Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 555 (NJA 1990:87)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 555 (NJA 1990:87)
Målnummer
B386-89
Domsnummer
DB26-90
Avgörandedatum
1990-09-25
Rubrik
Fråga huruvida det har blivit styrkt att en person som har åtalats för rattfylleri har fört bilen.
Lagrum
4 § 1 mom. lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Allmän åklagare väckte vid Oskarshamns TR åtal mot K.N., född 1968, för rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: K.N. har d 26 juni 1988 vid 01-tiden fört personbil i Oskarshamn trots att han varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke kunnat föra fordonet på betryggande sätt. Alkoholkoncentrationen i hans blod har under eller efter färden uppgått till minst 2,47 promille.

TR:n (ordf tingsfiskalen Maxedius) anförde i dom d 6 okt 1988:

Domskäl. K.N. har förnekat gärningen och berättat i huvudsak följande: Han och några kamrater hade tillsammans firat midsommar i Halmstad och kom hem till Oskarshamn kring lunchtid d 25 juni. K.N. hade haft sin bil med, men eftersom han själv hade druckit alkohol, var det en annan i sällskapet som kört bilen, nämligen en flickbekant vid namn A.. Väl hemkomna träffades K.N. och de övriga kamraterna hemma hos A.. Hon bor på Kummelvägen i Oskarshamn, inte långt ifrån Rödslevägen där K.N. själv bor. Hos A. drack K.N. fram till kl 23.00 ett stort antal folköl på burk. Han minns inte med säkerhet men uppskattar antalet till 15-16 st. Dessutom drack han ett par glas vin. Meningen var att han och hans kamrater sedan skulle åka till restaurang Oscar i centrala Oskarshamn. K.N., som hela dagen varit iklädd shorts, minns att han någon gång under kvällen var ute i bilen och hämtade kläder att ha på sig på Oscar. Han hade då fått tillbaka bilnycklarna från A.. När han kom ut till bilen satte han av vana bilnycklarna i tändningslåset. Han glömde sedan bort att ta ut nycklarna när han gick tillbaka. Det blev senare dags att ge sig i väg till Oscar. K.N. var emellertid då så kraftigt berusad att han befarade att han inte skulle klara av att, som de andra, åka taxi in till stan. Han lämnade därför kamraterna för att promenera in till stan. På vägen ut föll han omkull i trappan och slog i huvudet. Utkommen på gatan såg han att hans bil var stulen. Han blev då förtvivlad och ville söka rätt på bilen. Han gick ut mot Lidkroken, passerade Rödsleaffären och Döderhultskyrkan och fortsatte sedan vidare på Södra vägen. Framkommen till korsningen med riksväg 23 fick han se sin bil. Den hade körts av vägen och mot en lyktstolpe. K.N. gick fram och besiktigade de uppkomna skadorna. Han konstaterade även att det inte hade stulits något i bilen. Han tog sedan nycklarna ur tändningslåset och låste bilen. Strax därpå kom en man fram till honom och undrade vad som hade hänt. K.N. minns inte vad han sa åt mannen. Denne visade sig vara polisman och K.N. fick följa med till polisstation för blodprovstagning. K.N. var så pass berusad att han aldrig skulle ha klarat av att köra bilen så långt från Kummelvägen.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med polisassistenten R.S., född 1947, som därvid berättat i huvudsak följande: Han hade just slutat ett nattpass och var på väg hem när han i korsningen mellan riksväg 23 och Södra vägen i Oskarshamn fick se en personbil som hade körts av vägen. S. stannade till för att erbjuda sin hjälp. K.N. stod utanför fordonet. På fråga från S. uppgav K.N. att det var han som hade kört bilen. Han svarade inte enbart ja på en fråga om det var han som hade kört utan frågan löd "vem har kört bilen". S. hade då inte märkt att K.N. var onykter. Denne stod nämligen stilla och föreföll endast omtöcknad av vad som hade hänt. S. såg att K.N. blödde från ett sår i pannan. K.N. ville inte ha någon hjälp utan verkade bara vilja lämna platsen. S. märkte då att K.N. rörde sig ostadigt och förstod att K.N. var påverkad. Han tog därför med honom till polisstation för blodprovstagning. Inte vid något tillfälle nämnde K.N. att bilen skulle ha varit stulen eller att det varit någon annan som fört fordonet.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett analysbevis. Av detta framgår att blodprov togs från K.N. d 26 juni 1988 kl 01.47 samt att alkoholkoncentrationen i hans blod med tillräcklig grad av säkerhet beräknas ha uppgått till minst 2,47 promille.

TR:ns bedömning.

K.N. har berättat att han natten i fråga var så kraftigt berusad att han endast har fragmentariska minnesbilder av vad som utspelade sig. Han har emellertid bestämt förnekat att det skulle ha varit han som har fört fordonet. Enligt TR:ns förmenande förefaller denna hans ståndpunkt närmast vara en slutsats som han dragit utifrån graden av sin berusning.

Vittnet har berättat att K.N. på fråga uppgett att det var denne som hade fört fordonet. Någon anledning att ifrågasätta vittnets uppgifter föreligger inte. Som vittnet uppger sig ha framställt frågan finns det heller inte anledning att tro att K.N., trots sin berusning, skulle ha missuppfattat frågan. Därtill kommer att K.N:s berättelse på flera punkter förefaller att vara tillrättalagd.

Sammantaget finner TR:n styrkt att det varit K.N. som fört fordonet. Analysresultatet utvisar att han därvid varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet. K.N. skall därför dömas för rattfylleri. Omständigheterna kan inte anses mildrande.

När det gäller rattfylleribrott, där omständigheterna inte är mildrande, kräver hänsynen till allmän laglydnad frihetsberövande påföljd om inte särskilda skäl talar däremot. Sådana särskilda skäl föreligger inte i detta mål.

Domslut. TR:n dömde K.N. enligt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

K.N. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att åtalet skulle ogillas eller, i andra hand, att han skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Lundqvist, referent, adj led Ekström och nämndemannen Åsenius) anförde i dom d 21 mars 1989:

Domskäl. K.N. och vittnet X. har ånyo hörts i HovR:n, varjämte på K.N:s begäran E.S., född 1947, hörts som vittne.

K.N. och S. har, utöver vad som upptagits i TR:ns dom, uppgett.

K.N.: Han lämnade A:s bostad före det övriga sällskapet och såg därvid att hans bil var försvunnen. Han gick då hem till en arbetskamrat, T.O. – son till E.S. – som bodde i närheten. Där fick han hjälp med att torka bort blod från ansiktet. Han frågade T.O. och S. om de ville gå med honom och leta efter bilen, vilket de dock avböjde. K.N. stannade ungefär en och en halv timme. Han gick sedan mot staden för att söka efter bilen och möjligen uppsöka nattklubben Oscar. Han var iklädd shorts. På vägen fick han se den krockade bilen som stod vid en utfart mot Södra vägen. Avståndet dit från S. bostad är ungefär två kilometer. Han har efter händelsen inte kunnat få tag på T.O., som flyttat, och har därför inte berättat om besöket hos denne vid tidigare förhör.

S.: Han hade vid sin tjänstgöring tidigare under kvällen passerat den plats där K.N:s bil stod utan att ha sett den. Han har svårt att tänka sig att bilen stått där utan att upptäckas. K.N. hade blod under näsan då de möttes. Han nämnde inte att bilen var stulen.

S. har uppgett: K.N. kom till hans villa mellan klockan 22.00 och 23.00 och var därefter inte ute ur villan. K.N. var påverkad av alkohol och blodig i hela ansiktet när han kom. Han sade att han slagit emot en mur på vägen. S:s hustru tvättade av K.N.. Denne var upphetsad över att hans bil var stulen och ville ha hjälp med att söka efter den. Ingen ville dock följa med honom. S. trodde inte på allvar på bilstölden. Det var ej tal om att polisanmäla stölden. K.N. lämnade villan ensam strax efter midnatt.

I målet har upplysts att S. påträffade K.N:s bil ifrågavarande natt klockan 01.10.

HovR:n gör följande bedömning.

Vid avgörande av vilken tilltro som kan fästas vid K.N:s berättelse beaktar HovR:n att han vid olika förhör lämnat skiftande uppgifter om sina förehavanden under kvällen och inte förrän i HovR:n nämnt något om besöket hos familjen S..

Många av K.N:s uppgifter förefaller vidare ytterst osannolika. Uppgiften om att han, då han hämtat kläder i bilen, satt nyckeln i tändningslåset och lämnat den där förefaller sålunda mindre trolig och risken för att bilen skulle stjälas om den en kort stund lämnats olåst i det villakvarter där ungdomarna uppehöll sig måste ha varit minimal.

K.N:s nu lämnade uppgift att han besökt familjen S. någon gång efter det han lämnat festen hos A. får med hänsyn till S:s uppgifter godtagas. Det är emellertid möjligt att K.N:s uppgifter till S. inte varit riktiga. S. synes själv ha betvivlat att någon stöld ägt rum. Det är vidare anmärkningsvärt att K.N. gick ut för att leta efter bilen till fots, något som förefaller i det närmaste meningslöst om han ej känt till var den funnits, i stället för att anmäla stölden för polis. På polisassistenten R.S:s fråga har K.N., då han befann sig på krockplatsen, uppgett att han själv kört bilen och inte nämnt något om att den var stulen. Det får anses helt uteslutet att han skulle ha lämnat denna uppgift om hans påstående om stölden varit sant.

HovR:n fäster med hänsyn till det anförda inte tilltro till K.N:s uppgift om att bilen stulits. I stället kan det ha förhållit sig så att K.N. före besöket hos familjen S. kört bilen av vägen och efter besöket återvänt till den. En annan möjlighet är att han verkligen trott att bilen varit stulen men efter besöket hittat den och kört den till platsen för krocken. HovR:n finner – främst med hänsyn till vad K.N. uppgett till S. – att det i vart fall kan hållas för visst att K.N. vid den av åklagaren angivna tiden eller något tidigare på kvällen kört bilen till Södra vägen och där kolliderat med en stolpe. På grund härav och på skäl TR:n anfört finner HovR:n därför K.N. skyldig till rattfylleri.

Som TR:n funnit skall påföljden bestämmas till fängelse. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Sundström, med vilken nämndemannen Nolin förenade sig, var skiljaktig och anförde: S., som kom till olycksplatsen strax efter klockan ett på natten, har uppgett bl a följande. Bilen stod fullt synlig på en plats som var ganska starkt trafikerad under kvällen. Han hade tidigare under kvällen tillsammans med en kollega i bil passerat platsen flera gånger utan att se någon kolliderad bil där. Hade den funnits där skulle de ha sett den. Han fick ett bestämt intryck av att olyckshändelsen inträffat endast en kort tid före det att han kom till platsen. – Mot bakgrund av S:s uppgifter framstår det som osannolikt att olyckshändelsen inträffat så tidigt som före kl 22-22.30, då K.N. kom hem till vittnet S.. Det saknas anledning att inte sätta tilltro till vad S. uppgett. Mot bakgrund av att olyckshändelsen med stor sannolikhet inträffat senare under kvällen finns det då inte heller anledning att misstro K.N:s uppgifter till S. om hur han skadat sig på vägen till S. och om att bilen var stulen. Grunden för hans påstående om att bilen var stulen måste ha varit att han faktiskt inte kunnat återfinna den på den plats där den varit parkerad. Häremot kan invändas, att bilen kan ha stått kvar, men att K.N. på grund av berusning inte kunnat hitta den. Uppenbarligen har emellertid endast något fåtal bilar varit parkerade utanför huset. K.N. hade dessutom tidigare under kvällen hämtat kläder i bilen. Han måste därför ha kunnat hitta den, även om han varit berusad. Slutsatsen blir därför att den med all sannolikhet inte stått kvar, där den varit parkerad. Någon annan än K.N. måste då ha kört bilen, åtminstone vid 22-22.30-tiden. Det kan visserligen inte uteslutas att den därefter ställts tillbaka så att K.N. kunnat ta den efter besöket hos S. och därefter köra den till olycksplatsen. Den omständigheten att någon annan använt den under kvällen är emellertid ägnad att inge sådana tvivel om att K.N. fört bilen vid olyckstillfället, att åtalet inte kan bifallas. Jag ogillar därför åtalet.

K.N. (offentlig försvarare advokaten G.T.) sökte revision och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas samt i andra hand att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren justerade i HD åtalet på så sätt att bil färden påstods ha ägt rum någon gång mellan 22-tiden d 25 juni 1988 och 01-tiden d 26 juni 1988.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Jerry Ruijsenaars).

HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lars Å Beckman och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. Hörd vid huvudförhandling i HD har K.N. i allt väsentligt vidhållit de uppgifter som han lämnat vid TR:n och i HovR:n. Han har tillagt att han, när han på kvällen d 25 juni 1988 efter att ha lämnat A:s bostad fann att hans bil var borta, inte ansåg sig kunna utesluta att någon av de kamrater som han varit samman med under kvällen tillfälligt lånat bilen. Vidare har från K.N:s sida uppgetts att denne redan under målets handläggning vid TR:n omnämnde besöket hos sin dåvarande arbetskamrat T.O. åtminstone för sin offentlige försvarare men att han då ej kunde få uppgiften bekräftad, eftersom han inte lyckats komma i kontakt med vare sig T.O. eller dennes styvfar E.S.; familjen hade nämligen flyttat kort tid efter den i målet aktuella händelsen.

K.N. anträffades kl 01.10 d 26 juni 1988 av polisassistenten R.S. utanför sin bil, som hade körts av vägen i korsningen mellan riksväg 23 och Södra vägen i Oskarshamn och kolliderat med en belysningsstolpe.

Rörande K.N:s förehavanden dessförinnan får genom E.S:s vittnesmål i HovR:n anses utrett att K.N. kommit till E.S:s villa någon gång mellan kl 22.00 och 23.00 d 25 juni 1988 och lämnat den någon gång mellan midnatt och kl 01.00 samt att han under besöket vid flera tillfällen uppgett för E.S. och T.O. att hans bil var stulen. Med hänsyn till vad R.S. uppgett under sitt vittnesmål i HovR:n framstår det som mindre troligt att olyckshändelsen inträffat innan K.N. kom till E.S:s villa. R.S. har nämligen omvittnat att han under tjänstgöring fram till kl 01.00 tillsammans med en kollega flera gånger passerat den aktuella platsen utan att se någon bil som körts av vägen och att det därför föreföll honom "otroligt" att bilen skulle ha stått på platsen så länge som ett par timmar.

Vid nu angivna förhållanden saknas anledning att räkna med möjligheten av att K.N. lämnat medvetet osanna uppgifter under besöket hos T.O. och E.S.. Bedömningen får i stället ske med den utgångspunkten att K.N. vid denna tidpunkt verkligen betraktade bilen som försvunnen.

Med denna utgångspunkt framstår K.N:s uppgifter om att det inte varit han själv som kört bilen till olycksplatsen utan att han funnit den där på sin väg till fots mot den centrala staden ej i sig som orimliga. Oavsett om bilen i verkligheten hade varit tillgripen eller ej är det emellertid också tänkbart att K.N. efter besöket i E.S:s villa funnit bilen på någon annan plats och att det var K.N. som körde den till olycksplatsen. Ett antagande i sistnämnda riktning vinner starkt stöd av R.S:s uppgift – som trots K.N:s förnekande måste tas för god – om att K.N. på fråga från S. sagt att det var han själv som hade kört bilen. Det kan också anmärkas att K.N. enligt ett i målet åberopat protokoll från ett förhör en timme senare inför en annan polisman uppgett att en för honom okänd person hade kört bilen, dock utan att nämna något om att bilen skulle ha varit stulen.

Tillfrågad varför han inte vare sig till R.S. eller till den polisman som senare förhörde honom uppgett att bilen var stulen har K.N. i HD hänvisat till att han vid dessa tillfällen alltjämt räknade med möjligheten att någon av hans kamrater tillfälligt hade lånat bilen. Detta förklarar dock knappast hans uppgift till R.S. om att det var han själv som hade varit förare. Den möjligheten kan dock inte helt uteslutas att K.N., som att döma av analysresultatet måste ha varit mycket kraftigt alkoholpåverkad, på ett eller annat sätt missuppfattat R.S:s fråga. Med hänsyn till att R.S. var civilklädd och enligt vad han uppgett i HovR:n presenterade sig som polisman först efter det att K.N. svarat på hans fråga är det också tänkbart att K.N. inte fäste någon större vikt vid ordalagen i sitt svar utan endast syftade till att upplysa om att bilen tillhörde honom. R.S., som just hade avslutat ett tjänstgöringspass, ställde såvitt framkommit inte några följdfrågor om exempelvis varifrån färden påbörjats och var den hade varit tänkt att avslutas, och han kontrollerade enligt vittnesmålet i HovR:n inte om bilens motor var varm. Inte heller i övrigt har det framkommit några omständigheter som utgör något avgörande stöd för K.N:s uppgift till R.S. eller som eljest binder K.N. vid körningen till olycksplatsen.

Vid övervägande av vad som sålunda upptagits finner HD inte utredningen med sådan styrka utesluta andra tänkbara händelseförlopp än att K.N. själv kört bilen att det blivit ställt utom rimligt tvivel att han gjort sig skyldig till brott i enlighet med åtalet. Detta skall alltså ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet.

Referenten, JustR Magnusson, var skiljaktig och anförde: Av utredningen framgår att K.N. i början av kvällen d 25 juni 1988 vistades tillsammans med några kamrater hos en flickbekant på Kummelvägen i Oskarshamn och att han därvid fick hand om nycklarna till sin bil. Kl 01.10 d 26 juni anträffades K.N. utanför bilen av polisassistenten R.S.. Bilen hade körts av vägen i korsningen mellan riksväg 23 och Södra vägen i Oskarshamn och kolliderat med en belysningsstolpe.

Rörande K.N:s förehavanden närmast dessförinnan får genom E.S:s vittnesmål i HovR:n anses utrett att K.N. kom till E.S:s villa någon gång mellan kl 22.00 och 23.00 d 25 juni och att han lämnade den någon gång mellan midnatt och kl 01.00.

Med hänsyn till vad R.S. har uppgett i sitt vittnesmål i HovR:n framstår det som mindre troligt att olyckshändelsen inträffade innan K.N. kom till E.S:s villa. R.S. har nämligen omvittnat att han under tjänstgöring fram till kl 01.00 tillsammans med en kollega flera gånger hade passerat den aktuella platsen utan att se någon bil som körts av vägen och att det föreföll honom otroligt att bilen skulle ha stått på platsen så länge som ett par timmar.

R.S. har i sitt vittnesmål vidare uppgett att han, när han anträffade K.N., frågade denne vem som hade kört bilen och att K.N. därvid svarade att det var han. Att K.N. yttrade sig på det sättet måste – trots hans förnekande – anses utrett.

De nu angivna omständigheterna talar med betydande styrka för att K.N. förde bilen vid olyckstillfället.

K.N. har emellertid vidhållit att han inte körde bilen under kvällen utan att bilen i stället fördes av någon som antingen hade stulit den eller lånat den utan hans vetskap. Att han under besöket hos E.S. trodde att bilen var stulen vinner ett visst stöd av E.S:s vittnesmål. E.S. synes emellertid själv ha betvivlat att någon stöld hade ägt rum.

Av R.S:s vittnesmål framgår att K.N. vid deras sammanträffande inte sade något om att bilen skulle ha varit stulen. Det kan också anmärkas att K.N. enligt ett i målet åberopat protokoll från ett förhör en timme senare inför en annan polisman yttrade att en för honom okänd person hade kört bilen, utan att nämna något om att en stöld skulle ha ägt rum.

Analysresultatet ger visserligen vid handen att K.N. var kraftigt alkoholpåverkad vid sammanträffandet med R.S.. Det får trots detta betraktas som närmast uteslutet att K.N. skulle ha angett sig själv som förare vid olyckstillfället om han inte hade kört bilen.

Sammanfattningsvis är de omständigheter som har kommit fram i målet så graverande för K.N. att det – även med de beviskrav som skall ställas i brottmål – får anses styrkt att han förde bilen i enlighet med åtalet. På grund därav och med hänsyn till analysresultatet skall han fällas till ansvar för rattfylleri.