Hovrätten för Nedre Norrland referat RH 2013:64

Court
Hovrätten för Nedre Norrland
Reference
RH 2013:64
Målnummer
T1168-12
Avdelning
1
Avgörandedatum
2013-12-19
Rubrik
Skador i anledning av skogsavverkning har uppstått till följd av trafik med motordrivet fordon (skogsmaskin) för vilket trafikskadeersättning kunde utgå. Fråga om tredje man, på vars mark skador uppkommit, förlorat sin rätt att föra talan om skadestånd mot skadevållaren på grund av regler om specialpreskription i trafikskadelagen.
Lagrum
18 § och 31 § trafikskadelagen (1974:1410)
Rättsfall
•  NJA 2001 s. 93
•  NJA 2013 s. 51
•  NJA 2013 s. 909

Hudiksvalls tingsrätt

M.J. äger en fastighet i Ovanåkers kommun. Genom fastigheten rinner en å ner till ett kraftverk som M.J. driver. Under vecka 21 i maj 2008 utförde Mellanskog avverkning på en grannfastighet. S.L. var en av de entreprenörer som Mellanskog anlitade för avverkningen. S.L. frågade M.J. om han fick korsa ån med sin skördare och släp strax ovanför kraftverksdammen. M.J. gav tillstånd till detta. Den 27 maj 2008 korsade S.L. ån. Åkanterna skadades och stockar som S.L. placerat på åns botten och kört över flöt iväg ner mot kraftverket och skadade dammfundamenten samt en bro över dammen. Dagen därpå upptäckte M.J. att skador uppstått.

M.J. yrkade att S.L. skulle förpliktas att utge ersättning till honom med 528 000 kr jämte ränta. Han gjorde gällande att S.L. genom att inte säkerställa en säker och fackmannamässig övergång över ån agerat vårdslöst och var skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen för den skada som drabbade M.J.

S.L. bestred käromålet. Som grund för bestridandet åberopade S.L. i första hand att fordringen var preskriberad och i andra hand att M.J. inte hade visat någon vårdslöshet från S.L:s sida.

Tingsrätten beslutade att genom mellandom pröva frågan om den rätt till skadestånd som M.J. gjorde gällande hade preskriberats.

Beträffande omständigheter hänförliga till preskriptionsfrågan anförde parterna följande.

S.L.

Skadan är att anse som en skada i följd av trafik och ska således bedömas i enlighet med trafikskadelagens (1975:1410) regler. När det gäller skador som orsakats i följd av trafik med trafikförsäkringspliktigt fordon utges trafikskadeersättning, alternativt skadestånd, 8 och 18 §§ trafikskadelagen (TSL). Av 31 § TSL framgår det att talan ska väckas inom tre år från det att den skadelidande fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Skadehändelsen inträffade den 27 maj 2008 och M.J. fick kännedom om detta omedelbart och om vilket fordon som var inblandat, varför tidpunkten för när fristen börjar löpa ska räknas från skadedagen eller i vart fall inom några dagar från denna. Stämningsansökningen inkom den 19 oktober 2011.

M.J.

Talan har väckts inom tre år från det att M.J. fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Efter skadetillfället rådde oklarhet om vem som vållat skadan och hur denna uppkommit mera i detalj. Först under 2009 stod det klart för M.J. att det rörde sig om en trafikskada som skulle regleras genom S.L:s försäkringsbolag. Då ansökan om stämning ingavs före 2012 har den treåriga preskriptionstiden inte överskridits.

När det gäller tidpunkten, då det var utrett vem fordran kunde riktas mot, är denna svår att fastställa exakt, men den inträffade i vart fall senare än den 19 oktober 2008. När S.L. körde sönder ån i maj 2008 så anmälde varken han eller någon annan detta till M.J. Detta var således något som M.J. upptäckte på egen hand. M.J. har inte sett S.L. köra något fordon. Då det var Mellanskog som var ansvariga för avverkningen på grannfastigheten vände sig M.J. mot Mellanskog för att få ersättning för uppkommen skada. Mellanskog tog emot uppgifterna och tog på sig att utreda saken. Skogsinspektör O.M. lovade att återkomma i ärendet efter semestern. Då det inte kom något besked valde M.J. att den 9 oktober 2008 polisanmäla händelsen. M.J. hade då fått reda på att S.L. var en entreprenör som körde åt Mellanskog men M.J. hade ingen vetskap om exakt vilket fordon Mellanskog eller S.L. använt sig av eller hur deras mellanhavanden reglerades. All kontakt M.J. hade var direkt med Mellanskog. Av M.J:s ombuds samtal med Trygg-Hansas kundservice framgår att skadeanmälan lämnades in muntligen av S.L. den 9 november 2008. Detta måste ha skett på Mellanskogs inrådan då M.J. var ovetande om att denna anmälan hade gjorts. Någon gång i november 2008 fick M.J. höra från Mellanskog att S.L. brutit mot Mellanskogs instruktioner då han kört ovanför dammen och inte, såsom Mellanskog uppdragit, nedanför dammen. S.L. ska därför ha ”agerat utanför uppdraget” och får ta eget ansvar för skadan. Det är således först i november/december 2008 som det börjar utkristalliseras för M.J. vem en fordran kan riktas mot.

Det är Mellanskog som genomfört ett avverkningsuppdrag på grannfastigheten. För M.J. har det naturligt sett ut som att det är Mellanskog som är principal och har ansvaret för allt arbete, varför kontakt har tagits med bolaget. Det har först i november/december 2008 visat sig att S.L. varit en självständig entreprenör som själv är ansvarig för allt vållande. Tidpunkten för den sena skadeanmälan tyder på att även S.L. och Mellanskog upplevt händelseförloppet och ansvaret såsom oklart eftersom en skadeanmälan normalt sett görs direkt i samband med skadetillfället.

Tingsrätten (lagmannen Christer Forsberg, adjungerade ledamoten Lars Persson och rådmannen Karl-Ivar Andersson) anförde i mellandom den 9 november 2012 följande.

DOMSKÄL

Skador som uppkom genom att S.L. den 27 maj 2008 korsade ån med en skogsmaskin jämte släp är att anse som skador i följd av trafik med motordrivet fordon, för vilka trafikskadeersättning kunde utgå enligt 8 § första stycket, jämfört med 11 § första stycket TSL (jämför Radetzki, Svensk Juristtidning 2008 s. 371 ff).

31 § TSL innehåller särskilda regler om preskription. Huvudregeln är där att den som vill bevaka rätt till ersättning enligt TSL ska väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

M.J. har väckt talan om skadestånd. Stöd för att väcka sådan talan finns i 18 § första stycket TSL. Där stadgas att den som drabbas av en skada i följd av trafik med ett motordrivet fordon får, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta. Därvid gäller dock att, om den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, han är berättigad till skadestånd i den delen endast om det finns särskilda skäl. En omständighet som gör att rätten till skadestånd fallit bort är att den skadelidande försummat att avbryta den treåriga preskriptionstiden enligt 31 §.

Som framgått är parterna oense om när den treåriga preskriptionstiden börjat löpa därför att de har olika uppfattning om när den skadelidande, M.J., fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Tingsrätten anser sig kunna fastslå att M.J. någon dag i slutet av maj 2008 fick klart för sig att det var S.L. som under arbete för Mellanskogs räkning korsat ån med skogsmaskinen jämte släp och därvid orsakat skador.

Kännedom om att fordringen kunde göras gällande anses bl.a. innebära krav på att den skadelidande fått kännedom om gäldenärens identitet, dvs. fått klart för sig av vem han ska begära ersättning (Nordensson, Trafikskadeersättning, 1977, s. 420 f). En viss aktivitet från den skadelidandes sida krävs dock. Kan han utan större besvär och tidsutdräkt ta reda på vem som är ägare till det inblandade fordonet och i vilket försäkringsbolag fordonet är trafikförsäkrat men låter tiden gå innan han tar reda på detta, får preskriptionstiden anses löpa från den tidpunkt då han senast bort skaffa sig sådan kännedom (jämför Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2000-09-12, DT 1142 i mål T 376-99). M.J. nöjde sig med att ta kontakt med en anställd hos Mellanskog och att, när denne inte som utlovat återkom efter semestern 2008, polisanmäla saken. Enligt egen utsago fick han först i november/december 2008 klart för sig att han hade att rikta sitt anspråk mot S.L. Tingsrätten anser att M.J. inte varit tillräckligt aktiv för att klarlägga förhållandena och att preskriptionstiden därför började löpa betydligt före den 19 oktober 2008. Den treåriga preskriptionstiden var således överskriden när talan väcktes i målet den 19 oktober 2011.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer att M.J:s talan om skadestånd har preskriberats.

Hovrätten för Nedre Norrland

M.J. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fastställa att hans fordran inte var preskriberad.

S.L. motsatte sig att tingsrättens mellandom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Ola Pettersson, Marie Norberg, referent, och Per-Anders Svensson samt tf. hovrättsassessorn Anders Lundmark) anförde i dom den 19 december 2013 följande.

DOMSKÄL

Som tingsrätten funnit är eventuella skador som uppkom genom att S.L. vid den angivna tidpunkten i maj 2008 korsade ån med en skogsmaskin jämte släp att anse som skador i följd av trafik med motordrivet fordon, för vilka trafikskadeersättning kunde utgå enligt 8 § första stycket jämfört med 11 § första stycket TSL.

I det följande kommer hovrätten först att ta ställning till frågan om M.J. kan föra talan om skadestånd enligt skadeståndslagen (1972:207), i fortsättningen SkL, trots att preskription enligt TSL kan ha inträtt. Därefter kommer hovrätten att ta ställning till om M.J:s fordran är preskriberad enligt TSL.

Allmän preskription eller specialpreskription

M.J. har väckt talan enligt SkL och gjort gällande att S.L. var vållande till skadorna. Den allmänna preskriptionen innebär att en fordran preskriberas efter tio år och den gäller för skadeståndskrav enligt SkL, se 2 § preskriptionslagen (1981:130). TSL innehåller dock särskilda regler om preskription, så kallad specialpreskription, i 31 §. Förhållandet mellan allmän preskription och specialpreskription har i den juridiska litteraturen ansetts problematisk eftersom två principuppfattningar står mot varandra (se Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, åttonde upplagan, s. 433 ff och Lindskog, Preskription, tredje upplagan s. 571 ff). Den ena uppfattningen är att reglerna i SkL har allmän giltighet och att det därför alltid går att föra talan enligt SkL även efter det att rätten enligt speciallagstiftningen har preskriberats, såvida inte motsatsen framgår av lagstiftningen. Den andra uppfattningen är att syftet med de korta preskriptionstiderna i speciallagstiftningen skulle motverkas om det fanns möjligheter att föra talan om skadestånd efter det att specialpreskription inträtt.

I denna fråga har Högsta domstolen i rättsfallen NJA 2013 s. 51 och NJA 2013 s. 909 uttalat att utgångspunkten är att en bestämmelse om specialpreskription som finns i en viss lag inte omfattar sådana fordringar som har uppkommit med stöd av en bestämmelse i en annan lag. En bestämmelse om preskription kan emellertid i vissa fall också omfatta fordringar som visserligen har uppkommit i det rättsförhållande som behandlas i en speciallag men som inte grundas på just den lagen. För att preskription i ett sådant fall ska träffa även krav som framställs med stöd av någon annan lag än speciallagen krävs det dock såväl att bestämmelsens ordalag otvetydigt ger utrymme för detta som att det av lagens förarbeten eller på något annat sätt klart framgår att en sådan tillämpning har varit avsedd för den situation som ska bedömas.

Huvudregeln enligt 31 § TSL är att den som vill bevaka rätt till ersättning enligt lagen ska väcka talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Om inte talan väcks inom denna tid är talan förlorad. Enligt 18 § TSL får den som drabbas av en skada i följd av trafik med ett motordrivet fordon, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta. Denna regel har dock begränsats; har den skadelidandes rätt till ersättning helt eller delvis fallit bort på grund av en omständighet som har inträffat efter skadehändelsen är han berättigad till skadestånd endast om det finns särskilda skäl. Att rätten till ersättning har preskriberats enligt 31 § TSL på grund av att den skadelidande förhållit sig passiv är en sådan omständighet som avses i 18 § framgår av lagens förarbeten (se prop. 1975/76:15 s. 124). Det innebär att om M.J.s fordran enligt TSL är preskriberad så kan han föra talan om skadestånd enligt SkL endast om det finns särskilda skäl. Något sådant särskilt skäl har inte gjorts gällande i målet. M.J. kan därför inte i det aktuella fallet ha rätt att föra skadeståndstalan enligt SkL efter det att preskription inträtt enligt TSL.

Är M.J:s fordran enligt TSL preskriberad?

Treårsfristen enligt 31 § TSL räknas alltså från det att den skadelidande ”fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande”. Det uttrycket får anses innebära ett krav på att den skadelidande, förutom att han blivit medveten om att han lidit en skada, det också står klart för honom att skadan har orsakats av ett motordrivet fordon samt att han fått kännedom om gäldenärens identitet, dvs. vem kravet ska riktas mot. Även om den skadelidande exempelvis får klart för sig vilket fordon som orsakat skadan återstår ändå för honom att få kunskap om huruvida fordonet var försäkrat och i så fall i vilket bolag. Det nyss nämnda förutsätter att den skadelidande är verksam för att skaffa fram nödvändiga uppgifter för att göra kravet gällande och för att preskriptionstiden ska börja löpa. Frågan uppkommer då om den skadelidande är skyldig att efterforska uppgifterna och om preskriptionstiden börjar löpa om han förhåller sig passiv.

I den juridiska litteraturen har framförts synpunkter om att lagtexten inte ger stöd för en sådan sträng tolkning samt att preskriptionstiden bör börja löpa först när den skadelidande fått kännedom om att han lidit en trafikskada, orsakad av ett motordrivet fordon och om gäldenärens identitet (se Nordenson, Trafikskadeersättning, s. 421 ff). Det blir vidare enligt samma författare i princip den skadeståndsskyldige som ska föra bevisning om när den skadelidande fick den kännedom som krävs (a.a. s. 256). Högsta domstolen har i ett rättsfall, som gällde just fråga om preskription av trafikskadeersättning (NJA 2001 s. 93), uttalat att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren fått ett objektivt sett någorlunda säkert underlag som avser de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk.

När skadan inträffade kontaktade M.J. den huvudentreprenör, Mellanskog, som utförde skogsavverkning på grannfastigheten. M.J. har uppgett att han var ovetande om att S.L. inte var anställd hos Mellanskog utan i själva verket var en självständig entreprenör. M.J. har uppgett att han efter skadan kontaktade Mellanskog för att reda ut händelsen, dock utan att Mellanskog återkom med något besked till honom och att han den 9 oktober 2008 gjorde en polisanmälan. Det finns inget som motsäger dessa uppgifter. S.L. har påstått att M.J. kände till vilket fordon som var inblandat långt tidigare, från en tidpunkt strax efter skadetillfället. Bevisbördan för detta påstående åvilar S.L.. Någon bevisning för att M.J. ägde denna kunskap kort tid efter skadetillfället har S.L. inte åberopat. M.J. har visserligen själv uppgett att han i vart fall den 9 oktober 2008 kände till att det var S.L. som i egenskap av entreprenör åt Mellanskog hade utfört passagen över ån, men att han också skulle ha haft sådan ytterligare information som förutsätts för att preskriptionstiden började löpa är inte visat. M.J:s uppgifter att han inte kände till att S.L. agerat som självständig entreprenör förrän vid månadsskiftet november/december 2008 ska därför läggas till grund för bedömningen.

Frågan som hovrätten slutligen ska ta ställning till är om M.J. borde ha gjort ytterligare efterforskningar och om tidpunkten när preskriptionstiden började löpa därmed ska anses ha infallit tidigare. Ordalydelsen av 31 § TSL lämnar inte utrymme för att ställa ett särskilt högt krav på den skadelidande att efterforska vem den skadeskyldige är. M.J. har angett att han anmälde skadan till Mellanskog omgående, att ärendet bollades mellan olika handläggare och att han inte fick något besked. Hans åtgärd att utgå från att Mellanskog i första hand var ansvarigt är inte märklig med hänvisning till att bolaget var inblandat i avverkningen. Enligt hovrättens uppfattning måste M.J. efterforskningar efter det att han upptäckte skadan och fram till dess han fått klarhet i vem han skulle vända sig mot med sitt krav anses tillräckliga för att motsvara de krav man kan ställa enligt paragrafen. Mot bakgrund av detta finner hovrätten att månadsskiftet november/december 2008 är den tidpunkt när treårsfristen enligt 31 § TSL började löpa. Eftersom talan väcktes den 19 oktober 2011, inom treårsfristen, finner hovrätten att M.J:s fordran mot S.L. inte är preskriberad. M.J:s överklagande ska därför bifallas.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom fastställer hovrätten att M.J:s i detta mål förda talan inte är preskriberad.

Hovrättens dom meddelad: den 19 december 2013.

Mål nr: T 1168-12.

Lagrum: 18 § och 31 § trafikskadelagen (1974:1410)

Rättsfall: NJA 2001 s. 93; NJA 2013 s. 51; NJA 2013 s. 909.

Litteratur: Prop. 1975/76:15, s. 124; Nordensson, Trafikskadeersättning, s. 256 och 421 ff; Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 8:e uppl. S. 433 ff; Lindskog, Preskription, 3:e uppl. s. 571 ff.