Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 761 (NJA 1990:123)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 761 (NJA 1990:123)
Målnummer
B370-89
Domsnummer
DB34-90
Avgörandedatum
1990-12-10
Rubrik
Fråga vid tillämpningen av 96 § utlänningslagen (1980:376), numera 10 kap 2 § utlänningslagen (1989:529), om innebörden av rekvisitet "försvårande omständigheter".
Lagrum
•  96 § utlänningslagen (1980:376)
•  10 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529)

Allmän åklagare väckte vid Jönköpings TR åtal mot turkiska medborgarna makarna O.K. och N.K. för brott mot utlänningslagen enligt följande gärningsbeskrivning: O.K. och N.K. har d 17 nov 1987 hos polismyndigheten i Jönköping i ansökningsärenden angående politisk asyl mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter. Sålunda har O.K. och N.K. uppgivit sig heta C.T., född 1 april 1960, resp L.T., född 1 dec 1961, och att de kom till Sverige direkt från Libanon, oaktat de kommit till Sverige från Västtyskland, där de båda haft permanent uppehållstillstånd sedan 1984.

TR:n (ordf rådmannen Polland) anförde i dom d 16 nov 1989:

Domskäl. De tilltalade har förnekat gärningen.

Av handlingarna i målet är följande utrett: Den 17 maj 1988 beviljade statens invandrarverk en man vid namn C.T. och född 600401 och en kvinna vid namn L.T. och född 611201 uppehållstillstånd. Enligt föredragningslista d 17 nov 1987 hos polismyndigheten i Jönköping hade dessa två personer samma dag ankommit till Sverige därvid de ansökte om flyktingförklaring enligt 16 § utlänningslagen. Fingeravtryck togs vid nämnda tillfälle av dessa personer. Vid husrannsakan i ett annat ärende hos en tredje person påträffades bl a två västtyska resedokument. De tyska resedokumenten var utställda i mars 1985 på O.K. född 1965-04-13 och N.K. född 1960-02-09. I samband med att nu nämnda personer sökte asyl i Tyskland togs fingeravtryck. Personerna O.K. och N.K. identifierade sig därvid med turkiska pass, som inte finns tillgängliga. Sedan fingeravtrycken från O.K. och N.K. jämförts i Sverige med fingeravtrycken från L.T. och C.T. har fingeravtryckscentralen d 3 april 1989 förklarat att avtrycken visar fullständig identitet.

Härtill har åklagaren företett foton från bl a de tyska resedokumenten. Utredning har förebragts om makarnas barn m m.

De tilltalade har helt förnekat att deras namn är det av åklagaren påstådda och uppgett: Deras namn är C.T., född d 1 april 1960, och L.T., född d 1 dec 1961. De är gifta med varandra och har numera fyra barn, det yngsta är fött i Sverige. De är från ett par byar i Turkiet nära gränsen till Syrien och Irak. Byarna saknar farbara tillfartsvägar. Kommunen och provinshuvudstaden heter Mardin. De är inte längre turkiska medborgare. De lämnade Turkiet 1979 och kom till Libanon. 1987 for de med båt via Cypern till Grekland. Härifrån åkte de tåg till Sverige och Jönköping.

Den sålunda genomgångna bevisningen visar att C.T:s och L.T:s rätta namn är O.K. resp N.K..

Av de tyska resedokumenten framgår att makarna K. beviljats uppehållstillstånd i Tyskland till maj resp mars 1989.

På grund av det anförda finner TR:n att uppgifterna som lämnats i ansökan hos polisen i Jönköping om uppehållstillstånd är oriktiga på sätt åklagaren påstått. Åtalet är därför styrkt.

TR:n bedömer att gärningarna har ett alls icke försumbart straffvärde. Det oaktat finner TR:n att påföljden bör stanna vid ett högt bötesstraff.

Domslut. TR:n dömde de tilltalade enligt 96 § 1 st 2 utlänningslagen (1980:376) för brott mot utlänningslagen, O.K. till 100 dagsböter å 30 kr och N.K. till 100 dagsböter å 10 kr.

Åklagaren fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att påföljden för båda de tilltalade skulle bestämmas till fängelse.

O.K. och N.K. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Ström, adj led Gunnar Larsson, referent, samt nämndemännen Andersson och Hellström) anförde i dom d 13 mars 1990:

Domskäl. Genom TR:ns dom har avgjorts att O.K. och N.K. gjort sig skyldiga till brott mot utlänningslagen på sätt åklagaren påstått.

I 96 § 1 st 2 utlänningslagen (1980:376) stadgas straff för den som i en anmälan eller i ett ansökningsärende mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse. Påföljden för brott mot denna bestämmelse är böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse högst sex månader.

Denna ansvarsbestämmelse har i huvudsak varit oförändrad sedan 1937 års utlänningslag då fängelsestraff infördes i straffskalan vid försvårande omständigheter. Skärpningen motiverades särskilt av behovet att ge auktoritet åt de då nya reglerna att kunna förena bl a uppehållstillstånd med särskilda villkor om anmälningsskyldighet, vistelseort m m. (Prop 1937:269 s 53-54.)

Av utredningen i målet framgår att O.K. och N.K. vid ansökan om asyl i Sverige uppgivit falsk identitet och förtigit att de hade ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i Västtyskland. HovR:n finner att omständigheterna inte är att bedöma som försvårande. Som TR:n funnit skall påföljden därför bestämmas till böter.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns dom, bedöma omständigheterna som försvårande och bestämma påföljden för envar av O.K. och N.K. till fängelse.

O.K. och N.K. (offentlig försvarare för båda advokaten M.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Artin).

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Magnusson, Lind och Lambe, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Av utredningen i målet framgår följande.

O.K. och N.K. hade, innan de kom till Sverige, bott sedan år 1980 i Västtyskland. De västtyska myndigheterna utfärdade resedokument för makarna d 29 maj resp d 22 mars 1985. Dessa dokument påträffades i Jönköping år 1989. Av resedokumenten framgår att makarna K. erkänts som asylberättigade av den västtyska utlänningsmyndigheten samt att de beviljats permanent uppehållstillstånd i Västtyskland.

Vid ansökan om asyl i Jönköping d 17 nov 1987 uppgav makarna K. att familjen kommit till Jönköping några dagar tidigare direkt från Libanon, dit de flytt från sitt hemland Turkiet år 1979. Om bakgrunden till flykten till Sverige lämnade de, vid enskilda förhör med dem, motstridiga uppgifter. N. uppgav att maken deltagit i strider i Libanon och att familjen flydde på grund av krigssituationen, medan O. förklarade att familjen inte varit politiskt förföljd i Libanon samt att han aldrig burit vapen. Närmare hörda om resväg och färdsätt lämnade de uppgifter som vid kontroll befanns vara oriktiga.

Polismyndigheten, som konstaterade att familjens identitet var oklar, beslutade d 18 nov 1987 om avvisning. Som skäl för avvisningen åberopades att pass och inresetillstånd saknades liksom medel för uppehället. Samtidigt anmäldes ärendet författningsenligt till statens invandrarverk, som förklarade att verket ej övertog ärendet under förutsättning att avvisning kunde ske till Libanon. Sedan libanesiska ambassaden i Stockholm vägrat utfärda libanesiska passhandlingar för familjen överlämnades ärendet till följd av verkställighetshindret till invandrarverket. Den 21 april 1988 beslutade verket om permanent uppehållstillstånd och utfärdade främlingspass. Däremot avslogs makarnas framställningar om flyktingförklaring.

Riksåklagaren har till stöd för revisionsyrkandet anfört: Makarna K. hade asyl i Västtyskland. Detta innebar samma garantier mot att återsändas till hemlandet som motsvarande status i Sverige. De stater som är anslutna till 1951 års flyktingkonvention har etablerat ett samarbete för att fördela de bördor som följer av åtagandena enligt konventionen att garantera de asylberättigade en fristad. En viktig princip därvid är regeln om första asylland. Den som erhållit asyl i ett land har inte rätt till asyl i ett annat land så länge hans säkerhet garanteras. Genom att förtiga sin asylstatus i Västtyskland har makarna K. allvarligt missbrukat asylrätten, något som måste anses som en försvårande omständighet. Den typ av förfarande som det här är fråga om – att uppge sig sakna identitetshandlingar och att lämna falska uppgifter om sin identitet och om annat av betydelse för asylfrågans prövning – utgör ett stort problem som har ökat alltmer under senare år. Det illojala förfarandet drabbar andra flyktingar genom ökade väntetider, då stor utredningskapacitet fordras för att utreda oklarheter. Allmänt försvårar det möjligheterna att bedriva en generös flyktingpolitik. Det är angeläget att komma till rätta med problemet. Av allmänpreventiva skäl är fängelse påkallat.

Makarna K. har anfört: Det är riktigt att de i sina ansökningar uppgivit falsk identitet för sig själva och barnen. De har också förtigit att de haft permanent uppehållstillstånd i Västtyskland. Grunden till de falska uppgifterna och förtigandet är följande. Familjen K. hade skydd i Västtyskland såsom flyktingar, men de saknade personlig säkerhet där. På annan ort i Västtyskland vistades en familj som kom från samma by i Turkiet. Mellan O.K:s släkt och denna invandrarfamilj förelåg fiendskap. O:s broder G., med vilken N. tidigare var gift, dödades av medlemmar av den fientliga familjen då G. tillfälligt vistades i Holland. O. har gift sig med broderns änka och tagit hand om broderns barn. De har numera också ett gemensamt barn. O. och N. kunde på grund av det inträffade inte känna någon trygghet i Västtyskland. Eftersom O. hade släktingar – två bröder och en syster – i Sverige ville han komma hit för att känna sig tryggare. Makarna K. uppgav falskt namn vid inresan till Sverige, dels på grund av att de räknade med att inte kunna få uppehållstillstånd i Sverige eftersom de kom från Västtyskland och dels för att de ville försvåra för medlemmarna av den fientliga familjen att spåra dem.

I enlighet med HovR:ns dom har O.K. och N.K. gjort sig skyldiga till brott mot utlänningslagen genom att lämna oriktiga upp. gifter om sin identitet och om sina förhållanden före ankomsten till Sverige. Frågan i målet är om omständigheterna kan anses försvårande, vilket är en förutsättning för att fängelse skall kunna komma i fråga.

Fram till 1937 års utlänningslag stadgades enbart böter för brott av nu ifrågavarande slag. Genom 1937 års lag infördes fängelse i straffskalan vid försvårande omständigheter. Under förarbetena till lagen anfördes, som HovR:n antecknat i sin dom, att straffstadgandet – som omfattade ett flertal olika brott – behövde skärpas, särskilt för att ge auktoritet åt de då nya reglerna om möjlighet att förena bl a uppehållstillstånd med särskilda villkor om anmälningsskyldighet, vistelseort m m. Några särskilda överväganden rörande sådana flyktingar som gjorde sig skyldiga till brott genom att lämna oriktiga uppgifter om sin identitet m m redovisades inte.

En motsvarande straffbestämmelse togs in i 1945, 1954 och 1980 års utlänningslagar. I de nya lagstiftningsärendena gjordes inga uttalanden om vad som borde innefattas under begreppet försvårande omständigheter.

Riksåklagaren har i HD som en försvårande omständighet särskilt lagt makarna K. till last att de förteg att de hade permanent uppehållstillstånd i Västtyskland. Riksåklagaren har också pekat på att sådan brottslighet som det är fråga om i målet har blivit alltmer utbredd och att den har betydande följdverkningar såväl för enskilda som för samhället.

Det är uppenbart att makarna K. genom sitt handlande i väsentlig mån har försvårat möjligheterna att göra en riktig bedömning av deras asylärende. Deras handlande får emellertid ses som ett tämligen typiskt fall av sådana åtgärder som avses med den aktuella straffbestämmelsen. Detta talar mot att omständigheterna skall betraktas som försvårande. Inte heller kan omständigheterna anses försvårande av det skälet att brottslighet av den typ som makarna K. har gjort sig skyldiga till har blivit vanligare under senare år.

En annan sak är att brottsutvecklingen kan ge lagstiftaren anledning att överväga skärpta straffbestämmelser på området. Det kan noteras att lagrådet vid tillkomsten av nu gällande utlänningslag föreslog att ansvarsbestämmelserna skulle ses över (prop 1988/89:86 s 367).

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.