Högsta Domstolen referat NJA 1997 s. 597 (NJA 1997:100)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1997 s. 597 (NJA 1997:100)
Målnummer
Ö1476-97
Avgörandedatum
1997-09-11
Rubrik
Fråga om muntlig förhandling enligt 5 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt.
Lagrum
•  5 § lag (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt
•  Artikel 6 punkt 1 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Hyresnämnden i Malmö meddelade d 16 april 1996 beslut i mål mellan Å.J. å ena samt B.J. å andra sidan angående förlängning av hyresavtal. Sedan B.J. överklagat hyresnämndens beslut meddelade Svea HovR (hovrättslagmannen Wikren samt hovrättsråden Genell och Matz) d 24 mars 1997 beslut i målet.

Målet i HovR:n avsåg frågan, om B.J. efter uppsägning inte hade rätt till förlängning av hyresavtalet på grund av att han åsidosatt sina skyldigheter såsom hyresgäst i så hög grad att hyresavtalet inte skäligen borde förlängas, dels genom att bl a deponera hyra under sju månader, dels genom att trakassera hyresvärden och en annan hyresgäst. HovR:n fann, att de depositioner som skett inte påverkade B.J:s rätt till förlängning, men att det genom den muntliga bevisningen vid hyresnämnden var styrkt, att B.J. genom sitt uppträdande åsidosatt sina förpliktelser som hyresgäst i så hög grad att han inte hade rätt till förlängning av hyresavtalet.

HovR:ns beslut fick enligt 10 § lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt inte överklagas.

B.J. fick anses ha klagat över domvilla beträffande HovR:ns beslut. Å.J. bestred bifall till B.J:s klagan.

B.J. anförde till stöd för sin klagan att HovR:n sedan han begärt att HovR:n skulle ta upp muntlig bevisning i form av dels ett förnyat förhör under sanningsförsäkran med honom själv dels ett nytt vittnesförhör, avvisat den erbjudna bevisningen och prövat målet utan muntlig förhandling.

Ärendet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Noren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: Båda parter yrkade att HovR:n skulle ta upp muntlig bevisning. B.J. har hävdat att HovR:n förfarit felaktigt och i strid mot artikel 6 punkt 1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna genom att inte bifalla parternas krav på muntlig förhandling.

Av reglerna i lagen om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt framgår att handläggningen i princip är skriftlig. Muntlig förhandling kan dock hållas om det kan vara till fördel för utredningen i målet och muntlig förhandling skall hållas om part begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.

Målet i HovR:n rörde bl a frågan om hyresrätten skulle upphöra till följd av B.J:s uppträdande mot hyresvärden och andra hyresgäster. B.J. påkallade muntlig förhandling och muntligt förhör med sig själv bl a för att bevisa att han inte uppträtt hotfullt eller trakasserat Å.J. och denna påkallade i sin tur förhör med vissa personer, bl a sin make för att bevisa motsatsen. Med hänsyn härtill och då parterna begärt det får det anses ha ålegat HovR:n att hålla muntlig förhandling och taga upp den muntliga bevisningen ånyo innan målet avgjordes. HovR:ns beslut att avvisa den nya bevisningen utgör däremot inte domvilloskäl.

Även bestämmelserna i artikel 6 punkt 1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har betydelse för prövning av frågan om muntlig förhandling borde hållits. Enligt den bestämmelsen föreligger i princip en rätt till muntlig förhandling när det gäller att fastställa en persons civila rättigheter och skyldigheter. Denna rätt till muntlig förhandling torde också gälla överrättsproceduren när – såsom i detta fall – en värdering av bevisningen och en bedömning av båda parterna varit väsentlig för målets prövning. Således har även artikel 6 punkt 1 i den europeiska konventionen utgjort stöd för att klaganden varit berättigad till en muntlig förhandling också i HovR:n.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Gregow, Lars Å Beckman, Danelius och Lennander, referent) fattade följande slutliga beslut:

Av HovR:ns akt i målet framgår bl a följande. I en inlaga, daterad d 10 juni 1996, anförde B.J. att han åberopade förhör under sanningsförsäkran med sig själv, till styrkande bl a av att han inte på sätt hyresvärden påstått hade åsidosatt sina förpliktelser i hyresförhållandet. Därefter anförde han i en skrift, daterad d 24 okt 1996, att han till styrkande av omständigheterna kring gjorda hyresavdrag åberopade vittnesförhör med ombudsmannen E.C.. Sedan B.J. underrättats om att målet kunde komma att avgöras utan muntlig förhandling och att han hade rätt att skriftligen slutföra sin talan i HovR:n, anförde han i en skrift, daterad d 21 febr 1997, bl a att ett ganska omfattande arbete måste nedläggas på att skriftligen redovisa de förhållanden som ur framför allt bevissynpunkt tidigare avsetts att upptas vid muntlig förhandling i målet. Sedan anstånd beviljats slutförde B.J. sin talan.

Enligt 5 § lagen om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt får muntlig förhandling hållas om viss fråga eller i målet i dess helhet, om det kan antas vara till fördel för utredningen. Ifall en part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas om förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det. Att en part påfordrat att proceduren skall vara muntlig är i princip också en förutsättning för att HovR:ns underlåtenhet att hålla muntlig förhandling i mål av förevarande typ skall anses strida mot artikel 6 punkt 1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (jfr bl a Europadomstolens dom d 21 febr 1990 i fallet Håkansson och Sturesson, domstolens skriftserie A vol 171, punkt 67).

Av vad B.J. anfört i HovR:n framgår, att han inte uttryckligen begärt att HovR:n skulle hålla muntlig förhandling i målet även om den muntliga bevisningen avvisades. Det förhållandet att han begärt att han själv skulle höras under sanningsförsäkran med avseende på hyresvärdens påstående att han åsidosatt sina förpliktelser i hyresförhållandet måste emellertid förstås så, att han önskade att hans syn bl a på frågan om hans uppträdande gentemot hyresvärden och andra skulle framföras muntligen inför HovR:n. Det kunde därför antas att denna önskan kvarstod även i en situation då HovR:n inte var beredd att tillåta omförhör med honom under sanningsförsäkran.

1 frågan huruvida B.J. uppfört sig på sådant sätt gentemot hyresvärden och andra att hyresförhållandet på grund härav borde upphöra förelåg mellan parterna olika uppfattningar om de faktiska förhållandena. Med hänsyn härtill kan en muntlig förhandling inte anses ha varit obehövlig, och det förelåg inte heller särskilda skäl som talade emot att en sådan förhandling skulle hållas.

HovR:ns beslut att avgöra målet på handlingarna utgör domvilla som bör föranleda att målet återförvisas till HovR:n för ny behandling. Med undanröjande av HovR:ns beslutvisar HD målet åter till HovR:n för ny behandling.

JustR Lambe var skiljaktig och anförde: Beträffande hyresnämndens och HovR:ns handläggning av målet antecknas följande.

I hyresnämnden förekom som muntlig bevisning bl a förhör under sanningsförsäkran med B.J. och vittnesförhör med P.J. och A.H.. Förhören avsåg, jämte annat, de konflikter i hyresförhållandet, vilka av Å.J. alternativt åberopats som grund för hennes talan.

I HovR:n framställdes begäran om omförhör med sagda personer. Förhören skulle avse samma förhållanden som i hyresnämnden. Därjämte begärde B.J. vittnesförhör med en person angående gjorda hyresavdrag. Sedan parterna underrättats av HovR:n om att målet skulle kunna komma att avgöras efter föredragning slutförde B.J. sin talan skriftligen.

I samband med föredragningen fann HovR:n att den erbjudna bevisningen till viss del inte erfordrades och i övrigt skulle bli utan verkan, varför den avvisades.

HovR:n har alltså funnit, med utgångspunkt i den utredning det skriftliga materialet innefattar, grund föreligga att avvisa bl a B.J.:s begäran vad gällde den muntliga bevisningen. Denna bedömning av HovR:n kan utgöra domvilla endast om det visas att det begåtts ett grovt rättegångsfel. Det har i domvilloärendet ej förekommit något som anger att så skulle ha varit fallet. B.J. har i HovR:n ej framställt någon begäran om förhandling oavsett HovR:ns ställningstagande i frågan om den muntliga bevisningen. Ej heller sedan han underrättats om att målet skulle kunna komma att avgöras efter föredragning har han framställt någon sådan begäran. I stället har han i sin slutskrift utförligt redogjort för sin syn på de åberopade konflikterna i hyresförhållandet. Han får därmed anses ha överlämnat målet för HovR:ns avgörande.

Enligt 5 § lagen om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt får muntlig förhandling hållas om viss fråga eller i målet i dess helhet, om det kan antas vara till fördel för utredningen. Ifall part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas om förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det. Att en part påfordrat att proceduren skall vara muntlig är i princip en förutsättning för att HovR:ns underlåtenhet att hålla muntlig förhandling i mål av förevarande typ skall anses strida mot artikel 6 punkt 1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (jfr bl a Europadomstolens dom d 21 febr 1990 i fallet Håkansson och Sturesson, domstolens skriftserie A vol 171, punkt 67).

Då B.J. sålunda i HovR:n ej framställt något krav på förhandling, vilket givit HovR:n anledning att överväga muntlig handläggning enligt det nu anförda, föreligger ej heller i detta avseende någon domvilla.

HD:s beslut meddelades d 11 sept 1997 (mål nr Ö 1476/97).