Högsta Domstolen referat NJA 2000 s. 158 (NJA 2000:28)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 2000 s. 158 (NJA 2000:28)
Målnummer
Ö617-00
Avgörandedatum
2000-04-07
Rubrik
Hinder mot utlämning har ansetts föreligga när det främmande häktningsbeslutet inte tydligt utvisade att de gärningar som låg till grund för häktningen motsvarade grovt bedrägeri eller grovt ocker enligt svensk rätt samt preskription skulle ha inträtt enligt svensk rätt, om gärningarna varit att bedöma som icke grova brott.
Lagrum
4 §, 9 § och 10 § lagen (1957:668) om utlämning för brott
Rättsfall
NJA 1999 s. 237

Belgiens ambassad i Stockholm begärde i note d 22 dec 1997 till Utrikesdepartementet att R.C.M. skulle utlämnas till Belgien. Till stöd för framställningen åberopades ett av undersökningsdomare i Bryssel d 2 jan 1995 meddelat beslut, enligt vilket R.C.M. förklarats häktad som misstänkt för bedrägeri, häleri under försvårande omständigheter, medlemskap i brottslig sammanslutning samt brott mot en belgisk lag d 4 dec 1990 angående finansiella transaktioner och finansiella marknader. Enligt häktningsbeslutet hänförde sig de påstådda brotten till en tidsperiod som börjat i december 1993 och som sannolikt sträckt sig fram till oktober 1994.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

R.C.M. (offentlig försvarare advokaten Kerstin Koorti) bestred bifall till utlämningsframställningen.

HD höll d 29 mars 2000 förhandling i ärendet (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Danelius, referent, och Pripp) beslöt följande Yttrande: R.C.M. har förnekat brott. Han har gjort gällande att det belgiska häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt och att hinder mot utlämning därför föreligger enligt 9 § 3 st utlämningslagen. Han har under hänvisning till sina familjeförhållanden anfört att även 8 § samma lag utgör hinder mot att han utlämnas. Slutligen har han gjort gällande att de gärningar som anges i det belgiska häktningsbeslutet i vart fall inte motsvarar grova brott enligt svensk rätt och att preskription därför har inträtt.

Belgien har liksom Sverige tillträtt den europeiska utlämningskonventionen. På grund härav behöver det i detta utlämningsärende inte göras sannolikt att R.C.M. begått de gärningar som ligger till grund för det belgiska häktningsbeslutet, utan detta beslut skall godtas om det inte framgår att beslutet är uppenbart oriktigt (9 § 3 st utlämningslagen). Något skäl att bedöma beslutet som uppenbart oriktigt kan inte anses föreligga.

Omständigheterna är inte sådana att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav, varför hinder mot utlämning inte heller föreligger enligt 8 § utlämningslagen.

En förutsättning för prövningen av om det i övrigt föreligger något hinder mot utlämning enligt 1-10 §§ utlämningslagen är att den främmande staten tillräckligt tydligt anger de gärningar för vilka utlämning begärs. Det gäller ju bl a att bedöma om dessa gärningar motsvarar brott av viss svårhetsgrad enligt svensk rätt (4 § utlämningslagen) och om brotten är av sådant slag att straff för dem inte är preskriberat enligt svensk lag (10 § 2 st utlämningslagen).

I det belgiska häktningsbeslutet beskrivs först den verksamhet som bedrivits av bolaget G.H. & Co. Denna verksamhet uppges ha gått ut på att med falska förespeglingar locka investerare i olika länder att betala pengar till bolaget för inköp av värdehandlingar av tvivelaktigt värde. När det gäller R.C.M:s medverkan i denna verksamhet anges sammanfattningsvis att han i egenskap av direktör och ombud för bolagets kontor i Barcelona under tiden från december 1993 fram till – förmodligen – oktober 1994 dels lånat sitt namn till företaget, varigenom han gjort det möjligt för organisatörerna av bedrägeriet att hålla sig själva i bakgrunden, dels skulle ha – i vart fall gentemot investerare i Frankrike – uppträtt som säljare (mäklare) för bolaget.

Brottsmisstanken mot R.C.M. anges i det belgiska häktningsbeslutet avse bedrägeri, häleri under försvårande omständigheter, medlemskap i brottslig sammanslutning och brott mot lagen d 4 dec 1990. Enligt sistnämnda lag skall bl a transaktioner med värdepapper, som kommer till stånd genom utnyttjande av annans svaghet eller bristande kunskap och som genomförs mot ett pris som står i tydligt missförhållande till värdepapperens verkliga värde, anses omfattade av den allmänna straffbestämmelsen om bedrägeri.

Som Riksåklagaren framhållit, motsvarar medlemskap i brottslig sammanslutning inte något brott enligt svensk lag. Hinder mot utlämning föreligger därför i denna del.

Riksåklagaren har förklarat att de övriga gärningar som avses i det belgiska häktningsbeslutet enligt svensk rätt motsvarar grovt bedrägeri eller, alternativt, grovt ocker. För det fall att gärningarna skulle vara att bedöma som icke grovt bedrägeri eller icke grovt ocker, har Riksåklagaren godtagit att preskription skulle ha inträtt enligt svensk lag.

HD, som i det belgiska häktningsbeslutet inte finner en beskrivning av någon gärning motsvarande ett svenskt häleribrott, delar Riksåklagarens uppfattning att misstanken mot R.C.M. enligt svensk rätt närmast skulle avse bedrägeri- eller ockerbrott. Med hänsyn till reglerna om åtalspreskription blir det därför av särskild betydelse att avgöra om brotten i fråga enligt svensk rätt skulle anses grova.

I det belgiska häktningsbeslutet anges endast kortfattat och ofullständigt på vilket sätt och i vilken utsträckning R.C.M. anses ha medverkat i G.H:s påstådda brottsliga verksamhet. Även med beaktande av den komplettering till utlämningsframställningen som Belgiens ambassad lämnat i en note d 16 sept 1999 till Utrikesdepartementet kan det inte anses framgå av handlingarna att de gärningar som R.C.M. enligt häktningsbeslutet misstänks ha begått varit av så kvalificerat slag att de motsvarar grovt bedrägeri eller grovt ocker enligt svensk rätt.

Enligt 35 kap 1 § BrB är preskriptionstiden för bedrägeri och ocker, när det inte är fråga om grova brott, fem år. Häktningsbeslutet avser gärningar som begåtts senast i oktober 1994. Någon åtgärd som enligt svensk lag skulle ha medfört avbrott av preskriptionen har, såvitt upplysts, inte vidtagits.

På grund av det anförda föreligger hinder mot den begärda utlämningen enligt 10 § 2 st utlämningslagen.

JustR Håstad var skiljaktig och anförde: Jag instämmer i majoritetens Yttrande såvitt gäller de fyra första styckena utom den sista meningen i det andra stycket. Därefter anför jag:

I det belgiska häktningsbeslutet beskrivs först den verksamhet som bedrivits av bolaget G.H. & Co. Denna verksamhet uppges ha gått ut på att med falska förespeglingar locka investerare i olika länder att betala pengar till bolaget för inköp av värdehandlingar av tvivelaktigt värde. När det gäller R.C.M:s medverkan i denna verksamhet anges att han under december 1993-oktober 1994 varit direktör och ombud för bolagets kontor i Barcelona, varifrån kundkontakter förmedlats till Access Computer Services i Rotterdam, som varit huvudkontoret för verksamheten. R.C.M. anges vidare i häktningsbeslutet ha varit ansvarig under december 1993-oktober 1994 för Access Computer Services i Rotterdam samt ha spelat en stor och aktiv roll i G.H:s organisation. Det upplyses dessutom att han – åtminstone gentemot investerare i Frankrike – har agerat som säljare (broker) för G.H..

Något skäl att bedöma beslutet om häktning som uppenbart oriktigt har inte framkommit.

Brottsmisstanken mot -(se de följande fyra styckena hos majoriteten) —anses grova.

Av häktningsbeslutet framgår att R.C.M. anklagas för att under tio månader ha haft en central roll i en organisation som systematiskt bedragit en bred allmänhet i flera länder. Brotten synes motsvara grovt bedrägeri enligt svensk rätt. Hinder mot utlämning för lagföring av denna medverkan föreligger därför inte enligt 10 § 2 st utlämningslagen.

HD finner således att hinder inte föreligger mot utlämning för lagföring i ovan nämnd omfattning.

Överröstad härutinnan instämmer jag i övrigt med majoriteten.

HD:s beslut meddelades d 7 april 2000 (mål nr Ö 617-00).