Högsta Domstolen referat NJA 2000 s. 335 (NJA 2000:53)

Court
Högsta Domstolen
Reference
NJA 2000 s. 335 (NJA 2000:53)
Målnummer
T12-99
Avgörandedatum
2000-06-27
Rubrik
Skiljenämnd har i skiljeförfarande som handlagts enligt lagen (1929:145) om skiljemän på yrkande av käranden avvisat kvittningsinvändning som avsett fråga omfattad av skiljeavtalet. Fråga om detta utgjort fel.
Lagrum
11 § och 21 § lagen (1929:145) om skiljemän
Rättsfall
•  NJA 1991 s. 444
•  NJA 1994 s. 153

Mellan Skandinaviska Färginstitutet AB, Stockholm, i fortsättningen kallat SFI, och B.H. med firma Institut fur Farbe, Cleebronn, Tyskland, i fortsättningen kallad B.H., såvida ej annat anges, träffades d 4 jan 1986 ett avtal om att hon skulle sälja SFI:s produkter i Tyskland. Enligt § 34 i avtalet skulle tvister som kunde uppstå mellan parterna rörande avtalet avgöras genom skiljeförfarande i Sverige i enlighet med den svenska lagen om skiljeförfarande och med tillämpning av svensk rätt.

Sedan tvist uppkommit mellan parterna påkallade SFI i skrift d 9 mars 1995 skiljeförfarande och yrkade, såvitt här är av intresse, att B.H. skulle förpliktas att till SFI betala 311 102 kr jämte ränta. Yrkandet, som sedan sattes ned till 309 719 kr jämte ränta, avsåg obetalda fakturor för produkter som SFI levererat till B.H..

En skiljenämnd konstituerades bestående av lagmannen KG Ekeberg, ordförande, samt advokaterna M.B. och R.H..

B.H. vitsordade att SFI hade den uppgivna fordringen men bestred SFI:s talan under påstående att hon hade en motfordran som översteg det yrkade beloppet och som avsåg utebliven handelsvinst till följd av att SFI i strid med parternas avtal etablerat sig på den tyska marknaden via dotterbolag.

SFI yrkade att kvittningsinvändningen skulle avvisas eftersom den, om än omfattad av skiljeavtalet, inte rymdes inom den ram för skiljeförfarandet som hade dragits upp i påkallelseskriften.

För den händelse skiljenämnden skulle avvisa kvittningsyrkandet gjorde B.H. gällande att skiljeklausulen i parternas avtal skulle förklaras ogiltig enligt 36 § avtalslagen.

Skiljenämnden, som betecknade B.H. som IFA, meddelade d 30 sept 1996 beslut över B.H:s kvittningsinvändning. I beslutet, om vilket skiljemännen Ekeberg och M.B. var eniga, anfördes bl a:

Skiljemännen gör följande bedömning.

Den svenska skiljemannalagen, som skall tillämpas i skiljeförfarandet, innehåller ingen uttrycklig reglering av möjligheten att få en kvittningsinvändning prövad i ett skiljeförfarande. Klart är emellertid att kvittningsyrkanden under vissa förutsättningar kan och också brukar prövas i skiljeförfaranden.

En första förutsättning för att få en kvittningsinvändning prövad är att kvittningsanspråket ryms inom skiljeavtalet. Att så är fallet i detta mål kan det inte råda någon tvekan om, och därom är också parterna ense.

Emellertid måste som en andra förutsättning uppställas att kvittningsanspråket ryms inom den snävare ram som kan ha dragits upp i påkallelseskriften. Här är 11 § 2 st skiljemannalagen av intresse. Där anges bl a: "Avser skiljeavtalet framtida tvist skall den som påkallar dess tillämpning skriftligen meddela motparten uppgift om den eller de frågor varom skiljedom äskas. Utan hinder av vad nu sagts må skiljemännen upptaga fråga, om vars hänskjutande till skiljemännen parterna inför dem enats."

Det är alltså möjligt för skiljemännen att, om parterna gemensamt vill detta, pröva en fråga, om vilken skiljedom inte begärts i påkallelseskriften. Det är sålunda under den förutsättningen möjligt att i skiljeförfarandet ta upp en fråga, t ex ett kvittningsanspråk, trots att det inte gäller den eller de frågor, som påkallande part begärt prövning av i påkallelseskriften.

Här är emellertid parterna inte ense om prövningens omfattning. För att kvittningsyrkandet då skall tas upp krävs det enligt skiljemännens uppfattning att kvittningsanspråket är en sådan fråga, varom skiljedom påkallats.

Som tidigare framgått yrkar SFI betalning för levererade produkter. Det är den frågan som SFI begärt att skiljemännen skall prövas, och därmed dras också gränsen för skiljemännens uppdrag och behörighet.

Den motfordran på skadestånd som IFA hävdar är en annan fråga. Mot SFI:s vilja kan skiljeförfarandet inte utvidgas till att omfatta också den frågan. Skiljenämnden är därför inte behörig att pröva kvittningsyrkandet. Det förhållandet att SFI på ett sent stadium har påkallat avvisning av kvittningsyrkandet kan inte anses innebära att SFI har samtyckt till att kvittningsyrkandet prövas i skiljeförfarandet. Annorlunda uttryckt har parterna inte inför skiljemännen enats om att hänskjuta denna fråga till skiljemännen.

Skiljemännen kan inte finna att skiljeavtalet är ogiltigt enligt 36 § avtalslagen om kvittningsyrkandet avvisas. Skiljeavtalet har ingåtts mellan två näringsidkare, och det innehåller en anvisning om att den svenska skiljemannalagen skall tillämpas. Eftersom IFA:s motfordran rör en annan fråga kan den inte beröra rättskraften hos en skiljedom i huvudsaken. IFA är sålunda inte berövad möjligheten att påkalla skiljeförfarande för att få sin motfordran prövad.

Skiljenämnden tar inte upp IFA:s kvittningsyrkande till prövning.

Skiljemannen Herrmann var skiljaktig och anförde: Jag är ense med majoriteten i fråga om skiljemännens bedömning till och med stycket som slutar "..förutsättningar kan och också brukar prövas i skiljeförfaranden". Därefter anser jag att skälen skall lyda.

En förutsättning för att få en kvittningsinvändning prövad är att kvittningsanspråket ryms inom skiljeavtalet. Att så är fallet i detta mål kan det inte råda tvekan om, och därom är också parterna ense. Däremot saknar det enligt mitt förmenande stöd i lag och praxis att uppställa en ytterligare förutsättning för att få en kvittningsinvändning prövad, genom att kräva att kvittningsanspråket dessutom ryms inom den snävare ramen som kan ha uppdragits i påkallelseskriften.

I lagstiftningen finns ingen uttalad reglering rörande kvittningsyrkanden och inte heller praxis ger en säker vägledning. Av doktrinen framgår att det föreligger delade meningar i frågan. (Se Juridisk Tidskrift 1994-1995 s 178 ff). Däremot framgår av Skiljedomsutredningens delbetänkande till ny lag om skiljeförfarande (SOU 1994:81) att den föreslagna nya lagen om skiljeförfarande föreslås innehålla en artikel – art 23 st 2 – med tillåtande av egna yrkanden även från motparten och därmed tillåtande av kvittningsinvändningar i fall som nu är ifråga. Betänkandets motivering gör att denna nya artikel inte kan tolkas som en ändrad rättsuppfattning; på s 138 – pkt 4.3.2 – konstateras enbart att "det framstår som en brist att frågorna om genkäromål, kvittning och ändring av talan inte regleras i den svenska skiljemannalagstiftningen." Det torde således ligga närmast till hands att tillåta en kvittningsinvändning i enlighet med RB:s bestämmelser (RB 14:3).

I ett internationellt perspektiv kan nämnas att den av UNCITRAL utarbetade modellagen för internationella kommersiella skiljeförfaranden i artikel 19 st 3 tillåter oinskränkt kvittning om kvittningsanspråket ryms inom skiljeavtalet. Även av internationell doktrin framgår att en kvittningsinvändning, såsom i detta fall, skall accepteras och prövas inom ramen för pågående skiljeförfarande. Se exempelvis Klaus Peter Bergers redogörelse på s 462 ff i International Economic Arbitration, Volume 9 i Studies in Transnational Economic Law, 1993, Kluwer Law and Taxation Publishers.

Att inte tillåta ett kvittningsyrkande som i och för sig ryms inom skiljeavtalet men inte ryms inom påkallandeskriftens snävare ramar, skulle dessutom i vissa fall kunna leda till att part lider rättsförlust. I 10 § preskriptionslagen anges: "Utan hinder av att en fordran är preskriberad får den användas till kvittning, om detta eljest är tillåtet och den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären." Uppställs nämnda snävare krav kan detta därför leda till att part betages sin rätt enligt 10 § preskriptionslagen att nyttja preskriberad fordran till kvittning samtidigt som han inte kan framställa ett fristående yrkande i ett nytt skiljeförfarande.

Vidare kan nämnas att en tillämpning av en uppfattning, innebärande att man inte tillåter ett kvittningsyrkande som i och för sig ryms inom skiljeavtalet men inte ryms inom påkallandeskriftens snävare ramar, ökar risken för att det kan uppkomma situationer där olika fristående skiljeförfaranden kommer till sinsemellan oförenliga resultat. Detta torde inte vara förenligt med det krav på rättssäkerhet, som inte enbart ställs på en process enligt RB utan även på ett skiljeförfarande och ett sådant förhållande skulle inte heller vara till gagn för parterna.

Slutligen måste man, även om man inte delar den uppfattning som framförts ovan, i detta fall beakta att SFI i sin påkallandeskrift av d 9 mars 1995 på s 2-3 under punkten 2.3. redogjort för att IFA i mars 1994 "forwarded to the claimant claims for damages and final compensation saying that she – since 1992, at the time of the claimant’s establishment in Germany – bad sustained losses due to a reduction of the turnover." Därmed måste det anses att SFI lämnat uppgift om att IFA i målet kommer att göra invändningar mot SFI:s betalningskrav pga påstådda motkrav, vilket i sin tur måste anses innebära att IFA:s motkrav ryms inom de frågor som SFI som påkallande part, i 11 § skiljemannalagens mening, har underställt skiljenämndens prövning.

Jag finner därför att skiljenämnden är behörig att pröva framställt kvittningsyrkande, varför skiljenämnden tar upp IFA:s kvittningsyrkande till prövning.

Överröstad i frågan om skiljenämndens behörighet att pröva framställt kvittningsyrkande, delar jag i övrigt skiljenämndens majoritets uppfattning rörande 36 § avtalslagens tillämpning.

B.H. framställde därefter ett yrkande om rätt att hålla inne de yrkade beloppen som säkerhet för sina krav, detentionsrätt.

I beslut d 10 mars 1997 över bl a B.H:s yrkande om detentionsrätt anförde skiljenämnden i den delen: I beslutet d 30 sept 1996 prövade skiljemännen frågan om en av IFA gjord kvittningsinvändning kunde prövas inom ramen för skiljeförfarandet och fann att så inte var fallet. Kvittningsinvändningen togs alltså inte upp till prövning.

Kvittningsyrkandet avsåg skadestånd för utebliven handelsvinst, varvid det gjordes gällande att SFI via dotterbolag hade etablerat sig på den tyska marknaden och därvid agerat på ett avtalsstridigt sätt. Den detentionsrätt som IFA nu hävdar går ut på att IFA har rätt att gentemot SFI:s i och för sig vitsordade krav på betalning för levererade produkter hålla inne det yrkade beloppet till säkerhet för sina skadeståndsanspråk. Som skiljemännen uppfattat saken är det samma skadeståndsanspråk – ersättning för skada uppkommen genom SFI:s agerande på den tyska marknaden – som IFA anger som grund för att hålla inne sin betalning. Skiljemännen har redan i beslutet d 30 sept 1996 förklarat sig mot SFI:s bestridande inte kunna ta upp de kvittningsvis påstådda motfordringarna till prövning. skälet för detta ställningstagande var att kvittningsanspråket inte ansågs vara en sådan fråga, varom skiljedom påkallats, och parterna hade inte inför skiljemännen enats om att hänskjuta den frågan till skiljemännen. När nu samma skadeståndsanspråk återkommer som grund för att innehålla betalning för de levererade produkterna kan skiljemännen inte finna annat än att också den åberopade detentionsrätten till säkerhet för skadeståndsanspråken måste avvisas. Med andra ord; vare sig skadeståndsanspråken åberopas kvittningsvis eller åberopas som grundande en rätt att innehålla ett belopp motsvarande skadeståndet gäller det en annan fråga än den, varom skiljedom äskats, och parterna är inte ense om att frågan skall få tas upp i skiljeförfarandet.

Också det av IFA hävdade yrkandet att innehålla betalningen för de levererade produkterna till säkerhet för skadeståndsanspråket (detentionsrätt) skall alltså avvisas.

Skiljemannen Herrmann avgav följande särskilda yttrande: I en skiljaktig mening till beslutet d 30 sept 1996, i vilket skiljenämndens majoritet fann att IFA:s kvittningsyrkande beträffande skadestånd inte kunde tas upp till prövning i skiljeförfarandet, har jag utvecklat skälen till varför skiljenämnden enligt min mening bort pröva det framställda kvittningsyrkandet. När nu IFA åberopar samma omständigheter – skadeståndet – till stöd för den av IFA hävdade detentionsrätten är det, av skäl som jag utvecklat i min skiljaktiga mening, min uppfattning att också frågan om detentionsrätt skulle ha kunnat prövas inom ramen för skiljeförfarandet. Emellertid har majoriteten i beslutet d 30 sept 1996 avvisat kvittningsyrkandet. Det är då följdriktigt att inte heller det på samma skadeståndsanspråk grundade påståendet om detentionsrätt kan prövas i skiljeförfarandet.

I skiljedom d 26 maj 1997 förpliktade skiljenämnden i själva saken B.H. att till SFI betala 309 719 kr jämte ränta.

B.H. väckte vid Stockholms TR klandertalan mot SFI medyrkande att skiljedomen skulle hävas.

SFI bestred yrkandet.

TR:n (chefsrådmannen Prom, rådmannen Schött och tingsnotarien Trolén) anförde i dom d 14 jan 1998 (i vilken SFI benämndes Skandinaviska Färginstitutet AB men här återges med beteckningen SFI; red:s anm) bl a:

Grunder.

B.H. har som grunder för sin talan åberopat följande. Skiljenämnden har handlagt ärendet felaktigt genom att dels avvisa B.H:s kvittningsinvändning, dels inte pröva B.H:s invändning om detentionsrätt. Felen har såväl vart för sig som sammantagna utgjort sådant fel som med sannolikhet kan antas ha inverkat på utgången varför skiljedomen skall hävas med tillämpning av 21 § 1 st 4 lagen (1929:145) om skiljemän.

SFI har som grunder för bestridandet åberopat följande: Något fel som avses i 21 § 1 st 4 lagen om skiljemän i avseende på skiljenämndens behandling av ärendet har inte förelupit. Om ett sådant fel skulle anses föreligga har B.H. själv förvållat detta.

Utveckling av talan.

B.H. har- – - till utveckling av sin talan anfört:

Kvittningsinvändningen.

SFI framställde i påkallelseskriften också ett yrkande rörande royalty för licensavgifter. Sedan B.H. omedelbart invänt om att yrkandet om royalty inte omfattades av skiljeklausulen och inte kunde prövas i skiljeförfarandet avvisade skiljenämnden genom beslut d 21 febr 1996 SFI: s yrkande om royalty för licensavgifter.

Skiljenämnden förelade därefter B.H. att utveckla grunderna för hennes kvittningsinvändning. Sedan hon utvecklat grunderna för kvittningsyrkandet och närmare presenterat grunderna för beräkning av beloppet bestred SFI under sommaren 1996 – dvs efter att skiljeförfarandet pågått i drygt ett år – att skiljenämnden kunde ta upp kvittningsyrkandet till prövning.

Skiljenämnden har i avvisningsbeslutet d 30 sept 1996 anfört att det, för att kvittningsinvändning skall kunna tas upp mot påkallande parts bestridande, krävs att frågan är upptagen i påkallelseskriften. Skiljenämndens majoritet har funnit att så inte är fallet och avvisat kvittningsinvändningen. Den uppfattning om rättsläget som skiljenämnden gett uttryck för är felaktig och gällande rätt är i stället att kvittningsinvändning kan tas upp utan att frågan upptagits i påkallelseskriften så länge den omfattas av skiljeavtalet. Övervägande skäl talar för att kvittningsinvändningar bör tillåtas inom ramen för ett skiljeförfarande så länge de framställs i tid och omfattas av skiljeavtalet. – Gränsen mellan kvittning som betalning efter verkställd kvittningsförklaring – där skiljenämnden har att pröva om kvittningen varit verksam som betalning – och processuell kvittning är inte skarp och det vore otillfredsställande om skiljenämndens behörighet att pröva en kvittningsinvändning skall avgöras av frågan om en motfordran är klar och förfallen. En sådan rättstillämpning skulle leda till att en skiljeklausul också blev ett materiellt kvittningshinder vilket kan få konsekvenser som är mindre tilltalande från rättspolitisk synpunkt. – Som framgår av argumentationen i detta mål har en gäldenär ofta säkerhetsrätt i en skuld för kvittningsyrkandet. Det vore absurt om skiljenämnden skulle vara behörig att pröva säkerhetsrätten men inte motfordringens existens. Än mer absurt vore det om detentionsrätten sätts ur spel av skiljeklausulen vilket skiljenämnden synes ha menat.

Under alla förhållanden har SFI i påkallelseskriften utförligt angivit de tvistiga frågorna och får därför anses ha accepterat att motfordringarna skulle bli föremål för skiljenämndens prövning. Den part som påkallar ett skiljeförfarande angående i och för sig helt otvistiga fordringar med angivande av grunden för motpartens motkrav får finna sig i att påkallelseskriften tolkas på så sätt att påkallande part vill få prövat om motpartens motfordringar är hållbara för det fall motkraven vidhålls. I annat fall finns ju inga som helst skäl att redogöra för motkraven i påkallelseskriften eftersom ju motparten knappast behöver få veta något som den redan känner till och som saknar betydelse för målet. I förevarande fall har SFI gjort invändningen om skiljenämndens bristande behörighet först ett år efter påkallandet. Detta ger klart vid handen att det också varit SFI:s avsikt att motfordringarna skulle prövas inom ramen för det påkallade förfarandet men att SFI tänkt om när royaltykraven avvisats.

Detentionsrätten. B.H:s invändning att hon har detentionsrätt i det yrkade beloppet till säkerhet för sina skadeståndsanspråk, är ingen kvittningsinvändning utan är en invändning rörande hennes skyldighet att utge det yrkade beloppet alltså den fråga som SFI ostridigt påkallat skiljeförfarande om. Frågan om B.H. har rätt att innehålla beloppet är alltså primärt inte en fråga om existensen av motfordran i sig utan rör frågan om SFI:s materiella rätt att få det yrkade beloppet utbetalt till sig. Det är ju tänkbart att B.H. har rätt att hålla inne belopp utan att B.H. för den skull har en fordran intill hela det omstämda beloppet. Skiljenämnden borde därför under alla förhållanden ha prövat invändningen som inte är ett "yrkande om detentionsrätt" utan en invändning rörande B.H:s skyldighet att utge det omstämda beloppet.

SFI har—till utveckling av bestridandet bl a anfört: Det har varit riktigt av skiljenämnden att avvisa B.H:s kvittningsyrkande då nämnden varit obehörig att pröva frågan om tillämpning av 11 § lagen om skiljemän. SFI har inte genom passivitet eller på något annat sätt avstått sin rätt att i skiljeförfarandet göra gällande invändningen mot B.H:s kvittningsinvändning. – Det har också varit riktigt av skiljenämnden att avvisa B.H:s yrkande om detentionsrätt dels som en konsekvens av nämndens beslut att avvisa kvittningsyrkandet, dels på självständiga materiella grunder. B.H. har inte rätt att hindra verkställighet av SFI:s fordran genom att åberopa icke konnexa fordringar.

Domskäl. TR:n har i målet att med tillämpning av skiljemannalagen pröva huruvida skiljedomen skall kunna hävas på de av B.H. åberopade grunderna. B.H. har gjort gällande fel som skall ha förevarit i skiljenämndens handläggning under skiljeförfarandet. De påtalade felen avser att skiljenämnden avvisat och inte tagit upp till prövning dels en gjord kvittningsinvändning, dels en påstådd detentionsrätt.

För att TR:n skall kunna häva skiljedomen krävs förutom att det är visat att det förekommit något handläggningsfel under skiljeförfarandet också att det är sannolikt att felet kan ha inverkat på utgången. Därtill kommer att det fel som i så fall kan konstateras inte skall ha berott på B.H..

TR:ns bedömning utgår från skiljedomen och vad som här i övrigt åberopats avseende skiljenämndens handläggning under skiljeförfarandet. Skiljenämnden har avvisat B.H:s kvittningsyrkande avseende fordran pga skadestånd och därvid ansett att kvittningsanspråket varit en sådan fråga varom skiljedom inte påkallats. Lagen om skiljemän saknar en uttrycklig reglering om när en skiljenämnd är skyldig att ta upp ett kvittningsyrkande till prövning. Inte heller ges i litteraturen eller domstolspraxis någon avgörande vägledning i frågan. TR:n finner att skiljenämndens beslut i fråga om kvittningsyrkandet skulle få tas upp till prövning är en bedömningsfråga som – oavsett nämndens slutliga ställningstagande – inte i sig kan anses utgöra ett sådant handläggningsfel som enligt lagen om skiljemän kan leda till att skiljedomen skall hävas.

Också när det gäller skiljenämndens beslut att avvisa B.H:s yrkande om detentionsrätt finner TR:n att det är fråga om en bedömningsfråga som inte i sig kan anses utgöra ett sådant handläggningsfel som enligt lagen om skiljemän kan leda till att skiljedomen skall hävas. Därtill förelåg till grund för skiljenämndens beslut i denna senare fråga i allt väsentligt samma omständigheter som legat till grund för nämndens beslut att avvisa kvittningsyrkandet. Nämndens beslut i den senare frågan om att avvisa yrkandet om detentionsrätt är sålunda ett konsekvensbeslut till nämndens beslut att avvisa kvittningsyrkandet. Inte heller föranleder de båda besluten sett i ett sammanhang TR:n till någon annan bedömning i fråga om något handläggningsfel förekommit. – TR:n konstaterar därutöver att B.H. inte torde ha varit betagen att med åberopande av § 34 i 1986 års distributionsavtal mellan parterna påkalla skiljeförfarande i de frågor som avvisats av skiljenämnden.

Sammantaget finner TR:n sålunda att B.H. inte visat någon grund för att häva skiljedomen med tillämpning av 21 § 1 st 4 lagen om skiljemän. B.H:s klandertalan skall således lämnas utan bifall, till följd varav skiljedomen står fast.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

B.H. överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken att HovR:n med ändring av TR:ns dom skulle häva skiljedomen.

SFI bestred ändring.

Målet avgjordes av HovR:n med stöd av 50 kap 13 § RB utan huvudförhandling.

HovR:n (hovrättsråden Holmstrand och Thorsén samt tf hovrättsassessorerna Dieden och Reldén) anförde i dom d 2 dec 1998: HovR:ns Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som vid TR:n och samma bevisning som där.

HovR:n har att ta ställning till om skiljemännens avvisning av B.H:s kvittningsinvändning och detentionsinvändning har inneburit att ett sådant fel som avses i 21 § 1 st 4 lagen (1929:145) om skiljemän har förelupit. Vad som förekommit i HovR:n ger inte anledning att göra någon annan bedömning än TR:n gjort. HovR:n delar således TR:ns uppfattning att B.H. inte visat någon grund för att ett sådant fel som avses i nämnda lagrum förekommit vid skiljenämndens handläggning. TR:ns dom skall alltså fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

B.H. (ombud advokaten Einar Wanhainen) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle häva skiljedomen.

SFI (ombud advokaten Henrik Karlström) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, förslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl (efter en inledande redogörelse för bakgrunden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som framgår av referatet). B.H. har yrkat att skiljedomen hävs och har till grund för sin talan åberopat att skiljenämnden har handlat felaktigt genom att avvisa kvittningsinvändningen och invändningen om detentionsrätt samt att dessa fel har inverkat på utgången av tvisten.

SFI har förnekat att något fel förekommit i skiljenämndens handläggning och har hävdat att om så skulle ha varit fallet har B.H. själv vållat det.

Lagen (1929:145) om skiljemän har d 1 april 1999 ersatts av lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Denna tvist skall prövas enligt skiljemannalagen.

Enligt 21 § 4 skiljemannalagen skall domstol på parts talan häva skiljedomen om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling har förelupit annat än i lagrummet tidigare nämnt fel, som med sannolikhet kan antas ha inverkat på utgången. Fråga är alltså om fel som till sin art kan likställas med grovt rättegångsfel i RB:s mening.

I 11 § stadgas angående förfarandet, att det ankommer på den som påkallat tillämpning av skiljeavtal att skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor varom skiljedom önskas.

Skiljemannalagen saknar bestämmelser om kvittning. Ett uttalande i förarbetena till lagen (se NJA II 1929 s 43) angående meddelande av deldom visar att lagstiftarens tanke varit att kvittningsyrkanden skulle komma att prövas av skiljenämnd. Att frågan inte reglerades i lagen bör ha hängt samman med att det enligt den då gällande ordningen i tvistemålsprocessen var tillåtet att framställa kvittningsinvändningar (se Gärde, Nya Rättegångsbalken, s 144) och att det har ansetts naturligt att detta kunde ske även i skiljeprocessen.

Den generella frihet som gäller i ett skiljeförfarande har gett skiljemännen rätt att ordna detta efter vad som är lämpligt. Samtidigt har det ansetts naturligt att i tillämplig mån följa reglerna om handläggning av dispositiva civilmål (se Hassler o a, Skiljeförfarande, 2 uppl, 1989 s 103). Av bl a rättsfallet NJA 1989 s 247 framgår också att det ansetts lämpligt att söka ledning i RB:s regler när skiljemannalagen saknar bestämmelser i en fråga. Denna princip borde kunna ge viss vägledning även i förevarande fall.

För att skiljenämnden skall kunna ta upp ett yrkande om kvittning till prövning krävs till en början att kravet omfattas av skiljeavtalet. Huruvida därutöver skall krävas att frågan har nämnts i påkallelseskriften, som skall ange ramen för processen, synes det inte råda enighet om (jfr Ramberg i uppsatsen Informell Handläggning i Skiljeförfaranden ur Svensk och Internationell Skiljedom 1988 s 29). Allmänt torde dock kunna anföras, att det framstår som onaturligt om skiljenämnden skulle vara förhindrad av alltför stränga formella regler att slita de tvister som föreligger mellan parterna i ett skiljeförfarande.

Till grund för sitt motkrav har B.H. åberopat, att SFI i vissa närmare angivna hänseenden har agerat i strid mot parternas avtal och därigenom orsakat henne skada, vilken utgörs av handelsvinsten på förlorad omsättning för tiden från del av 1992 till d 30 juni 1995. Det är ostridigt att denna fråga omfattas av skiljeavtalet. Frågan har tydligt berörts i påkallelseskriften under p 2.1-2.4. En prövning av dessa krav på skadestånd kan inte anses vara så komplicerad att det har krävts kompetens utöver den som skiljenämnden har besuttit.

Av det anförda följer att de krav som har förelegat för att skiljenämnden skulle ha tagit upp kvittningsyrkandet till prövning är uppfyllda. Nämndens avvisningsbeslut har därför varit felaktigt och felet kan med sannolikhet antas ha inverkat på utgången. B.H. har framställt kvittningsyrkandet i en skrift d 20 sept 1995, vilket inte kan anses ha varit för sent. Inte heller i övrigt har det framkommit någon omständighet som innebär att eget förvållande kan läggas henne till last. Grund att häva skiljedomen föreligger således.

B.H:s yrkande om rätt att hålla inne sin prestation vilar på samma grunder som yrkandet om kvittning. Skäl att vid ovan redovisad utgång angående kvittningsyrkandet pröva även frågan huruvida nämnden förfarit felaktigt när yrkandet om rätten till detention avvisats föreligger därför inte.

Till följd av det anförda skall B.H:s talan bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom häver HD skiljedomen d 26 maj 1997 mellan Skandinaviska Färginstitutet AB och B.H. —.

HD (JustR:n Svensson, Danelius, Lennander, Westlander, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl (efter en inledande redogörelse för bakgrunden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som framgår av referatet). B.H. har till grund för sin talan om att skiljedomen skall hävas åberopat att skiljenämnden handlat fel genom att avvisa kvittningsinvändningen och yrkandet om detentionsrätt samt att dessa fel har inverkat på utgången.

SFI har bestritt att det förekommit något fel i skiljenämndens handläggning och hävdat att, om så skulle ha skett, B.H. själv vållat detta.

Den föreliggande tösten skall prövas enligt lagen (1929:145) om skiljemän (SML). Enligt såväl denna lag som den nya lagen (1999:116) om skiljeförfarande föreligger stor frihet för skiljemän och parter att själva gestalta förfarandet efter vad som synes mest ändamålsenligt i varje särskilt fall. Varken SML eller den nya lagen innehåller därför några utförliga regler om förfarandet, och RB:s bestämmelser kan endast i begränsad omfattning anses analogt tillämpliga.

Enligt 11 § SML inleds skiljeförfarandet med att part påkallar tillämpning av skiljeavtalet genom att skriftligen lämna motparten uppgift på den eller de frågor som han önskar avgjorda genom skiljedom. Utan hinder härav får skiljemännen pröva även annan fråga som parterna enats om att hänskjuta till dem.

SML innehåller inte några regler om genkäromål, kvittning och ändring av talan. Detta har ansetts vara en brist, och i den nya lagen föreskrivs i 23 § att käranden under förfarandet skall kunna framställa nya yrkanden och svaranden egna yrkanden inom ramen för skiljeavtalet, om inte skiljemännen, med hänsyn till den tidpunkt då de framställs eller andra omständigheter, anser det olämpligt att de prövas.

Frågan är då om SML, trots att lagen inte innehåller någon uttrycklig regel härom, kan anses ge käranden rätt att mot svarandens vilja få en kvittningsinvändning prövad i samma skiljeförfarande. En första förutsättning för att en sådan rätt skall föreligga är att kvittningsinvändningen omfattas av skiljeavtalet. Om så är fallet, talar som regel starka skäl för att svaranden skall få sin invändning prövad, eftersom han annars vid bifall till käromålet kan komma att åläggas betala ett belopp som han på grund av en motfordran egentligen inte skulle behöva betala. Många författare har intagit en positiv hållning till prövning av kvittningsinvändningar, medan andra fäst större vikt vid kärandens inställning eller funnit rättsläget mera oklart (se bl a Hassler, Skiljeförfarande, 1989 s 105f, Nordenson i Stockholms handelskammares skrift Swedish and international arbitration, 1984 s 13, och i handelskammarens skrift Svensk och internationell skiljedom, 1986 s 12, samt Ramberg i sistnämnda skrift, 1988 s 29). I den nya lagen om skiljeförfarande anges att svaranden skall kunna framställa egna yrkanden inom ramen för skiljeavtalet, men det är inte heller här fråga om en generell rätt att få kvittningsinvändningar prövade, eftersom skiljemännen fått frihet att i varje särskilt fall bedöma om det finns skäl som gör en sådan prövning olämplig.

Eftersom SML saknar bestämmelse om rätten att framställa kvittningsyrkanden och det inte finns någon vägledande rättspraxis eller ens någon entydig uppfattning i frågan inom den juridiska doktrinen, kan skiljenämndens avvisande av B.H:s kvittningsyrkande inte anses utgöra ett sådant fel som kan föranleda att skiljedomen skall hävas enligt 21 § I st 4 SML.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 27 juni 2000 (mål nr T 12-99).