Högsta Domstolen referat NJA 1987 s. 320 (NJA 1987:56)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1987 s. 320 (NJA 1987:56)
Målnummer
T298-85
Domsnummer
DT17-87
Avgörandedatum
1987-05-05
Rubrik
Enligt avtal om s k factoring mellan ett factoringbolag och ett transportbolag har factoringbolaget lämnat en löpande kredit efter hand som transportbolaget överlåtit kundfordringar som säkerhet. Fråga, i mål om återvinning av säkerställande som skett vid visst tillfälle, dels huruvida säkerställandet inneburit nackdel för transportbolagets övriga borgenärer dels huruvida säkerheten överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. 37 § 1 st KL.
Lagrum
37 § 1 st. konkurslagen (1921:225)

Mellan Västra Frölunda Transport & Entreprenad AB och PKfactoring AB träffades år 1978 ett s k factoringavtal om belåning av fakturafordringar. Enligt avtalet skulle transportbolaget – i avtalet benämnt "klienten" – hos factoringbolaget erhålla en löpande kredit, benämnd förskott, mot säkerhet i fakturafordringarna och i hos factoringbolaget innestående penningmedel.

Transportbolaget försattes i konkurs vid Göteborgs TR d 9 april 1981 efter en samma dag gjord ansökan.

Transportbolagets konkursbo väckte talan mot factoringbolaget vid Stockholms TR med yrkande att TR:n skulle fastställa att transportbolagets överlåtelser till factoringbolaget d 9 och 10 mars 1981 av kundfordringar enligt utställda fakturor nr 19092-19119 och 19122-19153 samt 19143 B och 19144 B om tillhopa 2 135 820 kr skulle gå åter enligt KL.

Factoringbolaget bestred konkursboets återvinningstalan.

Till utveckling av sin talan anförde konkursboet: Den 6 febr 1981 hade transportbolaget för belåning översänt fakturor på tillhopa 2 651 187 kr till factoringbolaget. Av fakturabeloppen avsåg 2 000 671 kr fordringar mot Byggnadsaktiebolaget J.M.. Omkring d 10 febr 1981 erhöll transportbolaget från factoringbolaget 2 118 000 kr, vilket ungefär motsvarar den belåningsgrad om 80 % på överlämnade fakturor som gällde enligt parternas avtal. Omkring d 24 febr 1981 meddelade factoringbolagets ställföreträdare C.L. per telefon transportbolagets verkställande direktör K.P. att M.bolaget vägrat betala de av transportbolaget belånade fakturorna. Läget var alltså det att transportbolaget på grund av erhållet "förskott" häftade i skuld till factoringbolaget med 2 118 000 kr medan factoringbolaget saknade godtagbar säkerhet för den del av skuldbeloppet som lämnats som lån på M.fakturorna. För en sådan situation föreskrev avtalet att factoringbolaget ägde påfordra att transportbolaget skulle betala tillbaka det uppburna förskottet till factoringbolaget. Något sådant krav framställdes dock ej vid parternas telefonsamtal. Samtalet utmynnade i att K.P. lovade förhandla med M.bolaget om dess betalningsskyldighet. Under tiden fortsatte transportbolaget sin fakturabelåning hos factoringbolaget. Den 27 febr överlämnades fakturor om 280 000 kr och d 2 mars erhöll transportbolaget 136 000 kr för dessa efter avdrag med 88 000 kr på grund av "överfakturering". Den 6 och 9 mars sändes så de fakturor på tillsammans 2 135 820 kr, som avses med återvinningstalan. Mottagandet bekräftades skriftligen av factoringbolaget d 9 och 10 mars 1981. Den 11 mars 1981 erhöll transportbolaget ett sedvanligt "överföringsmeddelande" från factoringbolaget om att 92 000 kr insatts på transportbolagets checkkonto. Mot vanligheten innehöll meddelandet inte någon uppgift om vilka fakturor, som förskottet avsåg. I stället fick K.P. muntligt besked från C.L. om att detta var vad factoringbolaget kunde betala för de i mars insända fakturorna eftersom tidigare lämnat förskott måste avräknas. Factoringbolaget torde därmed ha åsyftat förskottet på M.fakturorna. Om belåningsvärdet, 80 % av marsfakturorna, reduceras med belåningsvärdet av M.fakturorna återstår 108 120 kr, vilket belopp efter reduktion för vissa ytterligare avdrag enligt factoringavtalet ungefär motsvarar 92 000 kr.

Som grund för återvinningsyrkandet åberopade konkursboet i första hand 37 § KL – i den mån factoringbolaget ansågs ha tillgodogjort sig fakturorna genom pantsättning – alternativt 35 § KL – i den mån factoringbolaget tagit fakturorna som betalning. I andra hand åberopades 30 § KL.

Till stöd för tillämpning av 37 § KL anförde konkursboet: Marsfakturorna var inte betingade såsom pant innan de överlämnades. Factoringavtalet upptar inte någon skyldighet för transportbolaget att överlämna alla sina i rörelsen uppkomna fordringar såsom pant. Även om det skulle anses avtalat att samtliga i transportbolagets rörelse uppkommande fordringar skulle allteftersom de fakturerats överlämnas till factoringbolaget såsom säkerhet, föreligger inte sådan identitet ur panträttslig synpunkt mellan avtalad och ställd pant, att panten är betingad i 37 § KL:s mening. Konkursboet gör gällande att gälden uppkom d 9 febr 1981 då transportbolaget fick beloppet 2 118 000 kr. Även om gälden skulle anses ha uppkommit d 24 febr eller d 5 mars (som i målet hävdats av motparten) är panten likväl inte betingad då. Panten överlämnades d 9 och 10 mars 1981. I vart fall har panten inte överlämnats utan dröjsmål efter skuldens uppkomst. Överlämnande skulle ha skett omedelbart då gälden uppkom. Skulle rätten finna att gälden uppkom d 9 febr 1981, då transportbolaget fick 2 118 000 kr, och att marsfakturornas överlämnande skulle anses vara avtalat redan då, kan de likväl med verkan mot transportbolagets borgenärer inte anses betingade ur 37 § KL:s synpunkt förrän de fordringar, som avses med fakturorna, blivit intjänade, vilket gör att under alla förhållanden återvinning skall ske av vissa angivna fakturor, vilka helt eller delvis intjänades senare än d 9 febr 1981.

Factoringsbolaget anförde: Belåningen enligt factoringavtalet har pågått sedan 1978 och måste ses som en enda fortlöpande rättshandling. Det går ej att ta ut ett enstaka moment, såsom redovisningen d 11 mars 1981, till särskild prövning ur återvinningssynpunkt. Återvinning kan inte komma i fråga redan av den anledningen att avtalets tillämpning inte har varit till nackdel för transportbolaget och dess borgenärer. Under mars månad 1981 utbetalade factoringbolaget tillhopa 731 000 kr till transportbolaget, vilket förstärkte dess likviditet. Konkursboets uppgifter om belåningen av M.fakturorna i febr 1981, insändandet av de fakturor som avses med yrkandet i början av mars och den därpå följande utbetalningen av 92 000 kr d 11 mars 1981 är i och för sig riktiga men äger ej det samband, som konkursboet gör gällande. Under hela avtalets löptid har det förekommit att fakturor tagits ur belåningsunderlaget. Varje gång som factoringbolaget har erhållit fakturor från en klient gör bolaget en avräkning med klienten för att se om denne har rätt att utfå förskott. Sådan avräkning gjordes med transportbolaget d 11 mars 1981 och utvisade ett tillgodohavande för klienten med det utbetalade beloppet. Denna löpande avräkning hade inte något att göra med M.fakturorna.

I fråga om de särskilda återvinningsrekvisiten enligt 37 § KL anförde factoringbolaget: Pant i form av fakturor har betingats redan genom avtalet 1978. Den har överlämnats i enlighet med det löpande avtalet och således utan dröjsmål. Panten är tillräckligt specificerad i avtalet som beskriver den som "fakturafordringar uppkomna i klientens normala rörelse". Factoringsbolaget vitsordar konkursboets uppgift om att vissa av fakturafordringarna intjänades efter d 10 febr 1981.

TR:n (rådmännen Tjulander och Jerrstedt samt tingsfiskalen Lindvall) anförde i dom d 8 dec 1983:

Domskäl. Parterna har som skriftlig bevisning åberopat factoringavtalet och de överlåtelseblanketter, som åtföljde marsfakturorna till factoringbolaget, samt som muntlig bevisning förhör under sanningsförsäkran med K.P. och vittnesförhör med C.L..

Enligt factoringavtalet, som är rubricerat "Avtal angående Belåning av fakturafordringar", skall detta omfatta "fakturafordringar uppkomna i klientens NORMALA RÖRELSE avseende åkeri och entreprenadrörelse". Under rubriken "Allmänna Villkor" upptar avtalet bl a följande bestämmelser.

§ 1. Factorn åtar sig härmed att på i detta avtal angivna villkor lämna klienten en löpande kredit, i fortsättningen benämnd förskott, intill det högsta belopp, som angives i ingressen till detta avtal, mot säkerhet av till factorn överlåtna fakturafordringar uppkomna i den av klienten bedrivna rörelsen, angiven i ingressen, samt mot säkerhet av hos factorn innestående penningmedel.

- – -

§ 3. Fakturafordran, som ingår i belåningsunderlaget, eller som endast mottagits för inkassering, pantförskriver klienten härmed i sin helhet till factorn som säkerhet för klientens samtliga förpliktelser enligt detta avtal.

- – -

§ 4. Fakturaoriginalet och av klienten utfärdade kreditnotor sändes direkt av klienten till hans köpare. Kopia av fakturan/kreditnotan sändes till factorn. Såväl original som kopia av fakturan skall i enlighet med factorns särskilda anvisningar ha påtryckt följande överlåtelsetext. "Vår fordran enligt denna faktura har överlåtits till (adress uteslutet här), till vilket företag betalning skall ske".

- – -

§ 19. Factorn äger påfordra att klienten återbetalar uppburet förskott om

- – -

b) köparen före förfallodagen – - – bestritt betalningsskyldighet,

- – -

d) factorn i övrigt anser säkerheten otillräcklig.

Vid återbetalning enligt denna paragraf skall återtransport ske av den belånade fakturafordringen.

- – -

§ 24. I detta avtal av klienten föreskriven pant skall utgöra säkerhet såväl för avtalet, som för alla övriga förbindelser, i vilka klienten nu häftar eller framledes, innan samtliga klientens förbindelser enligt avtalet blivit till fullo infriade, må komma att häfta gentemot factorn.

Överlåtelseblanketterna till marsfakturorna utvisar att transportbolaget genom kryssmarkering i därför avsedd ruta utbett sig att maximalt förskott på överlåtna fakturor skulle insättas på bolagets checkkonto.

K.P. har berättat: Vid telefonsamtalet, då C.L. meddelade att M.bolaget hade protesterat mot fakturorna, sade denne att det måste göras en kvittning med andra fakturor. K.P. sade att han skulle taga upp förhandlingar med M.bolaget. Samtalet utmynnade i att K.P. skulle återkomma till C.L. sedan han överlagt med M.bolaget. Någon ny kontakt hade ej förevarit mellan K.P. och C.L. då transportbolaget skickade in marsfakturorna. Bolaget räknade då med att som vanligt få 80 % av fakturabeloppen som förskott. När endast 92 000 kr erhölls, ringde K.P. till C.L. och framhöll att förhandlingarna med M.bolaget ännu ej var avslutade. C.L. sade att factoringbolaget varit tvunget att byta ut de nya fakturorna mot M.fakturorna. K.P. framhöll att det skulle "gå åt pepparn" för transportbolaget om det inte fick pengarna. – Transportbolaget skickade i stort sett alla sina fakturor till factoringbolaget. Undantag gjordes endast för betalningssvaga kunder, som erhöll mycket kort betalningstid. Belåningsfakturorna skickades samtidigt till factoringbolaget och transportbolagets kund försedda med det i factoringavtalet föreskrivna överlåtelsemeddelandet. Då transportbolaget utfärdade kreditfaktura mot belånade kundfakturor skickades kreditfakturan till factoringbolaget, som kvittade den mot eventuella nya kundfakturor i samma sändning. Eljest kvittades kreditfakturan mot nästa sändning kundfakturor.

C.L. har berättat: Transportbolaget hade varit kund hos PK-koncernen sedan år 1977 eller 1978. På hösten 1980 hade bolaget likviditetsproblem och fick då hjälp av PKbanken och factoringbolaget. Bl a höjdes belåningsgraden på fakturorna tillfälligt till 90 %. En utredning gjordes om transportbolagets ställning. Resultatet blev att det ej förelåg anledning till oro. Avtalet med transportbolaget var ett s k "fullfactoringavtal". Dess innebörd är att klientens alla kundfakturor omfattas av avtalet. Överfinansiering på grund av att utlåningen, genom t ex kreditering eller betalningsförsummelser av fakturakunderna, kommit att överstiga belåningsgraden har i praktiken reglerats automatiskt genom att klienten hela tiden sänt in nya fakturor. En helt annan avtalstyp är "styckebelåning" av en viss faktura. Den medför större risk för factoringbolaget, som därvid alltid verifierar fakturan hos fakturakunden innan belåning tillåtes. – Såvitt C.L. minns, ägde telefonsamtalet om M.fakturorna rum i början av mars månad, någon av dagarna d 4-6 mars. Den 2 mars var M.fakturorna fortfarande bokförda som belåningsbara hos factoringbolaget. Detta hade från PKbanken erfarit att M.bolaget bestred betalning. C.L. förklarade för K.P. att bolaget inte längre kunde medge belåning av dessa fakturor. Eventuellt hade överbelåningen redan vid samtalet reglerats genom ianspråktagande av nya fakturor. I varje fall skedde det kort tid därefter.

TR:ns bedömning.

Factoringbolaget har enligt vad utredningen ger vid handen tillgodogjort sig de omstridda fakturorna som ett led i tillämpningen av det mellan parterna löpande factoringavtalet och utan att någon särskild överenskommelse eller förklaring gjorts i fråga om handlingens innebörd. Eftersom avtalet är ett pantsättningsavtal, måste den angripna rättshandlingen därför vara en pantsättning. Återvinningstalan skall följaktligen i första hand prövas enligt 37 § KL.

Den omständigheten, att fråga är om ett löpande avtalsförhållande kan inte anses utgöra hinder mot att en enstaka rättshandling enligt avtalet prövas för sig ur återvinningssynpunkt (jfr SOU 1970:75 s 156 f).

Genom factoringavtalet förband sig factoringbolaget att i framtiden lämna försträckningar till transportbolaget mot säkerhet bestående i transportbolagets blivande kundfordringar. Säkerheten har därmed betingats redan vid avtalets ingående år 1978 och måste anses tillräckligt specificerad genom avtalets beskrivning som "fakturafordringar uppkomna i klientens NORMALA RÖRELSE avseende åkeri och entreprenadrörelse". K.P:s och C.L:s berättelser styrker konkursboets påstående att de omstämda fakturorna av factoringbolaget tagits som säkerhet just för det lån, som hade lämnats transportbolaget mot M.fakturorna. Factoringbolaget har som lånedatum vitsordat "omkring d 10 febr 1981". De nya fakturorna har ostridigt inte mottagits av factoringbolaget förrän d 9 och 10 mars 1981 och det får antas att överlåtelsemeddelandet nått fakturagäldenärerna vid samma tidpunkt. Pantsättningen har först då blivit sakrättsligt gällande. Säkerheten kan därför inte anses vara överlämnad utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Överlämnandet har vidare skett inom den tid som sägs i 37 § KL. Oavsett att pan ten, enligt vad ovan sägs, var betingad vid skuldens tillkomst och oavsett att sådan pantsättning "i efterhand" synes ha stått i överensstämmelse med avtalets faktiska tillämpning – ehuru stridande mot dess ordalydelse – skall för den skull pantsättningen av marsfakturorna gå åter enligt 37 § KL.

Domslut. TR:n förordnar att transportbolagets pantsättning hos factoringbolaget av kundfordringar enligt fakturor nummer 19092-19119, 19122-19153 samt 19143 B och 19144 B skall gå åter.

Factoringbolaget fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av konkursboets talan.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsrådet Hoff och adj led Ljungqvist) anförde i dom d 10 maj 1985:

Domskäl. Konkursboet har i HovR:n liksom vid TR:n i första hand åberopat 37 § KL som grund för sitt yrkande att de fakturafordringar som kommit factoringbolaget tillhanda d 9 och 10 mars 1981 (marsfakturorna) om tillhopa 2 135 820 kr skall gå åter.

Parterna har inte ifrågasatt att fakturafordringarna utgör sådan säkerhet som i och för sig är återvinningsbar enligt nämnda lagrum. Av avgörande betydelse blir då att pröva frågan om "skuldens tillkomst". Härvid har parterna argumenterat utifrån factoringbolagets utbetalning omkring d 10 febr 1981 av 2 118 000 kr i anledning av att transportbolaget d 6 febr 1981 överlämnat fakturafordringar om tillhopa 2 651 187 kr (M.fakturorna).

Factoringbolaget har gjort gällande att ett factoringavtal av den typ varom i målet är fråga inte avser belåning av enskilda fakturor utan av en hel rescontra. Vidare har factoringbolaget anfört: Marsfakturorna har inte ställts som säkerhet för någon skuld. Man kan inte rycka ut en fakturafordran och konstatera en delskuld. I mars 1981 hade factoringbolaget en fordran på transportbolaget på omkring 5 milj kr med säkerhet härför i form av fakturafordringar på ca 9 milj kr. Det tillkom ingen skuld då transportbolaget erhöll 2 118 000 kr. Vad som hände var endast att en "överfinansiering" ägde rum genom utbetalningen av det nämnda beloppet. När M.bolaget inte betalade de å bolaget utställda fakturorna fanns inget låneutrymme kvar för transportbolaget. Rätten att låna på marsfakturorna inskränkte sig därför till det belopp om 92 000 kr som factoringbolaget betalade ut d 11 mars 1981.

Konkursboet har å sin sida hävdat att utbetalningen i febr 1981 är att se som en "styckebelåning" och att factoringbolaget genom utbetalningen fått en fordran på transportbolaget om 2 118 000 kr. Konkursboet har vidare anfört att skälet till att factoringbolaget behöll marsfakturorna och för dessa bara betalade ut 92 000 kr var att factoringbolaget lämnat ett alltför stort lån på februarifakturorna och därför tillgodogjorde sig huvuddelen av marsfakturorna som säkerhet.

HovR:n gör följande bedömning.

Det avtal som factoringbolaget slöt med transportbolaget år 1978 är ett sedvanligt belåningsavtal, som innebär att factoringbolaget lämnar transportbolaget kredit mot säkerhet i fakturafordringar. Av avtalet framgår att transportbolaget överlämnar fakturafordringar till säkerhet för bolagets samtliga förpliktelser enligt avtalet, dvs för att säkra att de samlade oguldna lån som factoringbolaget beviljat blir betalda. Enligt avtalet är kreditgränsen 4 milj kr. Det är vidare klarlagt att factoringbolaget i en löpande räkning debiterat transportbolaget de utlånade beloppen jämte vissa avgifter och krediterat bolaget de belopp som fakturagäldenärerna betalat.

Parternas samstämmiga uppgifter utvisar att avtalet praktiskt fungerat på så sätt att transportbolaget överlämnat fakturafordringar till factoringbolaget, som gjort en prövning av fakturornas belåningsvärde och i anslutning härtill lånat ut som regel högst 80 % av fakturafordringarnas värde. De utbetalningar som factoringbolaget gjort till transportbolaget synes ge vid handen att i realiteten även factoringbolaget närmast betraktat varje lån tillsammans med föregående pantsättning som en separat transaktion. För detta synsätt talar också den bestämmelse i avtalet (19 §) som innebär skyldighet för transportbolaget att under vissa förutsättningar återbetala "uppburet förskott" mot återtransport – - – av den belånade fakturafordringen".

HovR:n ansluter sig för sin del – trots det rullande kreditförhållandet och oavsett att värdet av de obetalda fakturafordringarna må ha överstigit de oguldna lånen – till konkursboets ståndpunkt att varje lån liksom varje pantsättning är att betrakta som en särskild företeelse; en annan sak är att det totala skuldbeloppet har betydelse vid beräkningen av lånerättens storlek. Genom factoringbolagets utlåning omkring d 10 febr 1981 har således en skuld tillkommit för transportbolaget å 2 118 000 kr. De omstridda marsfakturorna om tillhopa 2 135 820 kr har enligt avtalet utgjort säkerhet för denna skuld liksom för alla tidigare beviljade oguldna lån. Factoringbolaget har – under förutsättning att HovR:n finner att en skuld tillkommit i och med att februarilånet beviljats – vidgått att marsfakturorna "ej överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst".

Redan på grund härav och då marsfakturorna ostridigt överlämnats som säkerhet senare än tre månader före fristdagen är förutsättningarna för bifall till konkursboets talan enligt 37 § KL uppfyllda. Vid angivna förhållande saknar HovR:n anledning att ta ställning till frågan om marsfakturorna varit betingade som säkerhet när februarilånet gavs.

På grund av vad här anförts skall TR:ns domslut stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Beling var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Factoring utgör en form av pantsättning eller överlåtelse av fakturafordringar i säkerhetssyfte som fått alltmer ökad omfattning. Det är inte lätt att inrymma denna nya rättsbildning under någon av de varianter av panträtter som hittills utbildats utan att i någon mån lätta på panträttsreglerna. De centrala kraven på en panträtt måste emellertid upprätthållas. Hit hör regeln att panträtt inte kan upplåtas i tillgångar som pantsättaren ännu inte äger men väntar sig förvärva, s k res futurae. Att detta krav även gäller för fordringar framgår av rättsfallet NJA 1973 s 635. Redan på grund härav kan bolagets påstående att 1981 års marsfakturor betingats genom 1978 års factoringavtal inte godtas.

Ett fasthållande vid panträttskonstruktionen synes till en början förutsätta att ett särskilt avtal finns för varje enstaka fakturaöverlåtelse. Några sådana avtal ingås visserligen inte uttryckligen mellan parterna men det får anses underförstått att varje enstaka pantsättning sker på de villkor som anges i factoringavtalet. Bland dessa villkor märks den i målet åberopade bestämmelsen i § 3 i avtalet som föreskriver att varje faktura i sin helhet pantförskrives till säkerhet för klientens samtliga mottagna förskott och övriga förpliktelser enligt avtalet. Detta avtalsvillkor går inte att förena med konkursboets ståndpunkt att varje utbetalning av förskott tillsammans med pantsättningen av den därmed sammanhörande fakturan skall betraktas som en pantsättning "styckevis", dvs som en isolerad transaktion. I stället utgör varje fakturafordran säkerhet för alla oguldna förpliktelser enligt avtalet tagna som en helhet. Factoringbolaget har uppgivit att dess fordran på transportbolaget i mars 1981 uppgick till omkring 5 milj kr. Marsfakturorna utgjorde säkerhet för hela detta belopp.

För en tillämpning av 37 § KL återstår emellertid att pröva i vad mån denna säkerhet – marsfakturorna – varit betingad vid skuldens tillkomst. De successivt utbetalade förskott som utgör den samlade skulden uppkom emellertid innan marsfakturorna alls existerade. De kan därför inte vid skuldens tillkomst anses betingade genom någon sådan mot tredje man giltig utfästelse varom stadgas i 37 § KL. Då marsfakturorna ostridigt överlämnats senare än tre månader före fristdagen skall de därför enligt sistnämnda lagrum gå åter till konkursboet.

Factoringbolaget (ombud advokaten B.E.) sökte revision och yrkade ogillande av konkursboets talan.

Konkursboet (ombud advokaten B.W.) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Det mellan PKfactoring och transportbolaget ingångna avtalet om fakturabelåning innebar att factoringbolaget beviljade kredit till vars säkerhet transportbolaget pantsatte huvuddelen av sina fakturaford ringar efter hand som de uppkom. Pantförskrivningen gavs i avtalet generell giltighet som säkerhet för transportbolagets samtliga förpliktelser. Enligt 2 § i avtalet ägde factoringbolaget fritt avgöra vilka fakturor som skulle medräknas i belåningsunderlaget för krediten. I avtalstexten fanns också två bestämmelser (13 och 19 §§) som angav i vilka fall som transportbolaget blev skyldigt att återbetala uppburet belopp. Sådan skyldighet skulle aktualiseras bl a om det inträffade att belåningsunderlaget minskade till följd av att likvid för överlåtna fakturor inte inflöt såsom förutsatts.

I anslutning till överlåtelsen i febr 1981 av de i målet aktuella M.fakturorna erhöll transportbolaget ett kreditbelopp som svarade mot det aktuella belåningsunderlaget på 80 % av fakturerat belopp. Utbetalningen och pantsättningen har härigenom ett sådant samband att transaktionen, såsom HovR:n funnit, måste ses som en särskild företeelse liksom för övrigt varje annan kreditgivning som sker efter hand som fakturor överlämnas för belåning. Ett synsätt innebärande att en generell panträttsupplåtelse såsom den enligt avtalet skulle kunna grunda ett rättsförhållande sui generis som inte kan bli föremål för återvinning styckevis, avvisades under förarbetena till KL:s regler om återvinning (SOU 1970:75, Utsökningsrätt X, s 156 f, prop 1975:6 s 233).

När M.fakturorna inte godkändes minskade belåningsunderlaget så att factoringbolaget enligt avtalsvillkoren ägde rätt att fordra betalning av transportbolaget. Genom att i stället avräkna motsvarande belopp från den i mars 1981 beviljade krediten, har factoringbolaget tillgodogjort sig de då överlåtna fakturorna som en form av ytterligare säkerhet för den tidigare uppkomna skulden. En sådan pantsättning kan mot bakgrund av det sagda inte anses ha ett sådant samband med den en månad tidigare lämnade krediten att panten redan då har betingats. Enligt 37 § KL kan därför de i mars överlåtna fakturorna bli föremål för återvinning i enlighet med konkursboets talan. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Welamson, Knutsson, Gregow, referent, Magnusson och Lind) beslöt följande dom:

Domskäl. Av utredningen i målet framgår bl a följande. Den 6 febr 1981 översände transportbolaget till factoringbolaget för belåning fakturor på tillhopa 2 651 187 kr, varav 2 000 671 kr avsåg fordringar mot Byggnadsaktiebolaget John M. Omkring d 10 febr erhöll transportbolaget från factoringbolaget 2 118 000 kr, vilket ungelär motsvarade 80 % av förstnämnda belopp. I slutet av febr eller början av mars framkom att M.bolaget vägrade att betala de på detta bolag utställda fakturorna. Den 27 febr översände transportbolaget till factoringbolaget fakturor på 280 000 kr, på grundval av vilka transportbolaget, efter avdrag för viss överfakturering, d 2 mars erhöll 136 000 kr. Den 6 och d 9 mars översände transportbolaget för belåning ytterligare fakturor på tillsammans 2 135 820 kr till factoringbolaget. Den 11 mars erhöll transportbolaget från factoringbolaget på grundval av dessa fakturor endast 92 000 kr.

Konkursboet har till stöd för sin talan om återvinning enligt 37 § KL åberopat att marsfakturorna inte var betingade som säkerhet innan de överlämnades till factoringbolaget samt att om de skulle anses ha varit betingade, de i vart fall inte överlämnades utan dröjsmål efter skuldens tillkomst.

Factoringbolaget har mot konkursboets talan i första hand invänt att överlämnandet av marsfakturorna som säkerhet inte inneburit någon nackdel för transportbolagets borgenärer, eftersom värdet av samtliga övriga fakturafordringar som factoringbolaget hade som säkerhet vid denna tid översteg factoringbolagets totala fordran mot transportbolaget. Factoringbolaget har härvid gjort gällande att frågan om återvinning inte kan bedömas isolerat beträffande marsfakturorna sedda i förhållande till viss del av krediten utan att bedömningen skall ske med hänsyn till factoringbolagets fordran i dess helhet jämförd med hela säkerheten.

Med hänsyn till vad factoringbolaget åberopat till stöd för sin talan skall frågan om återvinning av ställandet som säkerhet av marsfakturorna bedömas mot bakgrund endast av krediter som lämnats vid tiden för säkerställandet, däri inräknat det belopp om 92 000 kr som utbetalades i anledning av erhållandet av marsfakturorna. Från konkursboets sida har i målet framhållits att om återvinningstalan bifalls factoringbolaget skall tillgodoräknas nämnda belopp vid återgången. Factoringbolaget har inte framställt någon erinran häremot. Med hänsyn till det sätt på vilket parterna sålunda fört sin talan bör vid prövningen av återvinningsfrågan bortses från beloppet om 92 000 kr.

Enligt factoringavtalet skulle till factoringbolaget överlåtna fakturafordringar utgöra säkerhet för kredit, som factoringbolaget lämnade transportbolaget (1 §). I avtalet (3 §) angavs också att transportbolaget pantförskrev fakturafordran, som ingick i belåningsunderlaget, i dess helhet till factoringbolaget som säkerhet för transportbolagets samtliga förpliktelser enligt avtalet. – Härav följer att frågan om återvinning av transportbolagets överlåtelse av marsfakturorna i första hand skall bedömas enligt bestämmelsen i 37 § KL om återvinning av säkerställelse.

Enligt factoringavtalet skulle factoringbolaget lämna transportbolaget en löpande kredit mot säkerhet av i första hand fakturafordringar. Av utredningen framgår att avtalet, i enlighet med syftet, tillämpats på så sätt att factoringbolaget, efter hand som transportbolaget överlåtit kundfordringar som säkerhet, lämnat kredit med belopp motsvarande viss procent av fakturafordringarna. Oaktat samtliga överlåtna fakturafordringar utgjorde säkerhet för hela den kredit som lämnats transportbolaget och det totala kreditbeloppet haft betydelse i vissa avseenden, kan parternas mellanhavande inte i återvinningshänseende betraktas som en enhet. Återvinningsreglerna tar sikte på rättshandlingar. Frågan om återvinning skall bedömas särskilt beträffande varje överlåtelse av fakturafordringar som säkerhet för sig, satt i relation till de olika kreditbelopp som säkerställandet avsett. En sådan tillämpning överensstämmer också med förarbetena till de nu gällande återvinningsbestämmelserna (se SOU 1970:75, Utsökningsrätt X s 156 f, jfr prop 1975:6 s 233).

En allmän förutsättning för återvinning, vilken dock inte har kommit till uttryck i lagtexten, är att den rättshandling som är i fråga i och för sig varit till nackdel för gäldenärens borgenärer eller åtminstone vissa av dem; här bortses från den allmänna otillbörlighetsregeln i 30 § KL. Som framgår av förarbetena (Utsökningsrätt X s 132) är det inte fråga om ett allmänt skaderekvisit av innebörd att återvinning inte kan ske annat än om gäldenären vid den aktuella tidpunkten var eller blev insolvent. Med kravet på nackdel utesluts från återvinning endast fall, vari rättshandlingen inte i något avseende försämrar övriga borgenärers ställning, ens i den meningen att de utsätts för ökad risk för ekonomisk förlust. Som exempel på situationer i vilka nackdelskravet inte är uppfyllt har i förarbetena nämnts bl a att betalning sker av skuld som är förenad med betryggande och oangriplig pant gäldenärens egendom, eller att gäldenären med annan ingår ett ömsesidigt förpliktande avtal, som inte innebär något gynnande av med kontrahenten. Hit hör det fall att gäldenären ställer säkerhet för en samtidigt lämnad kredit. Nackdelsrekvisitet får däremot anses uppfyllt i den situationen att en gäldenär ställer säkerhet för tidigare uppkommen skuld. Detta gäller även om borgenären redan har tillräcklig säkerhet för sin fordran. Den nya säkerheten motsvaras visserligen i sådant fall av ett överhypotek som kan komma övriga borgenärer till godo. Dessa utsätts emellertid för en ökad risk för förlust, bestående i att deras betalningsutsikter blir i högre grad beroende av att inte den tidigare ställda säkerheten minskar i värde.

Marsfakturorna kom att utgöra säkerhet för tidigare beviljade krediter. Oavsett om factoringbolaget för dessa äldre krediter redan hade tillräcklig säkerhet i tidigare överlåtna fakturafordringar har, såsom följer av det sagda, säkerställandet av dessa krediter genom marsfakturorna inneburit nackdel för transportbolagets övriga borgenärer.

Enligt 37 § 1 st KL skall säkerhet, som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före fristdagen, gå åter, om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller om den inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst.

Marsfakturorna lämnades som säkerhet senare än tre månader före det att ansökan gjordes om transportbolagets försättande i konkurs.

När det gäller frågan huruvida säkerhet överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst har bedömningen ansetts böra anpassas efter vad som överensstämmer med god ordning och rimliga krav (Utsökningsrätt X s 155 och prop 1975:6 s 232). Viss hänsyn måste uppenbarligen tas till säkerhetens beskaffenhet. Lös pant bör överlämnas genast. I fråga om pantsättning av lös egendom som fullbordas genom underrättelse till sekundogäldenär eller annan förpliktad bör i princip krävas att fullbordad pantsättning kommer till stånd i omedelbar anslutning till skuldens tillkomst. Det förhållandet att den egendom som avses skola lämnas som säkerhet ännu inte existerar vid skuldens tillkomst, t ex då säkerheten skall utgöras av fordran för varor som ännu inte levererats, kan inte anses medföra någon annan bedömning.

Sedan M.bolaget bestritt fordringarna enligt de på detta bolag utställda fakturorna och dessa fakturor i följd därav inte längre ansågs belåningsbara var situationen den, att den kredit om 2 118 000 kr som factoringbolaget lämnat med anledning av de d 6 febr 1981 översända fakturorna med ett betydande belopp översteg värdet av återstoden av dessa fakturor. Av utredningen i målet framgår att factoringbolagets förfarande att på grundval av marsfakturorna utbetala endast 92 000 kr hade sin grund i att factoringbolaget avsåg att ersätta den säkerhet som gått förlorad i följd av M.bolagets bestridande. På grund av den generella pantförskrivningen i avtalet utgjorde marsfakturorna, som tidigare nämnts, säkerhet även för de tidigare lämnade krediterna. Härvid är i första hand av intresse den kredit om 2 118 000 kr som hade lämnats i anledning av de till factoringbolaget d 6 febr 1981 översända fakturorna.

Detta kreditbelopp utbetalades omkring d 10 febr 1981. Transportbolagets skuld avseende detta belopp tillkom alltså vid denna tidpunkt. Fordringarna enligt marsfakturorna överläts till factoringbolaget d 6 och d 9 mars 1981 och fakturakunderna får antas ha erhållit underrättelse om överlåtelserna samtidigt som factoringbolaget mottog marsfakturorna, dvs d 9 och d 10 mars. Med hänsyn till den tid som sålunda förfiöt från utbetalningen av kreditbeloppet om 2 118 000 kr till dess säkerheten i marsfakturorna var ställd kan säkerheten inte anses ha överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. I följd härav måste detsamma anses gälla beträffande marsfakturorna såsom säkerhet för dessförinnan utanordnade kreditbelopp.

Av handlingarna framgår vidare att marsfakturorna utgjort säkerhet även för den kredit om 136 000 kr som lämnades d 2 mars 1981. Med beaktande av vad som i det föregående sagts om innebörden av 37 § KL kan inte heller i fråga om denna skuld säkerheten anses ha överlämnats utan dröjsmål.

På grund av det anförda skall – oavsett huruvida marsfakturorna kan anses ha varit betingade som säkerhet vid tillkomsten av de nu ifrågavarande skulderna – överlämnandet av marsfakturorna som säkerhet återgå.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.