Högsta domstolen referat NJA 2007 s. 53 (NJA 2007:7)

Court
Högsta domstolen
Reference
NJA 2007 s. 53 (NJA 2007:7)
Målnummer
Ö4281-06
Avdelning
2
Avgörandedatum
2007-02-09
Rubrik
En femtonårig pojke har av tingsrätt mot sitt nekande dömts till böter för försök till våldtäkt mot barn. Synnerliga skäl har ansetts föreligga för att meddela prövningstillstånd i hovrätten.
Lagrum
49 kap. 13 § och 14 § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
•  NJA 1995 s. 503
•  NJA 1995 s. 351 (II)
•  NJA 1997 s. 323
•  NJA 1997 s. 822
•  NJA 2004 s. 393

Nyköpings tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Nyköpings tingsrätt åtal mot N.S.A., född 1991, för försök till våldtäkt mot barn under åberopande av 6 kap. 4 och 15 §§ samt 23 kap. 1 § BrB enligt en efter justering så lydande gärningsbeskrivning: N.S.A. har tillsammans och i samförstånd med underårig den 16 maj 2006 inne på en toalett på Långbergsskolan i Nyköping genom våld försökt tvinga en 14-årig flicka till samlag och/eller annan, med samlag jämförlig, sexuell handling. Våldet har bestått i att den underårige har hållit fast målsäganden medan N.S.A. – mot flickans vilja – knäppt upp hennes byxor, berört hennes bröst och könsorgan samt tagit tag i hennes huvud och tryckt detta ner mot hans erigerade och blottade könsorgan för att på detta sätt försöka genomföra ett oralt samlag. Fara för brottets fullbordan har förelegat.

Målsäganden förde skadeståndstalan, men denna lämnas utanför referatet.

Tingsrätten (ordförande tf. lagmannen Jörgen Qviström) anförde i dom den 31 juli 2006:

Utredning

Åklagaren har åberopat förhör med N.S.A. och med målsäganden, vars identitet är sekretessbelagd och framgår av bilaga 1 (sekretessbelagd) till domen. Vittnesförhör har på åklagarens begäran hållits med O.T.U., 15 år, och E.B., 14 år, samt per telefon med rektorn B.-G.T. och kuratorn A.V.

Åklagaren har vidare som skriftlig bevisning åberopat en skiss och fotografier över den utpekade brottsplatsen (aktbil. 8 s. 9-14 och aktbil. 9 s. 2-7) och fotografier över en skada på målsägandens vänstra överarm (aktbil. 8 s. 4-7) och en tjänsteanteckning angående denna skada (aktbil. 8 s. 8).

Domskäl

Ansvarsfrågan

Händelsen som åtalet avser utspelade sig på lektionstid förmiddagen den 16 maj i Långbergsskolans gymnastiksalsbyggnad. N.S.A. och en 14- årig kamrat till honom, här kallad B, hade tagit den drygt två månader tidigare 14 år fyllda målsägandens skåpnycklar och kastade dessa mellan sig. Målsäganden, härefter A, försökte få tillbaka sina nycklar. Alla tre kom härvid in i pojkarnas omklädningsrum. Där fanns redan O.T.U. och ytterligare en pojke som höll på att klä om till en gymnastiklektion. Enligt åklagarens påstående kom N.S.A., A och B sedan in i omklädningsrummets toalett. Där skulle det åtalade övergreppet ha ägt rum.

N.S.A. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last. Han hade varit kompis med A ett litet tag i vintras. Han trodde de var jämngamla. De blev osams sedan hon börjat umgås med rasister och bära Sverigetröja och hakkors och sånt. Han har inte några sexuella erfarenheter.

N.S.A. har enständigt förnekat att någon annan än B varit inne på toaletten vid det aktuella tillfället. B hade fixat håret därinne. I samband med att B och han kastade nycklarna till varandra i omklädningsrummet råkade han en gång komma mot A:s tuttar när han puttade bort henne. När hon efter ett tag fått sina nycklar gick hon.

A har hörd som målsägande berättat: N.S.A. och B gick in i omklädningsrummet och kastade därinne nycklarna till varandra. A stod i dörren mot korridoren. O.T.U. och en annan kille var där och bytte om. A drogs in i omklädningsrummet och sedan också in på toaletten. O.T.U. och den andre killen gick när hon hade dragits in på toaletten. Ljuset släcktes där och N.S.A. och B började tafsa på henne. B stod till en början bakom henne och höll i hennes armar och om henne medan N.S.A. tog på hennes bröst både utanpå och innanför kläderna. Sedan bytte de om. Hon sa åt dem att sluta och försökte ta sig ut. Hon skrek inte, tänkte inte på det, försökte bara komma loss. Men de fortsatte båda att ta henne på brösten. N.S.A. knäppte upp hennes byxor och tog med handen innanför trosorna. Hon kände hans hand röra sig på sitt könsorgan men inga fingrar inne i slidan. N.S.A. drog ner dragkedjan i sin gylf och tog med båda händerna om hennes huvud och försökte trycka ner det mot hans erigerade penis. Det gjorde inte ont och hon kom inte emot penisen, ansiktet var fem-tio centimeter ifrån. Det var inte alldeles mörkt så hon kunde se lite av den. Hon uppfattade det som att han ville att hon skulle suga av honom. När N.S.A. sedan knäppte igen sina byxor sparkade hon honom mellan benen. Han vek sig och B gick fram och kollade honom. Det gav henne tillfälle att ta sig ut från toaletten. Hon öppnade den låsta dörren och sprang genom duschen över till det andra omklädningsrummet. N.S.A. och B kom efter och hindrade henne att komma därifrån. De satt alla tre kvar ett tag i omklädningsrummet utan att något mer hände. Sedan fick hon gå. Hon hade haft kläderna på hela tiden men fick rätta till dem när hon gick. Hon hade bh, linne och en långärmad luvtröja med dragkedja uppdragen till hälften så att man kunde se linnet. Hon kom tillbaka till sin lektion 20 minuter i 11. Det innebär att hela händelsen totalt kan ha varat i kanske 40 minuter. Hon talade genast med sina kamrater E.B. och S. om vad som hänt. De tyckte att hon skulle gå till kuratorn och rektorn. Hon kände rädsla för N.S.A. och B efter den här händelsen. Hon gick till skolan dagen efter men ville inte gå ensam. Och hon var en tid också rädd för att gå ensam på stan och i Brandkärr. Dagen efter gjorde det lite ont när man tog på överarmen.

O.T.U. har uppgett: han känner inte A särskilt väl men är kompis med N.S.A. Han och en klasskamrat bytte om i omklädningsrum 2 för att ha gymnastik utomhus. Först kom B in i omklädningsrummet och 10-15 sekunder senare N.S.A. Därefter kom också A. O.T.U. såg inget om några nycklar. De pratade bara lite om vad de skulle göra på kvällen och stämningen var normal. Han såg ingen putta någon eller så. Men han såg N.S.A., A och B gå in på toaletten, frivilligt och utan knuffar. O.T.U. stod två meter därifrån. Först gick B in. Sedan hörde O.T.U. N.S.A. säga till A ”in” eller något sådant. N.S.A. gick in sist. Toalettdörren stängdes och låstes. En springa över dörren visade att det lyste därinne. Men O.T.U. hörde ingenting därinifrån. När O.T.U. och hans kamrat var klara att gå ropade någon av dem in mot toaletten ”nu drar vi”. Då hörde han toalettdörren låsas upp och dörren öppnades på glänt. O.T.U. såg inte in i toan.

E.B. har uppgett: Hon är kamrat med A och känner N.S.A. När A kom tillbaka från gympasalen var det tio minuter kvar på lektionen. Hon såg chockad, förvirrad och skräckslagen ut, så E.B. frågade vad som hänt. A berättade då för E.B. i klassrummet att de hade tagit nycklarna, att B hållit i hennes armar på toan och att N.S.A. tagit innanför trosorna och försökt trycka ner hennes huvud för att hon skulle suga av honom. Hon sa också att hon hade sparkat någon. E.B. sa att de måste berätta det för någon lärare. Det blev SO-läraren M. som först fick höra. A ville att E.B. skulle berätta, så hon gjorde det och A fyllde på. A var nära gråten och såg deppig och ledsen ut. A har senare också varit lite nere efter den här händelsen.

När skolans rektor B.-G.T. träffade N.S.A. och B för ett samtal om det inträffade sa de att A hade varit med på att de tafsade på henne och N.S.A. förklarade att han aldrig skulle ha tagit fram penisen i en annan killes närvaro.

Också skolkuratorn A.V. har vid samtal samma dag med A och hennes kamrater E.B., S. och I. fått höra A:s version av händelsen. Enligt A skulle N.S.A. ha sagt till henne att hon ju suger av svenska killar mot cigaretter så då kunde hon väl suga av honom också. A.V. uppfattade A som trovärdig, ledsen och ”skämsig”.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Målsäganden har från första stund till kamrater, lärare och skolkurator lämnat en tämligen detaljerad och trovärdig beskrivning av händelseförloppet på toaletten, en redogörelse som hon sedan i allt väsentligt har vidhållit vid huvudförhandlingen. Den tilltalade har däremot nekat till allt. Han har inte ens kunnat gå med på att de varit inne på toaletten vid tillfället. Om detta har dock vittnet O.T.U. kunnat ge klart besked. Målsäganden har beskrivits som chockad och skräckslagen efter händelsen. Det är väl möjligt att hon i detta tillstånd kan ha upplevt det våld hon utsatts för som kraftigare än det i verkligheten varit. Även med beaktande av detta är det dock enligt tingsrättens värdering övertygande utrett genom hennes berättelse att N.S.A. vid ifrågavarande tillfälle mot hennes vilja har berört hennes bröst och könsorgan och försökt få till stånd ett oralt samlag på det sätt som åklagaren har påstått. Gärningen är med hänsyn till omständigheterna, inte minst det förhållandet att det är två personer som samtidigt våldför sig på henne, att bedöma som försök till våldtäkt mot barn. Den tilltalades uppgift att han inte skulle ha känt till att han var ett år äldre än flertalet övriga, däribland målsäganden, i hans skolklass, lämnar tingsrätten utan avseende. Han har i alla händelser haft skälig anledning att anta att målsäganden var under 15 år.

Påföljd

N.S.A. är inte dömd tidigare. Han har begått ett allvarligt brott som för en vuxen normalt skall leda till frihetsstraff. Men han är bara 15 år. Det fyllde han månaden före brottet. Med hänsyn främst till hans ungdom och att brottet stannat på försöksstadiet framstår ett överlämnande för vård inom socialtjänsten skärpt med ungdomsvård som den lämpligaste påföljden. Socialtjänsten har emellertid i avgivet yttrande anfört att N.S.A., som inte tidigare är känd av socialtjänsten, lever under ordnade sociala förhållanden, att familjen inte önskar några insatser från socialtjänstens sida och att socialtjänsten heller inte har för avsikt att vidta några åtgärder.

Mot den här bakgrunden återstår bara böter som lämplig påföljd.

- – -.

Domslut

Tingsrätten dömde N.S.A. enligt 6 kap. 4 och 15 §§ samt 23 kap. 1 BrB och under åberopande också av 29 kap. 7 § första stycket BrB för försök till våldtäkt mot barn till 120 dagsböter å 30 kr.

Svea hovrätt

Såväl N.S.A. som åklagaren, anslutningsvis, överklagade i Svea hovrätt. N.S.A. yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att han skulle dömas för försök till sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn.

Åklagaren yrkade att påföljden skulle bestämmas till sluten ungdomsvård.

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, referent, Ragnar Lindgren och Linda Hallstedt) anförde i beslut den 2 oktober 2006:

Hovrätten meddelar inte prövningstillstånd i fråga om ansvar. Tingsrättens dom i den delen står därför fast.

- – -.

Högsta domstolen

N.S.A. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Hampus Lilja, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

Tingsrätten dömde N.S.A. för försök till våldtäkt mot barn och bestämde påföljden med tillämpning av 29 kap. 7 § första stycket BrB till dagsböter. N.S.A. överklagade domen och yrkade i ansvarsdelen i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att gärningen skulle bedömas som försök till sexuellt övergrepp mot barn eller sexuellt utnyttjande av barn. Åklagaren överklagade anslutningsvis med yrkande om att påföljden skulle bestämmas till sluten ungdomsvård. Någon ny bevisning åberopades inte av parterna. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd i ansvarsdelen.

N.S.A. har som grund för att tillstånd till prövning i hovrätten skall ges anfört att brottet är så allvarligt och konsekvenserna därmed så påtagliga att han har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad av en domstol som han har förtroende för samt att tingsrättens dom inte står i samklang med praxis och lagstiftarens intentioner.

Riksåklagaren har anfört att det inte finns skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

Tingsrättens avgörande i ansvarsdelen står i överensstämmelse med gällande rätt. Det har därför inte förelegat skäl för ändring av tingsrättens dom eller skäl att ta upp målet på grund av att det skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövades.

N.S.A. får anses ha invänt att han inte fått sin sak prövad i hovrätten. I tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen finns föreskrifter om enskildas rätt till överklagande i brottmål. Art. 2 första stycket i tilläggsprotokollet föreskriver att var och en som dömts av domstol för brottslig gärning har rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol och att utövandet av denna rätt, inbegripet grunderna för dess utövande, skall regleras i lag. I Explanatory report on Protocol No. 7 to the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (Strasbourg 1985) uttalas att det överlämnas till den nationella lagstiftningen att fastställa på vilket sätt och enligt vilka grunder denna rätt kan utövas och att ansöka om prövningstillstånd i och för sig kan ses som ett slags rätt till överklagande enligt artikel 2. I mål 20087/92 mot Norge fann Europakommissionen att det norska systemet, som krävde prövningstillstånd för prövning i högre rätt, stod i överensstämmelse med artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 7. Av beslutet framgår att artikel 2 medger konventionsstaterna en betydande frihet vid utformandet av bestämmelserna för prövningen. Kommissionen fann bland annat att de norska bestämmelserna hade ett legitimt mål dvs. att åstadkomma en rättvis rättskipning. Kommissionen noterade därvid att klaganden inte bara var oförhindrad att framföra åsikter som han ansåg vara relevanta för sin sak utan också hade möjlighet att kommentera åklagarens inlagor samt att beslutet att inte medge prövningstillstånd grundades på en värdering av samtliga relevanta omständigheter.

N.S.A. har vid tillståndsprövningen vid hovrätten fått skuldfrågan och påföljden omprövad av en högre domstol. Han har därvid varit fri att framföra vilka omständigheter han önskat till stöd för sitt överklagande och haft möjlighet att bemöta åklagarens överklagande. Förfarandet har därmed inte stått i strid med art. 2 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen. Med hänsyn härtill och då det inte framkommit skäl för att meddela prövningstillstånd i hovrätten skall hovrättens beslut fastställas.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, referent, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad och Kerstin Calissendorff) meddelade den 9 februari 2007 följande beslut, såvitt gäller frågan om prövningstillstånd i ansvarsdelen i hovrätten:

Skäl

Mot N.S.A:s förnekande har tingsrätten dömt honom för försök till våldtäkt mot barn och med tillämpning av 29 kap. 7 § första stycket BrB bestämt påföljden till dagsböter. – - – N.S.A. har överklagat domen – - – i ansvars – - – frågan. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd i ansvarsdelen – - -.

Bestämmelser om krav på prövningstillstånd vid överklagande av vissa tingsrättsavgöranden i brottmål infördes genom lagstiftning år 1993. I motiven framhölls bl.a. att det enligt lång rättstradition i Sverige varit möjligt för den enskilde att oavsett ett brottmåls art och allvar få det prövat fullt ut i åtminstone två instanser samt att ett införande av krav på prövningstillstånd aktualiserade många frågor av såväl principiell som praktisk natur (prop. 1992/93:216 s. 56 f. och 1992/93:JuU34 s. 8 f.).

När det gäller frågan vilka målkategorier som skulle omfattas av reglerna om prövningstillstånd ansågs att den enda praktiskt möjliga avgränsningen var att på något sätt knyta an till den påföljd som var aktuell i målet. Att införa regler om prövningstillstånd för den som dömts till ett fängelsestraff skulle enligt vad som anfördes innebära ett för stort ingrepp i rätten till prövning i andra instans. Om ett system med prövningstillstånd i brottmål skulle införas borde det i första hand användas för bötesmål. Olika alternativ till avgränsning diskuterades i motiven men det ansågs ligga närmast till hands att knyta an till den påföljd som faktiskt ådömts i målet. (A. prop. s. 59 f.) I överensstämmelse härmed gäller enligt 49 kap. 13 § första stycket RB att det krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall ta upp en tingsrätts dom till fullständig prövning när den tilltalade inte har dömts till annan påföljd än böter.

I motiven noterades att denna avgränsning i och för sig innebar att det blev en i viss mån flytande gräns mellan mål som kan överprövas utan krav på prövningstillstånd och mål där sådant tillstånd krävs. Systemet innebar att en del mål om förhållandevis allvarliga brott, där straffet på grund av särskilda omständigheter satts under straffminimum, omfattades av kravet på prövningstillstånd. Det ansågs emellertid, enligt vad som uttalades, ligga i sakens natur att det relativt ofta skulle komma att finnas skäl att bevilja prövningstillstånd i sådana mål. (A. prop. s. 59 ff.; jfr Lagrådets yttrande på s. 135 f.)

När det gäller grunderna för att meddela prövningstillstånd gjordes inte någon ändring i de tidigare gällande bestämmelserna i samband med att kravet på prövningstillstånd utvidgades till att omfatta även vissa brottmål. Bestämmelserna finns numera utan ändring i sak i 49 kap. 14 § RB. (Den komplettering och de ändringar av bestämmelserna som SFS 2005:683 innefattar träder i kraft först den dag som regeringen bestämmer.) Förutom när det förekommer anledning till ändring i det slut som tingsrätten kommit till (ändringsdispens) eller det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) kan prövningstillstånd meddelas om det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

En förebild för den extraordinära dispensen finns i bestämmelserna om prövningstillstånd i HD (54 kap. 10 § RB). Enligt dessa bestämmelser kan prövningstillstånd meddelas om det finns synnerliga skäl till att överklagandet prövas av HD. Som exempel på fall som kan utgöra synnerliga skäl anges i lagtexten ”att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag”. Regleringen av frågan om prövningstillstånd i HD utgick från att ett förverkligande av syftet att renodla domstolens roll som prejudikatinstans innebar att utrymmet för att meddela prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispens borde vara ytterst begränsat. Det har mot den bakgrunden gjorts gällande att den i lagtexten givna exemplifieringen av synnerliga skäl får uppfattas som i det närmaste limitativ (Welamson, Rättegång 6, 3:e uppl. s. 167).

I bestämmelsen om extraordinär dispens i hovrätt finns inte någon exemplifiering av vad som kan utgöra synnerliga skäl. Att sådana omständigheter som anges i bestämmelsen om prövningstillstånd i HD utgör synnerliga skäl för prövningstillstånd även i hovrätt är uppenbart. De skäl som talar för ett ytterst begränsat utrymme för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispens när det gäller HD gör sig emellertid inte gällande beträffande prövningstillstånd i hovrätt. Att det krävs ”synnerliga” skäl innebär visserligen att utrymmet för extraordinär dispens är förhållandevis begränsat även i hovrätt. Vid bedömningen av vad som innefattar synnerliga skäl måste emellertid sådana överväganden som ligger bakom den allmänna avgränsningen av reglerna om prövningstillstånd i hovrätt beaktas.

Som framgår av vad som anförts ovan var det, när krav på prövningstillstånd i hovrätten infördes även i brottmål, en allmän strävan att systemet inte skulle omfatta mål om ansvar för allvarligare brottslighet. Bl.a. av hänsyn till intresset av en klar och lättfattlig avgränsning av tilllämpningsområdet fick emellertid regleringen en utformning som gör att även en del mål om förhållandevis allvarliga brott omfattas.

Det är mot den bakgrunden naturligt att vid tillståndsprövningen beakta även hänsyn av det slag som ligger bakom lagstiftarens ställningstagande att inte kräva prövningstillstånd när tingsrätten dömt till annan påföljd än böter. Om påföljden stannat vid böter trots att den brottslighet som den tilltalade dömts för måste betecknas som allvarlig talar detta för att prövningstillstånd bör lämnas. I vissa sådana fall kan förutsättningar för att meddela prövningstillstånd anses föreligga även om det inte finns någon sådan grund för tvivel angående riktigheten av tingsrättens dom som i sig utgör tillräckligt skäl för prövningstillstånd.

I förevarande fall har N.S.A. dömts till ansvar för försök till ett brott som enligt straffbestämmelsen skall bestraffas med fängelse i lägst två år och högst sex år. När det gäller försök bestäms straffet enligt vad som anges i 23 kap. 1 § andra stycket BrB till högst vad som gäller för det fullbordade brottet och får, på grund av det höga minimistraffet för fullbordat brott, inte sättas under fängelse. Fråga är alltså om brott som har ett sådant straffvärde att det regelmässigt inte finns något krav på prövningstillstånd vid fällande dom. Om N.S.A. hade dömts till den påföljd som tingsrätten ansett som den i och för sig lämpligaste hade prövningstillstånd inte krävts. Något prövningstillstånd skulle inte heller ha krävts vid en frikännande dom eftersom brott för vilka det är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader är undantagna från kravet på prövningstillstånd vid frikännande dom.

Att tingsrätten, trots den straffskala som gäller för brottet, dömt N.S.A. till endast böter sammanhänger inte med några till själva brottet hänförliga omständigheter utan endast med att han var nyss fyllda femton år vid gärningen. Fråga är om brottslighet av mycket allvarligt slag. När någon av tingsrätt mot sitt nekande har dömts för så allvarlig brottslighet får detta anses innebära att kravet på synnerliga skäl för prövningstillstånd är uppfyllt.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till prövning av ansvarsfrågan i hovrätten.

- – -.

HD:s beslut meddelat: den 9 februari 2007.

Mål nr: Ö 4281-06.

Lagrum: 49 kap. 13 och 14 §§ RB.

Rättsfall: NJA 1995 s. 503, NJA 1995 s. 351 (II), NJA 1997 s. 323, NJA 1997 s. 822 och NJA 2004 s. 393.