådan tolkning.

Genom att krav sålunda ställs inte bara på att försäkringstagaren skall ha avfattat förmånstagarförordnandet skriftligen utan också på att förordnandet skall ha avgivits till försäkringsgivaren vinnes en viss trygghet för att förordnandet är uttryck för en slutligen bestämd vilja hos försäkringstagaren. Enbart en anteckning av någon såsom förmånstagare kan, även om den gjorts på själva försäkringsbrevet, vara uttryck endast för en fundering som försäkringstagaren haft utan att han slutligen bestämt sig.

Att ett förmånstagarförordnande är såvitt möjligt klart och oomtvistligt är av betydelse med hänsyn till de rättsverkningar som är knutna till förordnandet. Dessa gäller både det inbördes förhållandet mellan de efterlevande och förhållandet utåt. I det senare hänseendet märks främst skyddet mot borgenärer och fördelar skattemässigt. Hänsynen till dessa verkningar gör sig dock inte gällande i förevarande fall, eftersom förmånstagarförordnande föreligger under alla förhållanden, nämligen i form av det allmänna förordnandet enligt bestämmelserna för försäkringen om inte det särskilda förordnandet till A.B.A. anses giltigt. Större betydelse har här frågan vem försäkringsbeloppet skall tillfalla. Valet står emellertid mellan TGL-institutionen och A.B.A.. Med hänsyn till att sålunda annan efterlevandes rätt inte drabbas för den händelse försäkringsbeloppet tillerkänns A.B.A. föreligger i det förevarande fallet inte heller från fördelningssynpunkt betänkligheter mot att förordnandet till A.B.A. godtas.

De skäl som helt allmänt talar för att formföreskriften i 103 § FAL noga iakttas gör sig sålunda inte så starkt gällande just i det nu förevarande fallet. Emellertid måste frågan om giltigheten av förordnandet till A.B.A. besvaras även med hänsyn till vad det kan betyda allmänt sett att formföreskriftens innehåll tänjs till att omfatta även ett fall som det förevarande. Osäkerhet om föreskriftens innebörd kan befaras följa på en sådan utsträckt tillämpning. Förhållandena kan vara vitt skiftande. Det kan t ex inte gärna komma på fråga att godta ett förordnande av förevarande slag, exempelvis till förmån för en samboende eller ett syskon, i fall då make eller barn är närmast till försäkringsbeloppet på grund av det för försäkringen gällande allmänna förordnandet. Detsamma kan gälla vid tvist mellan en nära släkting, t ex ett syskon, och en samboende när det allmänna förordnandet omfattar "arvingar" (jfr 1976 års rättsfall), låt vara att bedömningen här blir mera tveksam. Bilden kan här också kompliceras av en tolkningsfråga. Även när det gäller förhållandet utåt kan tvekan uppstå. En försäkringstagare kan exempelvis vara så mån om att hans skulder betalas med utfallande försäkringsbelopp att ett tvivelaktigt förmånstagarförordnande bör få stå tillbaka. En hel skala av tveksamma fall i det ena eller andra hänseendet kan tänkas. Det gäller för rättstillämpningen att inte skapa oklarhet om själva regelsystemets innehåll.

Som skäl till att E.F. inte vidtagit någon åtgärd för att underrätta Förenade Liv om förordnandet till A.B.A. har åberopats hans sjukdom. Denna inträdde under besöket hos vännerna och synes ha varit den närmaste anledningen till att han skrev lappen. Huruvida det faktiskt ens ingått i hans avsikter att också underrätta försäkringsbolaget är ovisst. Han har t ex såvitt framgår av utredningen inte i samband med att han skrev lappen utbett sig vännernas biträde med underrättelse till försäkringsbolaget. Förhållandena är sådana att den av E.F. skrivna lappen närmast kan jämställas med testamente. Betraktad som testamente kan den dock inte mot det allmänna förmånstagarförordnandet grunda rätt för A.B.A. till utfallande försäkringsbelopp. Ett godkännande av lappen som giltigt förmånstagarförordnande kan svårligen förlikas med de tidigare nämnda rättsfallen åren 1966 och 1976. Ett sådant godtagande skulle därför vara ägnat att skapa osäkerhet i den praktiska tillämpningen för både försäkringsgivare och försäkringstagare.

På grund av det anförda finner jag den av E.F. skrivna lappen inte böra mot formföreskriften i 103 § FAL godtas som giltigt förmånstagarförordnande. Om tolkning av förmånstagarförordnande med ledning av den skrivna lappen är inte fråga i målet.

I enlighet med det sagda och på de av HovR:n i övrigt anförda skälen finner jag A.B.A:s talan inte kunna vinna bifall. Jag fastställer således HovR:ns domslut.

Litteratur: Ugeskrift for retsvæsen 1977 s 118.