Högsta Domstolen referat NJA 1987 s. 156 (NJA 1987:31)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1987 s. 156 (NJA 1987:31)
Målnummer
B1011-86
Domsnummer
DB7-87
Avgörandedatum
1987-03-05
Rubrik
Fråga om påföljd för narkotikabrott enligt 1 § 4 och 5 narkotika strafflagen (1968:64).
Lagrum
•  1 § 4 narkotikastrafflagen (1968:64)
•  1 § 5 narkotikastrafflagen (1968:64)

Allmän åklagare väckte vid Helsingborgs TR åtal mot G.B.H., född 1960, och L-G.R., född 1957, för grova narkotikabrott. Bl a påstods att de gemensamt olovligen i överlåtelsesyfte hade förvärvat amfetamin, 200 g i sept 1985 (åtalspunkt 3), 300 g i okt-nov 1985 (åtalspunkt 7) och 300 g i febr 1986 (åtalspunkt 8).

I samma mål åtalades P.R., född 1961, och J.B., född 1964, för narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: P. och J. har under sommaren 1985 blivit medvetna om att G-B. och L-G. var inblandade i narkotikahandel. Under tiden sommaren 1985-våren 1986 har de gemensamt och i samråd vid flera olika tillfällen satsat pengar i de narkotikapartier G-B. och L-G. under denna tid förvärvat. På det satsade beloppet, ca 35 000 kr, har de erhållit en vinst på ca 15 000 kr. P. och J. har i sin bostad i Hyllinge förvarat den narkotika, som G-B. och L-G. förvärvat under tiden sept 1985-febr 1986 (åtalspunkterna 3, 7 och 8). Narkotikan har förvarats i en kylväska. P. och J. har vid ett tillfälle vardera utlämnat kylväskan till K.A. för att denne skulle kunna hämta narkotika. TR:n (ordf rådmannen Berglund) anförde i dom d 21 aug 1986 under rubriken Domskäl inledningsvis bl a följande: Om bakgrunden till åtalen för brotten rörande narkotika och till utveckling av sin talan har åklagaren anfört: Den 20 jan 1985 frigavs L-G. villkorligt från straffverkställighet. Efter frigivningen fick han bostad hos sin broder P. och J., som sedan d 1 dec 1984 i Hyllinge förhyrde en avstyckad gård, där de ägnade sig åt uppfödning av smågrisar. L-G. fick med hjälp av Åstorps kommun hyra rummen på ovanvåningen i gårdens bostadsfastighet och han fick sedermera också disponera ett garage. G-B. bodde vid den tiden på Vanneberga skola i Trolle Ljungby. G-B. och L-G. började sällskapa och i juli månad 1985 flyttade de till en gemensam bostad på Dalhem i Helsingborg. G-B. och L-G. kom överens om att tjäna pengar genom att skaffa och försälja narkotika. De fick kontakt med en i Hornbeck i Danmark bosatt person vid namn E.B.. Denne levererade under tiden våren 1985-jan 1986 narkotika till G-B. och L-G.. Narkotikan smugglades till Sverige genom att L-G. och G-B. förmådde andra personer att mot ersättning av mindre mängder av narkotikan för deras räkning bära iland narkotikan i Helsingborg. Sedan den insmugglade narkotikan kommit i L-G:s och G-B:s besittning överlät de narkotikan till andra personer. – L-G. och G-B. kom också i förbindelse med M.H.. Denne beslöt någon gång under sommaren 1985 att anskaffa amfetamin i Holland. Han hade därstädes kommit i förbindelse med personer, som var villiga att leverera amfetamin till honom. Av de amfetaminpartier som M. kom i besittning av överlät han till L-G. och G-B. i sept 1985 200 g, i okt en lika stor mängd, i okt-nov 300 g och i febr 1986 200 g. Av partierna har L-G. och G-B. överlåtit den största delen till andra personer. – Under våren och sommaren 1985 fick P. och J. veta att L-G. och G-B. var inblandade i narkotikahantering av olika slag. P:s och J:s grisuppfödning drog då stora kostnader. P. och J. fick därigenom betydande ekonomiska problem. I anledning därav lockades de att satsa pengar i den verksamhet som L-G. och G-B. bedrev. Under tiden sommaren 1985-våren 1986 lämnade de olika belopp till L-G.. Sammanlagt satsade P. och J. ca 35 000 kr. De erhöll därigenom en vinst på ca 15 000 kr. De amfetaminpartier, som L-G. och G-B. förvärvat enligt åtalspunkterna 3, 7 och 8, förvarades efter förvärven med P:s och J:s vetskap och medgivande i deras bostad. Narkotikan låg i en kylväska. Vid några tillfällen har K.A. kommit till gården. P. och J. har då vid vardera minst ett tillfälle överlämnat kylväskan, som de visste innehöll narkotika, för att K.A. skulle kunna hämta narkotika enligt överenskommelse med L-G..

Vid behandlingen av åtalen mot G-B. och L-G. fann TR:n utrett att de hade begått de i åtalspunkterna 3, 7 och 8 upptagna gärningarna, dock att det inte ansågs till fullo styrkt att förvärvet enligt åtalspunkt 7 avsett mer än 150 g.

Beträffande åtalen mot P. och J. anfördes i domskälen: P. och J. har erkänt att de som åklagaren påstått satsat tillhopa ca 35 000 kr i narkotikapartier, som G-B. och L-G. förvärvat under tiden sommaren 1985-våren 1986, och att de erhållit en vinst på ca 15 000 kr. De har vidare erkänt att de någon period under tiden okt-dec 1985 förvarat en okänd mängd narkotika, som funnits i en kylväska i deras bostad.

P. har uppgivit: Han och J. flyttade till gården i Hyllinge d 1 dec 1984. De började driva rörelse med uppfödning av smågrisar. I bostadsfastigheten fanns sex rum och kök och därför lät han och J. efter viss tvekan L-G. komma till gården för att L-G. skulle få en god möjlighet till återanpassning i samband med den villkorliga frigivningen. L-G. fick hyra övervåningen i fastigheten för ca 1 000 kr i månaden och hyran betalades av Åstorps kommun. Till en början utvecklades förhållandena väl och L-G. tycktes trivas med att delta i arbetet på gården. Sedan började emellertid L-G. att åka till Helsingborg och stanna borta över nätterna. L-G. började också få besök av kamrater, som han tidigare varit tillsammans med då han gjorde sig skyldig till bl a narkotikabrott. Den rörelse, som P. och J. drev, krävde stora arbetsinsatser och blev likväl inte lönsam utan de ådrog sig betydande skulder bl a av den anledningen att kallhyran för gården uppgick till 4 000 kr i månaden. Därtill kom alla driftskostnader. L-G. fann det orimligt och ville hjälpa dem. L-G. sade till P. att om P. lämnade några tusen kr till honom så skulle de få ett högre belopp tillbaka efter viss tid. P. kände väl till att L-G. dömts för narkotikabrott. Det hade då bara rört sig om cannabisharts. P. förstod att de pengar, som han erbjöds att lämna till L-G., skulle användas till inköp av narkotika men det var aldrig tal om vilken narkotikatyp det skulle röra sig om. I sin svåra ekonomiska kris såg han och J. ingen annan utväg än att använda sig av L.G:s erbjudande. Han lämnade därför med J:s vetskap vid olika tillfällen belopp mellan 4 000 kr och 12 000 kr av deras gemensamma pengar. Sammanlagt kan det ha uppgått till av åklagaren angivna 35 000 kr, varå de sedan erhållit tillhopa 15 000 kr i vinst. L-G. hade lovat honom att inte ha någon narkotika på gården och P. vet inte, när L-G. trots sitt löfte tog narkotika dit. P. har vid ett tillfälle sett att L-G. och G-B. i det av L-G. förhyrda utrymmet var sysselsatta med att dela upp ett parti vitt starkt luktande pulver i mindre påsar. Sedan L-G. flyttat från gården och i samband därmed placerat kylväskan i P:s och J:s bostadsutrymme tog J. vid ett besök av K. fram kylväskan och lämnade den till K.. P. tog sedan kylväskan, som han förstod innehöll narkotika, och ställde den i en hundgård på logen. Då K. senare återkom tog P. fram kylväskan och gav den till K.. P. såg sedan att K. vägde upp en del av narkotikan som fanns i kylväskan och tog med sig det.

J. har uppgivit: Hon kan inte erinra sig om hon var närvarande då L-G. första gången erbjöd P. och henne att satsa pengar för att hjälpa upp sin dåliga ekonomi. P. kom emellertid till henne och talade om att de skulle lämna pengar till L-G.. Det var nämligen hon som hade hand om sin och P:s ekonomi. Det sades kanske inte men J. förstod från början att pengarna skulle användas för inköp av narkotika. Hon hade tidigare fått veta att L-G. och G-B. tjänat ca 60 000 kr på narkotikahantering. Hon och P. hade betänkligheter men de behövde pengar till skulder, som huvudsakligen hänförde sig till utgifterna för gården. J. visste alltså att de pengar, som P. och hon satsade, skulle användas till inköp av narkotika. L-G., G-B. och P. sade efter "första gången" att det rörde sig om amfetamin. Under den av åklagaren angivna tiden satsade hon och P. 35 000 kr och fick en vinst på 15 000 kr. Hon har dock inte haft klart för sig att det fanns narkotika på deras gård, förrän L-G. flyttat därifrån och kylväskan placerats i hennes och P:s bostad. Någon omtalade att det fanns amfetamin i väskan. Vid något tilfälle i dec 1985 ringde L-G. och förklarade att K. skulle komma till gården och skulle ha kylväskan. Då K. kom tog J. väskan eller visade K. var den stod bakom en dörr i hennes och P:s vardagsrum. Då K. fått väskan, stängde K. dörren till ifrågavarande rum och hon vet inte vad K. därefter gjorde. Hur mycket amfetamin, som förvarades i väskan, vet hon inte. Sedan K. gjort ytterligare ett besök och träffat P., blev P. "trött på det" och "kastade ut" väskan.

L-G. har lämnat uppgifter, som i huvudsak överensstämmer med vad hans broder P. och J. uppgivit. G-B. har icke lämnat någon upplysning, som ger anledning att ifrågasätta P:s och J:s berättelser. Deras utsagor kan ej heller anses vederlagda av annan utredning, även om ett uttalande av P. vid ett avlyssnat telefonsamtal tyder på att han haft vetskap om storleken på ett amfetaminparti, som förvarades på gården.

Det kan dock inte anses styrkt annat än att P. och J. satsat det av åklagaren angivna beloppet och erhållit angiven vinst på narkotikaaffären av L-G. och G-B. samt att de i sin bostad under en tidsperiod förvarat kylväskan med en okänd mängd narkotika.

Vid bedömningen av P:s och J:s brott bör hänsyn tagas till den mängd narkotika, som kunnat anskaffas av G-B. och L-G. för de satsade beloppen efter ett pris av 30 kr grammet för cannabisharts eller 120 kr grammet för amfetamin. Deras narkotikabrott får därför anses vara av allvarlig beskaffenhet även om det inte kan bedömas som grovt.

I påföljdsfrågan anförde TR:n: P. dömdes d 22 juni 1983 av HovR:n över Skåne och Blekinge till fängelse en månad för egenmäktigt förfarande och narkotikabrott. Åklagaren har upplyst att P. tidigare fått åtalsunderlåtelse för förmögenhetsbrott och trafikbrott. J. är ostraffad. P. och J. bor samman sedan fyra år. De lever under ordnade förhållanden och det föreligger anledning antaga att de framdeles skall kunna avhålla sig från brott. Med hänsyn till brottens art och den mängd narkotika som kunnat anskaffas för de av P. och J. till L-G. överlämnade medlen kräver hänsynen till allmän laglydnad att P., som tidigare dömts för narkotikabrott, blir föremål för en frihetsberövande påföljd. J. kan däremot givas förmånen av en villkorlig dom.

Domslut. TR:n dömde P. och J. enligt 1 § 4 och 5 narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott samt bestämde påföljden

för P. till fängelse 6 mån och

för J. till villkorlig dom.

P. och J. ålades att solidariskt som förverkat värde och vinning av försåld narkotika utge 15 000 kr.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att J. skulle dömas även för att vid ett tillfälle ha utlämnat kylväskan till K. för att denne skulle kunna hämta narkotika samt att påföljden för henne i vart fall skulle bestämmas till fängelse.

J. medgav ändringsyrkandet i ansvarsdelen men bestred åklagarens yrkande beträffande påföljden.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot samt nämndemännen Johansson och Sjövall) anförde i dom d 28 okt 1986:

Domskäl. J. har uppgivit: L-G. släpptes ut ur fängelset i jan 1985. J. och P. bodde då på en gård i Hyllinge där de hade startat med smågrisproduktion. L-G. hade ingenstans att bo. Han fick därför flytta in hos dem på gården där han fick disponera två rum på övanvåningen. Eftersom de visste om att L-G. sysslat med narkotika sa de åt honom att han inte fick umgås med sina kamrater ute på gården utan att detta fick ske i Helsingborg. Detta gick bra i början men efter ett tag började det att bli "ett spring" av kamrater. J:s och P:s ekonomi var dålig. Visserligen arbetade hon själv halvtid som försäljare i en klädaffär och P. heltid i en budfirma men utgifterna för gården medförde att de hade svårt att klara sig. Deras inkomster från anställningarna uppgick netto till ca 8 500 kr i månaden sammanlagt. Till detta skall läggas den hyra på 1 000-1 500 kr i månaden som L-G. – via socialförvaltningen – betalade. Samtidigt uppgick deras fasta kostnader till ca 6 000 kr i månaden varav 4 000 kr i hyra. Vidare var P. tvungen att återbetala 1 000 kr i månaden på ett lån. Smågrisproduktionen gick ungefär jämnt upp. J. hade tagit kontakt med socialbyrån men fått besked att de inte kunde få någon hjälp. När L-G. fick reda på deras svåra situation erbjöd han sig att hjälpa dem. Han sa åt dem att satsa några tusenlappar så skulle dessa snabbt förrän ta sig. Han sa ingenting om hur det skulle gå till men eftersom hon visste att han sysslat med narkotika misstänkte hon att det var fråga om narkotikaaffärer. Hon trodde att det rörde sig om cannabis. Tidigare hade L-G. och G-B. visat hur mycket pengar man kunde tjäna på narkotika. I deras trängda ekonomiska situation blev lockelsen för svår. Vid första tillfället – det var i slutet av sommaren 1985 – lämnade hon och P. 4 000 kr till L-G.. I samband därmed sa L-G. att pengarna skulle satsas i amfetaminaffärer. Efter 14 dagar fick de tillbaka 6 000 kr. Under andra halvåret 1985 satsade de vid fyra eller fem tillfällen sammanlagt 35 000 kr och fick 15 000 kr i vinst. Sommaren 1985 började L-G. sällskapa med G-B.. Efter ett tag flyttade de till en lägenhet på Dalhem i Helsingborg. L-G. hade emellertid även efter flyttningen kvar sina tillhörigheter på gården och hade även kvar nyckeln. Han kom och gick som han ville. Sin bil hade han kvar i ett garage på gården. Först när L-G. flyttat från gården fick hon klart för sig att det förvarades narkotika i kylväskan. Hon fick reda på att det var amfetamin men inte vilken mängd det rörde sig om. Till en början stod väskan kvar i L-G:s rum. Sedan flyttades den ner till de utrymmen J. och P. använde. Bl a stod den vid något tillfälle bakom dörren till stora rummet. Varken J. eller P. ville ha kvar väskan. P. bad L-G. hämta den. Det är riktigt som åklagaren påstått att hon vid ett tillfälle lämnade ut väskan till K.. Någon gång efter denna händelse ställde P. ut väskan i det garage som L-G. disponerade. – När P. hade blivit gripen anmälde hon sig själv för polisen och berättade vad hon visste om narkotikaaffärerna och vad hon själv hade gjort. Anledningen härtill var att hon ville ta sin del av ansvaret för vad hon och P. gjort tillsammans.

HovR:n gör följande bedömning.

J. har erkänt vad åklagaren lagt henne till last. Erkännandet vinner stöd av utredningen i målet. J. skall därför fällas till ansvar för narkotikabrott i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

Det brott J. gjort sig skyldig till är av allvarlig art. De speciella omständigheterna kring hennes delaktighet gör emellertid att hänsynen till allmän laglydnad i detta fall väger mindre tungt. Det saknas anledning befara att J. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. HovR:n anser därför i likhet med TR:n att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, adj led Borgeke, med vilken adj led rådmannen Roos förenade sig, var skiljaktig beträffande påföljden för J. och anförde: J. har vid flera tillfällen tillsammans med P. satsat sammanlagt 35 000 kr i L-G:s narkotikaaffärer. Härigenom har hon medverkat till att möjliggöra inköp och förmedling av en betydande mängd narkotika, räknat som amfetamin närmare 300 g. Vid sidan härav har J. förvarat narkotika och även vid ett tillfälle förmedlat narkotika till annan person. Enligt min mening är J:s brottslighet – även om hon varit något mindre aktiv än P. – av sådan art och omfattning att hon inte kan undgå ett fängelsestraff. Med hänsyn till att hon begått viss del av brottsligheten innan hon fyllt 21 år och till de rätt speciella omständigheterna i hennes fall kan straffet emellertid sättas förhållandevis lågt. Jag bestämmer därför fängelsestraffet till 4 mån.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att påföljden för J. skulle bestämmas till fängelse.

J. (offentlig försvarare advokaten K.E.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Bo Wiegert).

HD (JustR:n Palm, Jermsten, Freyschuss och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. I HD har J. och L-G. hörts på nytt. De har därvid, såvitt nu är i fråga, lämnat väsentligen samma uppgifter som har antecknats i TR:ns och HovR:ns domar.

Såsom domstolarna funnit har J. gjort sig skyldig till narkotikabrott enligt 1 § 4 och 5 narkotikastrafflagen. Anledningen till att angivna bestämmelser år 1983 infördes i tagen var att det konstaterats, att det inom den organiserade narkotikahandeln blivit allt vanligare att fristående personer på olika sätt främjar verksamheten utan att själva ta befattning med narkotikan eller ha närmare kunskaper om de olika konkreta transaktionerna. Som exempel angavs bl a att medel tillhandahålls för finansiering av transaktioner. De skador som den organiserade narkotikahandeln innebär för samhället motiverade enligt förarbetena till lagändringen, att åtgärder som är ägnade att främja verksamheten straffbelades som narkotikabrott också i fall när förutsättningar för medverkansansvar inte förelåg. (Se prop 1982/ 83:141 s 19 ff.) Mot bakgrund av de syften kriminaliseringen sålunda skall tillgodose gör sig hänsyn till allmän laglydnad starkt gällande vid bestämmande av påföljd för brott mot bestämmelserna.

J. är tidigare ostraffad. Av utredningen om hennes personliga förhållanden framgår att hon fram till de händelser som åtalet avser har varit skötsam. Det saknas anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Från individualpreventiv synpunkt framstår villkorlig dom som den avgjort lämpligaste påföljden för henne.

J:s brottslighet är emellertid av allvarligt slag, särskilt förfarandet att tillsammans med sambon P. vid upprepade tillfällen satsa belopp om sammanlagt 35 000 kr på L-G:s affärsverksamhet med tung narkotika. Det framgår av J:s egna uppgifter att hon och P. ingående diskuterade L-G:s första förslag om att "förränta" deras pengar och att de gav sig in på detta med tveksamhet. Också i övrigt framgår att J. var medveten om det allvarliga i sitt handlingssätt. Även om J., som vid denna tid inte hade fyllt 21 år, kan ha stått i visst beroendeförhållande till sin sambo och dennes äldre bror, har det inte framkommit något som tyder på att hon varit utsatt för press från deras sida. Att möjligheten till lätt förtjänta pengar kan vara svår att motstå gör snarast ett bestämt avståndstagande från samhällets sida särskilt angeläget.

På grund av vad som sålunda har anförts om brottsligheten kan de skäl av personlig art som talar mot ett fängelsestraff för J. inte anses ha tillräcklig tyngd för att hon skall kunna undgå en sådan påföljd. Med hänsyn till hennes ungdom och till att hennes personliga förhållanden med styrka talar för en mild bedömning bör straffet kunna sättas förhållandevis lågt.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att påföljden för J. bestäms till fängelse 4 mån.

Referenten, JustR Bengtsson var skiljaktig och anförde: Som majoriteten utvecklat finns det anledning att se allvarligt på J:s brottslighet, särskilt förfarandet att satsa pengar i L-G:s narkotikaaffärer. I dessa fall gör sig hänsyn till allmän laglydnad gällande med sådan styrka att en annan påföljd än fängelse kan komma i fråga endast under alldeles speciella omständigheter.

J. är tidigare ostraffad. Av utredningen om hennes personliga förhållanden framgår att hon fram till de händelser som åtalet avser varit skötsam. Det saknas anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Från individualpreventiv synpunkt framstår villkorlig dom som den avgjort lämpligaste påföljden för henne. Det står vidare klart att förhållandena för hennes del på flera sätt skiljer sig från de typiska fall som får antas främst vara avsedda med 1983 års skärpta narkotikalagstiftning. Pengarna tillhörde henne och hennes sambo P. gemensamt. Initiativet till transaktionen har tagits av P:s bror L-G., som – efter vad han framhållit också i HD – över huvud taget inte har talat om saken med J.; förslaget har framförts till henne av P.. Enligt J. kände hon tvekan inför L-G:s erbjudande men gick med på detta med tanke på den kritiska ekonomiska situation som hon och P. råkat i. Också i fortsättningen har det varit P. som ensam haft kontakt med L-G. angående transaktionerna. J. var vid denna tid endast 21 år gammal, och det får antas att hon haft svårt att stå emot förslaget av P. och hans äldre bror att lösa de akuta ekonomiska problemen för henne och hennes sambo. Hon har visserligen i anslutning till den första betalningen till L-G. fått vetskap om att affären avsåg amfetamin, men enligt hennes egen uppgift, som inte motsagts i målet, saknade hon kännedom om farligheten hos olika narkotikatyper och om de mängder som kunde köpas för de belopp som satsades. När sedan P. anhållits, har hon frivilligt tagit kontakt med polisen och berättat om sin medverkan i hans brott.

Med hänsyn till det anförda talar övervägande skäl för att J:s brottslighet utgör ett sådant undantagsfall där trots den allvarliga arten av brottsligheten ett fängelsestraff inte framstår som ofrånkomligt. Med hänsyn härtill och till de risker ett sådant straff skulle medföra för hennes fortsatta anpassning i samhället bör, såsom underinstanserna funnit, påföljden bestämmas till villkorlig dom.