Högsta Domstolen referat NJA 1990 s. 796 (NJA 1990:130)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1990 s. 796 (NJA 1990:130)
Målnummer
B883-89
Domsnummer
DB40-90
Avgörandedatum
1990-12-21
Rubrik
Val av påföljd för rattfylleri.
Lagrum
•  4 § 1 mom. trafikbrottslagen (1951:649)
•  4 a § trafikbrottslagen (1951:649)
Rättsfall
•  NJA 1980 s. 74
•  NJA 1982 s. 190
•  NJA 1983 s. 491
•  NJA 1989 s. 688
•  NJA 1990 s. 772

(Jfr 1989 s 688 samt denna årgång s 772)

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot B.O., född 1940, för rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: B.O. har d 3 sept 1988 i Stockholm fört personbilen DPX 168 och därvid varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt. B.O. förde fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd, att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till minst 2,55 promille.

TR:n (ordf rådmannen Essen) anförde i dom d 15 mars 1989:

Domskäl. B.O. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Erkännandet vinner stöd av analysbevis.

Av i målet verkställd personundersökning framgår att B.O., som missbrukar alkohol, går i terapi två gånger i månaden samt intar lugnande medicin.

Särskilda skäl att döma till annan påföljd än fängelse föreligger ej.

Domslut. TR:n dömde B.O. enligt 4 § 1 mom 1 och 3 st trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

B.O. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, adj led Lavett och nämndemannen Lindberg) anförde i dom d 19 sept 1989: Utredningen i HovR:n. B.O. har hörts på nytt.

Vad gäller B.O:s personliga förhållanden har genomgåtts, förutom den utredning som fanns tillgänglig vid TR:n, ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål samt ett intyg som avgetts d 16 sept 1989 av socionomen U.T-P..

HovR:ns domskäl. HovR:n finner inte att omständigheterna vid brottet är mildrande.

Den personutredning som har förebragts ger inte fog att anta att den behandling i form av samtalsterapi som B.O. undergår sedan några år skulle äventyras, om han skulle behöva avtjäna ett kortare frihetsstraff. Det har inte heller framkommit något i personutredningen som ger HovR:n anledning att utgå från att B.O:s psykiska hälsa skulle riskeras av ett frihetsberövande eller att han inte skulle klara av ett sådant.

Med hänvisning till vad som har anförts finner HovR:n liksom TR:n, att det inte finns skäl att frångå normalpåföljden, fängelse. Det finns inte heller skäl att lindra det fängelsestraff som TR:n har bestämt.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten, hovrättsrådet Lagerbielke, med vilken nämndemannen Karlsson instämde, var skiljaktig och anförde: Det rattfylleri vartill B.O. gjort sig skyldig och nu skall dömas för är av allvarlig beskaffenhet och förskyller i och för sig fängelse, oaktat han kört bilen endast en kort sträcka för omparkering.

Emellertid framgår följande av ett läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål, dagtecknat d 21 juni 1989.

B.O. har tidvis behandlats med mediciner mot depression och ångest. År 1987 drabbades han av delirium tremens. Han har allvarliga periodvis återkommande alkoholproblem men har ändå hittills lyckats sköta ett arbete med stor arbetsbörda, fastän han lider av ständig prestationsångest som kuperats med alkohol. Ett fängelsestraff skulle innebära en social deklination och utan nuvarande sociala förankring kan man befara psykisk kollaps med utökade självdestruktiva handlingar. Han har sedan fyra år tillbaka stadig läkar- och terapeutkontakt som troligtvis är av mycket stor betydelse.

Vidare har hans terapeut, socionomen U.T-P., i ett d 16 sept 1989 avgivet utlåtande, bl a anfört följande.

Hon träffar sedan ett år tillbaka B.O. en gång i veckan. Han är sedan några månader medveten om sin alkoholproblematik och har de senaste sex veckorna inte varit borta från arbetet. Hans chanser till förändring av sin situation bedöms av henne f n som mycket positiva.

På grundval av den sålunda förebragta utredningen gör jag följande bedömning.

Sedan flera år tillbaka underkastar sig B.O. frivilligt regelmässigt återkommande samtalsbehandling. Under den senaste tiden har det inträtt en förbättring av hans problem som inger förhoppningar på längre sikt.

Ett frihetsstraff skulle däremot enligt min mening allvarligt försvåra B.O:s anpassning till samhället och risken för att den förhållandevis gynnsamma utvecklingen då bryts är stor. Härtill kommer att anledning finns att befara allvarliga följder för B.O. av psykisk och socialmedicinsk karaktär i händelse av ett fängelsestraff.

Att B.O. är i behov av det ytterligare stöd som en övervakning kan ge är vidare klart. Med hänsyn härtill får sådana särskilda skäl anses föreligga som motiverar att påföljden ej bestäms till fängelse utan istället till skyddstillsyn. Denna bör dock förenas med särskild föreskrift om den nykterhetsvård som skyddskonsulenten i samråd med läkare kan finna erforderlig.

B.O. (offentlig försvarare advokaten B.S.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

Riksåklagaren medgav att påföljden ändrades till skyddstillsyn i förening med ett kraftigt bötesstraff och föreskrift om nykterhetsvårdande behandling.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jerry Ruijsenaars).

HD (JustR:n Knutsson, Begntsson, Magnusson, Svensson, referent, och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har B.O. gjort sig skyldig till rattfylleri d 3 sept 1988.

Beträffande omständigheterna vid brottet har B.O. uppgivit bl a: Han körde till Högdalens centrum för att köpa en tvättmaskin. Det var lördag eftermiddag och mycket folk och bilar i rörelse. På den stora parkeringen vid köpcentret var det fullt. Han räknade emellertid med att hans ärende skulle vara snabbt avklarat och parkerade därför framför ett varuintag. Sedan han beställt en tvättmaskin bestämde han sig för att gå på restaurang. Han drack där två helflaskor vin men åt ingenting. Han hade för avsikt att ta tunnelbanan hem och hämta bilen vid ett senare tillfälle. Innan han begav sig hem ville han emellertid flytta den till en parkeringsruta. När han kom ut på parkeringen till talades han av en parkeringsvakt som frågade hur det stod till. Han blev stressad och när han backade ut bilen från platsen framför varuintaget kolliderade han lätt med två bilar som stod parkerade omkring tio meter snett bakom hans bil. Någon öppnade hans bildörr och tog hand om bilnycklarna. Efter en stund kom polis till platsen. B.O. hade tänkt att köra till en ledig parkeringsruta ett fyrtiotal meter bort från varuintaget.

Blodprov som togs på B.O. omkring en timme efter gripandet visade en blodalkoholhalt på 2,55 promille.

Efter HovR:ns dom har d 1 juli 1990 införts en ny lagstiftning angående trafiknykterhetsbrott (SFS 1990:149). Enligt de nya bestämmelserna skulle B.O:s brott falla under stadgandet om straff för grovt rattfylleri (4 a §). B.O:s rattfylleri har ett straffvärde enligt de nya bestämmelserna som ej är lägre än enligt de gamla. B.O. skall alltså dömas enligt det av underrätterna åberopade lagrummet. (Jfr 5 § 2 st lagen, 1964:163, om införande av BrB.)

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. I vissa fall får denna princip vika. Bl a kan brottets art utesluta en ej frihetsberövande påföljd. I tidigare rättspraxis har rattfylleri hänförts till brott vars art normalt ansetts kräva fängelse. Under förarbetena till den nya lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott har givits uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme för ej frihetsberövande påföljder än tidigare. Vad som i denna del förekommit i lagstiftningsärendet bör tjäna till ledning även när det gäller brott begångna före d 1 juli 1990. (Jfr HD:s dom d 18 dec 1990, DB 36.)

Av B.O:s egna uppgifter framgår att han var klart olämplig som bilförare, något som vinner stöd av den mycket höga alkoholkoncentrationen i blodet, sammanstötningen med de bägge parkerade bilarna och omgivningens reaktioner. B.O. har uppgett att han endast haft för avsikt att i låg fart föra bilen på parkeringen en sträcka om ca 40 meter. Oavsett hur det förhåller sig med den saken får B.O. anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade platsen. Brottet är alltså av sådan art att fängelse normalt skall ådömas även med beaktande av de uttalanden som har gjorts i förarbetena till den nya lagstiftningen.

I förarbetena (prop 1989/90:2 s 41) understryks att det inte endast är brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd. Av stor vikt är självfallet också, sägs det vidare, om det i det enskilda fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse. Det hänvisas bl a till sådana omständigheter som enligt 30 kap 9 § 2 st BrB utgör särskilda skäl för skyddstillsyn.

Av intyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som avgivits d 21 juni 1989 och d 10 dec 1990 av biträdande överläkaren K.G.L., framgår följande. B.O. har alkoholproblem sedan flera år och har bl a vårdats för delirium tremens år 1987. Han har haft regelbunden samtalskontakt sedan år 1986 om sina alkoholproblem med doktor G.M.J. och socionomen U.P.. Enligt det förstnämnda intyget är B.O:s sociala förankring mycket viktig, utan den skulle man kunna befara psykisk kollaps med utökade självdestruktiva handlingar. Situationen är enligt K.G.L. i det närmaste oförändrad vid den senare undersökningen. Emellertid har det vid denna undersökning framkommit att B.O. har fått ändrade arbetsförhållanden och att han nu kan föra en öppen dialog med sina närmaste chefer. Detta har möjligen varit en bidragande orsak till att B.O. nu uppvisar en betydligt större sjukdomsinsikt vilket har resulterat i att han sökt sig till Lindormsnäs behandlingshem från början av jan 1991. Man arbetar där enligt den s k Minnesotamodellen och behandlingstiden är sex veckor. K.G.L. förordar skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsbehandling samt fortsatt öppen psykiatrisk kontakt.

B.O. har uppgivit: Hans läkarkontakt upphörde under försommaren 1990 på grund av att G.M.J. av åldersskäl slutade med sin praktik, men han träffar U.P. varje fredag för ett två och en halv timmar långt terapeutiskt samtal. Han missbrukar alkohol periodvis och har under det senaste halvåret haft flera återfall. Han är positiv till att genomgå behandlingen på Lindormsnäs, där han har en plats reserverad från d 2 jan 1991. Han är beredd att därefter delta i de möten med organisationen Anonyma Alkoholister under minst 30 veckor som ingår i eftervården.

Vad som framkommit om B.O:s person talar med styrka för en icke frihetsberövande påföljd. Det är också angeläget att den planerade behandlingen kommer till stånd så snart som möjligt. HD ansluter sig därför till riksåklagarens bedömning att – trots brottets art – skälen mot ett fängelsestraff väger över.

Med hänsyn till att behandlingen på Lindormsnäs ännu inte påbörjats och då en skyddstillsyn också i övrigt framstår som påkallad som en extra säkerhet mot återfall i alkoholmissbruk och alkoholrelaterade brott bör denna påföljd väljas. Skyddstillsynen bör kombineras med föreskrifter som tar sikte på B.O:s alkoholproblem. Med hänsyn till brottets art bör skyddstillsynen dessutom förenas med ett kraftigt bötesstraff.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden bestäms till skyddstillsyn jämte 75 dagsböter å 120 kr.

B.O. skall underkasta sig den nykterhetsvårdande behandling som skyddskonsulenten i samråd med läkare bestämmer.