Högsta domstolen referat NJA 2007 s. 108 (NJA 2007:16)

Court
Högsta domstolen
Reference
NJA 2007 s. 108 (NJA 2007:16)
Målnummer
Ö3049-04
Avdelning
2
Avgörandedatum
2007-02-21
Rubrik
Fråga om förutsättningar för fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § första stycket RB avseende försäkringsersättning.
Lagrum
13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
•  NJA 1987 s. 787
•  NJA 2005 s. 517

Göteborgs tingsrätt

F.A. väckte talan vid Göteborgs tingsrätt mot If Skadeförsäkring AB och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att försäkringsfall förelåg beträffande personbilarna med registreringsnummer PNF 168 och MCK 477 till följd varav försäkringsersättning skulle utges av If Skadeförsäkring. F.A. anförde som grund för sin talan att han haft gällande försäkringar för bilarna i If Skadeförsäkring, att försäkringsfall inträffat efter att bilarna hade totalförstörts genom brand samt att hans fordran på If Skadeförsäkring var förfallen till betalning.

If Skadeförsäkring bestred F.A:s talan bl.a. med hänvisning till att F.A:s fordran på försäkringsersättning var preskriberad. If Skadeförsäkring yrkade för sin del att tingsrätten på grund av rättegångshinder måtte avvisa den av F.A. förda talan om fastställelse.

Under handläggningen i tingsrätten yrkade F.A. i andra hand att tingsrätten skulle förplikta If Skadeförsäkring att utge ersättning till honom med i vart fall 103 000 kr jämte ränta. F.A. anförde att detta yrkande stödde sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen anhängiggjorda fastställelsetalan samt att det yrkade beloppet avsåg det värde F.A. hade inköpt bilarna för.

If Skadeförsäkring yrkade att även F.A:s andrahandsyrkande skulle avvisas med hänvisning till att det förelåg rättegångshinder för att utan stämning ta upp detta yrkande till prövning.

Till utveckling av sin talan i frågan om avvisning av den ursprungligen anhängiggjorda fastställelsetalan anförde F.A. i huvudsak följande.

Osäkerheten om huruvida försäkringsfall föreligger eller inte länder F.A. till förfång. Det har under utredningens gång visat sig svårt att utreda omfattningen av F.A:s skada, framförallt vad gäller kravet på avbrottsersättning. Han har idag svårt att ta fram underlag för beräkningen av avbrottsersättning. Underlag för att beräkna avbrottsskadan finns hos If Skadeförsäkring. Försäkringsbolaget bestrider att F.A. har rätt till ersättning för avbrottsskada och bolaget har inte heller vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Det föreligger oklarheter beträffande vissa beräkningsunderlag och bevisning i denna del skulle behöva föras genom förhör med revisor. En fastställelsetalan skulle leda till att målet inte belastades med utredning i denna del. F.A. har inte vid tiden för talans väckande haft att utgå från att försäkringsbolaget vid ett bifall till en fastställelsetalan skulle motsätta sig att utbetala försäkringsersättning och att det därför även skulle krävas en fullgörelsetalan. Yrkandet om fastställelse omfattar i sig ett större belopp än det i talan om fullgörelse yrkade beloppet 103 000 kr.

If Skadeförsäkring anförde till utveckling av sin talan i frågan om avvisning av den av F.A. ursprungligen anhängiggjorda fastställelsetalan bl.a. följande. Ovissheten kring om F.A. är berättigad till ersättning ur den motorfordonsförsäkring han har hos If Skadeförsäkring länder inte F.A. till förfång. F.A. gör gällande att han drabbats av skada till följd av att fordon har totalförstörts genom brand. Denna typ av skada är av sådan beskaffenhet att den redan nu kan utredas. Under skaderegleringen har If Skadeförsäkring även erhållit vad F.A. uppger sig inneha när det gäller underlag för beräkning av eventuell avbrottsförsäkring. Dessa uppgifter är således redan kända för If Skadeförsäkring. Om en fastställelsetalan skulle tillåtas och bifallas kommer ersättningskravet, mot bakgrund av målets karaktär och de bestridandegrunder som If Skadeförsäkring anför i målet, att få prövas på nytt genom att F.A. väcker en fullgörelsetalan, vilket medför ytterligare kostnader.

F.A. anförde till utveckling av sin talan i frågan om avvisning av det i andra hand framställda fullgörelseyrkandet i huvudsak att fullgörelseyrkandet stödde sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen anhängiggjorda talan, varför andrahandsyrkandet var en tillåten ändring av talan som kunde framställas utan att talan väcks på nytt.

If Skadeförsäkring anförde till utveckling av sin talan i frågan om avvisning av den av F.A. i andra hand förda fullgörelsetalan bl.a. följande. F.A. har inte väckt talan om fullgörelse genom stämning utan som ett bihang till den ursprungligen anhängiggjorda talan om fastställelse. Vid bifall till If Skadeförsäkrings yrkande om avvisning av den av F.A. förda talan om fastställelse blir följden att även bihanget, dvs. den av F.A. i andra hand förda talan om fullgörelse, inte skall tas upp till prövning. Fullgörelseyrkandet uppfyller inte heller i övrigt vad som krävs enligt 13 kap. 4 § 2 stycket RB för att en fullgörelsetalan skall kunna tas upp utan stämning.

Tingsrätten (rådmannen Roy Johansson) anförde följande i beslut den 3 mars 2003.

Skäl i frågan om avvisning av fastställelsetalan

Enligt 13 kap. 2 § första stycket RB får en talan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller icke består tas upp till prövning om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna ovisshet länder käranden till förfång.

F.A. har i första hand yrkat att tingsrätten måtte fastställa att försäkringsfall föreligger beträffande personbilarna med registreringsnummer PNF 168 och MCK 477 till följd varav försäkringsersättning skall utges av If Skadeförsäkring AB. Genom If Skadeförsäkrings bestridande står det klart att ovisshet råder kring om F.A. på grund av försäkringsfall har en fordran avseende försäkringsersättning gentemot If Skadeförsäkring. F.A:s fastställelsetalan får dock endast tas upp till prövning om denna ovisshet länder honom till förfång.

Den avbrottsskada för vilken F.A. kräver försäkringsersättning är av sådan art att förekomsten och den eventuella omfattningen av skadan bör kunna beräknas redan nu. Det faktum att F.A. i denna process av ett eller annat skäl uppger sig inte kunna precisera skadans omfattning innebär inte sådant förfång som krävs för att en fastställelsetalan skall kunna tillåtas enligt 13 kap. 2 § första stycket RB. Det faktum att det kan finnas processekonomiska skäl som motiverar att ett rättsförhållandes bestånd prövas särskilt är inte heller i sig en omständighet som medför att en fastställelsetalan, som inte har anknytning till en redan väckt talan, kan tillåtas enligt 13 kap. 2 § RB. F.A. har inte heller i övrigt framfört något som stödjer att ovissheten kring om If Skadeförsäkring är skyldigt att utge försäkringsersättning länder honom till förfång på sätt som avses i 13 kap. 2 § RB. Tingsrätten finner därför att den av F.A. ursprungligen väckta talan om fastställelse skall avvisas.

Skäl i frågan om avvisning av den i andra hand förda fullgörelsetalan

F.A. har i andra hand yrkat att tingsrätten skall förplikta If Skadeförsäkring att utge ersättning till honom med i vart fall 103 000 kr jämte ränta. Detta andrahandsyrkande stödjer sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen anhängiggjorda talan och är därmed en sådan ändring av talan som enligt 13 kap. 3 § RB är tillåten.

Slut

1. Tingsrätten avvisar F.A:s ursprungligen mot If Skadeförsäkring väckta talan om fastställande av att försäkringsfall föreligger beträffande personbilarna med registreringsnummer PNF 168 och MCK 477 till följd varav försäkringsersättning skall utges av If Skadeförsäkring.

2. Tingsrätten avslår If Skadeförsäkrings yrkande om att F.A:s i andra hand förda fullgörelsetalan skall avvisas.

Hovrätten för Västra Sverige

F.A. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla If Skadeförsäkrings yrkande om avvisning av dennes fastställelsetalan.

Även If Skadeförsäkring överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets yrkande att F.A:s i andra hand framställda fullgörelseyrkande skulle avvisas.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Till stöd för sina yrkanden i hovrätten åberopade parterna huvudsakligen samma omständigheter som vid tingsrätten.

Hovrätten (hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsrådet Ann-Carin Glimstedt och tf. hovrättsassessorn Jeanette Andersson, referent) anförde följande i beslut den 29 juni 2004.

En fullgörelsetalan syftar till en dom genom vilken motparten åläggs att fullgöra en prestation under det att en fastställelsetalan enbart avser frågan om ett rättsförhållande existerar eller inte. Skillnaden mellan en fullgörelsetalan och en fastställelsetalan är således att den förra syftar till en exigibel och den senare till en icke-exigibel dom. Ett av momenten i en dom på fullgörelse är en konstaterad förekomst av ett visst rättsförhållande, vilket kan läggas till grund för ett åläggande om fullgörelse. En talan om fastställelse av om ett visst rättsförhållande består eller ej kan av den anledningen inte föras samtidigt med en talan om åläggande för en motpart att fullgöra något om talan i bägge fallen vilar på samma grund. En annan sak är att en talan om fastställelse eller fullgörelse under vissa förutsättningar kan bytas ut mot en talan av det andra slaget.

F.A:s talan i målet är utformad så, att han i första hand yrkar fastställelse och i andra hand fullgörelse. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att F.A:s fastställelsetalan skall avvisas.

Vad gäller frågan om avvisning av F.A:s i andra hand framställda fullgörelsetalan gör hovrätten följande bedömning.

Talan väcks enligt huvudregeln i 13 kap. 4 § RB genom stämning. Undantag från kravet på stämning görs bl.a. för vissa fall av tillåten taleändring i enlighet med vad som föreskrivs i 13 kap. 3 § RB. F.A. har inte väckt sin fullgörelsetalan genom stämning utan som en taleändring till sin fastställelsetalan. Följden av att F.A:s fastställelsetalan avvisas blir därför att även dennes fullgörelsetalan inte kan tas upp till prövning varför även dennes fullgörelsetalan skall avvisas.

Vid denna utgång skall F.A. ersätta If Skadeförsäkring AB dess rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten. Yrkad ersättning är skälig.

1. Hovrätten avslår F.A:s överklagande.

2. Med ändring av tingsrättens beslut avvisar hovrätten F.A:s i andra hand framställda fullgörelsetalan.

3. F.A. skall ersätta If Skadeförsäkring AB för rättegångskostnaderna vid tingsrätten och i hovrätten med – – -.

Högsta domstolen

F.A. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla If Skadeförsäkring AB:s yrkanden om avvisning av hans i målet förda fastställelse- och fullgörelsetalan samt tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnader i underinstans. Han framställde i HD yrkande om att If skulle förpliktas att betala viss ytterligare ersättning.

If Skadeförsäkring AB bestred ändring.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Rikard Backelin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Enligt 13 kap. 2 § RB – – – se HD:s beslut – – – av tingsrätten bestämt belopp.

Anledning saknas att utgå från annat än att F.A. vid tidpunkten för talans väckande – något mer än tre år efter det att det påstådda försäkringsfallet skulle ha inträffat – borde ha kunnat beräkna sitt ersättningsanspråk utan svårighet. Det måste således antas ha varit möjligt för honom att väcka en fullgörelsetalan i stället. Frågan om huruvida och under vilka förutsättningar ett förhållande av detta slag bör föranleda avvisning av en förd fastställelsetalan har diskuterats i litteraturen (se t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., 1996 s. 117 och Nordh/Lindblom, Kommentar till RB, Häfte 2, Kapitel 10-14, 2 uppl., 2003 s. 164 f.). Av rättsfallet NJA 1987 s. 787 får anses framgå att det förhållandet att det är teoretiskt möjligt för käranden att utreda skadans storlek innan talan väcks i vart fall inte utgör något absolut hinder mot en fastställelsetalan. Vid bedömningen av om en fastställelsetalan bör tillåtas i en sådan situation bör beaktas vilka krav som skäligen kan ställas på käranden och vilka olägenheter det kan innebära för svaranden att en sådan talan förs. I det senare hänseendet är sannolikheten för att ett avgörande i fastställelsemålet behöver följas av en ytterligare rättegång av betydelse (jfr Nordh/Lindblom, a.a., s. 165 och s. 168).

Särskilt den sista av försäkringsbolagets i målet gjorda bestridandegrunder är sådan att det finns en betydande risk att ett eventuellt bifall till F.A:s fastställelseyrkande skulle behöva följas av en ny rättegång om fullgörelse. Vid detta förhållande och med beaktande av vad som förut sagts om F.A:s förutsättningar att beräkna sitt ersättningsanspråk redan innan han väckte talan kan det inte anses lämpligt att tillåta hans fastställelsetalan. Denna talan skall således, som domstolarna funnit, avvisas.

F.A:s andrahandsyrkande om fullgörelse avseende viss del av den försäkringsersättning han ansett sig berättigad till framställde han vid tingsrätten sedan försäkringsbolaget yrkat att hans fastställelsetalan skulle avvisas.

I rättsfallet NJA 1966 s. 94 fann HD:s majoritet att ett visst i stämningsansökan framställt fastställelseyrkande inte avsåg fråga huruvida visst rättsförhållande bestod och att det hinder som sålunda förelåg inte var av beskaffenhet att kunna avhjälpas i efterhand, varför även en senare gjord ändring av yrkandet avvisades. Utgången i målet har kritiserats i litteraturen, delvis ur olika synvinklar. En del av kritiken har gått ut på att det bör betraktas som ett avhjälpbart rättegångshinder att käranden väckt talan om ett faktiskt förhållande och inte ett rättsligt, bl.a. med hänvisning till att ett sådant betraktelsesätt för med sig att rättsförluster på rent formella grunder undviks. Vidare har påpekats att HD i NJA 1984 s. 215 synes ha utgått från att processhindret bristande talerätt kunde ha avhjälpts genom taleändringen, om denna ändring hade bedömts som i och för sig tillåten (se Westberg, Domstols officialprövning, 1988 s. 570 f. med hänvisningar till Ekelöf och Welamson, Welamson i SvJT 1989 s. 523 och Nordh/Lindblom, a.a. s. 169 f.). Westberg har också framhållit att det sannolikt saknas bärande skäl mot processledning varigenom domstolen verkar för en övergång från förbjudet fastställelseyrkande till tillåtet fullgörelseyrkande (se Westberg, a.a., s. 572; jfr Lindell, Civilprocessen, 2 uppl., 2003 s. 218 och Nordh/Lindblom, a.a., s. 180).

Det fel som F.A:s fastställelsetalan befunnits vara behäftad med bör inte betraktas som ett oavhjälpbart rättegångshinder. Vid detta förhållande bör frågan om hans andrahandsyrkande kan upptas till prövning bedömas med utgångspunkt från taleändringsreglerna i 13 kap. 3 § RB. Som tingsrätten funnit stödjer sig yrkandet på väsentligen samma grund som den ursprungliga talan. Hinder mot att uppta yrkandet till prövning föreligger därmed inte.

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD det slut som tingsrättens beslut innehåller och förordnar att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i hovrätten.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i HD.

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Severin Blomstrand, referent, Ann- Christine Lindeblad, Ella Nyström och Kerstin Calissendorff) meddelade den 21 februari 2007 följande beslut.

Skäl

F.A:s yrkande om viss ytterligare ersättning kan inte prövas av HD i detta mål och skall följaktligen avvisas.

Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse huruvida ett visst rättsförhållande består tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Utöver de i paragrafen angivna förutsättningarna krävs att rätten finner att den ifrågavarande fastställelsetalan med hänsyn till omständigheterna framstår som lämplig (se NJA 2005 s. 517).

F.A. har i ansökan om stämning yrkat att tingsrätten skall fastställa att försäkringsfall föreligger beträffande två förstörda personbilar, till följd varav försäkringsersättning skall utges av If. Försäkringsbolaget – som i första hand har yrkat att fastställelsetalan skall avvisas – har bestritt käromålet under åberopande av att försäkringsanspråket är preskriberat, att F.A. eller annan som handlat med hans samtycke uppsåtligen framkallat försäkringsfallet och i sista hand att F.A. i flera fall uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet oriktigt uppgett eller förtigit eller dolt uppgifter av betydelse för bedömningen av hans rätt till ersättning. Sistnämnda bestridandegrund medför enligt försäkringsbolaget att den försäkringsersättning som F.A. skulle kunna vara berättigad till skall sättas ned till noll kronor eller annat av tingsrätten bestämt belopp.

Den fastställelsetalan som F.A. vill föra avser ett rättsförhållande. Med hänsyn till Ifs inställning, som försäkringsbolaget hade meddelat F.A. innan denne väckte talan, råder ovisshet om rättsförhållandet.

Frågan som härefter skall prövas är om ovissheten länder F.A. till förfång. I motiven till 13 kap. 2 § RB sägs att kravet på att ovissheten skall lända käranden till förfång måste tolkas så att det är ovissheten som är till förfång och att detta förfång visar sig i en begränsning av friheten eller möjligheten för käranden att företa förfoganden som är beroende av det omstridda rättsförhållandet. Vidare sägs att denna begränsning närmast kan avse förfoganden som träffar det omstridda rättsförhållandet, t.ex. överlåtelse av en fordran om vars bestånd tvist uppkommit, men att den också kan avse andra förfoganden där beroendet av det omstridda rättsförhållandet är medelbart, t.ex. försäljning av varor som skall levereras till säljaren på grund av köpeavtal om vars giltighet ovisshet råder. I de senare fallen måste det enligt motiven bero på en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall huruvida ovissheten länder käranden till förfång. (Se NJA II 1943 s. 162.)

Det är tydligt att ovissheten om den fordran som F.A. anser sig ha mot If begränsar hans möjligheter att förfoga över fordringen. Emellertid är detta inte tillräckligt för att en fastställelsetalan skall tillåtas. Härutöver krävs att fastställelsetalan medför sådana fördelar som uppväger de olägenheter som följer av risken för att tvisten inte blir slutligt avgjord genom den förda talan. Här aktualiseras den lämplighetsprövning som skall göras.

Frågan huruvida och under vilka förutsättningar en fastställelsetalan bör avvisas på den grunden att käranden borde kunna bestämma sitt ersättningsanspråk och därmed i stället föra en fullgörelsetalan har behandlats i litteraturen (se t.ex. Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. 1996, s. 117, Nordh/Lindblom, Kommentar till RB, Häfte 2, Kapitel 10-14, 2 uppl. 2003, s. 163 ff. och Lindell, Civilprocessen, 2 uppl. 2003, s. 213). Av rättsfallet NJA 1987 s. 787 får anses framgå att det förhållandet att det är teoretiskt möjligt för käranden att utreda skadans storlek innan talan väcks i vart fall inte utgör något absolut hinder mot en fastställelsetalan. Vid bedömningen av om en fastställelsetalan bör tillåtas i en sådan situation får beaktas vilka krav som skäligen kan ställas på käranden och vilka olägenheter en sådan talan kan medföra för svaranden. I det senare hänseendet är sannolikheten för att ett avgörande i fastställelsemålet behöver följas av en ytterligare rättegång av betydelse (jfr Nordh/Lindblom, a.a., s. 165 och s. 168).

Det är vanligt att en tvist om försäkringsersättning delas upp så att det till en början avgörs huruvida rätt till ersättning föreligger och att frågan om ersättningens storlek tas upp först om så befinns vara fallet. Den uppenbara fördelen med en sådan ordning är att komplicerade skador inte behöver utredas närmare, om prövningen i det första ledet utfaller så att ersättning inte skall betalas.

Omständigheterna i förevarande fall tyder på att det inte skulle vara särskilt komplicerat att bestämma ersättningsanspråkens storlek. Som If har framhållit gick det lång tid från skadefallet till dess att F.A. väckte talan och han har inte lämnat någon tillfredsställande förklaring till att han inte hade utrett skadorna så att han kunde väcka en fullgörelsetalan. Detta talar mot att han skall tillåtas att föra en fastställelsetalan.

Emellertid har If bestritt att bolaget över huvud taget är skyldigt att betala ersättning till F.A. Ifs invändningar är sådana att någon ersättningsskyldighet inte föreligger, om If vinner fullt bifall till någon av dem. Först om ingen av invändningarna godtas eller om jämkning sker endast i begränsad omfattning, kan alltså F.A:s fastställelsetalan bifallas och en fortsatt prövning av ersättningens storlek aktualiseras. Med hänsyn till det anförda har en fastställelsetalan klara fördelar och Ifs olägenheter av den framstår som begränsade. Den fastställelsetalan som F.A. har väckt bör därför lämpligen tillåtas.

Vid denna bedömning saknas anledning att pröva om F.A:s i andra hand förda fullgörelsetalan skall tillåtas.

F.A. har yrkat ersättning för rättegångskostnader i underinstans och överinstans. Yrkandet får förstås så att han också vill bli befriad från skyldigheten att ersätta Ifs rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten (jfr NJA 2004 s. 69).

HD:s avgörande

HD avvisar F.A:s i HD framställda yrkande om viss ytterligare ersättning.

Med ändring av hovrättens beslut i själva saken tillåter HD F.A:s fastställelsetalan.

Med ändring av hovrättens beslut även i fråga om rättegångskostnader befriar HD F.A. från skyldigheten att ersätta If Skadeförsäkring AB för rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten samt förpliktar If Skadeförsäkring AB att ersätta F.A. för rättegångskostnader i hovrätten med – – -.

If Skadeförsäkring skall ersätta F.A. för rättegångskostnader i HD med – – -.

HD:s beslut meddelat: den 21 februari 2007.

Mål nr: Ö 3049-04.

Lagrum: 13 kap. 2 § första stycket RB.

Rättsfall: NJA 1987 s. 787 och NJA 2005 s. 517.