Högsta Domstolen referat NJA 1983 s. 277 (NJA 1983:37)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1983 s. 277 (NJA 1983:37)
Målnummer
Ö278-81
Domsnummer
SÖ628-83
Avgörandedatum
1983-03-10
Rubrik
Sedan domstol meddelat förordnande enligt 11 kap 9 § GB om att make tillhörigt giftorättsgods till visst angivet värde skulle ställas under vård och förvaltning av god man, har av gode mannen gjord ansökan hos kronofogdemyndigheten om verkställighet av förordnandet ansetts ha företräde framför samtidigt föreliggande ansökningar om utmätning och verkställighet av betalningssäkring i samme makes egendom. (I) Andra maken har - i mål rörande ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen - ansetts inte äga vare sig som part eller som intervenient föra talan angående verkställighet av förordnandet. (II)
Lagrum
11 kap. 9 § giftermålsbalken (1920:405)

Vänersborgs TR dömde d 30 juni 1978 till äktenskapsskillnad mellan G. och W.U. I beslut d 17 okt 1979 förordnade TR:n att för tiden intill dess bodelning skett så mycket av W.U:s giftorättsgods skulle ställas under särskild vård och förvaltning som svarade mot 200 000 kr. Vården och förvaltningen skulle handhas av L.L. W.U. överklagade beslutet men HovR:n lämnade i beslut d 10 mars 1980 besvären utan bifall.

L.L. ansökte i skrivelse till kronofogdemyndigheten i Vänersborg d 6 mars 1980 om verkställighet av TR:ns beslut och anvisade därvid viss egendom, bl a den del av köpeskillingen för en försåld fastighet som kunde bli tillgänglig för Willie U hos Svenska Handelsbanken i Mellerud. Kronofogdemyndigheten meddelade i skrivelse d 27 mars 1980 att W.U. saknade utmätningsbara tillgångar.

Kronofogdemyndigheten utmätte därefter d 1 april 1980 W.U:s tillgodohavande hos Svenska Handelsbanken i Mellerud till ett belopp av 107 438 kr 35 öre för statens fordran på K-skatt 1979:1-2. Samma dag verkställde myndigheten länsrättens i Älvsborgs län beslut d 29 maj 1979 om betalningssäkring för obetalda mervärdeskatter om 347 865 kr som debiterats på Ingenjörsfirman W. R. Utternäs AB och Dalslands Trä AB, vilka försatts i konkurs. Förutom nämnda banktillgodohavande betalningssäkrade myndigheten W.U:s eventuella rätt till utdelning i dessa bolags konkurser.

I skrivelse d 9 maj 1980 till L.L:s ombud, advokaten G.B. Göteborg, redovisade kronofogdemyndigheten det av L.L. anhängiggjorda ärendet och uppgav att anvisad tillgång inte hade anträffats.

B. som var ombud för såväl L.L. som G.U. för vilken han även var förordnad till biträde enligt rättshjälpslagen, anförde besvär hos LSt:n i Älvsborgs län och framhöll i en för både L.L. och G.U. avgiven inlaga d 28 april 1980 och i en för L.L. d 16 maj 1980 avgiven inlaga därvid bl a:

I skrivelse till kronofogdemyndigheten påkallade L.L. verkställighet av TR:ns beslut d 17 okt 1979 jämlikt 11 kap 9 § GB. Myndigheten uppfattade tydligen inte vad saken gällde utan trodde att det rörde sig om en ansökan om utmätning. Hos myndigheten medgav man att ärendet felbehandlats samtidigt som man ifrågasatte om verkställighet överhuvudtaget kunde ske enligt ansökningen. Genom utmätningen och betalningssäkringen har myndigheten låtit enskild rätt stå tillbaka för det allmännas fordringar. I sin dubbla funktion har myndigheten bortsett från tidpunkten för den enskildes begäran om verkställighet och agerat som om den rent av inte funnits. Enskild rätt skall alltid gå före det allmännas rätt om enskild rätt påkallas i tiden före. Bestämmelserna i 11 kap 9 § och 15 kap 28 § GB skulle annars vara av föga värde. De skulder för vilka utmätning och betalningssäkring skett har uppstått långt efter giftorättsgemenskapens upphörande. GB:s bestämmelser har uppenbarligen tagit sikte på fall som detta och skall möjliggöra för make att på rimligt sätt skydda sin giftorätt gentemot bl a den andre makens senare borgenärer. Kronofogdemyndighetens beslut d 1 april 1980 om utmätning och om verkställighet av länsrättens beslut om betalningssäkring skall undanröjas och ändras på så sätt att påkallad verkställighet av TR:ns beslut ges företräde.

Kronofogdemyndigheten avstyrkte i yttrande bifall till besvären och anförde därvid bl a: I skrivelse till myndigheten anhöll L.L. om verkställighet av TR:ns beslut enligt 11 kap 9 § GB. Myndigheten fann därvid att beslutet inte kunde verkställas utan bemyndigande av överexekutor enligt 38 § UL. L.L:s ombud underrättades härom per telefon. Om LSt:n trots detta skulle finna TR:ns beslut direkt verkställbart, torde skäl för ändring av det överklagade beslutet ändå inte föreligga. Någon rättsregel som säger att "enskild rätt alltid går före det allmännas rätt om enskild rätt påkallas i tiden före" synes inte stå att finna i doktrin eller rättspraxis. Klagan avser emellertid inte en situation där i första hand allmän rätt ställs mot enskild rätt. Fråga är i stället om prioritering mellan olika former av verkställighetsåtgärder, nämligen utmätning, betalningssäkring och handräckning. Myndigheten hävdar att det är tämligen klart att man inte kan underlåta att för utmätning och betalningssäkring ta i anspråk en känd tillgång hos en gäldenär för att i stället skilja av den och därmed säkerställa ett ännu inte fastställt anspråk från annan sökande. Det har inte påståtts att den utmätta och betalningssäkrade tillgången tillhör annan än W.U. När i tiden de olika verkställighetsåtgärderna påkallats torde helt sakna betydelse. Det kan emellertid nämnas att målet om betalningssäkring överlämnades från LSt:n till myndigheten redan i maj månad 1979 och att de skattefordringar för vilka utmätning skett överlämnats till myndigheten i maj och juli månader 1979. Myndigheten kan inte heller vitsorda att de skulder för vilka utmätning och betalningssäkring skett uppstått efter giftorättsgemenskapens upphörande. Åtminstone till stora delar är de klart hänförliga till tiden före. När handräckningsmålet kom in till myndigheten gjordes en förfrågan hos Svenska Handelsbanken i Mellerud om någon del av köpeskillingen för en av W.U. försåld fastighet innestod hos banken. Härvid erhölls det beskedet att så inte var fallet. Förklaringen härtill torde vara att den tjänsteman som gjorde förfrågningen inte kunde formulera denna på ett riktigt sätt på grund av L.L:s oklara beskrivning av tillgången. Beskedet ledde emellertid till att målet sändes till kronofogdemyndigheten i Göteborg för vidare verkställighet. Sedan klagandenas ombud kontaktat myndigheten återkallades målet från Göteborg för förnyad prövning, bl a på grund av att hindret för verkställighet felaktigt angetts såsom brist på utmätningsbara tillgångar. En ny förfrågan gjordes därefter hos Handelsbanken i Mellerud. Därvid bekräftades att banken hade en skuld till W.U. som hade visst samband med försäljningen av hans fastighet. Myndigheten gjorde därvid den bedömningen att handräckningen inte kunde beviljas som domstolsbeslutet var formulerat och att verkställigheten av utmätning och betalningssäkring under alla omständigheter måste ske först. På grund av personalbrist och arbetsanhopning blev inte handräckningsärendet redovisat till klaganden förrän d 9 maj 1980. LSt:ns inhibitionsbeslut kan inte ha utgjort något hinder för redovisningen. Beslutet kan inte ha avsett att stoppa andra åtgärder än fortsatt verkställighet beträffande utmätningen och betalningssäkringen. I redovisningsbeslutet borde skälen till att handräckningen vägrats ha redovisats på ett fullständigare sätt. Att så inte har skett saknar emellertid betydelse för sakfrågan.

LSt:n (länsassessorn Bonde) anförde i beslut d 5 nov 1980: För uppfattningen att TR:ns interimistiska beslut enligt 11 kap 9 § GB – som mot huvudregeln kan verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft – skall vara verkställbart hos kronofogdemyndighet utan särskilt bemyndigande jämlikt 38 § UL av överexekutor talar onekligen effektivitetsskäl. Utan uttryckligt stadgande därom kan dock TR:ns beslut inte jämställas med domstols förordnande om "kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning" som nämns i 37 § 1 st 5 UL. Av utredningen i målet framgår inte att överexekutor skulle ha meddelat något bemyndigande enligt 38 § UL beträffande TR:ns beslut. Kronofogdemyndigheten har således inte varit skyldig att direkt verkställa beslutet.

Det förhållandet att kronofogdemyndigheten felaktigt handlagt L.L:s ansökan om verkställighet av TR:ns beslut som en ansökan om utmätning medför inte att utmätningen och de verkställda besluten om betalningssäkring blir olagliga.

LSt:n lämnar klagan utan bifall.

G.U. och L.L. anförde, båda genom B. besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att hos LSt:n anförd besvärstalan i saken måtte bifallas, innebärande i huvudsak att av kronofogdemyndigheten d 1 april 1980 verkställd utmätning och verkställighet av länsrättens i Älvsborgs län beslut om betalningssäkring av ett W.U:s tillgodohavande hos Svenska Handelbanken i Mellerud måtte undanröjas och i varje fall så ändras, att av L.L. påkallad verkställighet av TR:ns beslut jämlikt GB 11:9 gavs företräde.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsråden Thorleif, referent, och Kildén samt adj led Nilsson} anförde i utslag d 27 Jan 1981:

Skäl.

Den omständigheten att TR:n på ansökan av G.U. genom sitt beslut d 17 okt 1979 förordnat att så mycket av W.U:s giftorättsgods som svarar mot 200 000 kr skall sättas under särskild vård och förvaltning har icke berättigat henne att hos kronofogdemyndigheten begära verkställighet av TR:ns beslut. G.U. har följaktligen ej heller ägt att hos LSt:n föra talan mot kronofogdemyndighetens underlåtenhet att på L.L:s begäran förordna om verkställighet av TR:ns beslut. Hennes talan såvitt nu är i fråga skall således avvisas.

Vad härefter angår L.L:s talan med avseende å verkställighet av TR:ns beslut finner HovR:n lika med LSt:n att kronofogdemyndigheten icke varit skyldig verkställa beslutet. För att kunna fullgöra den honom såsom god man anförtrodda uppgiften att vårda och förvalta viss del av W.U:s giftorättsgods har L.L. sålunda haft att hos överexekutor begära handräckning enligt 38 § UL. L.L:s besvär i nu förevarande del skall därför lämnas utan bifall.

Enär visst, W.W. tillhörigt giftorättsgods inte avskilts från särskild vård och förvaltning, kan kronofogdemyndighetens beslut d 1 april 1980 om utmätning och rörande betalningssäkring – låt vara att dessa beslut synes avse av L.L. anvisad egendom – icke anses kränka vare sig G.U:s eller L.L:s rätt såsom god man, varför deras talan mot besluten skall avvisas.

HovR:s avgörande. Med ändring av LSt:ns beslut avvisar HovR:n G.U:s hos LSt:n förda talan och L.L:s talan därstädes såvitt avser kronofogdemyndighetens beslut d 1 april 1980 angående utmätning och betalningssäkring.

HovR:n lämnar L.L:s besvär i övrigt utan bifall.

L.L. anförde besvär och yrkade att kronofogdemyndighetens beslut om utmätning och verkställighet av betalningssäkring måtte undanröjas eller i varje fall så ändras, att verkställighet av TR:ns beslut d 17 okt 1979 om ställande av W.U:s giftorättsgods under särskild vård och förvaltning intill ett belopp som svarar mot 200 000 kr gavs företräde.

W.U. och staten genom riksskatteverket bestred var för sig ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela utslag enligt följande: Skäl. L.L. har här till stöd för sin talan anfört bl a. I det aktuella fallet gäller frågan ett av domstol meddelat beslut jämlikt 11 kap 9 § GB. Redan i domstolsförfarandet har motparten haft möjlighet att tillvarata sin rätt och ett bemyndigande av överexekutor synes inte fylla någon rimlig funktion.

Riksskatteverket har i förklaring anfört: Vad först gäller frågan om verkställigheten av TR:ns nu aktuella beslut, delar riksskatteverket LSt:ns och HovR:ns uppfattning, dvs att utmätningsman inte varit skyldig att verkställa beslutet utan att först ha erhållit överexekutors förordnande enligt 2 och 38 §§ UL (jfr SvJT 1971 rf s 71). – Om HD skulle finna att verkställighet hade kunnat ske omedelbart av utmätningsmannen, får riksskatteverket anföra följande. TR:ns beslut d 17 okt 1979 har inte någon sakrättslig verkan innan det verkställts av utmätningsman. Eftersom det d 1 april 1980 inte fanns något gods som var satt under särskild vård och förvaltning, har förbudet i 11 kap 10 § 2 GB inte varit något hinder för utmätning. Vad beträffar verkställigheten av beslutet om betalningssäkring kan dessutom påpekas att denna överhuvudtaget inte omfattas av förbudet i nämnda lagtext. Inte heller var utmätningsman skyldig att verkställa TR:ns beslut samtidigt med utmätningen och betalningssäkringen eftersom 58 § UL enbart gäller när flera utmätningssökande konkurrerar sinsemellan. Någon anledning att utmätningen och verkställigheten av beslutet om betalningssäkring skulle "undanröjas" eller att verkställigheten av TR:ns beslut d 17 okt 1979 skulle "ges företräde", finns därför inte enligt verkets mening.

HD gör följande bedömning. I frågan om TR:ns förordnande enligt 11 kap 9 § GB bort verkställas av kronofogdemyndigheten utan överexekutors föregående förordnande om sådan verkställighet, må det kunna uppfattas som en onödig komplikation med ett särskilt förordnande om verkställighet. I brist på klara regler om direkt verkställighet genom kronofogdemyndighet, måste dock, som de tidigare instanserna funnit och som riksskatteverket hävdat i detta mål, ett särskilt förordnande om verkställighet ha erfordrats. Detta förordnande förelåg inte då kronofogdemyndigheten under våren 1980 behandlade L.L:s yrkande om verkställighet. TR:ns förordnande kunde därför ej verkställas. Det förelåg, såvitt visat, ej något hinder för kronofogdemyndighetens åtgärder i övrigt till förmån för statens fordringar. Därmed kan L.L:s talan ej vinna bifall.

Slut. L.L:s talan lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Welamson, Ehrner, referent, och Gregow} beslöt följande utslag:

Skäl. L.L. har haft rätt till prövning i sak av sitt påstående att egendom som omfattas av besluten om utmätning och om verkställighet av betalningssäkring i stället bort tas i anspråk för den av honom begärda verkställigheten. HovR:ns beslut att avvisa L.L:s talan är sålunda felaktigt. De skäl HovR:n anfört för avvisningsbeslutet ger emellertid uttryck för att L.L:s besvär faktiskt prövats i sak; ett godtagande av skälen hade bort leda till att besvären lämnats utan bifall. Med hänsyn härtill finner HD hinder inte möta mot att L.L:s i målet förda talan nu upptas till prövning i sak.

Bestämmelsen i 38 § UL angående förordnande av överexekutor om verkställighet och sättet därför har enligt förarbetena till den lagen tillkommit med sikte på fall där flera olika sätt för verkställighet kan komma i fråga och fall där föreläggande vid vite erfordras. Något sådant fall är emellertid här inte för handen. Den av L.L. begärda verkställigheten har inte kunnat aktualisera åtgärder av annat slag än som förekommer vid exempelvis verkställighet av förordnande om kvarstad, en verkställighet som utmätningsman enligt 37 § 1 st 5 UL ägde genomföra utan särskilt bemyndigande. Den av L.L. begärda verkställigheten kan också i och för sig inrymmas under uttrycket "annan handräckning" i nämnda lagrum. Vad som nu sagts föranleder bedömandet, att kronofogdemyndigheten rätteligen haft att utan bemyndigande av överexekutor ta upp L.L:s ansökan om verkställighet till behandling.

Frågan blir då huruvida kronofogdemyndigheten ägt att på sätt som skett besluta om utmätning och verkställighet av betalningssäkring, om myndigheten hade riktigt uppfattat L.L:s ansökan såsom avseende verkställighet av ett av domstol meddelat förordnande för vilken verkställighet inget särskilt bemyndigande erfordrades. Svaret på den frågan beror av vad som gäller om det inbördes företrädet mellan en ansökan om verkställighet av förordnande enligt 11 kap 9 § GB och en samtidigt föreliggande ansökan om utmätning (varmed verkställighet av betalningssäkring kan jämställas i förevarande hänseende).

Det finns inte någon lagbestämmelse som omedelbart reglerar denna fråga. Av vad som i 11 kap 10 § GB föreskrivs om att giftorättsgods varöver make råder får utmätas för hans gäld utan hinder av talan om äktenskapsskillnad eller dom därå, dock med undantag – frånsett visst fall som här saknar intresse – för fall där sådan egendom enligt 11 kap 9 § GB är satt under särskild vård och förvaltning, kan ingen slutsats i förevarande hänseende dras.

Bodelning i anledning av äktenskapsskillnad skall enligt bestämmelser i 11 och 13 kap GB hänföra sig till förhållandena vid den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes (den kritiska tidpunkten). Enligt huvudregeln i 13 kap 2 § GB skall vid bodelningen vardera maken av sitt giftorättsgods tilläggas egendom till täckning av gäld, som han vid den kritiska tidpunkten häftade för. Gäld som tillkommit före denna tidpunkt skall således beaktas, när storleken av vardera makens lott skall bestämmas. Enligt vad som framgår av förarbetena har avsikten emellertid varit att, när storleken av lotterna väl bestämts, en efter den kritiska tidpunkten uppkommen brist i ena makens (ägarmakens) giftorättsgods skall utläggas på hans lott som förskott (jfr NJA II 1921 s 180 och 184). Så långt andra makens anspråk motsvaras av ägarmaken tillhörigt giftorättsgods som finns kvar när bodelningen sker, har sålunda andra maken förutsatts äga rätt att erhålla detta giftorättsgods utan att behöva konkurrera därom med ägarmakens borgenärer, oavsett vid vilken tidpunkt dessas fordringar uppkommit.

I 11 kap 11 § GB stadgas att, om makes egendom avträds till konkurs innan bodelning ägt rum eller om bodelning återgått i anledning av makes konkurs, det giftorättsgods varöver maken råder skall stå under konkursboets förvaltning till dess genom bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla maken. Ehuru det inte direkt uttalas i lagrummet, måste stadgandet uppfattas så, att det konkursgäldenären tillhöriga giftorättsgods som enligt en under konkursen med iakttagande av bestämmelserna i 13 kap GB företagen bodelning skall tillfalla andra maken inte längre skall stå under konkursboets förvaltning, utan skall utges till denne, alldeles oavsett i vad mån konkursfordringar kan bli nödlidande.

En konsekvens av det anförda är att, vid konkurrens mellan en ansökan om verkställighet av ett förordnande enligt 11 kap 9 § GB av det slag varom nu är fråga och en samtidigt föreliggande ansökan om utmätning, den förstnämnda ansökningen skall tillerkännas företräde.

Med hänsyn till vad nu sagts finner HD, att kronofogdemyndigheten i förevarande fall har förfarit felaktigt genom att inte av den egendom som fanns vid tidpunkten för besluten om utmätning och verkställighet av betalningssäkring i första hand tillgodose anspråket på ställande av egendom intill det i TR:ns beslut angivna värdet under L.L:s vård och förvaltning. Det fel som sålunda förelupit är av beskaffenhet att kunna föranleda undanröjande av besluten om utmätning och verkställighet av betalningssäkring i deras helhet. Undanröjande bör emellertid inte ske i vidare mån än som påkallas för att besluten inte skall utgöra hinder mot den av L.L. begärda verkställigheten. Det är upplyst, att den med utmätningen och betalningssäkringen avsedda egendomen numera utgörs av pengar som inbetalats till kronofogdemyndigheten till belopp överstigande L.L:s anspråk. Följaktligen bör besluten om utmätning och verkställighet av betalningssäkring undanröjas endast såvitt avser 200 000 kr av det till kronofogdemyndigheten med anledning av besluten influtna beloppet. Kronofogdemyndigheten har därefter att, utan avseende å den redovisning till L.L. rörande hinder mot den av denne begärda verkställigheten som skett och med beaktande av vad förut sagts om det inbördes förhållandet mellan olika anspråk, uppta L.L:s ansökan om verkställighet till förnyad behandling.

Slut. Med ändring av HovR:ns utslag och med undanröjande av besluten om utmätning och verkställighet av betalningssäkring i vad de avser 200 000 kr av det till kronofogdemyndigheten med anledning av besluten influtna beloppet visar HD målet åter till kronofogdemyndigheten samt förordnar att kronofogdemyndigheten skall med anledning av L.L:s d 6 mars 1980 gjorda ansökan vidta erforderliga åtgärder för verkställighet av TR:ns beslut d 17 okt 1979.

HD:s utslag meddelades d 10 mars 1983 (UÖ nr 627).II

Rättshjälpsnämnden i Göteborg biföll d 13 sept 1979 av G.U. ingiven ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning efter äktenskapsskillnad mellan henne och W.U. Enligt ansökningen ingick "fråga om avskiljande av giftorättsgods jml GB 11:9 som f n är anhängigt vid Vänersborgs TR". Till biträde enligt rättshjälpslagen i angivna angelägenhet förordnades advokaten G.B. Göteborg.

I det under I refererade målet förde B. talan i egenskap av dels ombud för G.U. och tillika biträde åt henne enligt rättshjälpslagen på grund av nyssnämnda förordnande dels ombud för den av Vänersborgs TR jämlikt 11 kap 9 § GB förordnade gode mannen L.L.

LSt:n i Älvsborgs län (länsassessorn Bonde) fastställde i sitt beslut i det angivna målet d 5 nov 1980 att ersättning enligt rättshjälpslagen skulle utgå till B. med 4 320 kr för arbete.

I HovR:n för Västra Sverige, där B. för såväl G.U:s som L.L:s räkning anförde besvär i huvudsaken, yrkade han ersättning enligt rättshjälpslagen för sitt arbete där med 1 890 kr. HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsråden Thorleif, referent, och Kildén samt adj led Nilsson} anförde i sitt utslag i det angivna målet d 27 jan 1981 i fråga om B:s ersättningsyrkande följande skäl: Av handlingarna i målet framgår att rättshjälpsnämnden i Göteborg d 13 sept 1979 biföll en från G.U. till nämnden d 30 föregående månad inkommen ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning, i vilket ärende enligt ansökningen ingick "fråga om avskiljande av giftorättsgods jml GB 11:9 som f n är anhängigt vid Vänersborgs TR".

Enär den sålunda beviljade rättshjälpen, vilken förenats med biträdesförordnande för B. inte kan anses ha omfattat exekutionsrättslig angelägenhet (se prop 1972:4 s 336 f) kan B:s begäran om ersättning ej bifallas.

I sitt avgörande förklarade sig HovR:n lämna B:s yrkande om ersättning enligt rättshjälpslagen utan bifall.

B. anförde besvär och yrkade ersättning enligt rättshjälpslagen för biträde åt G.U. i HovR:n med där yrkade belopp.

Domstolsverket bestred ändring och anförde bl a:

Enligt förarbetena till giftermålsbalken bör ett beslut om ställande av giftorättsgods under särskild vård och förvaltning enligt 11 kap 9 § GB avse vissa förmögenhetsföremål till ett beräknat värde men möjlighet finns även att meddela förordnande avseende gods till fastställt värde utan angivande av visst gods. När god man förordnas att förvalta det gods som sålunda avskilts har denne att omhändertaga godset (NJA II 1921 s 150-151). – – –

Det anförda synsättet innebär även att den make på vars begäran egendom ställts under särskild vård och förvaltning inte är part när fråga är om handräckning för att en god man skall kunna omhänderta egendomen. Gode mannen har ju i princip att – med iakttagande av de föreskrifter rätten må ha lämnat – självständigt förvalta egendomen, som till dess bodelning ägt rum fortfarande tillhör andre maken.

När egendom ställs under särskild vård och förvaltning enligt 11 kap 9 § GB, och makarna åtnjuter rättshjälp i det mål där sådan åtgärd beslutas, kan kostnaderna för förvaltningen inte bestridas av allmänna medel enligt rättshjälpslagen (se uppräkningen av förmåner i 9 § rättshjälpslagen). I stället torde i förekommande fall den förordnade gode mannen ha rätt att ur den förvaltade egendomen tillgodogöra sig ersättning för sitt förvaltaruppdrag om inte makarna på annat sätt ersätter honom för uppdraget. I fall gode mannen är tvungen att begära handräckning för att kunna omhänderta den egendom som avses med beslutet om särskild vård och förvaltning får begäran om handräckning ses som en förvaltningsåtgärd från gode mannens sida och ersättas på förut angivet sätt. Inte heller i sådant fall kan ersättning utgå av allmänna medel enligt rättshjälpslagen.

Eftersom den make som begärt att giftorättsgods ställes under särskild vård och förvaltning inte är part i det utsökningsmål, vari gode mannen begär handräckning för att utfå den egendom han skall förvalta, är det inte möjligt att låta gode mannen utnyttja den makens rättshjälp i utsökningsmålet. Det strider mot grunderna för rättshjälpslagen att kostnaderna för ett förfarande får belasta rättshjälp som beviljats någon som inte är part och som därför inte har någon möjlighet att påverka kostnaderna.

I fall rättshjälpsbiträdet för den make som begärt den särskilda förvaltningen även biträder gode mannen vid begäran om handräckning för besittningstagande av avsedd egendom skall därför den biträdeskostnad som därvid uppstår inte ersättas av allmänna medel enligt rättshjälpslagen.

HovR:ns beslut att inte fastställa biträdesersättning åt B. har således varit riktigt.

Om HD finner att G.U. skall anses som part i utsökningsmålet omfattar enligt domstolsverkets uppfattning den henne beviljade rättshjälpen även de åtgärder Bränholm vidtagit för att den av rätten utsedde gode mannen skulle få tillgång till den egendom som ställts under särskild vård och förvaltning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. B. har anfört bl a, att G.U. varit part i HovR:n i varje fall till och med HovR:ns handläggning. Han har vidare hänvisat till uttalanden i rättshjälpslagens förarbeten (prop 1978/79:90 s 172).

Domstolsverket har i förklaring anfört att G.U. inte varit part i HovR:n utan den förordnade gode mannen. Kostnaden för dennes förvaltning (vari får anses ingå begäran om verkställighet av TR:ns förordnande) omfattas inte av rättshjälpslagens förmåner. Den gode mannen kan inte utnyttja den G.U. beviljade rättshjälpen. HovR:ns beslut att inte fastställa biträdesersättning åt B. har således varit riktigt. Om HD emellertid skulle finna att G.U. vore att anse som part i utsökningsmålet, omfattar den henne beviljade rättshjälpen de åtgärder Bränholm vidtagit för att den av rätten utsedde gode mannen skulle få tillgång till den egendom som ställts under särskild vård och förvaltning. (Domstolsverket har ytterligare hänvisat till bl a prop 1972:4 s 336, 41 lf och Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl, s 35.)

HD gör följande bedömning. Den rättshjälp som beviljats G.U. kan i princip även omfatta vissa säkerhetsåtgärder. Såvitt gäller det nu aktuella förordnandet om förvaltning av god man skall B. oavsett den slutliga bedömningen av G.U:s partsställning i målet, ersättas för det biträde han lämnat G.U. intill dess hennes talan avvisats. Han skall också ersättas för expeditionsavgift.

Slut. Med ändring av HovR:ns utslag tillerkänner HD B. ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han i HovR:n lämnat G.U. med 1 940 kr varav 1 890 kr avser arbete och 50 kr utlägg.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Welamson, referent, Ehrner och Gregow) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. TR:ns beslut d 17 okt 1979 har visserligen tillkommit för att tillgodose G.U:s intressen. Det har emellertid ankommit på L.L. att vidta de åtgärder som varit påkallade för utförande av det uppdrag som lämnats honom genom beslutet. För uppgörelse med W.U. i frågor om vilken egendom som skulle ställas under L.L:s vård och förvaltning samt hur därvid närmare skulle förfaras har L.L. inte varit beroende av något samtycke från G.U; hennes enda möjlighet att reagera mot L.L:s handhavande av uppdraget har varit att söka få L.L. ersatt av annan person. I linje härmed har G.U. inte ägt att, vare sig som part eller som intervenient, föra talan rörande exekutiva åtgärder för genomförande av TR:ns beslut. Med hänsyn till vad som nu sagts, och då avfattningen av beslutet om rättshjälp åt G.U. inte föranleder annat bedömande, kan G.U:s i HovR:n förda talan inte anses omfattad av den rättshjälp som beviljats henne.

Rättshjälpslagen lämnar inget utrymme för att biträdeskostnad i angelägenhet som faller utanför ett beslut om rättshjälp skulle kunna ersättas enligt rättshjälpslagen på den grund att biträdet ursäktligt misstagit sig angående rättshjälpens omfattning.

Slut. HD fastställer HovR:ns utslag såvitt därigenom B:s yrkande om ersättning enligt rättshjälpslagen lämnats utan bifall.