Högsta Domstolen referat NJA 1983 s. 118 (NJA 1983:7)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1983 s. 118 (NJA 1983:7)
Målnummer
T200-79
Domsnummer
DT3-83
Avgörandedatum
1983-02-18
Rubrik
En lantmannaförening har till en travtränare sålt foder som orsakat botulinförgiftning hos en häst som tränaren omhänderhade för annan. Hästens ägare har ansetts inte kunna på garantiansvar eller strikt produktansvar grunda rätt till ersättning av föreningen för liden skada.
Rättsfall
NJA 1982 s. 380

(Jfr NJA 1982 s 380)

Postmästaren L.W. anförde efter stämning å Västsvenska Lantmän förening u p a vid Lidköpings TR: Han köpte d 17 sept 1973 den då femåriga hingsten Lodz, vilken tidigare tävlat på Jägersro travbana. Hästen lämnades för träning till travtränaren B.N. vid Axevalla travbana. N. var dåförtiden travbanans mest framgångsrike travtränare. Lodz gjorde sin första start för L.W. d 13 okt 1973. Fram t o m d 29 dec 1973 då hästen tävlade för sista gången deltog Lodz i nio tävlingar. Lodz sprang in 7 975 kr i prispengar. Hästen blev bättre och bättre och ansågs vara ett s k lyckoköp. Den var fullt frisk och i bästa tävlingskondition då den insjuknade d 17 febr 1974. Den avled d 27 sept samma år. Före insjuknandet hade Lodz ätit av foder som levererats av föreningen. N. och en annan travtränare vid namn R.G. hade i slutet av 1973 beställt detta foder från föreningen. Fodret bestod av 30 % korn och 70 % havre. Leverans av fodret skedde i två omgångar. Den första leveransen ägde rum d 3 dec 1973 och den andra d 18 jan 1974. Den senare av dessa båda leveranser återsändes sedermera på begäran av föreningen. Under senare delen av dec 1973 började Grundin att utfodra sina travhästar med fodret. I omedelbart samband därmed insjuknade ett flertal av de utfodrade hästarna. Det första insjuknandet skedde d 24 dec 1973. Ytterligare fyra hästar insjuknade under tiden d 26-28 dec, varav två måste avlivas. Vid det akuta insjuknandet märktes som första symtom att hästarna ej ätit upp kvällsfodret. När de försökte äta, tog de foder i munnen, tuggade det länge men hade ej förmåga att flytta det baktill i svalget och att svälja fodret. Kraftfoder och i synnerhet kli kunde lättare ätas än hö. Hoptuggade bussar eller valkar av foder kunde återfinnas i boxen. Hästarna visade mycket tidigt oförmåga att svälja vatten. Vid försök att dricka kom foderblandat vatten ut genom näsborrarna. Som tidigt symtom iakttogs en slemmig, varig flytning från näsborrarna, betingad av att foder irriterat slemhinnorna i näsan. När hästarna togs ut för motion rörde de sig försiktigt och trevande. Genomgående visade de insjuknade hästarna trötthet, både när de var i boxen och när de fick röra sig utomhus i rasthage eller framför sulky. Ett tidigt symtom var även muskeldarrningar. Hästar med lindriga symtom började äta och dricka efter några dagar. Hästar, som gick omkull eller på annat sätt visade mycket allvarliga sjukdomstecken, avlivades. Ingen häst fick självdö. Vid det första sjukdomsutbrottet konfiskerades de sjuka hästarnas foder. Under de trettio första dagarna av jan månad 1974 inträffade heller inte några nya sjukdomsfall. Vid undersökning av de beslagtagna foderpartierna hade något fel i fodret emellertid inte kunnat utrönas, varför det ånyo fick användas. I samband med att så skedde insjuknade ett tiotal hästar. Dessa fanns hos G. och N. vilka var de enda som använde sig av det tidigare konfiskerade foderpartiet. N. hade inte tidigare utfodrat med foder från detta parti utan hade haft annat foder. I och med denna andra våg av insjuknanden blev man på det klara med att sjukdomsfallen måste bero på fodret. I avvaktan på utredning konfiskerades allt foder som levererats av föreningen till N. och G. En mycket omfattande undersökning, i vilken landets främsta expertis var engagerad, tog därefter sin början. Det stod klart att det förelåg ett samband mellan de insjuknade hästarna och det från föreningen levererade fodret. Något annat samband kunde ej konstateras. Under utredningsarbetets gång inköptes en försökshäst. Denna utfodrades med foder från det beslagtagna partiet. Hästen insjuknade och uppvisade samma symtom som tidigare insjuknade hästar. Det rådde därefter inte något tvivel om att de sjukdomsfall som förekommit förorsakats av det från föreningen levererade fodret.

På grund av det anförda yrkade Lennart W förpliktande för föreningen att ersätta honom hästen Lodz’ värde, tränings- och veterinärkostnader m m med sammanlagt 39 000 kr jämte ränta. I fråga om grunden för yrkandet anförde L.W: Föreningen har levererat foder innehållande botulinumbakterier eller botulinumtoxin som förorsakat Lodz’ insjuknande och död. Föreningen är vållande härtill eftersom den eftersatt sin skyldighet enligt 1931 års allmänna bestämmelser för handeln med spannmål och foderämnen att leverera god och sund vara. Om vållande inte kan läggas föreningen till last hävdas att 43 § 2 st köplagen är analogt tillämplig. I sista hand görs gällande att föreningen enligt allmänna rättsgrundsatser är skadeståndsskyldig på grund av strikt ansvar.

Om det skulle befinnas icke att hästens död men väl dess insjuknande förorsakats av det levererade fodret yrkade L.W. i andra hand ersättning för tränings-, box- och foderkostnader med 5 700 kr och för veterinärkostnader med 90 kr eller sammanlagt 5 790 kr jämte ränta.

Föreningen bestred käromålet. Som grund för bestridandet anfördes att den vara som levererats varit frisk och sund och icke behäftad med fel, att det ej förelåg någon adekvat kausalitet mellan hästen Lodz’ insjuknande och död och det levererade fodret samt att föreningen icke på något sätt förfarit försumligt. Föreningen bestred vidare att 43 § 2 st köplagen var tillämplig då det inte rått något avtalsförhållande mellan Lennart W och föreningen. Föreningen bestred slutligen att skadeståndsskyldighet på grund av strikt ansvar kunde åläggas föreningen.

TR:n (lagmannen Karlberg, t f rådmannen Wunderman och tingsfiskalen Swantesson) anförde i dom d 10 mars 1978:

Domskäl. L.W. har som skriftlig bevisning åberopat ett av E.A. G.H. och L.R. undertecknat, d 23 aug 1976 dagtecknat, utlåtande av följande lydelse: Under perioden dec 1973-febr 1974 insjuknade i två stallar vid Axevalla travbana sammanlagt 16 hästar med symtom på svalgförlamning. Hos 5 av hästarna blev symtomen så svårartade att hästarna måste avlivas. Utredning om orsaken till sjukdomsfallen företogs i samarbete mellan specialister från följande institutioner: Statens veterinärmedicinska anstalt, Stockholms Universitet Wallenberglaboratoriet, Veterinärhögskolan och Veterinärinrättningen, Skara. Resultat av företagen utredning omfattande kliniska undersökningar, obduktioner av avlivade hästar, laboratorieanalyser av uttagna prover samt utfodringsförsök på häst med foderspannmål uttagen i anslutning till sjukdomsutbrotten i drabbat stall ger vid handen att sjukdomsbilden hos såväl spontant insjuknade hästar som hos en försöksutfodrad häst överensstämmer med bilden vid botulism, att botulinumbakterier påvisats i spannmålen och identifierats som typ B, att vid direkt undersökning av spannmålsprov enligt vedertagen metodik förekomst av botulinumtoxin ej påvisats, att i blod från försöksutfodrad häst positiv reaktion på botulinumtoxin typ B, negativ på typ C och D, erhållits; försöksmaterialets storlek tillåter dock ej statistisk behandling samt att sjukdomsorsaken ej klart fastställts men att undersökningsresultaten tillsammantagna entydigt pekar på att sjukdomen botulism förelegat på grund av förekomst i spannmålen av botulinumtoxin typ B i låg koncentration och/eller heterogen fördelning.

I domen återgav TR:n vittnesmål av travtränaren N. samt professorerna E.A. G.B. och G.H. hörda på begäran av L.W. och vittnesmål av avdelningschefen G.A. docenten L.R. och professorn O.S. hörda på begäran av föreningen.

TR:n anförde härefter:

På grund av den i målet förebragta utredningen – särskilt B:s vittnesmål – kan det hållas för visst, att hästen Lodz insjuknat i botulism. Däremot kan det ej anses utrett, att något orsakssammanhang finnes mellan insjuknandet och hästens förhållandevis långt därefter inträffade död.

Det är ostridigt, att det foderparti, varom i målet är fråga, levererats av föreningen till travtränarna G. och N. någon av de första dagarna i dec 1973 samt att Lodz’ insjuknande inträffat först efter det hästen börjat utfodras med spannmål från detta parti. Det får genom vittnesbevisningen anses fastslaget, att i nyssnämnda parti funnits – om än icke jämnt fördelat – botulinumbakterier samt att de måste ha funnits i partiet redan vid leveransen. Av utredningen framgår emellertid vidare, att botulinumbakterien i och för sig är ofarlig och utan skadlig effekt samt att det för att sådan effekt skall uppträda krävs att toxin bildats och att detta sker först under särskilda betingelser i fråga om värme, fuktighet och lufttillträde.

Det är vidare upplyst, att botulinumbakterier på vissa platser i Sverige förekommer naturligt i jorden i ej obetydlig omfattning. Förekomsten av botulinumbakterier i spannmål synes därför ej vara något helt exceptionellt och gör ej heller i och för sig spannmålen otjänlig till föda. Att för en spannmålsleverantör förvissa sig om att den spannmål han levererar är fri från botulinumbakterier skulle – såsom framgår av flera av vittnesmålen – vara praktiskt taget ogörligt och i varje fall ej möjligt utan orimliga kostnader. Det har därför enligt rättens mening ej skäligen kunnat krävas av föreningen att föreningen skolat underkasta ifrågavarande spannmålsparti sådan kontroll att det vid leveransen varit fritt från botulinumbakterier. Enligt den teori, som B. framfört i sitt vittnesmål och som flera andra av vittnena förklarat vara möjlig, kan det visserligen mycket väl tänkas, att de för botulinumbakteriernas toxinbildning nödvändiga betingelserna funnits redan i kvarnanläggningen i Tidan och att ifrågavarande spannmålsparti således redan vid leveransen innehållit botulinumtoxin. Något sådant har emellertid ej kunnat påvisas i partiet, och det kan – enligt vad vittnesbevisningen ger vid handen – ej anses uteslutet, att toxinbildningen skett först efter leveransen. Något klart belägg ens för att de betingelser, som – utöver förekomsten av botulinumbakterier – erfordrats för toxinbildning i spannmålspartiet, förelegat redan vid leveransen finns enligt rättens mening ej heller.

Vid nu upptagna förhållanden finner rätten ej visat, att ifrågavarande spannmålsparti vid leveransen varit behäftat med fel av beskaffenhet att medföra skadeståndsskyldighet för föreningen gentemot L.W. Käromålet kan följaktligen ej vinna bifall.

Domslut. Käromålet ogillas.

L.W. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Föreningen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekblad samt adj led f d lagmannen Lilja, Hulterström och Träff, referent) anförde i dom d 18 maj 1979:

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter samt lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som vid TR:n. Vittnena N. B. H. A. A. R. och S. har hörts ånyo i HovR:n. Därjämte har i HovR:n förebragts ytterligare skriftlig bevisning.

L.W. har påstått att hästen Lodz insjuknat och senare dött till följd av att den ätit foder, som föreningen levererat och som innehållit botulinumbakterier eller botulinumtoxin. Föreningen har däremot gjort gällande att det inte föreligger samband mellan fodret och hästens insjuknande och död. Att fodret vid leveransen från föreningen innehöll botulinumbakterier har vitsordats av föreningen, som hävdat att bakterierna varit ofarliga.

I målet är ostridigt att ifrågavarande foderparti levererats av föreningen till G. och N. någon av de första dagarna i dec 1973 och att Lodz insjuknat först efter det att den utfodrats med foder från partiet.

Utredningen ger vid handen att den sjukdom Lodz drabbats av var botulism, att sjukdomen förorsakats inte av botulinumbakterierna utan av botulinumtoxin av typ B, som bildats av bakterierna. Däremot ger inte utredningen något stöd för påståendet att hästens död varit en följd av denna sjukdom.

HovR:n finner på grund härav att L.W:s krav med anledning av förlusten av hästen icke kan bifallas.

I frågan hur botulinumtoxinet uppkommit i fodret har L.W. gjort gällande att det funnits redan vid leveransen från föreningen samt att förutsättningar för toxinbildning saknats på lagringsplatsen vid Axevalla travbana. Föreningen har hävdat att det inte kan uteslutas att toxin bildats efter leveransen antingen under förvaringen vid travbanan eller i tarmen på hästen.

Det är upplyst att botulinumtoxin bildas när botulinumbakterier förökar sig och att detta sker under vissa betingelser i fråga om bl a fukt, värme och lufttillträde. B. och H. har uppgivit att foder som innehåller botulinumbakterier måste ha en vattenhalt av omkring 20 % för att toxinbildning skall äga rum. En vattenhalt av omkring 14 % omöjliggör toxinbildning enligt H. Enligt vittnesbevisningen kan bakterietillväxt och åtföljande toxinbildning också förekomma om t ex en död mus eller delar av sådant djur finns i fodret, i vilket fall organdelen tjänar som betingelse för tillväxt av botulinumbakterier i eller intill denna.

Vidkommande frågan om foderpartiet innehållit botulinumtoxin redan vid leveransen eller om toxinet bildats först därefter, antingen så att det uppkommit under lagringen vid travbanan i Axevalla eller i hästens tarm, gör HovR:n följande överväganden. Till en början är att märka att de vittnen vilka uttalat sig om möjligheten av toxinbildning i tarmen inte är helt eniga. Ehuru det råder enighet om att möjligheten av toxinbildning i hästens tarm icke är vetenskapligt belagd, har R. inte velat utesluta att toxin kan bildas i tarmen, medan sådan toxinbildning av B. ansetts utesluten och av H. mindre sannolik till osannolik. A. har ansett vissa omständigheter tyda på att toxinbildning i tarmen icke kan ha ägt rum i förevarande fall. HovR:n anser sig på grund av bevisningen i denna del böra bortse från möjligheten av toxinbildning i tarmen. Botulinumtoxin av typ B måste därför ha ingått som en beståndsdel i fodret.

Vad så gäller frågan huruvida toxinbildningen i fodret uppkommit under lagringen i Axevalla framgår av utredningen att en analys av tre prover av fodret som tagits av partiet där utvisat en vattenhalt av 14,3, 13,9 respektive 14,0 %. B. har berättat att han vid besök på lagringsplatsen konstaterat att de lagrade säckarna var tillslutna och hela samt att höskullen lämpade sig väl för förvaring av fodret. Samma iakttagelse rörande förvaringsplatsen har A. gjort. Genom upplysningar som A. lämnat rörande hanteringen av spannmålen i kvarnanläggningen framgår att det foder som levererats torde ha haft en vattenhalt av ca 14 % och varit fritt från organiska delar.

På grund av vad nu upptagits beträffande lagringsbetingelserna för fodret vid travbanan i Axevalla och resultatet av de analyser som gjorts med avseende på vattenhalten i fodret, finner HovR:n att förutsättningar saknats för toxinbildning sedan fodret levererats till Axevalla. Foderpartiet har sålunda redan vid leveransen innehållit botulinumtoxin av typ B.

Det foder som föreningen i förevarande fall levererat har alltså genom att innehålla gift haft en skadebringande egenskap. Föreningen har såvitt framkommit icke varit medveten härom och det måste på grund av de svårigheter som enligt vad utredningen ger vid handen mött att klarlägga orsaken till de sjukdomsfall som inträffat anses uteslutet att föreningen vid leveransen av fodret skulle haft möjlighet att upptäcka giftet och vidtaga erforderliga åtgärder. På grund härav och då föreningen såvitt utredningen visar icke gjort sig skyldig till oaktsamhet vid hanteringen av fodret kan ansvar för det inträffade icke åläggas föreningen på grund av något vållande. Ej heller finner HovR:n att bestämmelsen om kvalitet i de år 1931 utfärdade allmänna bestämmelserna för handel med spannmål och foderämnen eller övriga omständigheter medför att föreningen skall anses ha iklätt sig garanti för fodrets oskadlighet. Ansvar för föreningen kan icke grundas på köplagens regler.

I målet är emellertid fråga om en foderprodukt med skadebringande egenskap av sådan art att egendomsskador av större omfattning kunnat uppkomma. Mottagaren av en fodervara måste kunna utgå från att denna skall kunna användas på avsett sätt utan skadeverkningar av nu aktuellt slag. Ett starkt behov av skydd för den skadelidande gör sig här gällande. Det måste också anses rimligare att tillverkaren framför den enskilde får bära de ekonomiska följderna av de risker som otvivelaktigt är förenade med yrkesmässig foderhantering i stor skala.

På grund av det anförda finner HovR:n att föreningen skall svara för den förlust som åsamkats L.W. genom att dennes häst insjuknat sedan den ätit av det förgiftade fodret.

Tvist råder ej om det fordrade beloppet.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n förpliktar föreningen att till L.W. utge 5 790 kr jämte 6 % ränta från d 9 okt 1974 till dess betalning sker.

Föreningen sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla L.W:s talan.

L.W. bestred ändring. Som grund för sin talan mot föreningen gjorde L.W. i HD gällande, att föreningen hade ett produktansvar, strikt ansvar, för den levererade varan samt att föreningen måste anses ha iklätt sig garanti för fodrets oskadlighet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Sven Nyman, Vängby, referent, och Heuman} beslöt följande dom:

Domskäl. L.W. som förklarat sig i HD inte göra gällande vare sig att vållande ligger föreningen till last eller att föreningen svarar för skadorna enligt köprättsliga regler, har som grund för sin talan åberopat att föreningen har dels ett strikt produktansvar dels ett garantiansvar för det levererade fodret. I fråga om garantiansvaret har L.W. anfört, att enligt de för leveransen, vilken skedde till Näslund, gällande allmänna bestämmelserna för handeln med spannmål och foderämnen föreningen varit skyldig leverera "god och sund vara" och att föreningen därmed måste anses ha utfäst att fodret skulle vara tjänligt.

Vad först angår det mot föreningen påstådda garantiansvaret kan, med hänsyn till att föreningen och L.W. inte stått i kontraktsförhållande till varandra, garantiansvar i egentlig mening inte komma i fråga. Den av L.W. åberopade föreskriften om att levererad vara skall vara "god och sund" kan inte medföra längre gående förpliktelser för föreningen att svara för skadebringande egenskaper hos det levererade fodret än som följer av allmänna principer för produktansvar. Även vad som i övrigt kan rymmas inom den väckta frågan om garantiansvar får anses höra till den av L.W. åberopade grunden strikt produktansvar för föreningen och får sitt svar i anslutning därtill.

Svensk rätt innehåller varken någon allmän bestämmelse om strikt produktansvar eller annan bestämmelse om sådant ansvar som är tillämplig i förevarande fall. HD har nyligen i ett mål om produktansvar för fodermedel (NJA 1982 s 380) uttalat att på sakskadeområdet bör, i allt fall beträffande förhållanden mellan näringsidkare, inte nu genom avgörande i rättspraxis föregripas vad en lagstiftning på området kan anses böra innehålla. Även om, som L.W. gjort gällande, hans innehav av hästen Lodz bör betraktas som hobbyverksamhet, är omständigheterna inte sådana att anledning föreligger att beträffande förhållandet mellan L.W. och föreningen tillämpa andra principer än som enligt nyssnämnda rättsfall bör gälla i förhållanden mellan näringsidkare.

På grund av det anförda finner HD L.W:s talan inte kunna vinna bifall.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD L.W:s talan.