Högsta Domstolen referat NJA 1987 s. 175 (NJA 1987:36)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1987 s. 175 (NJA 1987:36)
Målnummer
B929-85
Domsnummer
DB8-87
Avgörandedatum
1987-03-16
Rubrik
För rattfylleri åtalad person har, med hänsyn till psykiatrisk särprägel och väl dokumenterad risk för självmord i händelse av frihetsstraff, dömts till icke frihetsberövande påföljd, oaktat brottet inneburit återfall i likartad brottslighet.
Lagrum
4 § 1 mom. trafikbrottslagen (1951:649)
Rättsfall
•  NJA 1972 s. 60
•  NJA 1979 s. 381
•  NJA 1984 s. 447
•  NJA 1985 s. 258

(Jfr 1972 s 60, 1979 s 381, 1984 s 447 och 1985 s 258)

Allmän åklagare yrkade vid Falköpings TR ansvar å köpmannen K.A., född 1940, för rattfylleri med följande påstående: K.A. har d 22 juni 1984 kl 15.05 fört personbil på väg 186 i Borgen, Falköpings kommun, efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till minst 1,5 promille och kl 15.35 uppgått till minst 1,91 promille. Han skall därför anses ha varit så påverkad, att det kan antas, att han ej kunnat föra fordonet på betryggande sätt.

TR:n (ordf rådmannen Jonasson) anförde i dom d 16 april 1985:

Domskäl. K.A. har erkänt gärningen. Hans erkännande vinner stöd av övrig utredning. Åtalet är alltså styrkt.

K.A. dömdes d 6 nov 1981 av HovR:n för Västra Sverige för olovlig försäljning av alkoholdrycker och rattfylleri till skyddstillsyn jämte 100 dagsböter, varvid förordnades att K.A. under prövotiden skulle underkasta sig den psykiatriska behandling som skyddskonsulenten i samråd med övervakaren kunde finna erforderlig. Till grund för HovR:ns påföljdsval låg bl a ett d 13 mars 1981 av t f biträdande överläkaren S.Z. dagtecknat intyg enligt lagen om personundersökning i brottmål samt ett intyg av överläkaren vid Lillhagens sjukhus, docenten S.J.D., utfärdat d 16 sept 1981. S.Z. uttalade bl a att K.A. hade en något särpräglad personlighetskonstitution som gav anledning befara att en frihetsberövande påföljd skulle utlösa en mycket drastisk reaktion från K.A.. S.J.D. yttrade bl a att K.A:s psykiatriska symtomatologi kunde rubriceras som uttryck för en kanske ända sedan barndomen kompenserad neuros, att K.A:s tidigare förhållandevis väl kompenserade ångestneuros hade försämrats sedan debuten av den då aktuella brottsligheten, att oberoende av påföljden förelåg risk för att K.A. skulle drabbas av ett psykiskt sammanbrott, att det ur rehabiliteringssynpunkt tedde sig ytterst angeläget att försöka hjälpa K.A. ur hans nuvarande psykiska stressituation, att enligt Denckers absoluta övertygelse K.A. till följd av sina latenta men betydande ångestfobiska symtom skulle komma att välja alternativet självmord framför att ta en ovillkorlig fängelsedom, att Dencker ur psykiatrisk behandlingsaspekt bestämt ville tillråda att K.A. dömdes till skyddstillsyn samt att skyddstillsynen borde vara kopplad till fortsatt poliklinisk psykiaterkontakt, då K.A:s psykiatriska besvär fordrade fortlöpande psykiatrisk behandling.

TR:n har i detta mål förordnat om personundersökning samt läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. Av handlingarna och K.A:s vid huvudförhandlingen lämnade uppgifter framgår bl a följande. K.A. drev tidigare en fruktaffär men har nu på grund av avsaknaden av körkort sålt rörelsen. Han håller på att återuppta ett tidigare säljbolag, som skall sälja konfektyrer i parti. K.A. lever under socialt välanpassade förhållanden och förnekar helt alkoholmissbruk. Han dricker alkohol högst var tredje helg. Under det år han stod under övervakning skötte han sig helt utan anmärkning. Den tidigare övervakaren har uttalat att en övervakning ur individualpreventiv synpunkt är meningslös i K.A:s fall eftersom K.A. är fullt kapabel att ta hand om sig själv och en massa arbete och dessutom är aktiv i sport- och föreningsliv. – Sedan skyddstillsynsdomen har K.A. besökt en läkare på vårdcentralen, som skrivit ut lugnande medicin åt K.A.. Han har ej varit sjukskriven de senaste två åren. Läkaren vid vårdcentralen H.L. har uppgett att K.A. ej erhåller någon mera avancerad behandling utan vården inskränker sig till korta samtal samt kontinuerlig förskrivning av medicin för att dämpa K.A:s ångest. – Överläkaren E.W., som utfärdat läkarintyget, har anfört bl a följande. K.A. är en 44-årig affärsman med adekvat uppträdande. Han berättar nyanserat om sin situation och om sina bekymmer, verkar vara välbegåvad och engagerad. Hans starka pliktkänsla och viljestyrka gör, att han ställer stora krav på sig själv, därom vittnar bl a att han under alla de år han arbetat i sin affär inte varit sjukskriven en enda dag, trots att han på senare år besvärats av ljumskbråck. – K.A. förnekar trovärdigt alla slags alkohol- och drogproblem. – K.A:s inställning till fängelsestraff är följande: "Fängelsestraff är något skamligt och han kan inte leva med en sådan skamfläck på sig. Livet, som vi lever nu, är enbart en övergång, och då är det bättre att ta livet av sig än att komma i fängelse." Helt sakligt resonerar han om detta. Med hans personlighet som bakgrund måste man allvarligt befara, att han sätter självmordshotet i verket om han skulle dömas till fängelse. – Då han knappast är i behov av övervakning eller stöd anses en villkorlig dom med böter som lämpligast. Han företer inga tecken på psykisk sjukdom och är inte i behov av sluten psykiatrisk vård.

TR:ns bedömning.

För rattfylleri är påföljden normalt fängelse. Endast om särskilda skäl föreligger kan annan påföljd komma i fråga. K.A. har återfallit i rattfylleribrott under prövotiden för skyddstillsyn. Omständigheterna kring brottet är ej på något sätt mildrande. Enligt TR:ns mening krävs utomordentligt starka skäl för att vid återfall i rattfylleribrott ånyo välja en icke frihetsberövande påföljd. Av HovR:ns dom från 1981 framgår bl a att K.A:s psykiska tillstånd då var sådant att han var i behov av fortlöpande psykiatrisk behandling. Av utredningen för tiden härefter framgår att K.A. i huvudsak ej undergått annan behandling än fortlöpande förskrivning av lugnande medel samt att K.A:s förhållanden i övrigt är välordnade. Intet har framkommit som ger anledning till antagande att K.A:s psykiska tillstånd eller personliga förhållanden i övrigt skulle motivera en ny dom på skyddstillsyn. Ej heller synes en sådan påföljd vara meningsfull ur kontrollsynpunkt.

Mot bakgrund av K.A:s levnadsförhållanden under de senaste åren ter sig K.A:s uppgifter om självmord inför ett fängelsestraff svårförståeliga och ej helt övertygande. Dessutom skulle enligt TR:ns mening ett god tagande av hans uppgifter innebära att han kunde erhålla "frisedel" mot sådant straff, vilket inte utan vidare bör accepteras vid återfall i brott av denna allvarliga art, då ju brottet innebär att andra människor utsätts för fara till liv eller hälsa. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt framkommit anser TR:n ej tillräckligt starka skäl föreligga för att åter välja en icke frihetsberövande påföljd. K.A. skall därför dömas till fängelse.

Domslut. TR:n dömde K.A. enligt 4 § 1 mom trafikbrottslagen (1951:649) för rattfylleri till fängelse 1 mån.

K.A. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade, att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom eller, i andra hand, till skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Löwendahl och Ericsson, adj led Eva Olsson, referent, samt nämndemännen Blomberg och Jansson) fastställde i dom d 10 sept 1985 TR:ns dom.

K.A. (offentlig försvarare advokaten S.O.) sökte revision och yrkade, såsom han slutligen bestämde sin talan, att påföljden måtte bestämmas till skyddstillsyn jämte böter.

Riksåklagaren förklarade att det fanns skäl att bestämma påföljden till skyddstillsyn i förening med ett mycket högt antal dagsböter.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jan Danielsson).

HD (JustR:n Persson, Bengtsson, Jermsten, Freyschuss och Lars Å Beckman, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Såsom HovR:n och TR:n funnit har K.A. gjort sig skyldig till rattfylleri. Alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till minst 1,91 promille. Dessutom hade han före körningen tagit tabletter med lugnande inverkan, bl a Mogadon. Körningen ägde delvis rum på intensivt trafikerade vägar. K.A. framförde därvid bilen på sådant sätt att polis tillkallades av medtrafikanter. Med hänsyn till nu angivna förhållanden måste brottet anses som förhållandevis allvarligt.

K.A:s brottslighet är sådan att den normalt bör föranleda fängelsestraff. Vid val av påföljd bör också beaktas att K.A. år 1981 dömts för bl a rattfylleri till skyddstillsyn och att det nu aktuella brottet begåtts före prövotidens utgång.

Från K.A:s sida har som särskilda skäl för att han inte bör ådömas en frihetsberövande påföljd åberopats dels att det föreligger en uppenbar självmordsrisk om fängelse utdöms, dels att indragningen av körkortet inneburit betydande svårigheter för K.A. i hans näringsutövning.

Utöver de i TR:ns dom redovisade läkarintygen föreligger i målet ett i HovR:n ingivet och av överläkaren E.W. vid statens rättspsykiatriska klinik i Göteborg d 2 sept 1985 utfärdat kompletterande intyg. I intyget anförs bl a att man på grund av K.A:s särpräglade personlighet och hans fortsatta orubbliga inställning, att självmord är bättre än ett fängelsestraff, måste anse självmordsrisken som fortfarande mycket överhängande. Vidare föreligger ett i HD ingivet, av E.W. d 19 dec 1986 utfärdat kompletterande in tyg, i vilket bl a sägs att hos K.A. finns sådana ångestfobiska symtom att självmordsrisken fortfarande måste anses som överhängande, om han skulle dömas till en frihetsberövande påföljd.

Av de nämnda psykiatriska utlåtandena, vilka avgetts av tre olika läkare och är till innehållet i huvudsak samstämmiga, och av utredningen i övrigt framgår att K.A:s personlighet företer flera särpräglade drag, bl a en genomtänkt inställning till självmord av mycket ovanligt slag. De personliga förhållandena får anses vara så speciella att det trots brottets art och K.A:s återfall i trafikonykterhet föreligger särskilda skäl att inte döma honom till fängelsestraff. Påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn som av hänsyn till allmän laglydnad bör förenas med ett mycket kraftigt bötesstraff.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut beträffande påföljden dömer HD K.A. till skyddstillsyn jämte 150 dagsböter å 75 kr.

Till övervakare utses behandlingsassistenten I.W., Göteborg. Skyddskonsulenten i Göteborgs förorter skall ansvara för övervakningen.