Högsta domstolen referat NJA 2007 s. 1000 (NJA 2007:121)

Court
Högsta domstolen
Reference
NJA 2007 s. 1000 (NJA 2007:121)
Målnummer
Ö536-04
Avdelning
2
Avgörandedatum
2007-12-28
Rubrik
Svensk domstol har - sedan EG-domstolen lämnat förhandsavgörande i målet - ansetts behörig att med stöd av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen pröva en talan mot ett bolag med hemvist i Storbritannien.
Lagrum
Artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).
Rättsfall
•  NJA 2001 s. 386
•  NJA 2005 s. 586

Göteborgs tingsrätt

O.A. väckte vid Göteborgs tingsrätt talan dels mot det svenska bolaget Freeport Leisure (Sweden) AB (Freeport AB) dels mot det brittiska bolaget Freeport Plc med hemvist i London och yrkade att svarandena skulle förpliktas att solidariskt till honom betala 500 000 GBP, eller motsvarande belopp i svensk valuta, jämte ränta.

Freeport Plc yrkade i första hand att käromålet mot bolaget skulle avvisas på grund av rättegångshinder.

O.A. bestred avvisningsyrkandet. Som grund för rättens behörighet hänvisade han till artikel 6.1 i Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Rörande tvisten och dess bakgrund kan hänvisas till följande redogörelse i HD:s beslut om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen:

Beträffande bakgrunden till tvisten har upplysts att O.A. hade varit verksam i ett bolag som kom med idén att etablera s.k. factory outlets i strategiska lägen i Europa. Freeport Plc övertog vissa av dessa projekt, bl.a. ett i Kungsbacka, och i ersättning skulle bolaget, som kommit med idén, få åtta procent av ett beräknat tillskapat övervärde. Den 11 augusti 1999 kom O.A. muntligen överens med företrädare för Freeport Plc om att han personligen härutöver för Kungsbackaprojektet skulle få 500 000 GBP som ”success fee” när anläggningen i Kungsbacka hade öppnat. Överenskommelsen bekräftades av Freeport Plc i telefax den 13 september 1999 med tillägg om bl.a. att betalningen skulle erläggas av ”the site owning company”.

Kungsbackaanläggningen öppnades officiellt den 15 november 2001. Anläggningen ägs och drivs av Freeport AB. Detta bolag är ett helägt dotterdotterbolag till Freeport Plc. Sedan anläggningen öppnats begärde O.A. med hänvisning till avtalet betalning av såväl Freeport AB som Freeport Plc. När han inte fick någon betalning, väckte han de nu aktuella käromålen vid Göteborgs tingsrätt.

Det bolag som numera har firman Freeport Leisure (Sweden) AB registrerades i aktiebolagsregistret den 13 september 1999 under firma AB Grundstenen 85177. Bolaget förvärvades av Freeportkoncernen under våren 2000 samt ändrade firma till Freeport Leisure (Sweden) AB i maj 2000.

O.A. har som grund för sin talan mot såväl Freeport Plc som Freeport AB åberopat det muntliga avtalet med företrädare för Freeport Plc med efterföljande bekräftelse. Han har härvid gjort gällande att Freeport AB är det i bekräftelsen angivna ”site owning company” samt att det bolaget till följd av avtalet är skyldigt att utge den utlovade ersättningen.

Som grund för avvisningsyrkandet har Freeport Plc åberopat att bolaget inte har hemvist i Sverige och att det inte finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att behörighet skall föreligga enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen. Freeport Plc har härvid bl.a. hänvisat till att käromålet mot det bolaget grundar sig på ett inomobligatoriskt ansvar medan talan mot Freeport AB sannolikt grundar sig på utomobligatoriskt ansvar eftersom det inte påstås att något avtalsförhållande föreligger mellan O.A. och Freeport AB.

Det kan i sammanhanget nämnas att Freeport AB bestritt käromålet mot det bolaget bl.a. under åberopande att O.A. skulle grunda sin talan på ett avtalsförhållande i vilket Freeport AB inte ens påstods vara avtalspart samt att Freeport AB inte ens existerade när den påstådda överenskommelsen träffades.

Till bemötande av vad som anförts från Freeport Plc har O.A. bl.a. anfört att han inte påstått att käromålet mot Freeport AB grundar sig på ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar utan tvärtom gjort gällande att det grundar sig på ett kontraktsrättsligt ansvar som har sitt ursprung i det åberopade muntliga avtalet med tillhörande bekräftelse. Enligt O.A. innefattar bekräftelsen en betalningsanvisning till Freeport AB enligt vilken Freeport AB är primärt betalningsansvarigt mot O.A.

O.A. har gjort gällande att det om käromålen prövas i olika rättegångar föreligger risk för oförenliga domar på så sätt att talan i bägge fallen kan komma att ogillas på den grunden att det är den andre av de nu instämda svarandena som är ansvarig.

Freeport Plc har däremot gjort gällande att det inte föreligger någon risk för oförenliga domar. Bolaget har härvid hävdat att avtal enligt svensk rätt inte kan förpliktiga en tredje part, i detta fall Freeport AB, att utge betalning. Enligt Freeport Plc saknas därmed laga grund för talan mot Freeport AB. Talan mot Freeport AB måste därför antas ha väckts endast i syfte att skapa forum vid svensk domstol för talan mot Freeport Plc.

Tingsrätten (chefsrådmannen Mats Sjösten samt rådmännen Håkan Ernström, referent, och Staffan Rydholm) anförde i beslut den 29 september 2003:

Enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat, om han är en av flera svarande, väckas även vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Artikeln är ett undantag från principen i artikel 2.1 samma förordning om att talan skall väckas vid domstol i den stat där svaranden har sin hemvist. Av praxis framgår att artikel 6.1 skall tilllämpas restriktivt.

HD har i rättsfallet NJA 2001 s. 386 uttalat att en förutsättning för att tillämpa artikel 6.1 får anses vara att käromålen grundar sig på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra. Med hänvisning till EG-domstolens avgöranden i målen Réunion Européenne (mål nr C-51/97) och Kalfelis (mål nr 189/87) uttalade HD vidare att två krav i en skadeståndstalan inte kan anses ha samband med varandra om de riktar sig mot olika svarande och i det ena fallet grundar sig på kontraktsrättsligt ansvar och i det andra på utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Vid prövning av frågan om talan mot Freeport Plc respektive Freeport AB grundar sig på väsentligen samma sakförhållanden och om de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra har tingsrätten att göra en bedömning mot bakgrund av vad O.A. har gjort gällande.

O.A. har anfört att den aktuella överenskommelsen innefattar en utfästelse av Freeport Plc att till honom under vissa förutsättningar betala GBP 500 000. Freeport Plc har i utfästelsen angett ”the site owning company”, som enligt O.A. – vars uppgifter får godtas – numera är Freeport AB, som den som skall betala beloppet. Freeport Plc är moderbolag i koncernen medan Freeport AB är dotterdotterbolag. Vid angivna förhållanden måste det anses att käromålen grundar sig på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra. Den omständigheten att Freeport AB vid tillfället när utfästelsen gjordes ännu inte var bildat föranleder inte någon annan bedömning.

Vad härefter angår frågan om en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar finner tingsrätten – utan att göra någon förtida bedömning av utgången i den materiella frågan – att det föreligger risk för att oförenliga domar skulle kunna uppstå på sätt som O.A. gjort gällande.

Med hänsyn till det anförda finner tingsrätten att Freeport Plc inte visat fog för sitt yrkande om avvisning.

Freeport Plc:s yrkande om avvisning av O.A:s talan lämnas utan bifall.

Hovrätten för Västra Sverige

Freeport Plc överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade bifall till sitt avvisningsyrkande.

Hovrätten (hovrättslagmannen Sigvard Helin, hovrättsråden Eva Lönqvist och Eva Ahlquist samt tf. hovrättsassessorn Eva Lotta Swahn) meddelade den 21 januari 2004 följande beslut:

Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

Freeport Plc överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens beslut, avvisa O.A:s talan mot bolaget vid Göteborgs tingsrätt.

O.A. bestred ändring.

HD (justitieråden Bo Svensson, Gertrud Lennander, Dag Victor, referent, Torgny Håstad och Ann-Christine Lindeblad) beslöt den 8 februari 2006 att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen enligt artikel 234 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen beträffande de frågor som redovisas i EG-domstolens dom.

Under rubriken Behovet av förhandsavgörande anförde HD i sin begäran till EG-domstolen:

18. Som redovisats i punkt 8 förutsätter behörighet enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen att ”det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”. Detta villkor för behörighet har utformats i anslutning till det krav på samband mellan käromålen som EG-domstolen i fallet Kalfelis (1988 ECR 5565) uppställde för tillämpning av motsvarande artikel (6.1) i Brysselkonventionen som föregick Bryssel I-förordningen. En i stort sett likalydande formulering finns i artikel 28.3 (artikel 22.3 i Brysselkonventionen) som behandlar käromål som har samband med varandra men som väckts vid domstolar i olika medlemsstater.

19. I Kalfelisdomen besvarades även frågan, om domstols behörighet att pröva käromål som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden enligt artikel 5.3 i Brysselkonventionen (samma artikelnummer i Bryssel I-förordningen) på grund av det inbördes sambandet kan utsträckas till att omfatta även sådana yrkanden som inte grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Med hänvisning till att artikel 5 (och 6) utgör undantag till principen att det är domstol i hemviststaten som är behörig och att artikeln därför skall tolkas restriktivt, fastslog EG-domstolen att den domstol som i enlighet med artikel 5.3 är behörig att pröva en talan i den del denna grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte är behörig att pröva ifrågavarande talan i den del den inte grundas på sådant ansvar.

20. I fallet Réunion Européenne SA (1998 ECR I-6534) återvände EG- domstolen till den nu berörda problematiken. Av punkterna 48-50 i den domen framgår att den i Kalfelisdomen angivna principen för tillämpning av artikel 5.3 är tillämplig även i förhållande till artikel 6.1. Två krav i samma mål som inte riktar sig till samma svarande, där det ena kravet grundar sig på ett avtalsrättsligt ansvar och det andra kravet på utomobligatoriskt ansvar, synes således enligt EG-domstolen inte kunna anses ha ett sådant samband med varandra som avses i artikel 6.1.

21. Detta innebär att frågan om ett käromål avser avtalsrättsligt eller utomobligatoriskt ansvar kan vara av avgörande betydelse inte endast vid tillämpning av artikel 5.1 och 5.3 utan också artikel 6.1. Om någon väcker talan mot flera svarande med åberopande av artikel 6.1 torde det alltså vara en förutsättning för behörighet i förhållande till en svarande som inte har hemvist i domstolsstaten att käromålet mot denne avser samma slags ansvar som det käromål som riktar sig mot den som har hemvist i domstolsstaten.

22. Frågan om kriterierna för om en tvist skall bedömas som avtalsrättslig eller utomobligatorisk har av EG-domstolen behandlats i anslutning till artiklarna 5.1 och 5.3. När det gäller de i dessa artiklar använda uttrycken ”talan avser avtal” och ”talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” framgår av EG-domstolens fasta rättspraxis att uttrycken skall tolkas självständigt och inte kan förstås som rena hänvisningar till den nationella rätten i någon av de berörda staterna (jfr t.ex. punkt 19 i Tacconi, REG 2002, s. I-7357 och punkt 33 i dom av den 20 januari 2005 i mål C-27/02 med där angivna hänvisningar).

23. Begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden anses härvid, också enligt fast rättspraxis, omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1 (jfr t.ex. punkt 29 i den nyss nämnda domen i mål C-27/02 med där angivna hänvisningar). Vidare har domstolen vid flera tillfällen (jfr t.ex. punkterna 50-51 i samma dom med där angivna hänvisningar) slagit fast att uttrycket talan som avser avtal inte kan förstås så att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan. Behörighet enligt artikel 5.1 synes således förutsätta att det kan fastställas att en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person föreligger och att kärandens talan grundas på denna förpliktelse. Det kan inte antas annat än att även ett åtagande som en ställföreträdare eller en fullmäktig gör inom ramen för sin behörighet är att anse som ett frivilligt partsåtagande i denna mening.

24. O.A:s talan synes innebära att Freeport Plc vid utfästelsen om betalning genom ”the site owning company” (Freeport AB) skulle ha haft behörighet att företräda detta bolag, fastän bolaget ännu inte hade bildats och oberoende av ett senare godkännande från bolagets sida. I målet har frågan uppkommit om sådant ansvar för ett aktiebolag – om det finns – skall betecknas som avtalsrättsligt eller utomobligatoriskt vid tillämpning av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen.

25. Även om det påstådda ansvaret för Freeport AB skall betecknas som avtalsrättsligt kvarstår frågan om det föreligger ett sådant nära samband mellan käromålen mot Freeport AB och Freeport Plc att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Som ett skäl för att kräva ett sådant samband mellan käromålen anförde EG-domstolen i fallet Kalfelis (punkterna 8 och 9) att principen att det är domstolarna i den stat där svaranden har sitt hemvist som är behöriga skulle kunna ifrågasättas, om det stod en kärande fritt att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att en av dessa svarande skulle undandras lagföring vid domstol där han har sitt hemvist (jfr även fallet Réunion, punkt 47). I artikel 6.2 finns en uttrycklig reglering för fall av detta slag. Någon motsvarighet till denna har emellertid inte tagits in i artikel 6.1.

26. I målet har frågan uppkommit om det som villkor för behörighet enligt artikel 6.1, vid sidan av de i artikeln uttryckligen angivna villkoren, gäller att talan mot den som har hemvist i domslandet inte har väckts endast för att få talan mot annan svarande prövad vid annan domstol än som annars skulle ha varit behörig att pröva denna talan.

27. Om så inte skulle anses vara fallet uppkommer frågan om sannolikheten för framgång med talan mot den som har hemvist i domslandet på annat sätt skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1.

Europeiska gemenskapernas domstol

EG-domstolen meddelade den 11 oktober 2007 följande dom:

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Freeport Plc, ett bolag bildat enligt brittisk rätt (nedan kallat Freeport), och O.A., som har väckt talan mot det nämnda bolaget vid en annan domstol än den där bolaget har sitt säte.

Tillämpliga bestämmelser

3. I skälen 2, 11, 12 och 15 i förordningen nr 44/2001 anges följande:

”(2) Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

– – –

(11) Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning.

– – –

(12) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.

– – –

(15) För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater; – – -”

4. I artikel 2.1, som återfinns under rubriken ”Allmänna bestämmelser” i avsnitt 1 i kapitel II i den nämnda förordningen, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

5. Artikel 3, som också återfinns i avsnitt 1 i kapitel II i samma förordning, har följande lydelse:

”1. Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2-7 i detta kapitel.

2. Särskilt de nationella bestämmelser om domstols behörighet som återfinns i bilaga I får inte tillämpas mot en sådan person.”

6. Enligt artikel 5 i förordning nr 44/2001, som återfinns under rubriken ”Särskilda behörighetsregler” i avsnitt 2 i samma kapitel II i denna förordning, kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, om vissa villkor är uppfyllda.

7. I artikel 6.1 och 6.2 i samma förordning, vilka även de återfinns i ovan nämnda avsnitt 2, föreskrivs dessutom följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

1) Om han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

2) Om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8. Ett bolag som O.A. var verksam i driver sedan år 1996 projekt avseende utveckling av så kallade factory outlets (anläggningar för så kallad fabriksförsäljning) på olika platser i Europa. Freeport övertog vissa av dessa projekt från det bolaget, bland annat projektet i Kungsbacka i Sverige, vilket var det längst framskridna projektet.

9. Vid ett möte den 11 augusti 1999 ingick O.A. och Freeports verkställande direktör ett muntligt avtal om att O.A. personligen skulle erhålla 500 000 GBP som ”success fee” när anläggningen i Kungsbacka öppnade.

10. Freeport bekräftade det muntliga avtalet genom en skriftlig utfästelse av den 27 augusti 1999, i vilken bolaget lade till tre villkor för betalningen av det nämnda beloppet. O.A. godtog dessa villkor. Enligt ett av dessa skulle betalningen i fråga erläggas av det företag som skulle komma att äga anläggningen i Kungsbacka. Freeport skickade den 13 september 1999, efter nya förhandlingar, en skriftlig bekräftelse till O.A., avseende avtalet med denne (nedan kallat avtalet).

11. Anläggningen i Kungsbacka invigdes den 15 november 2001. Den ägs och drivs av Freeport Leisure (Sweden) AB, ett bolag bildat enligt svensk rätt (nedan kallat Freeport AB). Detta bolag är ett helägt dotterdotterbolag till Freeport.

12. O.A. begärde betalning, från såväl Freeport AB som Freeport, av det belopp som han hade avtalat om med det sistnämnda bolaget. Freeport AB bestred betalningsskyldighet med motiveringen att det inte var part i avtalet och att det för övrigt inte existerade när avtalet ingicks.

13. Då O.A. inte erhöll någon betalning, väckte han talan vid Göteborgs tingsrätt den 5 februari 2003 och yrkade att de två bolagen skulle förpliktas att till honom solidariskt utge 500 000 GBP, eller motsvarande belopp i svensk valuta, jämte ränta.

14. O.A. åberopade artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 som grund för den nämnda domstolens behörighet att pröva talan mot Freeport.

15. Freeport yrkade att käromålet skulle avvisas eftersom bolaget saknade hemvist i Sverige och det inte fanns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att Göteborgs tingsrätt skulle anses vara behörig enligt den nämnda bestämmelsen. Freeport har i detta hänseende gjort gällande att talan mot det bolaget grundar sig på ansvar enligt avtal, medan talan mot Freeport AB grundar sig på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan O.A. och Freeport AB. Enligt Freeport medför denna skillnad i rättslig grund för käromålen mot Freeport AB respektive Freeport att artikel 6.1 i förordning nr 44/ 2001 inte är tillämplig, eftersom det inte kan visas att det föreligger något samband mellan käromålen.

16. Göteborgs tingsrätt lämnade detta avvisningsyrkande utan bifall.

17. Freeport överklagade till Hovrätten för Västra Sverige som lämnade överklagandet utan bifall.

18. Freeport överklagade därefter hos HD, som i sitt beslut om hänskjutande har påpekat att domstolen, i dom av den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis (REG 1988, s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 643), fann att en domstol som, i enlighet med artikel 5.3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32, nedan kallad Brysselkonventionen), är behörig att pröva en talan i den del denna grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte är behörig att pröva ifrågavarande talan i den del den inte grundas på ett sådant ansvar. Enligt den hänskjutande domstolen ansåg domstolen i punkt 50 i dom av den 27 oktober 1998 i mål C-51/97, Réunion européenne m.fl. (REG 1998, s. I-6511), att två krav i samma mål som inte riktar sig till samma svarande, där det ena kravet grundar sig på ett ansvar enligt avtal och det andra kravet på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, inte kan anses ha ett samband med varandra. Den hänskjutande domstolen undrar således om käromålet mot Freeport AB avser ansvar enligt avtal, även om den som gjorde åtagandet varken var ställföreträdare eller fullmäktig för bolaget.

19. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att domstolen, i punkterna 8 och 9 i domen i det ovannämnda målet Kalfelis, fann att undantaget i artikel 6.1 i Brysselkonventionen från principen om att det är domstolarna i den stat där svaranden har hemvist som är behöriga att pröva talan måste ges en sådan tolkning att inte själva principen kan ifrågasättas. Undantaget kunde därmed inte ge en kärande rätt att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att en av dessa svarande skulle undandras lagföring vid domstol i den stat där han har hemvist. Enligt den hänskjutande domstolen regleras emellertid en sådan situation uttryckligen i artikel 6.2 i förordning nr 44/2001, medan detta inte är fallet i artikel 6.1 i samma förordning. Den hänskjutande domstolen undrar därför huruvida den sistnämnda bestämmelsen skall tolkas så att den reglerar den nämnda situationen.

20. Den hänskjutande domstolen undrar dessutom huruvida sannolikheten för framgång med den talan som har väckts mot den svarande som har hemvist i domslandet, på annat sätt skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger en sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001. Freeport har vid den domstolen gjort gällande att det inte föreligger någon risk för oförenliga domar. Enligt det bolaget kan ett avtal enligt svensk rätt inte med bindande verkan ålägga en tredje man, i förevarande fall Freeport AB, att utföra en betalning. Enligt Freeport innebär detta att talan mot Freeport AB saknar laga grund, och enbart har väckts för att talan skall kunna föras mot Freeport inför svensk domstol.

21. HD beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Är en talan, som grundar sig på ett påstående om betalningsansvar för ett aktiebolag till följd av åtagande, att uppfatta som avtalsrättslig vid tillämpning av artikel 6.1 i förordning ? nr 44/ 2001 ? även om den som gjorde åtagandet vid tidpunkten för detta varken var ställföreträdare eller fullmäktig för bolaget?

2) Om svaret på den första frågan är jakande: Gäller som villkor för behörighet enligt artikel 6.1, vid sidan av de i artikeln uttryckligen angivna villkoren, att talan mot den som har hemvist i domslandet inte har väckts endast för att få talan mot annan svarande prövad vid annan domstol än som annars skulle ha varit behörig att pröva denna talan?

3) Om svaret på den andra frågan är nekande: Skall sannolikheten för framgång med talan mot den som har hemvist i domslandet på annat sätt beaktas vid bedömningen av om det föreligger sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

22. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en talan som grundar sig på ett påstående om betalningsansvar för ett aktiebolag till följd av ett åtagande är att uppfatta som avtalsrättslig, vid tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, även om den som gjorde åtagandet varken var ställföreträdare eller fullmäktig för bolaget.

Yttranden som har inkommit till domstolen

23. Både parterna i målet vid den nationella domstolen samt Europeiska gemenskapernas kommission har påpekat att begreppet ”talan avser avtal” inte kan förstås så att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan part. De hänvisar i detta hänseende till domstolens rättspraxis avseende artikel 5.1 i Brysselkonventionen, vilken i sak är identisk med motsvarande bestämmelse i förordning nr 44/2001 (se, bland annat, dom av den 17 juni 1992 i mål C-26/ 91, Handte, REG 1992, s. I-3967, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 12, s. I-137, domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl., punkt 17, och dom av den 17 september 2002 i mål C- 334/00, Tacconi, REG 2002, s. I-7357, punkt 23).

24. Freeport har mot denna bakgrund dragit slutsatsen att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan Freeport AB och O.A., eftersom det bolaget inte har åtagit sig någon förpliktelse gentemot den sistnämnde. Freeport har gjort gällande att varken ställföreträdare eller fullmäktig för Freeport AB har åtagit sig någon förpliktelse gentemot O.A., och att det bolaget inte heller i efterhand har godkänt avtalet vad avser utbetalning av ersättningen.

25. O.A. har medgivit att det vid tidpunkten för avtalets ingående saknades en ägare till anläggningen i Kungsbacka, vilken ännu inte hade öppnat. Han har vitsordat att det vid denna tidpunkt inte kunde finnas någon ställföreträdare eller fullmäktig som kunde företräda Freeport AB. Han har emellertid gjort gällande att Freeport ingick avtalet både för egen räkning och för det framtida bolag som skulle komma att äga den nämnda anläggningen. O.A. har även anfört att Freeport genom detta avtal lämnade en anvisning till det framtida ägarbolaget, nämligen Freeport AB, att fullgöra betalningen till O.A. Freeport AB godtog dessutom det betalningsansvar som åvilar bolaget, genom att bli en del av Freeportkoncernen.

26. O.A. anser följaktligen att den förpliktelse som följer av avtalet, och som Freeport AB frivilligt godtog, förvisso inte var utomobligatorisk utan ingick i ett avtalsrättsligt sammanhang. Talan mot såväl Freeport som Freeport AB är således att anse som avtalsrättslig vid tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.

27. Kommissionen har gjort gällande att det åligger den nationella domstolen att pröva rättsförhållandet mellan Freeport AB och O.A. för att fastställa om detta kan anses vara avtalsrättsligt. Den nationella domstolen kan, vid prövningen av huruvida Freeport, vid tidpunkten för avtalets ingående, var ställföreträdare eller fullmäktig för Freeport AB, ta hänsyn till samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i målet.

28. Kommissionen anser emellertid att den första frågan saknar relevans för tolkningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 och att det därför inte är nödvändigt att besvara den frågan.

29. Enligt kommissionen avser nämligen den nämnda frågan huruvida artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 kan tolkas mot bakgrund av övervägandena i punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. De faktiska och rättsliga omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är emellertid helt annorlunda än de som förelåg i det ovannämnda målet. I motsats till det målet, i vilket talan hade väckts vid en domstol i en medlemsstat där inte någon av svarandena hade hemvist, avser nämligen den nu aktuella tvisten tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, eftersom O.A. väckte talan vid en svensk domstol inom vars domkrets Freeport AB hade sitt säte. Enligt kommissionen utgör punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. enbart en påminnelse om den generella regeln att undantag från principen om behörighet baserad på svarandens hemvist skall tolkas restriktivt.

30. Kommissionen har, för det fall domstolen anser det vara nödvändigt att besvara den första tolkningsfrågan, anfört att skillnaden mellan ett avtalsrättsligt käromål och ett käromål baserat på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte utesluter att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig. Denna skillnad kan emellertid beaktas av den nationella domstolen vid bedömningen av villkoret att det skall finnas ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

Domstolens svar

31. Enligt fast rättspraxis ankommer det på EG-domstolen att, inom ramen för det genom artikel 234 EG inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EG-domstolen, ge den nationella domstolen ett användbart svar så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte åligger det EG-domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den (dom av den 23 mars 2006 i mål C-210/04, FCE Bank, REG 2006, s. I-2803, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

32. Domstolen erinrar i detta avseende om att den hänskjutande domstolen undrar huruvida en talan såsom den som O.A. har väckt gentemot Freeport AB är att uppfatta som avtalsrättslig. Nämnda domstol förutsätter därvid att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tilllämplig enbart då det föreligger överensstämmande grunder i de käromål som har väckts mot olika svarande vid domstol där en av dessa svarande har hemvist.

33. Domstolen skall följaktligen bedöma huruvida denna förutsättning är förenlig med förordning nr 44/2001, genom att analysera om artikel 6.1 i den förordningen är tillämplig för det fall det föreligger olika rättsliga grunder i de käromål som har väckts mot olika svarande vid domstol där en av dessa svarande har hemvist.

34. Den behörighet som föreskrivs i artikel 2 i förordning nr 44/2001, det vill säga behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, utgör i detta avseende huvudregeln. Det är endast som undantag från denna huvudregel som det i nämnda förordning föreskrivs regler om särskild behörighet. Denna särskilda behörighet anges genom en uttömmande uppräkning av vissa fall där talan kan eller skall väckas vid domstol i en annan medlemsstat (se dom av den 13 juli 2006 i mål C-103/05, Reisch Montage, REG 2006, s. I-6827, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

35. Enligt fast rättspraxis skall dessutom dessa regler om särskild behörighet tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i förordning nr 44/2001 (domen i det ovannämnda målet Reisch Montage, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

36. I enlighet med skäl 11 i förordning nr 44/2001 måste nämligen behörighetsbestämmelserna uppfylla ett högt ställt krav på förutsebarhet och bygga på principen om behörighet baserad på svarandens hemvist, vilken behörighet alltid skall kunna göras gällande utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning.

37. I artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs, vad avser den särskilda behörighet som avses i den bestämmelsen, att talan kan väckas, om det finns flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att ”det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”.

38. Det framgår inte av ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning nr 44/ 2001 att det är ett villkor för den bestämmelsens tillämplighet att det föreligger överensstämmande rättsliga grunder i käromålen mot de olika svarandena.

39. Såsom domstolen tidigare har funnit, beträffande tillämpningen av artikel 6.1 i Brysselkonventionen, bör det kontrolleras huruvida det mellan olika käromål som en och samma kärande har väckt mot olika svarande finns ett sådant samband att en gemensam dom för dessa käromål är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (se domen i det ovannämnda målet Kalfelis, punkt 13).

40. För att domarna skall strida mot varandra räcker det inte att målen fått olika utgång, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation (dom av den 13 juli 2006 i mål C-539/03, Roche Nederland m.fl., REG 2006, s. I-6535, punkt 26).

41. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida det finns ett samband mellan de olika käromål som har väckts vid den, det vill säga om det föreligger en risk för att oförenliga domar meddelas om de olika käromålen prövas i olika rättegångar. Den nationella domstolen skall härvid beakta alla omständigheter i målet som är erforderliga för denna bedömning, vilket kan medföra att domstolen, vid behov och utan att det i sig är nödvändigt för bedömningen, beaktar de rättsliga grunderna för de käromål som har väckts vid den domstolen.

42. Punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. föranleder inte någon annan bedömning.

43. Som kommissionen har påpekat avsåg den domen andra faktiska och rättsliga omständigheter än de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Den domen avsåg för det första tillämpningen av artikel 5.1 och 5.3 i Brysselkonventionen och inte artikel 6.1 i samma konvention.

44. I den nämnda domen var det även, till skillnad från i förevarande mål, fråga om en kumulering av en särskild behörighet på grundval av artikel 5.3 i Brysselkonventionen för prövning av ett käromål avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar, och av en annan särskild behörighet för prövning av ett käromål avseende ansvar enligt avtal, med motiveringen att det förelåg ett samband mellan de två käromålen. Domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. avsåg med andra ord en talan som hade väckts vid en domstol i en medlemsstat där inte någon av svarandena i målet vid den nationella domstolen hade hemvist. I det nu aktuella målet väcktes talan däremot med stöd av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 vid domstolen där en av svarandena i målet har sitt säte.

45. Det är med avseende på tillämpning av artikel 5.3 i Brysselkonventionen som domstolen har funnit att två krav i samma mål som inte riktar sig till samma svarande, där det ena kravet grundar sig på ansvar enligt avtal och det andra kravet på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, inte kan anses ha samband med varandra (domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl., punkt 50).

46. Att godta att andra typer av talan kan prövas på grundval av en behörighet enligt artikel 5 i förordning nr 44/2001, vilken är en särskild behörighet som endast föreligger i de fall som uttömmande uppräknas i den bestämmelsen, är oförenligt med den nämnda förordningens systematik. När en domstol är behörig enligt artikel 2 i den nämnda förordningen, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, är det däremot möjligt att tillämpa artikel 6.1 i samma förordning, om de villkor som uppställs i den bestämmelsen, till vilka det hänvisas i punkterna 39 och 40 i förevarande dom, är uppfyllda, utan att det krävs att käromålen i fråga har överensstämmande rättsliga grunder.

47. Den första frågan skall mot bakgrund av det ovan anförda besvaras så att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 skall tolkas så att den omständigheten att käromål som har väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder inte utgör hinder för tillämpning av den bestämmelsen.

Den andra frågan

48. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det är en förutsättning för tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av svarandena prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

Yttranden som har inkommit till domstolen

49. O.A. och kommissionen har gjort gällande att den särskilda behörighet som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, till skillnad från den som avses i artikel 6.2 i denna förordning, inte omfattas av villkoret att talan inte skall ha väckts endast för att få talan mot en svarande prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist. De anser nämligen att villkoret i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 avseende förekomsten av ett samband mellan käromålen är tillräckligt strikt för att en risk för att behörighetsbestämmelserna kringgås skall uppstå.

50. Freeport anser däremot att denna risk gör det motiverat att som förutsättning för tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/ 2001 kräva att samma villkor som det som anges i artikel 6.2 i samma förordning är uppfyllt. Detta villkor, enligt vilket det är förbjudet att kringgå reglerna om domstols behörighet som uppställs i den nämnda förordningen, utgör en allmän princip som även skall iakttas vid tillämpning av artikel 6.1 i den nämnda förordningen. Tillämpningen av ett sådant villkor motiveras dessutom av bland annat principen om rättssäkerhet och kravet på iakttagande av principen om att talan endast kan väckas mot en svarande vid den domstol där denne har hemvist.

Domstolens svar

51. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat regleras det fallet, att ett käromål har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot denne, inte uttryckligen i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, men däremot i artikel 6.2 i samma förordning. Kommissionen har i detta avseende påpekat att medlemsstaterna i samband med en ändring av Brysselkonventionen avstod från att ändra ordalydelsen i artikel 6.1 så att den omfattade den i artikel 6.2 angivna förutsättningen, med motiveringen att det allmänna kravet på samband var mer objektivt.

52. Domstolen erinrar om att den i domen i det ovannämnda målet Kalfelis, efter att ha tagit upp möjligheten att en kärande väcker talan mot flera svarande endast för att få talan mot en av svarandena prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist, fann att det måste uppställas ett krav på samband mellan de olika käromålen för att utesluta en sådan möjlighet. Domstolen slog även fast att regeln i artikel 6.1 i Brysselkonventionen är tilllämplig när de käromål som har väckts mot de olika svarandena har samband med varandra redan vid tillfället för deras väckande, det vill säga om det är påkallat att handlägga och avgöra dem gemensamt för att undvika risken att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

53. Kravet på samband framgick således inte av ordalydelsen i artikel 6.1 i Brysselkonventionen. Domstolen har emellertid tolkat den bestämmelsen så att den innefattar detta krav för att undvika att det där föreskrivna undantaget från huvudregeln, om att det är domstolarna i den stat där svaranden har hemvist som är behöriga att pröva talan, leder till att huvudregeln i sig ifrågasätts (domen i det ovannämnda målet Kalfelis, punkt 8). Kravet på samband bekräftades i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. (punkt 48) och togs in i lydelsen av artikel 6.1 i förordning nr 44/ 2001, som har ersatt Brysselkonventionen (domen i det ovannämnda målet Roche Nederland m.fl., punkt 21).

54. Den ställda frågan skall under dessa omständigheter besvaras så att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig när det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, det vill säga när en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar, utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

Den tredje frågan

55. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida sannolikheten för framgång med talan mot den svarande som har hemvist i domslandet skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.

56. Av den hänskjutande domstolens redogörelse framgår emellertid att denna fråga har ställts med utgångspunkt i att det för samband mellan flera käromål krävs att dessa har samma rättsliga grund. Det är nämligen mot bakgrund av ett sådant krav som Freeport har gjort gällande att det inte finns någon risk för oförenliga domar eftersom ett avtal enligt svensk rätt inte kan förplikta tredje man att utföra en betalning. Enligt Freeport saknar följaktligen talan mot Freeport AB laga grund.

57. Såsom framgår av svaret på den första frågan är artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 emellertid tillämplig även då käromålen mot de olika svarandena har olika rättsliga grunder.

58. Det saknas, mot bakgrund av detta svar, anledning att besvara den tredje frågan.

– – –

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område skall tolkas så, att den omständigheten att käromål som har väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder inte utgör hinder för tillämpning av den bestämmelsen.

2) Artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig då det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, det vill säga när en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar, utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

Högsta domstolen

Parterna yttrade sig i skrifter med anledning av EG-domstolens dom.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Caroline Hedvall, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Målet i HD gäller huruvida tingsrätten i Göteborg, där svaranden Freeport AB har hemvist, är behörig att uppta även käromålet mot Freeport Plc med hemvist i Storbritannien, med stöd av artikel 6.1 i Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

O.A. väckte talan vid tingsrätten mot Freeport AB och Freeport Plc och åberopade artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen som grund för domstolens behörighet att pröva talan mot Freeport Plc. Enligt denna artikel kan en domstol i en annan stat än hemviststaten under vissa förutsättningar vara behörig att pröva talan mot en svarande i det fall denne är en av flera svarande och talan väcks vid en domstol där någon av svarandena har hemvist.

Freeport Plc yrkade att talan skulle avvisas. Som grund för avvisningsyrkandet åberopade Freeport Plc att bolaget saknar hemvist i Sverige och att det inte finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att tingsrätten skall anses vara behörig enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen.

Enligt artikel 2.1 i Bryssel I-förordningen gäller som huvudregel att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat skall väckas vid domstol i den medlemsstaten. Undantag från huvudregeln får enligt artikel 3.1 göras endast med stöd av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen. Forumbestämmelsen i artikel 6.1 är ett sådant undantag.

Ett villkor för att behörighet skall föreligga enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen är enligt vad som anges i artikeln att ”det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”. Villkoret för behörighet har utformats i anslutning till det krav på samband mellan käromålen som EG-domstolen i fallet Kalfelis (REG 1988 s. 5565) uppställde för tillämpning av motsvarande artikel (6.1) i Brysselkonventionen som föregick Bryssel I-förordningen.

Av det förhandsavgörande som EG-domstolen lämnat i målet framgår att artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen skall tolkas så att den omständigheten att käromål, som har väckts mot flera svarande, har olika rättsliga grunder inte utgör hinder för tillämpning av bestämmelsen. I domen uttalas vidare att artikel 6.1 är tillämplig då det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, det vill säga när en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar, utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

Enligt Freeport Plc föreligger inte någon risk för oförenliga domar eftersom den grund som anförs till stöd för käromålet mot Freeport AB, dvs. att avtalet mellan parterna Freeport Plc och O.A. kan förplikta en tredje part, Freeport AB, saknar stöd i svensk rätt och därmed inte kan vinna bifall. I stället har O.A. enligt Freeport Plc konstruerat en grund för tingsrätten att vara behörig, trots att laga grund för käromålet mot Freeport AB saknas.

O.A. har anfört att käromålen mot Freeport AB och Freeport Plc i allt väsentligt grundar sig på samma sakförhållanden och hänför sig till samma bakomliggande rättsförhållande, nämligen utfästelsen från Freeport Plc med anvisning till dess helägda dotterdotterbolag Freeport AB att fullgöra betalningen. Han har vidare angett att det på grund av Freeport Plc:s utformning av utfästelsen föreligger ett solidariskt ansvar mellan Freeport Plc och Freeport AB beträffande betalningsskyldigheten gentemot O.A. eller i andra hand att betalningsskyldigheten är alternativ mellan de två bolagen och att talan därför väcktes mot båda bolagen vid samma domstol just för att undvika risken för att oförenliga domar skulle komma att meddelas som en följd av att käromålen prövades i olika rättegångar. Enligt O.A. innebär talan mot Freeport AB inte något otillbörligt kringgående av forumreglerna i Bryssel I-förordningen.

Käromålen mot Freeport AB och Freeport Plc grundar sig på samma betalningsutfästelse. Ändamålsskäl och processekonomiska skäl talar starkt för att domstolen inte skall behöva ge sig in i sakfrågan i målet för att avgöra om den är behörig (jfr NJA 2005 s. 586). Det får med hänsyn till detta anses att O.A. visat att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Tingsrätten är därmed behörig att pröva talan mot Freeport Plc med stöd av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

HD (justitieråden Dag Victor, referent, Torgny Håstad, Ella Nyström, Per Virdesten och Anna Skarhed) meddelade den 28 december 2007 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 28 december 2007.

Mål nr: Ö 536-04.

Lagrum: Artikel 6.1 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Rättsfall: NJA 2001 s. 386 och NJA 2005 s. 586.