Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 159 (NJA 1990:26)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 159 (NJA 1990:26)
Målnummer
B129-90
Domsnummer
DB6-90
Avgörandedatum
1990-03-20
Rubrik
En 17-åring, som har varit omhändertagen inom socialtjänsten och inskriven vid en yrkesskola, har i samband med rymningar från skolan begått ett stort antal brott, huvudsakligen förmögenhetsbrott. Synnerliga skäl har ansetts föreligga att bestämma påföljden till fängelse.
Lagrum
•  30 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)
•  30 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
•  NJA 1979 s. 139
•  NJA 1982 s. 511
•  NJA 1983 s. 500
•  NJA 1985 s. 757
•  NJA 1988 s. 55
•  NJA 1989 s. 870

(Jfr 1979 s 139, 1982 s 511, 1983 s 500, 1985 s 757, 1988 s 55 och 1989 s 870)

Allmän åklagare yrkade vid Lidköpings TR ansvar å finländske medborgaren T.P., född d 28 sept 1972, för stöld i 15 fall, försök till stöld i 3 fall, tillgrepp av fortskaffningsmedel i 9 fall, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel i 6 fall, medhjälp till tillgrepp av fortskaffningsmedel i 3 fall, häleri i 1 fall och olovlig körning i 4 fall. Brotten var begångna d 5 och 8 aug, d 8-10, 15-16 och 24 sept samt d 8 och 15-18 okt 1989.

Skadeståndsanspråk framställdes av åtskilliga målsägande.

TR:n (ordf rådmannen Chambert) anförde i dom d 24 nov 1989:

Domskäl. T.P. har erkänt samtliga gärningar. Erkännandena vinner stöd av utredningen i målet. Gärningarna skall bedömas på sätt åklagaren gjort.

T.P. är tidigare ostraffad.

Sociala centralnämnden i Skövde har i yttrande till TR:n d 21 nov 1989 föreslagit att T.P. ej överlämnas för vård enligt socialtjänsten. Av den utredning som nämnden gjort framgår bl a: Socialtjänsten har haft kontakt med T.P. sedan 1974. Han omhändertogs första gången 1980. Sedan dess har han och hans familj haft omfattande stödåtgärder. 1985 placerades han på Margretelunds yrkesskola i en situation då hans kriminalitet ökat markant. Sedan dess har han varit inskriven på skolan men avvikit och begått brott vid ett flertal tillfällen. Under tiden d 27 jan 1986-d 10 mars 1989 uppgick antalet brott till 195. Försök att slussa ut honom till familjehem och eget boende har prövats och misslyckats. Nämnden anser att dess resurser är uttömda när det gäller att tillrättaföra T.P. och avhålla honom från fortsatt brottslighet.

Även Margretelunds yrkesskola har i yttrande till TR:n d 31 okt 1989 föreslagit att TR:n dömer till annan påföljd än vård inom socialtjänsten. I sitt yttrande har skolan angivit bl a, att det under de tre år som T.P. varit inskriven vid skolan inte varit möjligt att åstadkomma en adekvat gränssättning för honom och att förhållandet mellan honom och personalen blivit mycket ansträngt.

I ett i målet avgivet s k § 7-intyg daterat d 21 nov 1989 beträffande T.P. anför den undersökande läkaren bl a följande: Vid undersökningen framkommer inte några tecken på psykos, hjärnskada eller annan psykisk störning som vore av sådan omfattning att rättspsykiatrisk särställning kunde bli aktuell. Däremot är det helt uppenbart att T.P:s ålder och utvecklingsnivå kräver särskilt hänsynstagande i den rättsliga processen. Det är mycket tveksamt om man inom psykiatrin har effektiva behandlingsmetoder att förebygga en fortsatt kriminalisering och ogynnsam psykosocial utveckling. Ett fängelsestraff vore med säkerhet klart olämpligt och trots yrkesskolans pessimistiska syn torde ärendet lämpligen handläggas av sociala myndigheter.

TR:ns bedömning: T.P. är för närvarande underkastad vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Av utredningen i målet framgår också med all önskvärd tydlighet att han alltjämt är i behov av vård. Han skall därför beredas sådan vård som anges i lagen. Eftersom T.P. endast är drygt 17 år, måste ett fängelsestraff, vilket också framhålles i § 7-intyget, anses vara klart olämpligt. Vid sådant förhållande föreligger icke synnerliga skäl att döma T.P. till fängelse. Någon annan påföljd än vård inom socialtjänsten är då inte tänkbar. Han skall därför överlämnas för sådan vård.

T.P. har i målet varit berövad friheten sedan d 18 okt 1989 först såsom anhållen och därefter som häktad. Då T.P. skall överlämnas för vård inom socialtjänsten, föreligger inte längre skäl att hålla honom häktad.

T.P. har medgivit samtliga skadeståndsyrkanden. Dessa skall därför bifallas.

Domslut. TR:n dömde T.P. jämlikt 8 kap 1, 7 och 12 §§, 9 kap 6 § 1 st och 23 kap 1 och 4 §§ BrB samt 3 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) för stöld, försök till stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel, medhjälp till tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri och olovlig körning och överlämnade åt socialnämnden i Skövde att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

T.P. förpliktades att utge skadestånd med sammanlagt drygt 68 600 kr.

Åklagaren fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att T.P. dömdes till fängelse.

T.P. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Åkesson och Ericsson, adj led Lerman Dahl, referent, samt nämndemännen Davelid och Löfgren) anförde i dom d 23 jan 1990:

Domskäl. T.P. är genom TR:ns i denna del lagakraftvunna dom dömd för brotten.

Åklagaren har upplyst att T.P. är misstänkt för flera brott begångna efter TR:ns dom i samband med att T.P. vid olika tillfällen avvikit från Margretelunds yrkesskola.

Yrkesskolan har i yttrande till HovR:n, dagtecknat d 8 jan 1990, föreslagit annan påföljd än vård enligt socialtjänstlagen samt uttalat bl a att resurserna på skolan är uttömda, då det ej är möjligt att inom skolans ram sätta de gränser som är nödvändiga för T.P..

Den brottslighet T.P. gjort sig skyldig till är mycket omfattande och förhållandevis allvarlig. Mot bakgrund av de svårigheter som uppenbarligen föreligger att bereda honom vård inom socialtjänsten måste det allvarligt övervägas att döma honom till fängelse.

T.P. är sjutton år. För de brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten, enligt 30 kap 5 § BrB, döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. HD har också uttalat att fängelse endast i undantagsfall skall ådömas den som inte har fyllt arton år.

HovR:n anser, trots brottslighetens omfattning, att de krav som i lag och praxis uppställts för att en sjuttonåring skall få dömas till fängelse inte kan anses uppfyllda. Annat återstår då icke än att överlämna åt socialtjänsten att på nytt försöka finna någon vårdform som i någon mån kan vara ägnad att föra in T.P. på bättre vägar. TR:ns dom får således fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att påföljden måtte bestämmas till fängelse.

T.P. (offentlig försvarare advokaten L-O.H.) bestred ändringsyrkandet.

HD förklarade d 27 febr 1990 T.P. häktad.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Nyman, Rydin, Jermsten, Magnusson, referent, och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. T.P. har i enlighet med åtalet gjort sig skyldig till stöld i femton fall, försök till stöld i tre fall, tillgrepp av fortskaffningsmedel i nio fall, medhjälp till tillgrepp av fortskaffningsmedel i tre fall, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel i sex fall, häleri i ett fall och olovlig körning i fyra fall.

Enligt 30 kap 4 § BrB skall vid val av påföljd särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Härvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap 5 §, dvs främst vissa omständigheter som är hänförliga till den till talades person. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

När det gäller unga lagöverträdare finns speciella bestämmelser i bl a 30 kap 5 § BrB. Enligt paragrafens första stycke får den som vid brottets begående var under 18 år dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gällde före d 1 jan 1989, frånsett att det då var åldern vid domen som var avgörande. Avsikten är att äldre praxis alltjämt skall vara vägledande (prop 1987/88:120 s 102 f).

T.P. blev redan 1980 föremål för omhändertagande inom socialtjänsten. År 1986 placerades han på Margretelunds yrkesskola och har varit inskriven på skolan sedan dess. Han har härvid varit placerad på såväl öppen som sluten avdelning. Det har också gjorts försök med familjehemsplacering, T.P. har emellertid avvikit från såväl skolan som familjehemmen vid ett stort antal tillfällen.

I ett yttrande till HD d 26 febr 1990 har socialnämnden i Skövde anfört att T.P. ej bör överlämnas för vård enligt socialtjänstlagen, eftersom socialtjänstens resurser är uttömda när det gäller hans tillrättaförande och avhållandet av honom från brottslig verksamhet. I ett yttrande från Margretelunds yrkesskola d 23 febr 1990 sägs bl a att, under de tre år som T.P. har varit inskriven vid skolan, det inte har varit möjligt att åstadkomma en adekvat gränssättning för honom och att förhållandet mellan honom och personalen har blivit mycket ansträngt.

Föreståndaren för Margretelunds yrkesskola, M.F. har hörts vid huvudförhandlingen i HD och därvid anfört bl a följande. Under den tid som T.P. har varit inskriven vid skolan har samma mönster ständigt upprepats. Han har skött sig bra under kortare perioder, ibland upp till tre månader, men har därefter gripits av oro och avvikit. Det har därvid varit utan betydelse om han har vistats på öppen eller sluten avdelning. Sammanlagt har han avvikit mellan 45 och 50 gånger. Det har varit svårt för personalen att etablera någon känslomässig kontakt med honom, och man har inte kunnat sätta "den sista gränsen".

Socialstyrelsen har i ett yttrande till HD d 6 mars 1990 anfört bl a att en fortsatt behandling på Margretelund skulle medföra stora risker för nya brott och att det enda alternativet inom social tjänsten som i så fall återstår är vård vid något annat hem med goda slutenvårdresurser. Prognosen vid en sådan omplacering är dock, enligt vad socialstyrelsen vidare framhållit, mycket osäker och torde i vart fall inte vara bättre än prognosen vid återplacering på Margretelund.

T.P. har själv uppgett bl a följande. Han står inte ut med att vara inlåst på en skola under obestämd tid och vill inte återvända till Margretelund. När han har avvikit från skolan har han mestadels brukat vistas hos sin syster i Skövde. Han får bo där när han vill. Han har inte någon särskild utbildning men skulle gärna vilja ha ett arbete och egen bostad.

Med hänsyn till vad som har framkommit i målet bör ett överlämnande för fortsatt vård inom social tjänsten inte lämpligen komma i fråga. Frågan är då om, som T.P. gjort gällande, skyddstillsyn är en lämplig påföljd.

Som skäl för skyddstillsyn skall rätten enligt 30 kap 9 § 1 st BrB beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. I förarbetena(a prop s 105 f) sägs bl a att gränsdragningen mellan skyddstillsyn och fängelse normalt sett torde bero mindre på om förutsättningar för skyddstillsyn enligt det angivna lagrummet föreligger än på hur starka skälen för fängelse är. Även om skyddstillsyn i och för sig skulle kunna antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet kan, framhålls det vidare, annan påföljd än fängelse vara utesluten med hänsyn till straffvärdet, den till talades tidigare brottslighet eller brottets art. Det understrvks emellertid också att utrymmet för att underlåta fängelsestraff är större ju starkare anledning det finns att anta att den tilltalade skall låta sig rätta genom en skyddstillsynsdom. Avsikten är dock att vård inom socialtjänsten skall ges företräde framför skyddstillsyn då lagöverträdaren är under 18 år.

Den brottslighet som T.P. är förfallen till ansvar för i målet får, med hänsyn främst till det stora antalet brott, i sin helhet anses ha ett högt straffvärde. Det bör också beaktas att T.P., före de nu aktuella brotten, har meddelats åtalsunderlåtelser för en stor mängd andra brott, huvudsakligen tillgrepp av fortskaffningsmedel och stölder. Han står vidare under åtal för ett flertal brott, bl a stöld, vilka har begåtts i december 1989. Enligt vad han själv har uppgett har han gjort sig skyldig till ytterligare brott i februari 1990.

De nu angivna omständigheterna talar starkt för att en dom på skyddstillsyn inte utgör en tillräckligt ingripande åtgärd i T.P:s fall utan att han bör ådömas ett fängelsestraff. Mot en sådan påföljd talar främst hans låga ålder, 17 år. Eftersom han vid tiden för de aktuella brotten inte hade fyllt 18 år, krävs det synnerliga skäl för att han skall kunna dömas till fängelse.

HD har vid ett flertal tillfällen betonat att, när det gäller ungdomar som inte har nått myndighetsåldern, fängelse bör komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall. Som en viktig synpunkt har framhållits att frihetsstraff särskilt för unga människor kan få en starkt nedbrytande effekt. I praxis finns också åtskilliga exempel på att HD, även vid förhållandevis allvarlig brottslighet, har valt andra påföljder än fängelse när den tilltalade har varit under 18 år (se bl a NJA 1979 s 139, 1982 s 511, 1983 s 500, 1985 s 757 och 1988 s 55; jfr å andra sidan HD:s dom d 28 nov 1989, DB 27 (* NJA 1989 s 870. *) ).

I ett i målet avgivet läkarintyg, daterat d 21 nov 1989, har den undersökande läkaren uttalat att ett fängelsestraff för T.P:s del med säkerhet skulle vara klart olämpligt.

Även om det, enligt vad som nu har sagts, finns skäl som talar till förmån för en icke frihetsberövande påföljd i T.P:s fall, kan dessa skäl inte anses vara så starka att de uppväger skälen för fängelse. Med hänsyn till omfattningen av den aktuella brottsligheten och förhållandena i övrigt får synnerliga skäl för ett fängelstraff anses föreligga.

Med tillämpning av 29 kap 7 § BrB bör straffet bestämmas till åtta månaders fängelse.

T.P. har i målet varit berövad friheten som anhållen eller häktad under sammanlagt 58 dagar.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att påföljden bestäms till fängelse 8 mån.

Fängelsestraffet skall till en tid av 58 dagar anses verkställt i anstalt.