Högsta domstolen referat NJA 2003 s. 318 (NJA 2003:47)

Court
Högsta domstolen
Reference
NJA 2003 s. 318 (NJA 2003:47)
Målnummer
Ö1356-03
Avdelning
1
Avgörandedatum
2003-07-22
Rubrik
Hinder mot utlämning för brott har ansetts föreligga, när den som begärs utlämnad dömts i sin utevaro till långt fängelsestraff och det inte visats i utlämningsärendet att han personligen och i detalj underrättats om åtalet mot honom och inte heller att han personligen kallats till huvudförhandlingen.
Lagrum
•  9 § tredje stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott
•  Artikel 6.3 europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Rättsfall
•  NJA 1984 s. 903
•  NJA 1986 s. 262
•  NJA 1989 s. 263
•  NJA 1993 s. 18
•  NJA 2000 s. 243
•  NJA 1996 C 85
•  NJA 1997 C 76
•  Europadomstolens avgöranden i fallen Colozza den 12 februari 1985, Brozicek den 19 december 1989, F.C.B. mot Italien den 28 augusti 1991 och T. mot Italien den 12 oktober 1992

Justitieministeriet i Italien begärde i en framställning d. 5 dec. 2002 att rumänske medborgaren R.H. skulle utlämnas till Italien. Till stöd för framställningen åberopades bl.a. en dom d. 14 nov. 2000 från en domstol i Padova (La Corte di Assise di Padova), Italien, varigenom R.H. hade i sin utevaro dömts till bl.a. fängelse tio år för försättande av annan i slaveri, för upprepade fall av sexuellt våld under försvårande omständigheter, för medverkan till prostitution av minderårig med våld eller hot samt för medverkan till brott mot lagen om avskaffande av reglering av prostitution och kamp mot tredje parts utnyttjande av annans prostitution, allt i Padova mellan de första dagarna i juni och d. 1 juli 1999.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till Riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade Riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

R.H. motsatte sig utlämning.

HD höll förhandling i ärendet.

HD (JustR:n Thorsson, Pripp, Håstad, referent, Lindeblad och Ella Nyström) beslöt följande Yttrande. De gärningar för vilka R.H. dömts motsvarade vid tiden för gärningarna olaga frihetsberövande, olaga tvång, koppleri och våldtäkt. Påföljden har bestämts till bl.a. fängelse tio år. Såvitt avser 4 § utlämningslagen föreligger inget hinder mot utlämning.

Sverige och Italien har träffat överenskommelser som innebär att 9 § 3 st. 1 och 2 men. nämnda lag är tillämpliga.

Enligt tredje styckets första mening skall en utländsk dom godtas, om det ej i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Vad R.H. anfört i ärendet visar inte att det italienska domslutet är uppenbart oriktigt.

Eftersom domen meddelats utan att R.H. varit personligen närvarande vid förhandlingen i saken inför domstolen, skall domen enligt tredje styckets andra mening godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Någon sådan försäkran har inte lämnats av Italien.

Vad gäller R.H:s möjlighet till nöjaktigt försvar har han anfört följande. Något förhör hölls inte med honom efter gripandet d. 1 juli 1999. En representant för polisen eller åklagarmyndigheten framkastade vissa påståenden om brottslighet, vilka R.H. inte gavs tillfälle att ta ställning till. Påståendena rörde inte till någon del gärningar med vålds- eller hotinslag och inte heller brott motsvarande olaga frihetsberövande utan enbart den ekonomiska hanteringen kring prostitutionen. Han träffade en för honom förordnad offentlig försvarare i anslutning till häktningsförhandlingen d. 3 juli 1999 utan att han hade möjlighet att förbereda förhandlingen med denne. De anklagelser som riktades mot honom under häktningsförhandlingen hade inte samma omfattning som åtalet. Något protokoll från häktningsförhandlingen har inte förebragts. Under tiden efter häktningsförhandlingen tills han utvisades från Italien förekom inga nya förhör med honom, och han hade ingen kontakt med någon offentlig försvarare. Under de första två månaderna i häktet fick han vid några tillfällen besök av en advokat, som anlitats av vänner till honom. Advokaten kunde inte lämna några besked om utredningen, utan samtalen hade övervägande social karaktär. Advokaten företrädde honom senare under förhandlingarna inför domstolen, men han kan inte erinra sig att han undertecknat en fullmakt för advokaten. När han i slutet av december 1999 släpptes ur häktet därför att den maximala häktningstiden på sex månader gått ut, delgavs han ett utvisningsbeslut, och han lämnade landet ett par dagar därefter. Han har sedan dess inte varit i Italien. Vid frisläppandet fick han inte några besked om den fortsatta handläggningen, och han var ovetande om de förhandlingar som ligger till grund för domen. Han har inte tagit del av domen. Att det förekom en förberedande förhandling i juni 2000 talar för att utredningen måste ha varit omfattande och att den inte var färdig när han släpptes ur häktet vid årsskiftet 1999/2000.

Italien har på kompletterande frågor från Riksåklagaren anfört bl.a. följande. R.H. informerades vid häktningsförhandlingen d. 3 juli 1999 om de åtalspunkter som upprättats mot honom. Han bestred dock uppgifterna om brotten för vilka han senare blev definitivt dömd. Under rättegången var R.H:s försvarare närvarande och utövade alla befogenheter som en försvarare har rätt till enligt de processuella reglerna. R.H., som uteblivit från rättegången, underrättades om domen genom att en kopia överlämnades till hans försvarare d. 30 jan. 2001.

Frågan, om en dömd haft nöjaktiga möjligheter att försvara sig, bör bedömas mot bakgrund av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Däri stadgas:

1. Var och en skall, vid prövningen av [?] en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis [?] förhandling [?].

3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter

a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,

c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett [?],

d) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom,

e) [?].

Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat om italienska utevarodomar uppfyller kraven i rättighetskonventionens artikel 6. Av Europadomstolens avgöranden framgår att den åtalade har rätt att få kännedom om åtalspunkterna i detalj, att den lagförande staten i vart fall måste göra rimliga ansträngningar för att delge honom kallelse till rättegången, att det inte räcker att han på annat sätt förstår att ett rättsligt förfarande inletts, att hans underlåtenhet att hålla den lagförande staten underrättad om sin adress inte utgör grund för att använda kungörelsedelgivning, att han, fastän det inte uttryckligen framgår av konventionen, har rätt att närvara vid förhandlingen så att han kan granska åklagarens bevisning även om han där är företrädd av en advokat men att han kan avstå från rätten att närvara personligen om avståendet är uppenbart och sker när han känner till anklagelserna. I vad mån en person kan lagföras utan delgivning, när rimliga ansträngningar gjorts för att delge honom åtalspunkterna och kallelse till rättegången, framgår inte klart av hittillsvarande praxis. Den dömde skall dock inte behöva bevisa att han inte försökt undandra sig lagföring. (Se fallen Colozza 12 febr. 1985, A nr 89, Brozicek 19 dec. 1989, A nr 167, F.C.B. 28 aug. 1991, A nr 208-B, och T. 12 okt. 1992, A nr 245-C.)

Det ankommer på den stat som begär utlämning med stöd av en utevarodom att styrka att den dömde haft nöjaktiga möjligheter att försvara sig. Uppgiften i Italiens svar, som får förstås så att R.H. redan vid häktningsförhandlingen två dagar efter gripandet fick kännedom om alla de anklagelsepunkter för vilka han slutligen dömdes mer än ett år senare, framstår i sig som osannolik och har inte styrkts genom företeende av ett protokoll från häktningsförhandlingen eller på annat likvärdigt sätt.

För prövningen av om hinder föreligger mot utlämning fordras att utredningen kompletteras i detta och andra avseenden.

HD anmäler därför till Justitiedepartementet frågan om åtgärd för införskaffande av följande kompletteringar från Italien.

1) Handling som utvisar att R.H. vid häktningsförhandlingen eller senare, men i vart fall före domstolsförhandlingen d. 14 nov. 2000, personligen fått del av samtliga åtalspunkter som omfattas av domen.

2) Uppgift om huruvida R.H. personligen mottagit kallelse till den nämnda förhandlingen och i så fall när eller, i förekommande fall, varför någon kallelse inte delgivits honom.

3) Uppgift om huruvida R.H. lämnat den advokat, som försvarade honom vid förhandlingen, skriftlig fullmakt samt uppgift om fullmaktens innehåll.

4) Uppgift om huruvida, när och hur R.H., med full och dokumenterad vetskap om åtalspunkterna, förklarat att han avstod från att vara närvarande vid förhandlingar i målet.

Med beaktande av att R.H. är häktad och i utlämningsärendet varit frihetsberövad sedan d. 9 nov. 2002 är det angeläget med en skyndsam handläggning.

HD, som på anförda skäl finner att det föreligger sådana hinder mot ärendets prövning i förevarande skick som avses i 32 kap. 5 § RB jämförd med 18 § 2 st. utlämningslagen, beslutar enligt förstnämnda lagrum att ärendet skall vila i avvaktan på hindrets undanröjande.

HD:s beslut meddelades d. 8 maj 2003.

Justitiedepartementet överlämnade härefter till HD en genom Justitieministeriet i Italien lämnad skrivelse jämte bilagor från Åklagarmyndigheten vid appellationsdomstolen i Venedig. HD återupptog därpå handläggningen av ärendet.

Med anledning av den komplettering som kommit in uttalade Riksåklagaren som sin mening att R.H:s rätt att förbereda sitt försvar och försvara sig fick anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd i det italienska brottmålet och att utevarodomen mot denne fick anses ha kommit till under förhållanden som uppfyllde kraven i artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

R.H. förklarade för sin del att han alltjämt ansåg att det förelåg hinder mot utlämning.

Ärendet föredrogs.

HD (JustR:n Thorsson, Blomstrand, Pripp, referent, Lindeblad och Ella Nyström) beslöt följande Yttrande. Som framgår av HD:s föregående yttrande i ärendet är det en avgörande fråga huruvida R.H:s rättighet att försvara sig i det italienska brottmålet kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd, en fråga som skall bedömas mot bakgrund av föreskrifterna i artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (jfr NJA II 1979 s. 322 och rättsfallet NJA 2000 s. 243 samt de domar från Europadomstolen som nämns i HD:s föregående yttrande).

Uppgifterna från Italiens sida om att R.H. vid häktningsförhandlingen d. 3 juli 1999 fick del av de anklagelser och den bevisning som åberopades mot honom bör i och för sig godtas (jfr rättsfallet NJA 1989 s. 263). Något protokoll från förhandlingen eller annan dokumentation i saken har dock inte erhållits från de italienska myndigheterna. Varken genom de uppgifter som lämnats eller genom vad som i övrigt kommit fram i ärendet kan det anses klart framgå att de anklagelser och grunder som åberopades mot R.H. vid häktningsförhandlingen var helt överensstämmande med det som mer än ett år senare framfördes mot honom vid huvudförhandlingen och ledde till att han fälldes till ansvar. Det bör tilläggas att Italien inte har gjort gällande att R.H. personligen delgavs anklagelserna och grunderna för dem vid något annat tillfälle än i samband med häktningsförhandlingen. Däremot har den italienska åklagarmyndigheten till sin skrivelse bilagt en kopia av en fullmakt, dagtecknad d. 9 juli 1999, varigenom R.H. utsåg advokaten C.B. till försvarare och gav honom ”alla befogenheter enligt lag och enligt sed, inkl. befogenhet att utse ersättare”. Det får antas att C.B. i sin egenskap av ombud fick del av åtalet mot R.H. före huvudförhandlingen. Den omständigheten kan dock inte anses innebära att R.H:s rättigheter enligt artikel 6 punkten 3 a i Europakonventionen blivit tillgodosedda.

Av utredningen i ärendet framgår att R.H., när han i december 1999 släpptes ur häktet, mottog ett beslut om utvisning ur Italien. Det finns inte anledning att ifrågasätta R.H:s uppgift att han också lämnade Italien kort tid efter frisläppandet. Den italienska åklagarmyndigheten har framhållit att en utvisad kan begära tillstånd att återvända till Italien av juridiska skäl men att R.H. trots att han företräddes av befullmäktigat ombud aldrig vidtagit någon sådan åtgärd. Även om R.H. således hade möjlighet att inställa sig till huvudförhandlingen i brottmålet har det dock inte ens påståtts att myndigheterna försökt delge honom personligen kallelse till förhandlingen eller att myndigheterna utrett huruvida han av sitt ombud C.B. eller på annat sätt före förhandlingen hade underrättats om tiden för denna. Inte heller ger utredningen något stöd för att R.H. avsiktligen undanhållit sig delgivning av kallelse till huvudförhandlingen eller att han skulle ha avstått från att personligen närvara vid denna.

R.H. har ådömts ett långvarigt frihetsstraff. Trots att han i juli 1999 ställde ombud för sig i målet och denne också var närvarande vid huvudförhandlingen finner HD med beaktande av kraven i artikel 6 punkterna 3 a-d i Europakonventionen att hans rättighet att försvara sig inte kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Eftersom någon försäkran inte lämnats av Italien om att R.H. har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser hans rättigheter, finner HD att det föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § 3 st. 2 men. lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Vid HD:s nu gjorda bedömning av utlämningsfrågan upphör enligt 16 § 3 st. utlämningslagen beslutet om att hålla R.H. häktad i ärendet genast att gälla.

HD:s beslut meddelades d. 22 juli 2003 (mål nr Ö 1356-03).