Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 408 (NJA 1990:66)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 408 (NJA 1990:66)
Målnummer
Ö516-89
Domsnummer
UÖ299-90
Avgörandedatum
1990-07-11
Rubrik
Lantbruksnämnd, som i egenskap av markägare var sakägare beträffande fastighetsreglering, har ansetts ej ha rätt att föra talan mot fastighetsdomstolens utslag, varigenom enskild part ålagts att utge ersättning för servitut som upphävts i samband med fastighetsregleringen. 15 kap 6 § 3 st och 17 kap 1 § FBL.
Lagrum
•  15 kap. 1 § tredje st. fastighetsbildningslagen (1970:988)
•  17 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988)

Lantbruksnämnden i Västernorrlands län ansökte hos fastighetbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1 i länet, om fastighetsreglering berörande vissa fastigheter i Torp, Ange kommun. Enligt ansökningen skulle bl a genom fastighetsreglering överföras till S.B. tillhöriga fastigheten Gim 1:34 ett område av fastigheten Gim 1:5, vilket område staten genom lantbruksnämnden förvärvat från Svenska Cellulosa AB, (SCA), genom bytesavtal d 30 maj 1985 och samma dag genom köpeavtal överlåtit till S.B..

Från fastigheten Gim 1:5 hade enligt köpehandling d 27 april 1872 avsöndrats lägenheten Gim 1:54, som i grundhandlingen tillagts rätt till skogsfång och mulbete på stamfastigheten, men efter en år 1886 ingången förening återstod endast rätten till mulbete. Gim 1:54 ägs numera av P.P..

Vid förrättningen för fastighetsreglering behandlades även frågan om upphävande av det till förmån för Gim 1:54 gällande mulbetesservitutet. SCA begärde att servitutet skulle helt upphävas. P.P. bestred att servitutet upphävdes vad gällde det till S.B. försålda området av Gim 1:5.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade fastighetsbildningsbeslut d 17 okt 1985 vari myndigheten bl a dels överförde det av S.B. förvärvade området av Gim 1:5 till Gim 1:34, dels upphävde mulbetesservitutet.

I samtidigt meddelat ersättningsbeslut bestämde fastighetsbildningsmyndigheten att ingen ersättning skulle utgå med anledning av upphävandet av mulbetesservitutet.

P.P. anförde besvär över förrättningen i Härnösands TR, fastighetsdomstolen, varvid han yrkade att TR:n med ändring av fastighetsbildningsbeslutet skulle förordna i första hand, att servitutet skulle bestå i både Gim 1:5 och 1:34, och i andra hand, att Gim 1:54 skulle få markvederlag för servitutet i form av det till Gim 1:34 överförda skogsskiftet. För det fall inget av dessa yrkanden bifölls yrkade han i sista hand att S.B. och SCA skulle förpliktas utge ersättning för servitutsrätten med 150 000 kr.

Lantbruksnämnden och SCA bestred bifall till besvären.

LSt:n i Västernorrlands län bestred yrkandet om markvederlag.

TR:n, fastighetsdomstolen (lagmannen Olsgren, rådmannen Lindqvist, fastighetsrådet Bergsjö samt två nämndemän) meddelade utslag d 12 juni 1987.

Fastighetsdomstolen lämnade P.P:s i första och andra hand framställda yrkanden utan bifall samt anförde beträffande det i sista hand framställda ersättningsyrkandet följande skäl: Vad härefter gäller P.P:s yrkande om ersättning i pengar finner TR:n att man långsiktigt bör kunna räkna med att Gim 1:54 får användning för deltidsjordbruk av det slag som uppgivits vara planerat. I detta fall synes även särskilt goda förutsättningar finnas för att, inom ramen för ett sådant jämsides med annan sysselsättning bedrivet jordbruk, utnyttja området vid älvstranden som betesmark. Det får därjämte antagas att upphävandet av servitutet innebär fördelar för den tjänande fastigheten och att därigenom uppstår en regleringsvinst, varav även servitutshavaren bör få del.

Med hänsyn härtill bör P.P. få ersättning i pengar för den upphävda servitutsrätten. Beloppet kan endast bestämmas genom skälighetsuppskattning. TR:n finner att ersättning skäligen bör utgå med 2 000 kr. Då servitutet ej utövats på annan del av Gim 1:5 än den som nu överförts till Gim 1:34 bör ersättningen betalas av S.B. ensam.

I utslagets slut lämnade fastighetsdomstolen besvären, i vad de avsåg fastighetsbildningsbeslutet, utan bifall samt anförde beträffande ersättningsbeslutet: Med ändring av ersättningsbeslutet förpliktar TR:n S.B. såsom ägare av Gim 1:34 att till P.P. såsom ägare av Gim 1:54 utge ersättning för det upphävda mulbetesservitutet med 2 000 kr. Beloppet skall betalas direkt till P.P. inom tre månader från det utslaget vunnit laga kraft.

Såväl P.P. som lantbruksnämnden anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland.

P.P. yrkade bifall till sin vid fastighetsdomstolen förda besvärstalan.

Lantbruksnämnden yrkade att HovR:n liksom fastighetsbildningsmyndigheten skulle förordna att ingen ersättning skulle utgå för det upphävda mulbetesservitutet.

P.P. och lantbruksnämnden bestred varandras ändringsyrkanden. Sedan lantbruksnämndens rätt till den fullföljda talan ifrågasatts av P.P. inkom lantbruksnämnden med ett särskilt yttrande i denna del.

SCA och LSt:n inkom med skriftliga förklaringar medan S.B. inte lät sig avhöra.

P.P. fordrade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

HovR:n (hovrättsrådet Berg, fastighetsrådet Hultdin, hovrättsrådet Ling och hovrättsassessorn Yngveson, referent) anförde i utslag d 15 mars 1989 bl a:

HovR:ns skäl. HovR:n finner att servitutsfrågan har sådant samband med den av lantbruksnämnden i målet begärda fastighetsregleringen att lantbruksnämnden får anses berättigad att föra talan mot fastighetsdomstolens utslag i angiven del.

- – -

Liksom fastighetsdomstolen finner HovR:n att hinder enligt 5 kap 8 § FBL inte kan anses föreligga mot att mulbetesservitutet för Gim 1:54 upphävs. Fastighetsregleringen kan inte heller i övrigt anses otillåten. Vad gäller frågan om markvederlag delar HovR:n fastighetsdomstolens bedömning.

Även om det inte kan uteslutas att man, trots kostsamma reparationer, kan komma att återuppta djurhållningen och driva någon form av del tids- eller hobbyjordbruk på Gim 1:54 kan betesrättigheten därvid knappast komma att tillföra fastigheten någon fördel av ekonomisk betydelse, eftersom större delen av det angivna området enligt HovR:ns mening inte synes lämpat för bete. HovR:n kan därför inte finna att förlusten av mulbetesservitutet medför någon påverkan på marknadsvärdet för den härskande fastigheten Gim 1:54. Inte heller kan det, med hänsyn till de faktiska förhållandena, anses medföra någon sådan fördel för den tjänande fastigheten, som bedriver normalt skogsbruk, att regleringsvinst av någon betydelse uppstår. Vid denna bedömning bör ersättning inte utgå för den upphävda servitutsrätten.

P.P. bör själv svara för sina rättegångskostnader såväl vid fastighetsdomstolen som i HovR:n.

HovR:ns avgörande. HovR:n ändrar överklagade utslaget endast på det sättet att HovR:n upphäver fastighetsdomstolens förordnande om ersättning för det upphävda mulbetesservitutet.

P.P. skall själv stå sina kostnader å målet i HovR:n.

P.P. (ombud advokaten L.B.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna samt avvisning av lantbruksnämndens i HovR:n förda talan.

HD meddelade d 24 nov 1989 följande beslut i frågan om prövningstillstånd: HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd i fråga om mulbetesservitutets upphävande eller markvederlag. Beträffande frågan om ersättning för servitutet meddelar HD prövningstillstånd endast såvitt avser HovR:ns upphävande av fastighetsdomstolens förordnande att S.B. skall utge 2 000 kr. Angående rättegångskostnader meddelas prövningstillstånd när det gäller frågan om P.P:s rätt till ersättning av lantbruksnämnden i sådant hänseende. Prövningstillståndet enligt det anförda gäller dock endast i den mån S.B:s skyldighet att utge ersättning för servitutet är beroende av frågan, om lantbruksnämnden haft rätt att föra sådan talan mot fastighetsdomstolens utslag som skett. I de delar prövningstillstånd inte har meddelats skall HovR:ns utslag stå fast.

Lantbruksnämnden bestred bifall till besvären såvitt nu är i fråga.

S.B. lät sig inte avhöra.

P.P. yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande utslag:

Skäl. Frågan i målet gäller huruvida lantbruksnämnden varit behörig att föra talan mot fastighetsdomstolens utslag såvitt avser förpliktandet för S.B. att utge ersättning till P.P. för det upphävda mulbetesservitutet.

Lantbruksnämnden har till stöd för att den ägt rätt att föra talan mot ersättningsbeslutet åberopat och närmare utvecklat vad som anförts i det särskilda yttrande som nämnden ingav till HovR:n och som i huvudsak innehåller följande. I fall S.B. förpliktas utge ersättning för servitutet, blir lantbruksnämnden som S.B:s fångesman ersättningsskyldig mot honom om god affärssed skall upprätthållas. – Numera används allt oftare formulär för avtal om marköverföring, i vilka det föreskrivs att avträdaren betalar eventuell ersättning för upphävande av servitut som belastar avstådd egendom. Mulbetesservitut på skogsmark är vanligt förekommande. Mot bakgrund av lantbruksnämndens fortgående fastighetsverksamhet, med ständigt återkommande servitutsåtgärder berörande mark som av nämnden överförs till andra ägare, får rättstillämpningen i ersättningsfrågor ekonomisk betydelse för nämnden som markägare.

Enligt 17 kap 1 § FBL får fastighetsdomstols avgörande överklagas av sakägare och annan enskild part samt av sådan företrädare för allmänt intresse som kunnat föra talan vid fastighetsdomstolen. Med uttrycket "annan enskild part" förstås bl a den som – utan att vara sakägare – har ålagts att betala ersättning eller kostnad (15 kap 6 § 3 st samma lag). – Någon bestämmelse som medger lantbruksnämnden att såsom företrädare för allmänt intresse föra talan i ersättningsfrågor finns inte (jfr 15 kap 8 §).

Lantbruksnämnden var i egenskap av ägare till mark som berördes av den ifrågavarande fastighetsregleringen sakägare beträffande denna. Detta förhållande kan dock inte anses medföra rätt för nämnden att överklaga fastighetsdomstolens utslag beträffande skyldighet för S.B. att utge ersättning för det i samband med fastighetsregleringen upphävda servitutet. Att nämnden anser sig böra ersätta S.B. för vad han förpliktas utge för servitutets upphävande kan inte heller grunda rätt för nämnden att föra sådan talan (jfr 14 kap 9 och 11 §§ RB). Den omständigheten att avgörandet av ersättningsfrågan kan få betydelse för nämnden i andra fall saknar betydelse för frågan om talerätt. Inte heller på annan grund föreligger behörighet för nämnden att föra talan mot fastighetsdomstolens utslag angående ersättningsskyldighet för S.B..

På grund av det anförda skall lantbruksnämndens talan i HovR:n avvisas och HovR:ns utslag undanröjas såvitt därigenom fastighetsdomstolens förordnande om ersättning för det upphävda mulbetesservitutet upphävts. Denna utgång bör ej föranleda ändring i HovR:ns avgörande beträffande ersättning till P.P. för rättegångskostnader i HovR:n.

Lantbruksnämnden skall ersätta P.P. för rättegångskostnader i HD såvitt gäller den del av målet vari denne vunnit. Dessa kostnader kan uppskattas till 3 000 kr.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns utslag såvitt HovR:n upphävt fastighetsdomstolens förordnande om ersättning för mulbetesservitutet avvisar HD lantbruksnämndens talan i HovR:n.

Lantbruksnämnden förpliktas ersätta P.P. för rättegångskostnader i HD med 3 000 kr, utgörande ombudsarvode.

HD (JustR:n Bengtsson, Gregow, referent, Freyschuss, Svensson och Törnell) beslöt utslag i enlighet med betänkandet.