Högsta Domstolen referat NJA 1998 s. 501 (NJA 1998:76)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 1998 s. 501 (NJA 1998:76)
Målnummer
B820-98
Avgörandedatum
1998-08-31
Rubrik
I mål om utvisning har bl a förhållandena i utlänningens hemland (Somalia) ansetts böra leda till att det av humanitära skäl ej förordnades om utvisning.
Lagrum
•  4 kap. 10 § utlänningslagen (1989:529)
•  4 kap. 12 § utlänningslagen (1989:529)

Allmän åklagare väckte vid Lurbergs TR åtal mot medborgaren i Somalia A.A., född d 25 dec 1978, för rån d 22 nov och d 5 dec 1997. Brotten var vid båda tillfällena begångna mot N O L Livs i Varberg AB. Enligt gärningsbeskrivningarna hade A.A. vid det första tillfället tillsammans med två personer stulit omkring 12 050 kr i kontanter samt cigaretter och cigarettändare till ett värde av ca 3 000 kr och vid det andra tillfället tillsammans med en person stulit ca 9 845 kr i kontanter samt cigaretter till ett värde av ca 400 kr. I vart och ett av fallen hade tillgreppet skett medelst hot som för butiksbiträdet framstått som trängande fara. Hotet hade bestått i att A.A. mot butiksbiträdet riktat en vapenattrapp, vilken för henne framstått som ett riktigt vapen.

A.A. erkände gärningarna men invände dels att det vid det första tillfället inte hade tillgripits mer än 10 500 kr i kontanter dels att han inte kunde vitsorda värdet av tillgripna cigaretter och cigarettändare.

TR:n (ordf rådmannen Ranmar) meddelade dom d 29 dec 1997. I domskälen antecknade TR:n inledningsvis att det av utredningen framgick bl a att A.A. vid båda tillfällena varit inne i butiken och då burit vapenattrappen och vid i vart fall något tillfälle riktat denna mot butiksbiträdet, att vapenattrappen för butiksbiträdena framstått som ett riktigt vapen, att gärningarna vid båda tillfällena begåtts kort tid före stängningsdags då det inte funnits några kunder i butiken samt att gärningarna varit planerade och förberedda på så sätt att vapenattrappen och viss förklädnad medförts till Varberg från Göteborg. Härefter anförde TR:n i domskälen: Genom A.A:s erkännanden och övrig utredning är de åtalade gärningarna styrkta, dock med den begränsningen beträffande gärningen d 22 nov 1997 att det inte är visat att det tillgripits kontanter till ett värde överstigande 10 500 kr eller att värdet på tillgripna cigaretter och cigarettändare uppgått till ca 3 000 kr. Gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren gjort

Påföljd och utvisning. A.A. är 19 år gammal. Han är medborgare i Somalia och kom till Sverige i september 1993.

A.A. förekommer under tre avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes av TR:n d 29 okt 1996 för stöld – inbrott i en fritidsgård varvid gods till ett värde av ca 13 000 kr tillgreps – och tillgrepp av fortskaffningsmedel till skyddstillsyn och 60 dagsböter om vardera 30 kr. TR:n dömde honom därefter d 19 nov 1996 för misshandel – några knytnävsslag som förorsakade smärta, rodnad och svullnad – varvid förordnades att tidigare ådömd skyddstillsyn skulle omfatta även det nya brottet varjämte utdömdes 30 dagsböter om vardera 30 kr. Senast dömdes A.A. av TR:n d 15 april 1997 för stöld – två högtalare till ett värde av ca 1 000 kr – varvid ånyo förordnades att tidigare ådömd skyddstillsyn skulle omfatta även det nya brottet och övervakningen förlängdes med 6 mån varjämte utdömdes 60 dagsböter om vardera 30 kr.

TR:n har inhämtat yttrande från socialnämnd och från frivårdsmyndighet.

Socialnämnden har yttrat att omfattningen av den brottsliga verksamheten tyder på att A.A. har behov av insatser men att vård inom socialtjänsten inte är tillfyllest för att tillgodose dessa behov.

Av en företagen personutredning framgår sammanfattningsvis: A.A. är född och till 14 års ålder uppvuxen i Somalia. Han flyttade sedan med sin syster till Sverige där deras pappa då redan befann sig. De tre flyttade sommaren 1997 till Göteborg där de bor tillsammans i en trerumslägenhet. A.A. har gått ut grundskolan och gått ett år i förberedelseklass för gymnasiet i Varberg. Han har även bedrivit sådana studier efter flyttningen till Göteborg. Enligt egen uppgift använder han inte alkohol och missbrukar inte heller narkotika.

Frivårdsmyndigheten har yttrat: Övervakningen upphör d 29 april 1998. A.A. flyttade från Varberg för att hans far eventuellt skulle erhålla arbete i Göteborg. Fadern hade länge varit arbetslös och familjen var i Varberg beroende av socialbidrag. Familjen var också utan bekanta, vänner och släktingar i Varberg och fadern ansåg att det skulle vara bra för A.A. om han fick ett nätverk från sitt eget hemland, inte minst med tanke på A.A:s brottslighet. A.A. har nu återfallit i mycket allvarlig brottslighet. Han har i sina samtal med frivården inte tillstått att han skulle ha något missbruk. A.A. är naiv och kan inte se vart hans brottslighet för honom.

Med tanke på detta och brottsligheten han gjort sig skyldig till föreslår vi att en s k § 7-utredning görs för att fastställa påföljden. A.A. har inte hållit någon bra kontakt med frivården varför en frivårdande påföljd såsom skyddstillsyn och samhällstjänst inte kan komma i fråga.

Statens invandrarverk har i infordrat yttrande anfört: A.A. reste in i Sverige d 29 sept 1993 sedan han beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd grundat på anknytning till sin far och beviljades d 4 aug 1994 permanent uppehållstillstånd. A.A. har inte ansökt om resedokument eller flyktingförklaring. Den allmänna situationen i Somalia har sedan Barre-regimen störtades i januari 1991 präglats av att de somaliska centrala statsfunktionerna har upphört. Den humanitära situationen i landet har varit svår. Betraktat från ett lokalt och regionalt perspektiv har en utveckling visat mot en ökande säkerhetsmässig stabilitet och mot en ekonomisk återhämtning inom betydande områden av det somaliska territoriet. Ett stort antal somaliska medborgare som befunnit sig i Somalias närområde har kunnat återvända, eller planeras att kunna repatrieras, genom UNHCR:s försorg. De praktiska problemen med att få till stånd verkställigheter till olika regioner i Somalia är dock påtagliga och kan kräva särskilda arrangemang. Diskussioner kring denna fråga förs mellan Invandrarverket och UN i Nairobi. Enligt verkets mening bör emellertid en somalier allmänt sett kunna återvända till det område där hans/hennes klan finns. Hinder enligt 8 kap 1, 2 eller 4 § utlänningslagen mot verkställighet av ett eventuellt utvisningsbeslut till Somalia rörande A.A. föreligger enligt Invandrarverkets mening inte.

TR:ns bedömning.

A.A. har nu på nytt återfallit i brott. De brott han nu befunnits skyldig till har ett samlat straffvärde – utan hänsyn till A.A:s ungdom eller till frågan om utvisning – som uppgår till 2,5 till 3 års fängelse. Utredningen om hans personliga förhållanden – vilken inte behöver kompletteras med ytterligare utredning – ger klart vid handen att annan påföljd än fängelse nu inte kan komma i fråga. Sådan påföljd bör, med undanröjande av tidigare ådömd skyddstillsyn, ådömas gemensamt för samtliga de brott som A.A. gjort sig skyldig till, dvs även för brotten i de tre tidigare domarna. Sedan skälig hänsyn tagits till vad A.A. har undergått till följd av ådömd skyddstillsyn liksom till ådömda böter bör fängelsestraffet förlängas med en månad för den tidigare brottsligheten.

Såvitt gäller fråga om utvisning finner TR:n dels att det på grund av gärningarnas beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att A.A. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, dels att rånbrotten, med hänsyn främst till den kränkning som de inneburit för enskilda, är så allvarliga att A.A. inte bör få stanna kvar i riket. – Även med hänsyn till A.A:s anknytning till det svenska samhället – därvid beaktas hans ovan redovisade levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige – finner TR:n att A.A. skall utvisas ur Sverige och förbjudas att under 10 år återvända hit. Något hinder mot sådant förordnande föreligger ej.

Med beaktande av A.A:s ungdom och det men han förorsakas genom utvisningen bestämmer TR:n fängelsestraffets längd till 1 år och 3 mån.

Domslut. TR:n dömde A.A. enligt 8 kap 5 § 1 st BrB för rån samt bestämde, med undanröjande av tidigare ådömd skyddstillsyn, påföljden för dessa brott och för brotten i domarna d 29 okt 1996, d 19 nov 1996 och d 15 april 1997 till fängelse 1 år 3 mån. A.A. utvisades ur riket med förbud att återvända hit före d 29 dec 2007.

A.A. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade upphävande av beslutet om utvisning.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsassessorn Isaksson samt nämndemännen Richardsson och Holm) anförde i dom d 17 febr 1998: Domskäl. I enlighet med TR:ns dom har A.A. gjort sig skyldig till rån.

Lika med TR:n finner HovR:n att A.A. bör utvisas ur riket. Den tid för vilken han skall förbjudas att återvända till Sverige bör dock bestämmas till 5 år.

Domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns dom i överklagad del att utvisningen av A.A. förenas med förbud att återvända till Sverige före d 29 dec 2002.

Referenten, hovrättsrådet Thimfars, med vilken hovrättslagmannen Malmström instämde, var skiljaktig och anförde: Såsom TR:n funnit kan det antas att A.A. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet samt är rånbrotten så allvarliga att de kan föranleda utvisning. De i 4 kap 7 § utlänningslagen angivna kraven för utvisning är alltså uppfyllda.

Vid den vidare prövningen av frågan om utvisning skall enligt 4 kap 10 § 1 st utlänningslagen vägas in utlänningens anknytning till det svenska samhället. Även om utvisning kan ske enligt vad som ovan upptagits, kan utlänningen få stanna kvar främst av humanitära skäl. Särskilt skall beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistas i Sverige. Att utlänningen har familj här torde enligt lagmotiven nästan regelmässigt innebära en betydelsefull anknytning till landet. Särskilt bör barns behov av kontakt med sina föräldrar beaktas och det bör exempelvis inte komma i fråga att utvisa ett barn under 18 år som har sina föräldrar i Sverige. (Se prop 1993/94:159 s 15.) 1 §:ns sista stycke föreskrivs att en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år inte får utvisas. Även i andra fall bör enligt lagförarbetena stor restriktivitet iakttas i fråga om utvisning av den som har kommit hit som mycket ung och fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige. (Se prop 1983/84:144 s. 115 f.)

A.A. är endast 19 år. Han kom till Sverige redan som fjortonåring, och han har alltså bott i landet under en avsevärd tid av sin levnad. A.A. har under denna tid fått skolundervisning och lärt sig svenska språket. Han bor tillsammans med sina närmaste anhöriga, fadern, som är den enda föräldern i livet, och en äldre syster, och han har enligt egen uppgift sedan flykten från Somalia inte någon kontakt med hemlandet. Med hänsyn till anförda omständigheter bör A.A. inte utvisas ur landet med anledning av de brott han har gjort sig skyldig till. Beslutet om utvisning skall därför upphävas.

A.A. (offentlig försvarare advokaten K.S.) överklagade och yrkade att beslutet om utvisning skulle upphävas. Riksåklagaren bestred ändring men yrkade straffskärpning för den händelse förordnandet om utvisning skulle upphävas.

A.A. motsatte sig yrkandet om straffskärpning.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Lind, Munck, Danelius, Lambe, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl A.A. är övertygad om brott av mycket allvarlig art. Redan till följd härav finns det grund för utvisning av honom. Med hänsyn till omständigheterna föreligger också risk för fortsatt brottslighet.

När det gäller fråga om utvisning skall även vägas in utlänningens anknytning till Sverige. Av 4 kap 10 § utlänningslagen följer att, även om utvisning kan komma i fråga, utlänningen kan få stanna i landet främst av humanitära skäl. Särskilt skall enligt stadgandet beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige. Utrymmet för att beakta sådana humanitära hänsyn kan vara större eller mindre beroende på den brottslighet som aktualiserat frågan om utvisning. I A.A:s fall gäller det två butiksrån, som inneburit svåra kränkningar av butikspersonal. Särskilt allvarliga framstår brotten mot bakgrund av att A.A. tidigare dömts vid tre tillfällen – d 29 okt och d 19 nov 1996 samt d 15 april 1997 – för förmögenhets- och våldsbrott till skyddstillsyn och att rånbrotten således begåtts under pågående prövotid.

Från A.A:s sida har som skäl för att ej utvisa honom åberopats att han, som ej är mer än 19 år gammal, kom till Sverige som fjortonåring, att hans enda släktingar är fadern och en syster, som båda är bosatta i Sverige, samt att han numera saknar all anknytning till Somalia, som han lämnade redan 1991 i samband med flykt till Kenya.

A.A., som har fyllt 19 år, har ingen egen familj. Den familjeanknytning han åberopar i målet ger ej tillräcklig grund för att låta honom stanna i Sverige. Ej heller det förhållandet att han vistats i Sverige sedan fjortonårsåldern ger grund för en sådan utgång i utvisningsfrågan.

A.A. har i HD härutöver som grund för att ej utvisas åberopat att det numera står klart att en dom på utvisning ej kommer att kunna verkställas på grund av det politiska kaos som råder i Somalia, sedan Barre-regimen störtades 1991 och de centrala statsfunktionerna därmed upphörde att fungera.

I anledning av påståendet om verkställighetshinder har Statens invandrarverk avgivit förnyat yttrande. Verket har i yttrande anfört bl a följande: "Tillhörighet till samma klan som den förre presidenten Barre utgör i sig inget undantag från redovisad praxis. Inte heller A.A:s familjs bakgrund bör föranleda problem inom den egna klanen. Att A.A. skulle värvas till den egna milisen kan givetvis inte uteslutas men bör i sig inte utgöra verkställighetshinder. Däremot kan A.A:s relativa ungdom och den omständigheten att han uppges sakna skydd genom nära släktingar göra att han är mera utsatt och att ett återvändande skulle kunna innebära sådana risker att verkställighetshinder enligt 8 kap 2 § utlänningslagen inte kan uteslutas. Verket vill också erinra om de stora problem som f n föreligger att verkställa utvisningsbeslut till olika regioner i Somalia."

Invandrarverkets förnyade yttrande torde närmast vara att förstå så att verket fortfarande finner det ej föreligga hinder mot verkställighet av en utvisning.

Utformningen av 4 kap 10 och 12 §§ utlänningslagen får anses bygga på tanken att det när utvisning på grund av brott övervägs principiellt sett inte ankommer på domstolen att i bedömningen väga in de politiska förhållandena i utlänningens hemland i andra fall än då det redan på grundval av utredningen i brottmålet kan antas att verkställighetshinder kommer att föreligga (jfr prop 1988/89:86 s 117 f). I förevarande fall är emellertid omständigheterna speciella. Vad som framkommit genom den kompletterande utredningen i HD ger sålunda stöd för antagandet att Somalia under överskådlig tid kommer att lida av ett svårt politiskt och ekonomiskt kaos med från tid till annan uppflammande klanstrider. Det rådande förhållandet gör att en utvisning i detta fall skulle drabba A.A. mycket hårt. Det kan ej anses förenligt med humanitetens krav att i ett sådant läge återsända A.A. till ett land som han lämnade i tolv-trettonårsåldern och där han enligt uppgift saknar närmare anhöriga. Utvisningen bör därför upphävas.

Vid fastställandet av det fängelsestraff som ådömts A.A. har domstolarna tagit hänsyn till det men som skulle åsamkas honom genom utvisningen. Upphävandet av utvisningen bör föranleda en skärpning av fängelsestraffet.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på sådant sätt att förordnandet om A.A:s utvisning upphävs och straffet bestäms till fängelse 2 år 3 mån.

HD:s dom meddelades d 31 aug 1998 (mål nr B 820/98).