Hovrätten för Västra Sverige referat RH 2000:42

Court
Hovrätten för Västra Sverige
Reference
RH 2000:42
Målnummer
T314-99
Avdelning
6
Avgörandedatum
2000-05-04
Rubrik
Bestämmelserna i 6 kap. 1-3 §§ föräldrabalken om underhållsskyldighet mellan makar har ansetts vara av tvingande natur.
Lagrum
6 kap. 1-3 §§ äktenskapsbalken
Rättsfall
•  NJA 1950 s. 513
•  NJA 1972 s. 419

M.W. yrkade vid tingsrätten, såvitt nu är i fråga, att A.W. skulle förpliktas att till henne betala 66 000 kr jämte ränta.

A.W. bestred käromålet.

M.W. åberopade som grund för käromålet att A.W. inte betalat henne för hyra och hushåll i enlighet med ett mellan parterna träffat avtal benämnt hyreskontrakt för tiden juli 1993 – april 1994.

A.W. angav som grund för bestridandet i första hand att något avtal aldrig upprättats mellan parterna. I andra hand gjorde han gällande att det rörde sig om ett underhållsavtal och att betalning därför inte kunde fastställas enligt 6 kap. 9-10 §§ äktenskapsbalken, eftersom det gällde en period som låg mer än tre år tillbaka i tiden.

M.W. anförde till utveckling av sin talan följande. När hon i oktober 1991 inledde förhållandet med A.W. hade han dålig ekonomi på grund av stor skuldsättning. I april 1992 förlorade han sitt arbete och kunde inte längre både betala av på skulderna och klara sitt uppehälle. Hans ersättning från a-kassan uppgick till ca 7 500 kr netto per månad, vilket ungefärligen motsvarade vad han hade att betala för räntor och amorteringar m.m. Från A.W:s lönekonto överfördes automatiskt 1 600 kr till Sparbanken, varefter resterande pengar lämnades till henne. Hon betalade sedan A.W:s utgifter. Eftersom A.W:s egna pengar endast räckte till bostad och uppehälle fick hon ta av sina egna pengar för att betala hans skulder. Detta visste han om och han var fullt införstådd med att han skulle återbetala dessa pengar. I samband med att de gifte sig i juni 1993 tecknades ett äktenskapsförord enligt vilket huset tillhörde henne. De träffade i detta sammanhang också ett avtal beträffande hyra och bostad enligt vilket A.W. skulle betala henne 6 600 kr per månad.

A.W. anförde till utveckling av sin talan följande. M.W. var redan från början medveten om hans ansträngda ekonomi. De hade dock separata ekonomier. Han bidrog till bostads- och hushållskostnaderna genom att lägga ner arbete och kostnader på hennes radhus. När han blev arbetslös räckte pengarna inte längre till. Han såg då till att betala av på skulderna i första hand. Detta skedde dels genom automatiska överföringar, dels genom att M.W. gjorde inbetalningar åt honom när hon var på banken. Något ytterligare för bostad och hushåll betalade han inte och några försträckningar mottog han inte. Avtalet, som inte har företetts i huvudskrift, har dessutom undertecknats av M.W. med det efternamnet trots att det har skett innan de gifte sig. Det framstår vidare som onormalt med ett sådant avtal mellan makar, särskilt med beaktande av att båda kände till att han saknade förmåga att uppfylla dess innehåll.

Parterna hördes under sanningsförsäkran och åberopade viss skriftlig bevisning.

Karlstads tingsrätt (1999-04-22, hovrättsassessorn Ulf Yngvesson) förpliktade A.W. att till M.W. utge 66 000 kr jämte ränta.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Inledningsvis kan konstateras att betalningen av A.W:s räkningar, under tiden före äktenskapets ingående, huvudsakligen sköttes av M.W. Det är vidare utrett att A.W:s nettoinkomst från a-kassan vid denna tid uppgick till ungefär samma belopp som betalningarna. Vad gäller hyreskontraktet får det numera anses vara ostridigt att detta har undertecknats av A.W. och att avtal således har träffats mellan parterna. Kontraktets formulering tyder vidare på att det inte rör sig om underhållsbidrag. I stället framstår M.W:s uppgift om att avtalet ingicks för att trygga hennes ekonomi när A.W:s skuldbörda ökades på grund av ett borgensåtagande som trovärdig. Att avtalet ingåtts mellan makar eller blivande sådana utgör inte heller något hinder mot att det görs gällande eftersom det ändå är fråga om enskilda rättssubjekt. Slutligen innebär inte det förhållandet att M.W. vid ett tidigare tillfälle har krävt betalning med ett lägre belopp än vad som framgår av avtalet att hon nu är förhindrad att göra det gällande fullt ut. M.W. har sålunda en förfallen fordran i enlighet med det mellan parterna träffade avtalet, varför käromålet skall bifallas i denna del.

A.W. överklagade domen och yrkade att käromålet skulle lämnas utan bifall.

M.W. bestred ändring.

Parterna åberopade i hovrätten samma omständigheter och bevis som vid tingsrätten. Omförhör ägde rum med Anders och M.W. varvid de lämnade i huvudsak samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom.

M.W. åberopade till stöd för sin talan ett avtal enligt vilket A.W. sedan parterna ingått äktenskap med varandra, skall betala M.W. 3 000 kr för hyra och 3 600 kr för hushållet i övrigt.

Hovrätten för Västra Sverige (2000-05-04, hovrättslagmannen Kjell Björnberg, rådmannen Ann-Carin Glimstedt och hovrättsassessorn Susanna Berntsson, referent) lämnade, med ändring av tingsrättens dom, M.W:s talan utan bifall.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Alltsedan giftermålsbalken trädde i kraft 1920 har makar varit ekonomiskt självständiga i förhållande till varandra. Vardera maken råder själv över sin egendom och svarar för sina skulder. Allmänna förmögenhetsrättsliga principer är att tillämpa, så länge annat inte är särskilt föreskrivet. Vad gäller underhållsskyldighet mellan makar finns dock särskilda regler, vilka numera återfinns i 6 kap. äktenskapsbalken.

Enligt 6 kap 1 § nämnda balk skall makar "var och en efter sin förmåga bidraga till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses". Denna skyldighet kan ses som en komplettering till de allmänna förhållningsregler som ges i äktenskapsbalkens inledande kapitel om att makar skall samarbeta för vård av hem och barn och fördela utgifter och sysslor emellan sig. Lagen bygger på uppfattningen att makar skall leva på samma villkor och ha lika levnadsstandard. Följaktligen föreskrivs i 6 kap. 2 § samma balk att en make är skyldig att skjuta till de pengar som behövs om det som den andre maken skall bidra med inte räcker till dennes personliga behov. Vad den ene maken lämnar till den andre på grund av sin underhållsskyldighet för den senares personliga behov blir enligt 6 kap. 3 § äktenskapsbalken den mottagande makens egendom.

Till underhållet hör i första hand vad som erfordras för makarnas gemensamma behov. Dit räknas vanliga levnadskostnader såsom mat, bostad och övriga hushållskostnader. Till personliga behov hänförs bl.a. kläder, hygien- och hälsoartiklar. Med andra ord räknas praktiskt taget alla ordinära levnadskostnader in i underhållet.

Av doktrin och praxis framgår att den familjerättsliga underhållsskyldigheten får anses ha tvingande karaktär i den meningen att part inte kan i förväg, innan underhållsfrågan för en viss tidsperiod är aktuell, med bindande verkan generellt avstå från sin principiella rätt till underhållsbidrag (se bl.a. Lars Tottie, Äktenskapsbalken, 1990, s. 112-113 och Anders Agell, Underhåll till barn och make, 4 u, s. 149 samt där refererade rättsfall NJA 1950 s. 513 och NJA 1972 s. 419). I förevarande fall har avtalet kommit till inför eller i början av makarnas äktenskap. A.W. hade under makarnas inledande bekantskap en arbetsinkomst. Han kom senare att bli arbetslös varför han inte hade förmåga att bidra till hushållskostnaderna i avtalad utsträckning. Genom avtalet har A.W. förbundit sig att till M.W. såsom bidrag till deras gemensamma behov utge 6 600 kr i månaden. Avtalet reglerar inte närmare förutsättningarna och inte heller från vilken tid, eller under hur lång tid, bidrag till det gemensamma hemmet skall utgå. Avtalet kom att bli just ett generellt avtal där A.W. kom att avsäga sig den rätt till bidrag av sin hustru som han kom att behöva för gemensamma och personliga behov under äktenskapet. Att märka är även att det är ostridigt i målet att A.W. överlämnade sina inkomster till M.W. som hade fritt val att fördela dem på olika kostnader.

Avtalet rör således den i äktenskapsbalken reglerade underhållsskyldigheten mellan makar. Som tidigare nämns är dessa regler av tvingande natur och äktenskapsbalkens 6 kap. 1-3 §§ gäller oavsett, såsom i förevarande fall, makarna avtalat om bidrag till boendekostnad m.m. A.W. har inte varit skyldig att skjuta till mer till det gemensamma hushållet än han har haft förmåga till, utan har tvärtom i mån av behov haft en rätt till bidrag av M.W. Det anförda innebär att M.W:s talan skall ogillas.

Målnummer T 314-99