Hovrätten för Västra Sverige referat RH 1994:80

Court
Hovrätten för Västra Sverige
Reference
RH 1994:80
Målnummer
T704-92
Avdelning
6
Avgörandedatum
1994-07-15
Rubrik
Fråga om beviskravets styrka när försäkringsgivaren i mål om försäkringsersättning för nedbrunnen byggnad invänder att försäkringstagaren uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet framkallat försäkringsfallet.
Rättsfall
•  NJA 1986 s. 470
•  NJA 1990 s. 93

E.V.A. Bygg Aktiebolag (konkursbolaget) försattes i konkurs den 22 november 1990. Bolaget äger fastigheten Gransjöås 1:4 i Härryda kommun på vilken fanns en bostadsbyggnad. Byggnaden hade den 8 maj 1990 en gällande villahemsförsäkring i Länsförsäkringar Göteborg och Bohus län (Länsförsäkringar). Försäkringen omfattade skydd mot brandskada. Byggnaden totalförstördes genom brand den 8 maj 1990 varefter skadan anmäldes till Länsförsäkringar.

Konkursboet väckte vid Göteborgs tingsrätt talan mot Länsförsäkringar med yrkande att tingsrätten måtte fastställa att Länsförsäkringar var skyldigt att till konkursboet utge försäkringsersättning, i enlighet med det mellan konkursbolaget och Länsförsäkringar gällande försäkringsavtalet, för den skada som konkursbolaget åsamkades genom branden den 8 maj 1990 i ifrågavarande byggnad.

Länsförsäkringar bestred bifall till käromålet.

Som grund för sin talan anförde konkursboet: Inom ramen för försäkringsavtalet mellan parterna föreligger ett ersättningsgillt skadefall på grund av brand. Därigenom har Länsförsäkringar skyldighet att utge ersättning till konkursboet för ifrågavarande brandskada. Genom att Länsförsäkringar mot konkursboets krav bestrider ersättningsskyldighet föreligger ovisshet om rättsförhållandet. Denna ovisshet länder konkursboet till förfång, såtillvida att ett belopp om i vart fall 175 000 kr intill tiden för talans väckande uteblivit.

Länsförsäkringar vitsordade att konkursbolaget för fastigheten vid skadetillfället haft en gällande försäkring som omfattat skydd mot brandskada, att bostadsbyggnaden totalförstörts genom brand vid angiven tidpunkt samt att konkursbolaget anmält skadan till Länsförsäkringar. Som grund för sitt bestridande av käromålet anförde Länsförsäkringar att branden anlagts av konkursbolagets dåvarande firmatecknare H.J. eller dennes hantlangare P.L.. I andra hand anförde Länsförsäkringar att H.J. eller P.L. orsakat branden genom att förfara grovt vårdslöst vid handhavandet av cigarett i ett rum som var preparerat med brännbara vätskor. För båda fallen gällde att försäkringsersättning inte skulle utgå jämlikt försäkringsvillkoren, vilka korresponderade med 32 § konsumentförsäkringslagen.

Konkursboet bestred att branden skulle ha anlagts eller orsakats genom grov vårdslöshet.

Till utveckling av sin talan anförde konkursboet: Den aktuella fastigheten förvärvades av konkursbolaget genom köpebrev daterat den 21 februari 1990. Syftet var att efter renoveringsarbeten på byggnaden sälja fastigheten vidare med vinst. – Den 8 maj 1990 befann sig H.J. och P.L. på fastigheten och arbetade på byggnaden. Vädret var vackert med en temperatur om 25 grader och en västsydvästlig vind om 3 sekundmeter. Huvuddelen av arbetena som skulle göras utomhus var klara. P.L. höll på att bättra målningen utvändigt medan H.J. sysslade med målningsarbeten i vardagsrummet. Det fanns en del möbler m.m. tillhöriga P.L. i rummet, bl.a. en soffa, ett glasbord, ett barskåp och en elorgel. Möblerna hade placerats en bit in i rummet och täckts med papper och tidningar. Golvet var täckt med papp. I rummet fanns även en varmluftpistol, en större dammsugare samt färgburkar och lacknafta. – Vid 13-tiden tog H.J. och P.L. rast. De satte sig i trädgården där de åt smörgåsar och drack kaffe. Plötsligt hörde de en smäll och såg att ett fönster gick sönder samt att brand utbrutit i byggnaden. H.J:s första tanke var att få tag i biltelefonen som fanns i byggnaden. Emellertid vällde det ut rök, varför han inte kunde ta sig in. P.L. sprang iväg till grannbyggnaden som är belägen 75 – 100 meter längre bort och där de tidigare under dagen sett att det fanns människor hemma. Emellertid fick P.L. inte tag i någon utan fick fortsätta till nästa hus beläget cirka 200 – 250 meter från den brinnande byggnaden. Där lyckades P.L. få tag i en telefon och kunde larma brandkåren. Han tog sin egen bil och begav sig till ett fabriksområde kallat Härryda Stängsel där han mötte brandkåren. Därifrån visade han vägen till brandplatsen, en sträcka om fyra kilometer och med sju nästan identiska vägskäl. På vägen dit körde de fel vid ett tillfälle men fördröjningen på grund av detta blev högst 20 sekunder. Brandkåren erhöll larm om branden kl 13.14 och var sedan på platsen kl 13.24. När P.L. tillsammans med brandpersonal kom till den brinnande byggnaden var H.J. i färd med att släcka småbränder i vegetationen. H.J. och P.L. tog inte aktiv del i släckningsarbetet utan höll sig vid sidan om och drack öl, eftersom de ansåg att de inte kunde göra någon nytta. Byggnaden totalförstördes vid branden. – Händelsen anmäldes samma dag till polismyndigheten i Mölndal av H.J.. Skadeanmälan till Länsförsäkringar gjordes per telefon dagen efter branden och skriftligen den 15 maj 1990. Länsförsäkringar vägrade att utge ersättning och polisanmälde H.J. för försök till försäkringsbedrägeri. Allmän åklagare har därefter beslutat att inte väcka åtal, då brott inte kunnat styrkas. Beslutet har på begäran av Länsförsäkringar prövats av regionåklagare som efter förnyad brandplatsundersökning inte gjort ändring i beslutet. Främst på grund av Länsförsäkringars vägran att ersätta skadan, har konkursbolaget sedermera gått i konkurs.

Länsförsäkringar anförde: Utredning i ärendet har företagits av såväl polis som utredningsinspektören C.H., den sistnämnde på Länsförsäkringars uppdrag. Vidare har C.T., brandorsaksutredare vid Räddningskåren i Göteborg, fått undersöka brandplatsen och uttala sig om brandorsaken. Av utredningen framgår att H.J. och P.L. var de enda närvarande vid brandens utbrott. H.J. hade enligt egen uppgift strax före utbrottet lagt ifrån sig en cigarett i byggnadens vardagsrum och sedan gått därifrån. I rummet fanns lacknafta och brännbart material. Branden hade ett explosionsartat förlopp, vilket utesluter att ett elfel var orsaken. Den måste ha utlösts genom en kombination av öppen låga och uthälld brännbar vätska, såsom bensin eller tändvätska. Försök har visat att ett ovarsamt handhavande av en cigarett varken antänder tyg, som fuktats med lacknafta, eller flytande lacknafta. Att hantera en öppen låga i ett rum preparerat med brännbara material är grovt vårdslöst. Då H.J. var den siste som vistades i rummet där branden uppstod, talar allt för att det är han som orsakat densamma. – Andra omständigheter till stöd för detta är att brandpersonalen visades fel väg, och således fördröjdes, på väg till brandplatsen, att H.J. och P.L. i lugn och ro satt och drack öl medan släckningsarbetet pågick och att H.J. under polisutredningen felaktigt påstod att vattnet tog slut vid släckningsarbetet. Vidare uppgav H.J. sig inte ha tid med en besiktning den dag som Länsförsäkringars skadeinspektör R.D. önskade, då han hade fullt upp att göra med bl.a. nybyggen under juni. – Konkursbolaget samt dess delägare och firmatecknare, H.J., hade därtill ekonomiska motiv till att försöka framkalla försäkringsfallet. Under åren 1981 – 1990 förekom H.J. i åtta konkurser. Konkursbolaget hade vid den aktuella tidpunkten stora skulder och var på obestånd före årsskiftet 1989/90. Vid denna tidpunkt var hela bolagets aktiekapital förbrukat. Fastigheten var köpt för 335 000 kr. Konkursbolaget hade tagit upp lån för fastigheten med 440 000 kr. Ett försök att stycka av delar av densamma hade misslyckats. H.J. har uppgett att han hade köpare till fastigheten som skulle betala 550 000 kr. Köparen har emellertid visat sig vara fästman till H.J:s före detta hustru. Köparen ansökte om lån för köpet men har inte fått detta beviljat på grund av att banken inte bedömt honom vara kreditvärdig. Branden i byggnaden uppstod således i ett läge då försäkringsersättningen skulle kunna ersätta den uteblivna förtjänsten på fastigheten. Vid samtal med R.D. i samband med skaderegleringen har H.J. oriktigt låtit påskina att fastigheten hade vatten, något som skulle höja värdet på densamma. Då konkursbolaget redan befann sig på obestånd, var frånvaron av försäkringsersättningen ingen anledning till att konkursen utlöstes.

Konkursboet förnekade att H.J. vid tidpunkten för branden skulle ha vetat att köparen till fastigheten inte erhållit sökta lån och tillade: H.J:s uppgift att fastigheten hade vatten var inte oriktig. Fastigheten hade vattenservitut till grannfastigheten och hade en hydrofor i källaren men pumpen var inte påslagen vare sig vid branden eller efterföljande besiktning.

Göteborgs tingsrätt (1992-11-02, chefsrådmannen Tomas Huldén, rådmannen Håkan Ernström och tf. rådmannen Gunilla Smith, referent) fastställde att Länsförsäkringar var skyldigt att till konkursboet utge försäkringsersättning i enlighet med åberopat försäkringsavtal för den skada som konkursbolaget åsamkats genom brand den 8 maj 1990 i bolagets byggnad på fastigheten Gransjöås 1:4.

I domskälen anförde tingsrätten till en början:

Som skriftlig bevisning har konkursboet åberopat protokoll från polismyndighetens brandplatsundersökning. Länsförsäkringar har åberopat yttrande av C.T. och protokoll från polisen angående antändningsprov med lacknafta. Parterna har företett skiss och fotografier över byggnaden. Dessutom har konkursboet företett minnesanteckningar av elbrandutredaren ingenjören S.F..

På konkursboets begäran har vittnesförhör ägt rum med H.J., P.L. och S.F.. H.J. och P.L. har därvid lämnat berättelser som överensstämmer med vad konkursboet anfört till utveckling av sin talan.

På begäran av Länsförsäkringar har som vittnen hörts brandmännen B.W. och X.X., vilka deltog i släckningsarbetet, skadeinspektören C.H. och utredaren R.D., båda anställda hos Länsförsäkringar, kriminalinspektören T.L. samt brandorsaksutredaren C.T..

Tingsrätten gjorde därefter följande bedömning.

I målet är ostridigt att det har inträffat försäkringsfall bestående i att byggnaden på fastigheten Gransjöås 1:4 blivit totalförstörd genom brand. Den grundläggande frågan är om konkursbolaget framkallat branden genom att hälla ut brännbar vätska i vardagsrummet och därefter antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet tända vätskan, vilket skulle medföra att konkursbolaget förlorat rätt till ersättning på grund av försäkringsfallet. För påståendet om att konkursbolaget på något av nämnda sätt orsakat branden ligger bevisbördan på Länsförsäkringar. Kraven på bevisningens styrka bör vara vad som normalt gäller för civilmål (NJA 1986 sid. 470 och 1990 sid. 93).

Till en början konstateras att H.J. och P.L. var ensamma på platsen när branden uppstod, varför de haft möjlighet att anlägga denna.

Vad avser frågan om hur branden uppstått, har polisen efter företagen brandplatsundersökning inte kunnat klarlägga detta. Av H.J:s vittnesmål framgår att han rökte en hel del medan han arbetade och att han kan ha lagt ifrån sig en glödande cigarett på en ölburk. I rummet fanns ostridigt lacknafta som är brandfarlig.

C.T., som varit närvarande vid övriga vittnesförhör, har uttalat som sin åsikt att branden med hänsyn till det snabba förloppet måste ha startat genom en öppen låga i kombination med brännbar vätska samt att det från brandteknisk synpunkt inte finns någon annan förklaring till branden än att någon måste ha preparerat rummet med brännbar vätska och att vätskan inte kan vara lacknafta. Av hans utlåtande framgår att lacknafta är klassad som brandfarlig vara av klass 3, dvs. med en flampunkt av cirka 55-60 grader C. Att fråga inte skulle kunna vara om lacknafta vinner även visst stöd av vad T.L. berättat om de antändningsprov han genomfört med lacknafta, vilka visar att tyg indränkt med lacknafta inte antändes av en glödande cigarett och att en cigarett som slängs i en burk med lacknafta slocknar.

Mot detta har S.F., som likaledes övervarit vittnesförhören, invänt att en glödande cigarett kan ha ramlat ner på papper eller en matta där det sedan legat och pyrt en stund och därefter börjat brinna utan att någon märkt detta, varpå det bildats ett rökgasskikt som sedan övertänts explosionsartat. Det brännbara materialet kan även ha fungerat som en veke för lacknaftan. S.F. har även påpekat att det på brandplatsen inte funnits några markanta genombränningar i golvet, samt att heller ingen från brandpersonalens sida reagerat för att det skulle ha varit någon lukt av sådan vätska när de anlände till platsen.

Som alternativa brandorsaker har S.F. angett överhettning med varmluftpistol och självantändning av färgavskrap i dammsugare. Ostridigt fanns såväl varmluftpistol som dammsugare i vardagsrummet. H.J. har berättat att han regelbundet under arbetets gång med dammsugaren sög upp den färg han skrapat bort med hjälp av varmluftpistol.

Härutöver har S.F. som möjlig orsak angett antändning genom s.k. vagabonderande strömmar med hänsyn till att elledningar fanns belägna i sågspån i byggnadens tak. Strömmarna skulle enligt honom kunna sprida sig i rören, vilket skulle kunna medföra att branden börjat som en glödbrand i takets trossbotten, varifrån brinnande material efter genombränning fallit ner på golvet i vardagsrummet.

Tingsrätten finner att det av den brandtekniska utredningen i målet inte går att dra någon bestämd slutsats i fråga om hur branden uppstått och om den var anlagd.

Med hänsyn till vad som framkommit om konkursbolagets ekonomiska förhållanden vid tidpunkten för branden, torde det i och för sig kunnat ha funnits ekonomiska motiv för H.J. att anlägga brand för att få ut försäkringsersättning. Däremot är det inte mot konkursboets nekande visat att H.J. vid tidpunkten för branden hade kännedom om att den köpare, som fanns till fastigheten, fått avslag på ansökan om lån och därför inte kunde genomföra köpet. Ej heller är det visat, vilket Länsförsäkringar har antytt, att fråga var om ett köpeavtal som ingåtts för skens skull.

Länsförsäkringar har även åberopat H.J:s och P.L:s agerande i samband med branden till stöd för att branden var anlagd. Av X.X:s och B.W:s uppgifter framgår att de var väl förtrogna med området där fastigheten är belägen och skulle ha hittat bättre till brandplatsen utan vägvisare. S.F. har å sin sida bekräftat de uppgifter H.J. och P.L. lämnat om att det var svårt att hitta till platsen. Ingen har påstått att brandpersonalen behövde vänta på P.L. vid den överenskomna mötesplatsen. X.X. har omvittnat att P.L. var mycket uppjagad när han skulle visa vägen, vilket kan förklara att han i något läge tog fel avtagsväg. Även om släckningsarbetet på grund härav försenades med några minuter, ger det inte stöd för slutsatsen att förseningen skulle vara orsakad av något medvetet handlande från P.L:s sida.

Ostridigt hjälpte varken H.J. eller P.L. brandpersonalen på något sätt med släckningsarbetet. I stället satte de sig att dricka öl medan de iakttog arbetet. De har förklarat detta med att P.L. sprungit för att larma brandkåren och att H.J. släckt mindre lågor i gräset intill byggnaden, vilket gjort dem trötta och törstiga samt att de inte kunde göra någon nytta vid släckningsarbetet sedan brandpersonal kommit till platsen.

Varken B.W. eller X.X. har sagt att de sett H.J. släcka några eldar i gräset. En möjlig orsak till de olika berättelserna kan vara att brandmännen vid ankomsten mest haft uppmärksamheten riktad mot branden medan P.L. kan ha varit orolig för vännen och därför omedelbart tittade efter var denne befann sig. Därför bör H.J:s och P.L:s uppgifter om vad som hänt härvidlag läggas till grund för bedömningen.

I och för sig är det märkligt att H.J. och P.L. satte sig att dricka starköl medan det hus de arbetat på totalförstördes av branden. Med vetskap om hur olika människor handlar i upprörda situationer, anser tingsrätten att det inte därav går att dra slutsatsen att branden skulle varit anlagd. Om H.J. anlagt branden hade det snarare legat närmare till hands för honom att ge sken av att vilja släcka branden.

När det gäller frågan om H.J. vid skadeanmälan oriktigt uppgivit att fastigheten hade vatten, kan tingsrätten bara konstatera att han vid huvudförhandling i målet sagt att det fanns vattenservitut men att pumpen inte varit påslagen. Hans uppgifter är inte motbevisade.

H.J. har vid polisförhör sagt att han fick uppfattningen att vattnet tog slut för brandkåren vid släckningsarbetet och att, om detta inte hänt, byggnaden nog hade kunnat räddas. Hans uppgifter motsägs av vad X.X. och B.W. berättat om att de hade gott om vatten med sig. B.W. har dock sagt att han vid ankomsten till brandplatsen frågade om det fanns någon brunn med vatten men att det visade sig att befintlig brunn var djupborrad. Dessutom har han berättat att vattnet tog slut i en av de tre brandbilarna, varför denna lämnade platsen för att få påfyllning.

Dessa H.J:s uppgifter vid polisförhör kan enligt tingsrättens mening inte tillmätas någon särskild betydelse för bedömningen. Inte heller kan någon nämnvärd betydelse tillmätas det förhållandet att H.J. inte ansåg sig ha tid med besiktning den dag då Länsförsäkringar önskade besöka fastigheten.

Vid en samlad bedömning av den tekniska utredningen och utredningen beträffande H.J:s och P.L:s uppträdande och övriga förhållanden, finner tingsrätten att Länsförsäkringar inte förmått styrka att konkursbolaget uppsåtligen anlagt eller av grov vårdslöshet orsakat branden. Konkursboets talan skall därför bifallas.

Länsförsäkringar överklagade domen och yrkade att hovrätten måtte ogilla käromålet.

Konkursboet bestred ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-07-15, hovrättsråden Sigvard Helin och Ulla Kragh Munck, referent, hovrättsassessorn Björn Larsson och tf. hovrättsassessorn Maria Mindhammar) fastställde tingsrättens domslut. I sina domskäl anförde hovrätten:

Länsförsäkringar har i hovrätten till förtydligande av vad bolaget i andra hand framfört som grund för sitt bestridande anfört att H.J. eller P.L. har förorsakat branden genom att förfara grovt vårdslöst vid handhavandet av öppen låga i rum som varit preparerat med brännbara vätskor. Med påståendet att rummet varit preparerat med brännbara vätskor har försäkringsbolaget förklarat sig avse att H.J. eller P.L. hällt ut brännbar vätska, såsom bensin eller tändvätska i rummet.

Länsförsäkringar har – med hänvisning till vad Högsta domstolen har anfört i rättsfallet NJA 1990 s. 93 – åberopat ett antal omständigheter som sammanvägda skulle föranleda slutsatsen att bolaget har uppfyllt det krav som ställs vad gäller bevisningen. Sålunda har åberopats den tekniska brandutredningen, försäkringstagarens, H.J:s och dennes hustrus ekonomiska förhållanden vid tiden för branden, H.J:s åtgärder och handlande i samband med denna samt hans allmänna trovärdighet. Hovrätten vill redan här slå fast att av de åberopade omständigheterna är det endast den tekniska utredningen och frågan om försäkringstagarens ekonomiska förhållanden vid tiden för branden som kan tillmätas någon betydelse; beträffande övriga åberopade omständigheter kan inte dras någon slutsats av intresse för den aktuella bedömningen.

Av naturliga skäl är det främst H.J:s och P.L:s redan från början lämnade uppgifter som har legat till grund för den utredning som Länsförsäkringar har föranstaltat om beträffande brandens uppkomst. Uppgifterna motsägs inte av annan utredning och hovrätten anser att de måste tjäna som utgångspunkt vid bedömningen. Enligt dessa uppgifter har branden varit närmast explosionsartad och brutit ut strax efter det att H.J. har lämnat huset och tagit rast tillsammans med P.L..

Tyngdpunkten i själva brandutredningen utgörs av förhören med C.T. och S.F.. Hovrätten anser att det – särskilt med hänsyn till vad som har upplysts angående dessa personers erfarenheter inom aktuella områden – finns fog för att fästa avgörande vikt vid vad C.T. har uppgett. Därmed finner hovrätten det utrett att branden inte har inletts genom en s.k. rökgasexplosion eller av någon annan sådan orsak som S.F. har varit inne på. Utredningen ger i stället närmast anledning till slutsatsen att det inte finns någon annan rimlig förklaring till brandens hastiga förlopp än att det har förelegat någon sådan omständighet som Länsförsäkringar har påstått. Visserligen har någon lukt av brännbara vätskor såvitt framgått inte märkts av brandpersonalen och markanta genombränningar i någon del av golvet har inte konstaterats föreligga. C.T. har emellertid uttalat att nämnda förhållanden inte behöver tala emot att branden har uppkommit på sätt Länsförsäkringar har uppgett. De medför dock enligt hovrättens uppfattning att det inte redan av själva brandutredningen går att dra en helt säker slutsats om brandorsaken.

När det gäller frågan om konkursbolagets ekonomiska förhållanden vid tiden för branden utvisar utredningen följande. Bolaget hade inköpt fastigheten för att avstycka den i flera tomter som skulle bebyggas och sedan avyttras. Planerna gick emellertid i stöpet, eftersom avstyckning inte tilläts i området. Bolaget valde då att i stället rusta upp byggnaden för att därefter försöka sälja fastigheten med vinst. Enligt förvaltarberättelsen var bolaget på obestånd redan vid årsskiftet 1989/90 och fastighetens försäljning har av förvaltaren angetts som en sista utväg att lösa bolagets problem.

H.J. har i hovrätten uppgett att den tilltänkte köparen var hans tidigare hustrus sambo. Enligt i målet icke bestridda uppgifter ansökte denne den 27 april 1990 om lån på 468 000 kr i bank men fick avslag "med vändande post" eftersom han återfanns i den s.k. spärrkatalogen. H.J. fick enligt egna uppgifter först långt efter branden reda på av sin tidigare hustru att något lån inte hade beviljats.

Det finns enligt hovrätten inte anledning att av utredningen här dra någon annan slutsats än tingsrätten har gjort när det gäller frågan om H.J. har haft ekonomiska motiv för att anlägga branden. Det föreligger visserligen en del anmärkningsvärda omständigheter när det gäller den försäljning av fastigheten som påstås ha varit aktuell vid tiden för branden. För att utredningen här skulle kunna ha getts någon nämnvärd tyngd borde emellertid Länsförsäkringar ha presterat ytterligare bevisning som ifrågasatte H.J:s påstående om att han vid tiden för branden inte var medveten om att den tilltänkta försäljningen av fastigheten inte skulle bli av.

Sammanfattningsvis kan konstateras att någon helt säker slutsats inte kan dras av den tekniska utredningen i målet vad gäller brandorsaken, men att det mesta tyder på att branden har haft någon orsak som Länsförsäkringar har angett. Det är också utrett att det kan ha funnits ekonomiska motiv för H.J. att anlägga brand för att få ut försäkringsersättning, men anser hovrätten att Länsförsäkringars utredning i den delen är otillräcklig. Vad nu sagts föranleder enligt hovrätten bedömningen att utredningen inte räcker till för att Länsförsäkringar skall kunna anses ha uppfyllt det beviskrav som åvilar bolaget. Tingsrättens domslut skall följaktligen stå fast.

Målnummer T 704/92