Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 656 (NJA 1990:108)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 656 (NJA 1990:108)
Målnummer
Ö843-89
Domsnummer
SÖ501-90
Avgörandedatum
1990-11-08
Rubrik
Fråga om avskrivning av konkurs sedan borgenär väckt talan om återvinning.
Lagrum
•  10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672)
•  10 kap. 5 § konkurslagen (1987:672)
•  11 kap. 19 § konkurslagen (1987:672)
•  11 kap. 20 § konkurslagen (1987:672)
•  11 kap. 21 § konkurslagen (1987:672)
Rättsfall
•  NJA 1943 s. 354
•  NJA 1990 s. 241

(Jfr 1943 s 354)

B.K. försattes d 15 aug 1988 på ansökan av S.S. Aktiebolag (bolaget) i konkurs vid Simrishamns TR och advokaten B.J. förordnades till förvaltare i konkursen.

Bolaget väckte d 4 jan 1989 vid Norrköpings TR återvinningstalan mot B.K:s tidigare hustru E.K., sedan konkursförvaltaren beslutat att inte föra sådan talan, med yrkande om återvinning till B.K:s konkursbo av underhållsbidrag som E.K. uppburit (se NJA 1990 s 241).

Konkursförvaltaren förklarade i skrivelse till Simrishamns TR d 29 dec 1988 under åberopande särskilt av 10 kap 5 § KL att konkursen borde avskrivas men yrkade att B.K., bolaget och tillsynsmyndigheten skulle beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut fattades om avskrivning av konkursen.

Bolaget motsatte sig i skrivelse till TR:n d 13 jan 1989, under åberopande av att bolaget väckt återvinningstalan mot E.K., att konkursen skulle avskrivas, vilket däremot tillstyrktes av tillsynsmyndigheten.

TR:n (lagmannen Iversen) avskrev genom beslut d 9 febr 1989 konkursen enligt 10 kap 1 § KL.

Bolaget anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att avskrivningsbeslutet skulle upphävas. Bolaget anförde bl a att, om såsom i det aktuella fallet en konkurs skulle avskrivas och en återvinningstalan därigenom förfalla, en enskild borgenär skulle betagas möjligheten att få återvinningstalan prövad i sak.

Konkursförvaltaren tillstyrkte bifall till besvären, om avskrivningsbeslutet skulle få till följd att återvinningstalan inte kunde prövas.

B.K. bestred bifall till besvären.

Tillsynsmyndigheten bestred bifall till besvären och anförde att myndigheten, när tillstyrkan lämnades till att konkursen skulle avskrivas, gjort den bedömningen att ett avskrivningsbeslut inte skulle påverka återvinningstalan, sedan denna väckts.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Ohlsson, referent, och adj led Nordenson) anförde i slutligt beslut d 14 juni 1989: Bolaget har väckt återvinningstalan till förmån för konkursboet. Enär återvinningstalan inte kan prövas sedan konkursen upphört, bör beslutet att skriva av konkursen upphävas.

HovR:n upphäver avskrivningsbeslutet till följd varav konkursen alltjämt är anhängig vid TR:n.

B.K. anförde besvär och yrkade att HD med undanröjande av HovR:ns beslut skulle fastställa TR:ns avskrivningsbeslut.

Bolaget (ombud advokaten R.B.) bestred ändring.

Konkursförvaltaren anförde att konkursen inte borde avskrivas om detta skulle få till följd att bolagets återvinningstalan inte kunde prövas.

Riksskatteverket anförde att TR:ns avskrivningsbeslut borde fastställas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Förutsättningarna för den talan om återvinning till B.K:s konkursbo som bolaget väckt, har i vissa avseenden redan prövats av HD; se NJA 1990 s 241. Den fråga som nu föreligger till bedömning är i första hand om denna återvinningstalan utgör hinder mot att B.K:s konkurs skrivs av. Häri inrymmes på visst sätt frågan om ett beslut att avskriva konkursen utgör hinder mot vidare prövning av bolagets återvinningstalan.

Enligt huvudregeln i 10 kap 1 § KL skall rätten, om den efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig. besluta om avskrivning av konkursen. Detta förfarande motsvarar vad som enligt 185 d § 1921 års KL i dess lydelse efter d 1 jan 1980 tillämpades i mindre konkurser. Av förarbetena till denna bestämmelse (prop 1978/79:105 s 330) framgår bla att vid bedömningen av boets tillräcklighet skall stor försiktighet iakttas när det gäller värderingen av tvistiga fordringar. Endast om hög grad av sannolikhet talar för att egendom kan tillföras boet genom återvinning, bör sådan egendom beaktas.

Enligt rättsfallet NJA 1943 s 354 kunde en av enskild borgenär förd återvinningstalan inte komma under bedömande sedan konkursen avskrivits jämlikt 186 § i då gällande konkurslag. Grunden för detta avgörande har ansetts vara att en återvinningstalan inte kunde prövas om vad därigenom kunde vinnas inte skulle kunna disponeras för utdelning (se bl a Welamson, Konkursrätt, 1961, s 315). Någon möjlighet till efterutdelning fanns inte år 1943 om en konkurs skrivits av enligt nämnda lagrum.

Möjligheten till efterutdelning i mindre konkurs (tidigare fattigkonkurs) tillkom med 1979 års lagstiftning och reglerades i 185 g § 2 st 1921 års KL. Med 1988 års KL har begreppen "mindre" och "ordinär" konkurs bortfall it. Förfarandet med efterutdelning regleras i 11 kap 19- 21 §§. Bestämmelserna är tillämpliga oavsett om konkursen avskrivits enligt 10 kap (med eventuell utdelning enligt 10 kap 4 § 1) eller om konkursen avslutats genom utdelning enligt 11 kap. Att efterutdelning kan komma i fråga också då en konkurs har avskrivits, har på lagrådets inrådan tydliggjorts i 10 kap 5 § KL.

Den omständigheten att efterutdelning numera kan komma i fråga även sedan en konkurs skrivits av, ligger uttryckligen till grund för riksskatteverkets ställningstagande i målet. Samma synsätt kommer också till uttryck i det hovrättsavgörande som refereras i NJA 1990 s 241. HovR:n uttalar där att eftersom det numera är möjligt att i efterhand utdela tillgångar som blivit kända efter det att en konkurs avskrivits, så äger skälen bakom NJA 1943 s 354 inte längre giltighet.

Medel som kan bli tillgängliga för efterutdelning behöver emellertid inte ha tillvunnits boet genom en återvinningsprocess utan det vanliga torde istället vara att upplysning om viss tillgång vunnits först sedan konkursen skrivits av (eller avslutats genom utdelning). Möjligheten till efterutdelning i konkurs kan därför inte tas till intäkt för att lagstiftningen numera skulle möjliggöra att en återvinningstalan kan prövas sedan konkursen avskrivits. Av förarbetena till 1988 års KL (prop 1986/87:90 s 129) framgår också att en sådan nyordning övervägdes men förkastades.

B.K:s konkurs skall följaktligen skrivas av om de allmänna förutsättningarna härför befinns föreligga och detta utan beaktande av att ett avskrivningsbeslut skulle utgöra hinder mot vidare prövning av bolagets återvinningstalan. HovR:n får genom sitt beslut anses ha godtagit att de materiella förutsättningarna för återvinningsprocessen är sådana att konkursen inte bör skrivas av. Konkursförvaltaren synes vara av samma uppfattning medan B.K. över huvud taget inte har berört de materiella förutsättningarna för bolagets återvinningstalan; hans invändningar i målet är av annat slag. Det får under sådana förhållanden godtas att frågan om B.K:s konkurs skall skrivas av får stå öppen i avbidan på ett rättsligt avgörande av den pågående återvinningsprocessen.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, Törnell, referent, och Danelius) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 10 kap 1 § 1987 års KL skall konkurs avskrivas, om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig.

I B.K:s konkurs finns inte någon annan tillgång än vad som skulle kunna återvinnas från E.K. i anledning av den utav bolaget väckta återvinningstalan. Vid avgörande av frågan om konkursen bör avskrivas är därför till en början av intresse huruvida bolagets återvinningstalan kan prövas även efter ett beslut om avskrivning av konkursen.

I rättsfallet NJA 1943 s 354 fann HD att en av borgenärer anhängiggjord talan om återvinning till konkursbo inte kunde komma under bedömande, sedan konkursen avskrivits enligt 186 § 1921 års KL, dvs på den grund att tillgångarna befanns inte räcka till betalning av konkurskostnaderna. I doktrinen har ansetts att utgången sammanhängde med att vad som kunde återvinnas inte skulle kunna disponeras för utdelning till borgenärerna (se Welamson, Konkursrätt 1961 s 315). Numera föreskrivs emellertid i 10 kap 5 § 1987 års KL att, om ny tillgång blir känd efter det att konkurs har avskrivits jämlikt 1 § i samma kapitel, bestämmelserna om efterutdelning i 11 kap 19-21 §§ gäller i tillämpliga delar; stadgandet i 10 kap 5 § måste anses omfatta även vad som kan erhållas på grund av en återvinningstalan som väckts före avskrivningen. Något hinder i nyssnämnda hänseende mot att en behörigen väckt återvinningstalan prövas även efter det att konkursen avskrivits föreligger därför inte numera. Inte heller i övrigt kan det anses föreligga något hinder mot sådan prövning.

Frågan om avskrivning av B.K:s konkurs skall alltså bedömas utifrån förutsättningen att den av bolaget väckta återvinningstalan skall prövas även om konkursen avskrivs.

Vid bedömande huruvida ett återvinningsanspråk, som bestrids av den mot vilken anspråket riktas, utgör en reell tillgång i konkursen måste beaktas såväl de rättsliga möjligheterna att vinna framgång med återvinningstalan som de faktiska utsikterna att vid bifall till talan få ut något av återvinningssvaranden. Det är tydligt att frågan huruvida egendom kan beräknas tillföras konkursboet genom återvinning och därmed anses som en tillgång i konkursen bör bedömas med stor försiktighet (jfr prop 1978/79:105 s 330).

Beträffande det nu aktuella återvinningsanspråket framgår av handlingarna att bolaget i jan 1989 väckte talan mot E.K. med yrkande att hon skulle förpliktas till konkursboet återbära underhållsbidrag som hon erhållit från B.K.. Det har i målet inte förebragts någon utredning som gör det möjligt att bedöma vare sig utgången av återvinningsprocessen eller förutsättningarna för verkställighet av en eventuell dom innefattande en förpliktelse för E.K. att återbetala medel till konkursboet. Däremot har upplysts att konkursförvaltaren avstått från att själv väcka talan mot E.K. på grund av de därmed förenade kostnaderna och att tillsynsmyndigheten stött honom i denna bedömning.

Med hänsyn till dessa omständigheter och till den försiktighet som i allmänhet är påkallad vid en värdering av möjligheterna att genom återvinningstalan tillföra ett konkursbo ytterligare tillgångar får förutsättningar anses ha förelegat att, utan hinder av bolagets återvinningstalan, avskriva konkursen enligt 10 kap 1 § KL.

TR:ns avskrivningsbeslut skall därför fastställas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD TR:ns avskrivningsbeslut.

JustR Gregow var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag ansluter mig till vad majoriteten anfört i de fem första styckena i skälen. När det gäller frågan huruvida B.K:s konkurs mot bakgrund av det sålunda anförda bör avskrivas vill jag framhålla följande.

Beträffande det nu aktuella återvinningsanspråket framgår följande av handlingarna i målet. Bolaget väckte återvinningstalan mot E.K. i jan 1989. I målet yrkas bl a att hon skall förpliktas återbära 245 550 kr jämte ränta, utgörande såsom underhållsbidrag utbetalda medel. Bolaget har åberopat bestämmelsen i 4 kap 5 § 1987 års KL (jfr 30 § 1921 års KL) och gjort gällande att B.K. genom avtal med E.K. om underhållsbidrag på ett otillbörligt sätt undandragit borgenärerna tillgångar och att E.K. kände till B.K:s obestånd. Bolaget har påstått att avtalen ingåtts enbart för att försvåra eller omöjliggöra för bolaget att få verkställighet för sin fordran. Målet har såvitt framgår ännu inte prövats av TR:n vilket kan antas ha samband med att E.K. yrkat att bolagets talan skulle avvisas och överklagat meddelade beslut i den frågan (jfr NJA 1990 s 241). Att konkursförvaltaren inte själv väckt talan om återvinning har motiverats med att konkursboet saknade ekonomiska förutsättningar att självt föra process. Förvaltaren, som själv utomprocessuellt verkat för att återvinning skulle ske från E.K., har inte i förevarande mål gett uttryck för sin uppfattning i fråga om sannolikheten av att egendom kan tillföras konkursboet genom bolagets talan. Han synes anse att bolagets återvinningstalan över huvud inte bör hindra avskrivning av konkursen, om vad som kan återvinnas skall bli föremål för efterutdelning.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till vad som är upplyst angående B.K:s och E.K:s ekonomiska och andra förhållanden får det enligt min mening anses föreligga sådan sannolikhet för att medel skall tillföras konkursboet i följd av bolagets återvinningstalan, att återvinningsanspråket bör betraktas som en tillgång i boet. Det kan därför inte anses att boets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade konkurskostnader och andra skulder som konkursboet har ådragit sig. Förutsättningar för avskrivning av konkursen föreligger därför inte.

På grund av det anförda fastställer jag HovR:ns avgörande, varigenom TR:ns avskrivningsbeslut upphävts.