Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 649 (NJA 1990:107)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 649 (NJA 1990:107)
Målnummer
T255-90
Domsnummer
DT37-90
Avgörandedatum
1990-11-08
Rubrik
Återvinning i konkurs. Fråga huruvida insättningar som gäldenär låtit göra på sitt med kreditskuld belastade checkkonto kunde anses som ordinära betalningar. 4 kap 10 § KL.
Lagrum
4 kap. 10 § konkurslagen (1987:672)
Rättsfall
•  NJA 1982 s. 135
•  NJA 1987 s. 872
•  NJA 1988 s. 149
•  NJA 1989 s. 3

(Jfr 1982 s 135, 1987 s 872, 1988 s 149 och 1989 s 3)

Staten genom riksskatteverket förde efter stämning å Föreningsbanken Malmö vid Malmö TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Linde-Malmberg) anförde i dom d 14 juni 1989: Redogörelse för saken samt yrkanden m m. B.W.T. försattes d 11 april 1988 i konkurs vid TR:n efter ansökan av staten. Fristdag är d 3 mars 1988. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten J.G., Malmö. Förvaltaren har avstått från att föra återvinningstalan i konkursen.

B.W.T. drev före konkursen rörelse under enskilda firman "Stall B.W.T.". Rörelsen bestod i att köra och tävla med travhästar på olika travbanor i Sverige. Verksamheten upphörde i stort sett d 30 juni 1986 då rörelsens inventarier, lager och förbrukningsartiklar såldes till T… Training AB, ett bolag som ägs av B.W.T:s son J.T.. I och med försäljningen slutade B.W.T. med sin träningsverksamhet i Sverige och tog i stället anställning i det västtyska bolaget T.. Training GmbH, Hamburg, vilket bolag ägs av B.W.T:s son X.X.. – B.W.T. hade under åren 1981-1982 i Sverige blivit föremål för skatterevision med åtföljande husrannsakan. Revisionen ledde så småningom till upptaxeringar varigenom betydande skatteskulder uppkom. Taxeringsbesluten överklagades utan framgång av B.W.T.. Vid konkursutbrottet uppgick skatteskulderna med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen till drygt en miljon kr. Bland de oprioriterade skulderna fanns en skuld till Föreningsbanken i Malmö på knappt 37 000 kr avseende en checkräkningskredit. B.W.T. saknade tillgångar vid konkursutbrottet. – Checkräkningskrediten hade B.W.T. öppnat d 22 maj 1985. Beviljat kreditbelopp var 150 000 kr. Inte någon som helst säkerhet var föreskriven. Krediten löpte d 22 maj-d 31 dec 1985 och förlängdes fortlöpande med ett år i taget. Vid tiden för konkursutbrottet löpte den från och med d 1 jan 1988 till och med d 31 dec samma år. Av upprättad balansräkning för rörelsen avseende räkenskapsåret (=kalenderåret) d 1 jan-d 31 dec 1987 framgår bla att saldot på checkräkningskontot per d 31 dec 1987 uppgick till – 133 471 kr. Samtidigt fanns bland tillgångarna två fordringar, en om 15 938 kr på T.. Training AB och en om 85 618 kr på … Training GmbH. Dessa fordringar fakturerades av B.W.T. d 14 jan 1988 och betalades genom insättning på checkräkningskontot med 85 618 kr d 19 jan 1988 och med 15 037 kr 82 öre d 26 febr 1988.

Staten har yrkat att Föreningsbanken förpliktas att till B.W.T:s konkursbo genast utge 100 655 kr 82 öre jämte ränta enligt 5 § räntelagen på 85 618 kr för tiden d 19 jan-d 26 febr 1988 och på 100 655 kr 82 öre för tiden därefter till dess lagakraftägande dom föreligger och på 100 655 kr 82 öre enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess full betalning sker.

Banken har bestritt käromålet men vitsordat yrkat belopp jämte ränta.

Staten har anfört: B.W.T. kunde inte ställa någon säkerhet för checkräkningskrediten. Banken hade endast att förlita sig på B.W.T:s good-will och på hans verksamhet. Indrivningsåtgärder har pågått mot B.W.T. sedan i vart fall 1983. Banken kände sedan i vart fall 1984 till att B.W.T. hade skatteskulder och att han inte kunde betala dem i rätt tid. Det är svårt att förstå att banken hade förhoppningar att B.W.T. skulle kunna infria krediten. B.W.T:s revisor hade nämligen vid ett sammanträffande d 22 april 1986 mellan honom, B.W.T., dennes ombud och kronofogdemyndigheten uppgivit att B.W.T. hade likviditetsproblem i sin rörelse. Banken hade då fordringar på B.W.T. om 300 000 kr, varav 100 000 kr avsåg en växelskuld som B.W.T. inte hade betalat eller omsatt. Staten kan inte inse att banken kunde ha förhoppningar att B.W.T. skulle kunna betala banken sedan han överlåtit rörelsen i mitten av 1986. Den 18 febr 1988 påmindes banken om B.W.T:s skatteskuld. Banken besvarade då en andra förfrågan från kronofogdemyndigheten huruvida B.W.T. hade tillgodohavande i banken. Banken hade fått en likadan förfrågan 1984. I förfrågan 1988 angavs att skatteskulderna uppgick till drygt 578 000 kr och att det var fråga om utmätning. Vid sammanträffande d 25 nov 1987 med bl a B.W.T. närvarande bestämdes att ett nytt sammanträffande skulle ske d 25 jan 1988 för ett slutligt ställningstagande till en betalningsuppgörelse eller konkurs. Om B.W.T. inte hade hotats av konkurs hade faktureringen inte skett. Fakturorna avsåg utlägg som B.W.T. gjort för sönernas bolag. Hos det tyska bolaget hade B.W.T. d 1 jan 1987 ett tillgodohavande om 117 945 kr. Den 24 febr 1987 hade därav betalats 70 000 kr till B.W.T.. Av B.W.T:s bokföring framgår inte om betalningen erlagts efter faktura eller om det endast skett en avräkning. Omföring av utlägg hade enligt B.W.T:s bokföring skett med respektive bolag. På fakturorna angavs att betalning skulle ske till B.W.T:s cheekräkningskonto hos banken. B.W.T. styrde därigenom betalningarna till banken. – Genom betalningarna har banken på ett otillbörligt sätt gynnats framför övriga borgenärer. Banken har såsom oprioriterad borgenär fått betalt före prioriterade borgenärer. Genom betalningarna förvärrades B.W.T:s insolvens. Banken kände till att B.W.T. var insolvent och de omständigheter som gjorde förfarandet otillbörligt. Det otillbörliga i förfarandet har bestått i att banken har fått betalt före prioriterade borgenärer och att betalning har skett med bankens vetskap om B.W.T:s insolvens. Vid de förfrågningar som gjordes hos banken angavs att B.W.T. hade skatteskulder och att det var fråga om utmätning. Sistnämnda förhållande visar för tredje man att gäldenären inte kan betala i rätt tid. Med stöd av det anförda gör staten gällande att betalningarna skall gå åter till konkursboet enligt 4 kap 5 § KL. – I andra hand gör staten gällande att betalningarna skall gå åter enligt 4 kap 10 § KL. Det har nämligen varit fråga om betalning av skuld senare än tre månader före fristdagen. Betalning har skett med belopp som avsevärt försämrade B.W.T:s ekonomiska ställning. Betalningarna har skett i förtid och kan inte anses som ordinära.

Banken har anfört: Checkräkningskrediten öppnades för att B.W.T. skulle ha rörelsekredit. B.W.T. hade då krediten lämnades en årlig omsättning på ca fyra miljoner kr och var känd som en synnerligen skicklig travkusk. Krediten lämnades i vetskap om B.W.T:s skulder men banken hade anledning att räkna med att belopp skulle sättas in och tas ut från kontot och att bankens fordran vid en eventuell konkurs kunde vara mindre eller större. Krediten har under de år den löpt underlättat för B.W.T. att bedriva sin verksamhet och att efter vilja och förmåga fullgöra sina skyldigheter mot övriga borgenärer. Banken har inte berikats genom krediten. Staten, som vidtagit indrivningsåtgärder mot B.W.T. sedan i vart fall 1983, har på sitt sätt lämnat B.W.T. krediter. Banken vitsordar att B.W.T. var insolvent då betalningarna gjordes. Banken kände dock inte till insolvensen. Med hänsyn till B.W.T:s förvärvsförmåga och kreditvärdighet har banken inte kunnat eller bort kunna bedöma om B.W.T. var insolvent. Då förfrågan gjordes huruvida B.W.T. hade tillgodohavande i banken, fick banken veta att utmätning var på gång, vilket dock inte betyder att banken därigenom fick veta att B.W.T. var insolvent. – Banken har inte gynnats på ett otillbörligt sätt. Den har inte känt till att B.W.T. var insolvent eller de omständigheter som skulle kunna göra förfarandet otillbörligt. – Insättning på en checkräkningkredit är med hänsyn till att en sådan kredit är avsedd att användas för successiva insättningar och uttag inte att anse som betalning i förtid. Betalningarna avser icke obetydliga belopp men har inte avsevärt försämrat B.W.T:s ekonomiska ställning. Med hänsyn till omständigheterna är betalningarna att anse som ordinära. Kontot har fortlöpande använts av B.W.T.. En checkräkningskredit är ett normalt konto för inflytande likvider och oftast det ur räntesynpunkt mest fördelaktiga beträffande medel som kontohavaren skall kunna disponera.

Staten har genmält: Det är riktigt att staten sedan 1983 har försökt driva in sina fordringar på B.W.T.. Skulderna har nedbringats med ca 600 000 kr genom betalningar och genom att egendom som tillhört B.W.T. har Sålts exekutivt.

Domskäl. Det är ostridigt mellan parterna att B.W.T. var insolvent då betalningarna gjordes. Det är dock inte styrkt att banken kände till eller bort känna till insolvensen.

Checkräkningsavtalet löpte, såvitt nu är i fråga, under tiden d 1 jan-d 31 dec 1988. Betalningarna har således skett i förtid. Betalning har gjorts med belopp som avsevärt försämrat B.W.T:s ekonomiska ställning. Mellan B.W.T. och hans söners bolag hade tidigare avräkning för utlägg endast gjorts genom bokföringstransaktioner. Med hänsyn härtill kan betalningarna inte anses som ordinära och skall därför gå åter till konkursboet enligt 4 kap 10 § KL.

Domslut. Föreningsbanken Malmö förpliktas att till B.W.T:s konkursbo betala 100 655 kr 82 öre jämte ränta enligt 5 § räntelagen på 85 618 kr för tiden d 19 jan 1988-d 26 febr 1988 och på 100 655 kr 82 öre för tiden därefter till dess lagakraftägande dom föreligger och på 100 655 kr 82 öre enligt 6 § 1 räntelagen för tiden därefter till dess full betalning sker.

Föreningsbanken Malmö fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla riksskatteverkets talan.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Håkansson och adj led Nordh, referent) anförde i dom d 10 maj 1990:

HovR:ns domskäl. Parterna, vilka intagit samma ståndpunkter som i TR:n, har utvecklat sin talan i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom, dock med följande tillägg och ändringar.

Banken: B.W.T:s stora yrkesskicklighet och goda rykte som travtränare och travkusk var under den tid krediten löpt allmänt kända genom press, radio och TV. Även uppgifterna om skatterevisionerna och skatteskulderna föranledde uppmärksamhet och stora rubriker i massmedia. Det hade krävt en mycket ingående prövning av de för tillfället aktuella förhållandena såvitt avser skulder, tillgångar, kreditmöjligheter och anståndsmöjligheter för att B.W.T:s insolvens skulle kunna bedömas. Banken kände inte till B.W.T:s insolvens och kan inte heller anses bort ha kännedom därom. Dagens stora penningströmmar gör det vidare totalt ogörligt för en bank att när en likvid inflyter på en checkkredit undersöka vad likviden avser och hur kunden skall använda det inkomna beloppet. Banken saknade i det aktuella fallet helt anledning att fråga B.W.T. varför han fått pengarna och om vad han tänkte använda dem till. Likviden som flöt in på checkkrediten var inte någon definitiv likvid till banken. B.W.T. kunde samma dag och hela tiden därefter disponera beloppet. Det är därför inte rätt att banken kände till eller bort känna till att banken genom likviderna fick betalt före staten. Det görs dessutom gällande att en normal insättning på ett checkräkningskonto generellt sett inte är otillbörlig. – Beträffande frågan om återvinning enligt 4 kap 10 § KL gör banken numera endast den invändningen att betalningarna skall anses som ordinära. Därvid är det endast de rättshandlingar som betalningarna från B.W.T. till banken utgör som har relevans i målet. Även om förhållandet mellan B.W.T. och hans söners bolag skall beaktas är betalningarna att anse som ordinära. Betalningarna har avsett utlägg under tiden juli 1986 t o m dec 1987. Det är inte något märkligt med att avräkning skett efter utgången av det första hela kalenderåret. Sådan avräkning skulle ha skett oavsett om B.W.T. stod under konkurshot eller inte. Det hade även tidigare skett kontantbetalningar från bolagen till B.W.T., bl a med 70 680 kr d 24 febr 1987.

Riksskatteverket: Banken har vidgått att man vid checkkreditens beviljande kände till B.W.T:s skatteskulder och att man räknat med att bankens fordran vid en eventuell konkurs kunde vara mindre eller större. Att banken överhuvudtaget övervägt utdelningsmöjligheterna vid en konkurs visar att banken varit i ond tro. Redan 1984 gjorde kronofogdemyndigheten en förfrågan i banken om eventuella tillgodohavanden för B.W.T.. Vid checkkreditens upptagande 1986 var banken tveksam till kreditens beviljande på grund av vissa betalningsanmärkningar mot B.W.T., bl a släpade B.W.T. efter med betalning eller omsättning av en växelskuld om 100 000 kr. Den 18 febr 1988 delgavs banken en ny förfrågan från kronofogdemyndigheten i vilken angavs att B.W.T:s skatteskuld uppgick till drygt 578 000 kr och att utmätningsförfarande pågick. Med hänsyn till de överväganden som skett inom banken och förfrågningarna från kronofogdemyndigheten måste banken ha insett B.W.T:s insolvens. Banken har dessutom varit fullt medveten om att banken erhållit betalning före staten, som i en konkurs skulle haft bättre rätt till medlen än banken. Normalt sett brukar fordringar faktureras och betalas efterhand som de uppkommer. Utläggen mellan B.W.T. och sönernas bolag har emellertid skett under en tidsrymd av 1,5 år utan att B.W.T., såvitt framgår av bokföringen, fakturerat sina fordringar mot bolagen. Enligt avräkningskontona för sönernas bolag har en betalning influtit från T. Training GmbH under hela 1987, nämligen d 24 febr å 70 680 kr. Från T. Training AB har under samma år influtit likvider vid två tillfällen, d 21 aug med 4 018 kr och d 28 okt med 10 780 kr. Beträffande sistnämnda betalning har noterats på verifikationen "lån från T.. Training AB". Det måste hållas för visst, att B.W.T. fakturerat sina utestående fordringar enbart på grund av det förestående konkurshotet. Han har anvisat banken som betalningsmottagare på fakturorna. Betalningarna kan varken anses som normala insättningar på checkräkningskontot eller som ordinära.

HovR:n gör följande bedömning.

Liksom TR:n finner HovR:n inte styrkt att banken kände till eller borde ha känt till att B.W.T. var insolvent när betalningarna gjordes.

Det är numera ostridigt att betalningarna till banken skett i förtid och med belopp som avsevärt har försämrat B.W.T:s ekonomiska ställning. Fråga är då om betalningarna med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinära. Betalningarna har skett genom att B.W.T. fakturerat sönernas bolag vad hans fordran översteg bolagens motfordringar och därvid anvisat bolagen att verkställa betalning genom insättning på checkräkningskontot. Transaktionerna har vidtagits vid en tidpunkt när B.W.T. måste ha insett att han var insolvent och när diskussioner pågick om hans försättande i konkurs. Mot bakgrund härav framstår B.W.T:s förfarande att ta fordringarna mot bolagen i anspråk för minskning av checkräkningskrediten inte som en ordinär åtgärd. Betalningarna skall därför gå åter enligt 4 kap 10 § KL.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Föreningsbanken Malmö (ombud advokaten L.S.) sökte revision och yrkade att riksskatteverkets talan skulle ogillas.

Riksskatteverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Krantz, föreslog i betänkande att HD skulle fastställa HovR:ns dom.

HD (JustR:n Vängby, Gregow och Lars Å Beckman, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Riksskatteverkets talan avser återvinning av två belopp, som satts in på B.W.T:s konto avseende checkräkningskredit, det ena om 85 618 kr d 19 jan 1988 och det andra om 15 037 kr 82 öre d 26 febr samma år. Riksskatteverket har gjort gällande att betalningarna skall gå åter till konkursboet i första hand enligt 4 kap 5 § KL och i andra hand enligt 4 kap 10 § samma lag.

Vad först angår frågan om återvinning enligt 4 kap 5 § finner HD inte anledning att göra en annan bedömning än HovR:n gjort.

Beträffande därefter återvinning enligt 4 kap 10 § har de i lagrummet intagna bestämmelserna till syfte att möjliggöra återvinning av objektivt onormala betalningar. Bestämmelserna har utformats så att betalning av skuld som gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning går åter, om betalningen inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär.

Med den ståndpunkt parterna intagit i målet blir avgörande för frågan huruvida de två inbetalningarna på B.W.T:s cheekkonto skall återgå till konkursboet, om de kan anses som ordinära. Till ledning för tolkningen av detta uttryck anges i förarbetena (prop 1975:6 s 224, NJA II 1976 s 192) bl a att vanliga löpande betalningar, tex avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp m m samt av hyra, arrende, skatt och underhållsbidrag, skall vara skyddade. Vidare anförs att som ordinära betalningar i regel torde vara att betrakta de normala insättningar som görs på en checkräkningskredit.

Vid ställningstagandet till frågan om insättningarna på cheekkontot kan anses som ordinära måste en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter i den förhandenvarande situationen. Av betydelse i detta fall är i första hand dels i vilken utsträckning insättningar tidigare skett på kontot dels den ekonomiska situation i vilken B.W.T. befann sig vid tiden för de nu ifrågavarande insättningarna.

Av utredningen i målet framgår att B.W.T. i stort sett hade upphört med sin rörelse vid halvårsskiftet 1986. Ännu i början av 1987 förekom emellertid ett flertal insättningar på och uttag från cheekkontot, några till ganska betydande belopp. Vid ett par tillfällen i febr och i mars visade kontot ett tillgodohavande för B.W.T.. Efter några större uttag i april 1987 har det skett endast ett fåtal rörelser på kontot, varvid under juni 1987 kreditgränsen. 150 000 kr, kom att överskridas. Förutom de i målet aktuella inbetalningarna har efter april 1987 på kontot satts in endast de två i HovR:ns dom redovisade betalningarna frånT.. Training AB d 21 aug och d 28 okt 1987, av vilka den senare på verifikationen betecknats som lån från bolaget, samt ett belopp om 16 683 kr d 30 dec 1987.

Den omständigheten att B.W.T. lät betalningar flyta in på cheekkontot kan i och för sig inte anses anmärkningsvärd. Insättandet av så stora belopp på checkkontot som de i målet aktuella får emellertid anses avvika från vad som hade varit brukligt under i vart fall det senaste halvåret före inbetalningarna. Utredningen i målet ger vidare vid handen att B.W.T. vid tidpunkten för inbetalningarna hade betydande betalningssvårigheter och att risken för en konkurs då tedde sig överhängande. Till yttermera visso utgjorde fordringarna på sönernas bolag och de för fordringarna erhållna likviderna B.W.T:s enda utmätningsbara tillgångar. Genom inbetalningarna kom checkräkningsskulden till banken att nedbringas väsentligt.

De föreliggande omständigheterna måste bedömas vara sådana att de ifrågavarande inbetalningarna på checkkontot inte kan anses som ordinära. Betalningarna skall därför gå åter till konkursboet.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Danelius, med vilken JustR Jermsten förenade sig, var skiljaktig i själva saken och anförde: Vad först angår frågan om återvinning enligt 4 kap 5 § KL saknas anledning att göra en annan bedömning än HovR:n gjort.

I fråga om återvinning enligt 4 kap 10 § KL gör jag följande bedömning.

Av utredningen framgår att B.W.T. i början av 1988 befann sig i ett ansträngt ekonomiskt läge. Att han i en sådan situation vidtog åtgärder för att driva in sina utestående fordringar kan inte ses som något anmärkningsvärt. Frågan är endast om det kan betraktas som onormalt att han styrde betalningen av fordringarna till sitt checkkonto som för honom var förenat med kredit och där de ifrågavarande inbetalningarna resulterade i att hans egen kreditskuld till banken nedbringades.

Betalning av en skuld genom insättning på borgenärens checkkonto får som regel anses utgöra ett normalt betalningssätt, och detta gäller även om kontot är förenat med krediträtt för kontohavaren. Av förarbetena till 1975 års reform av reglerna om återvinning i konkurs framgår för övrigt att normala insättningar på en checkräkning med kredit i regel får ses som ordinära betalningar (prop 1975:6 s 224). Inte heller i förevarande fall finns någon särskild omständighet som utvisar att insättningar på B.W.T:s cheekkonto var ett onormalt sätt att betala de ifrågavarande skulderna.

På grund av det anförda föreligger inte förutsättningar för återvinning enligt 4 kap 10 § KL.

Riksskatteverkets talan skall därför ogillas.