Hovrätten för Västra Sverige referat RH 2004:45

Court
Hovrätten för Västra Sverige
Reference
RH 2004:45
Målnummer
T4561-00
Avdelning
2
Avgörandedatum
2003-02-20
Rubrik
Ogiltighet enligt förutsättningsläran.
Rättsfall
•  NJA 1981 s. 269
•  NJA 1985 s. 178

Under slutet av 1980-talet bedrev L-G.C och K.L. näringsverksamhet i ett antal bolag. Bland dessa bolag kan nämnas Stenkullen Industri AB, Stenkullens Fastighetsförvaltning KB 1, Stenkullens Fastighetsförvaltning KB 2, Stenkullens Byggnads AB och Säkerhetsprodukter AB. Stenkullens Fastighetsförvaltning KB 1 ägde en fastighet i Brålanda och Stenkullens Fastighetsförvaltning KB 2 en fastighet i Vimmerby.

Under år 1990 bestämdes att fastigheten i Vimmerby skulle bebyggas med hotell och restaurang för att ingå i en konferensanläggning. Finansieringen skulle ske med medel ur låsta investeringsfonder. Sådana medel fanns i bolaget J-Son Restaurang AB, vilket bolag var beställare hos Stenkullens Byggnads AB avseende byggnadsentreprenaden på Vimmerbyfastigheten. Stenkullens Byggnads AB fick således stora fordringar på J-Son Restaurang AB, som skulle regleras när regeringen beviljat detta bolag tillstånd att utnyttja investeringsfondmedlen på drygt 18 miljoner kronor. Sedan ställföreträdarna för J-Son Restaurang AB fört investeringsfondmedlen ut ur landet blev Stenkullens Byggnads AB:s fordran på J-Son Restaurang AB värdelös. Detta utgjorde den direkta orsaken till att Stenkullens Fastighetsförvaltning KB 1 och 2 försattes i konkurs den 21 maj 1991. Därefter har även övriga kommanditbolagen närstående bolag försatts i konkurs.

Efter konkursutbrottet fördes diskussioner mellan å ena sidan Skaraborgsbanken, som var borgenär i de konkursdrabbade kommanditbolagen, och å andra sidan L-G.C. och K.L. Diskussionerna ledde till att Vidar Fastighets AB bildades med L-G.C. och K.L. som ägare. Bolaget köpte därefter fastigheterna i Vimmerby och Brålanda. Köpesumman var 4,8 miljoner och finansierades av Skaraborgsbanken. Till säkerhet för bankens fordran gick L-G.C. och K.L. i borgen för bolagets skulder till ett belopp om vardera 100 000 kronor. Vidare pantsatte de sina respektive fastigheter i Lerum genom pantförskrivningar av pantbrev till banken till ett belopp om vardera 300 000 kronor till säkerhet för bankens fordran mot Vidar Fastighets AB. L-G.C. och K.L. hade även tecknat en generell till beloppet obegränsad proprieborgen för Stenkullens Byggnads AB.

Bolaget VS-Installation i Floda AB ägdes av L-G.C. Det bolaget hade ett dotterbolag med firma Säkerhetsprodukter AB. Sistnämnda bolags verksamhet var inriktat på produktutveckling av olika typer av maskiner och hade för sin verksamhet en checkräkningskredit hos Skaraborgsbanken. Säkerhetsprodukter AB hade ett affärsengagemang med övriga nämnda bolag och försattes också i konkurs i samband med dessa bolags fall. Från konkursbolaget förvärvade A-Meny AB inkråmet i Säkerhetsprodukter. Detta bolag fick även fortsatta krediter i Skaraborgsbanken. Till säkerhet för bankens fordran på bolaget gick L-G.C. i borgen till ett belopp om 100 000 kronor. Även A-Meny AB kom emellertid att försättas i konkurs.

För Stenkullen Industri AB:s skulder gentemot banken hade K.L. gått i generell borgen såsom för egen skuld till ett belopp om 200 000 kronor. Banken hade därefter utfärdat en garantiförbindelse för Västra Sveriges Föreningsbank om 116 000 kronor. Den 23 april 1992 försattes Stenkullen Industri AB i konkurs. Inkråmet i bolaget hade dessförinnan förvärvats av Jimpans Plåt AB. Den 23 december 1992 utlöstes garantin.

Sedan Skaraborgsbanken fusionerats med GotaBank har de i målet aktuella fordringarna överlåtits till Retriva Kredit AB. Retriva Kredit AB har efter firmaändring till VF Kredit AB fusionerats med VF Finans AB. VF Finans AB (VF Finans) har förvärvat de fordringar som målet avser.

Kronofogdemyndigheten fastställde genom utslag den 27 juni 1997 VF Finans yrkande om förmånsrätt i fast egendom. L-G. C och K.L. begärde återvinning varefter målet överlämnades till tingsrätten.

Vid tingsrätten vidhöll VF Finans yrkandet om förmånsrätt i fast egendom.

VF Finans yrkade vidare att tingsrätten skulle förplikta L-G.C. och K.L. att till bolaget solidariskt utge 943 083 kr jämte ränta i enlighet med villkoren i skuldebrev utfärdade av Stenkullens AB den 3 maj 1990 och av Stenkullens Byggnads AB den 17 januari 1991.

Slutligen riktade VF Finans med åberopande av olika skuldebrev ytterligare vissa anspråk mot envar av L-G.C. och K.L.

VF Finans anförde bl.a. följande. L-G.C. och K.L. har varit ägare till ett antal bolag som tagit upp lån i dåvarande Skaraborgsbanken. Som säkerhet för tagna lån pantförskrev de pantbrev i sina privatfastigheter. De gick vidare, såvitt nu är i fråga, enligt de åberopade skuldebreven i borgen för Stenkullens Byggnads AB:s skulder.

L-G.C. och K.L. medgav att de undertecknat de åberopade skuldebreven. Som grund för att de ändå bestred VF Finans yrkande anförde de följande.

De diskussioner som fördes mellan banken och dem efter konkurserna i kommanditbolagen fick till följd att de bildade Vidar Fastighets AB sedan banken utlovat krediter om 12 miljoner kronor avseende förvärv och byggnation av Vimmerbyfastigheten. Kreditlöftet från banken var en förutsättning och av avgörande betydelse för deras handlande. Den totala köpesumman för fastigheterna i Vimmerby och Brålanda bestämdes till 4,8 miljoner kronor. Beloppet som väsentligt översteg andra erhållna bud, bestämdes med iakttagande av att L-G.C:s och K.L:s borgensåtagande för Stenkullens Byggnads AB:s skulder gentemot banken skulle bortfalla. L-G.C:s och K.L:s borgensansvar utsläcktes således när Vidar Fastighets AB förvärvade de båda fastigheterna. Bankens fordran mot Stenkullens Byggnads AB fick dock kvarstå ännu en tid för den händelse investeringsfondmedel, som funnits i J-Son Restaurang AB, skulle kunna bli tillgängliga för betalning. När det senare stod klart att det inte skulle komma att inflyta några medel i bolaget skrevs fordran av. Borgensavtalet är därför inte längre giltigt. Till säkerhet för Vidar Fastighets AB:s skulder pantsatte L-G.C. och K.L. pantbrev i sina respektive privata fastigheter samt tecknade begränsad borgen. Pantavtalen och borgensåtagandena är ogiltiga på grund av väsentlig motivvillfarelse. För L-G.C:s och K.L:s agerande har det varit av väsentlig och avgörande betydelse att Vidar Fastighets AB skulle erhålla utlovad kredit. Denna förutsättning var synbar för banken, som borde ha klargjort att den ej hade för avsikt att finansiera byggnationen. Det brutna kreditlöftet innebar att förutsättningarna för undertecknandet av pantavtalen och borgensåtagandet brast. Med hänsyn till att de brustna förutsättningarna helt är att hänföra till förhållanden på bankens sida är det rimligt att banken får bära de ekonomiska konsekvenserna därav. Pantavtalet och borgensförbindelserna är därför ogiltiga. – Även beträffande det konkursdrabbade bolaget Säkerhetsprodukter AB, som ägdes av L-G.C., fördes diskussioner med banken. Bankens förslag var här att L-G.C. i ett nytt bolag A-Meny skulle överta inkråmet i Säkerhetsprodukter samt bankens fordran om 500 000 kr varvid banken utlovade fortsatta krediter för framtida produktutveckling. Överenskommelsen innebar också att L-G.C. gick i borgen för A-Meny AB:s skulder gentemot banken intill ett belopp om 100 000 kr. Det görs gällande att även detta borgensavtal är ogiltigt på grund av väsentlig motivvillfarelse. För L-G.C. var det av väsentlig och avgörande betydelse att A-Meny AB skulle erhålla utlovade krediter för finansiering av projekt, som övertogs från Säkerhetsprodukter AB. Detta kreditlöfte var en förutsättning för förvärvet och av avgörande betydelse för borgensåtagandet, vilket var synligt för banken. Under år 1992 nekade banken A-Meny AB ytterligare krediter. Förutsättningarna för undertecknandet av borgensåtagandet brast. Med hänsyn till att de brustna förutsättningarna helt är hänförliga till förhållanden på bankens sida är det rimligt att banken får bära de ekonomiska konsekvenserna därav. Borgensåtagandet är därför ogiltigt.

Vid tingsrätten hördes L-G.C. och K.L. under sanningsförsäkran. Dessutom hölls vittnesförhör med L.G., C.R. och B.B. L.G. tjänstgjorde i banken som kontorschef och ansvarig för företagskrediter 1992 – 1995. C.R. var ansvarig för företagskrediter på samma bank under tiden 1989 till den 13 december 1991. B.B. är advokat och biträdde L-G.C. och K.L. under förhandlingarna mellan dessa och banken om Vidar Fastighets AB:s förvärv av kommanditbolagens fastigheter.

Parterna åberopade viss skriftlig bevisning.

Alingsås tingsrätt (2000-10-27, rådmannen Sven-Erik Gerdin, tf. rådmannen Ragnhild Lövrup samt tingsfiskalen Tommie Börjesson) ogillade VF Finans talan.

I domskälen anförde tingsrätten följande.

Skaraborgsbanken hade engagemang i samtliga de bolag som gick i konkurs och som är aktuella i målen. Krediterna var nödlidande och banken riskerade stora förluster. Banken hade därför stort intresse av att få till stånd någon form av rekonstruktion för att minska sina förluster. Diskussionerna mellan å ena sidan banken och å andra sidan L-G.C. och K.L. ledde fram till att Vidar Fastighets AB bildades med inköp av Vimmerbyfastigheten för byggnation och exploatering. Banken företräddes vid dessa diskussioner under hösten 1991 framförallt av C.R. medan L-G.C. och K.L. förde sin egen talan förutom i slutskedet då B.B. var dem behjälpliga. B.B. kom således in i slutskedet och har inte i någon större utsträckning kunnat göra egna iakttagelser av vad som överenskommits.

C.R. har berättat att han arbetade intensivt med att finna en lösning som var godtagbar såväl för banken som för L-G.C. och K.L. Han har också beskrivit hur han upprättade och presenterade en kreditföredragningslista för bankstyrelsen, som enligt honom beslutade i enlighet med hans förslag, vilket innebar att Vidar Fastighets AB skulle få krediter. C.R. har dock inte närmare kunnat ange den utlovade kreditens storlek än att det rörde sig om mellan 5 och 12 miljoner kronor. Enligt L-G.C. och K.L. avsåg kreditlöftet om 12 miljoner kr förvärv och byggnation av Vimmerbyfastigheten, varav 4,8 miljoner kronor utbetalats. Detta belopp ligger således i närheten av de 5 miljoner kronor som C.R. nämnt som lägsta kreditbelopp. L.G. kom till bankkontoret först vid årsskiftet 1991/1992. Han har förklarat att det då i akten för Vidar Fastighets AB inte fanns något beslutsunderlag för ytterligare krediter, exempelvis en kreditföredragningslista. Något skriftligt underlag har inte heller senare kunnat återfinnas. Av uppgifterna från L-G.C. och K.L. framgår också att inte heller någon av dem sett något skriftligt underlag för kreditgivningen förutom de skuldebrev, som de undertecknat. Den bevisning som förebringats ger således inte tillräckligt stöd för att banken fattat något beslut, som dokumenterats i skrift, om krediter och i vart fall inte till så stort belopp som 12 miljoner kronor.

C.R. har i sitt förhör hänvisat till att beslut fattats i enlighet med kreditföredragningspromemorian och att denna tjänat som underlag vid alla diskussioner om krediter till Vidar Fastighets AB. Förhöret med honom ger inte heller stöd för att han på eget bevåg muntligen skulle ha utfäst krediter till Vidar Fastighets AB. L-G.C. och K.L. har inte heller närmare kunnat redogöra för hur de bibringats uppfattningen att krediter skulle lämnas. Tvärtom framgår det av deras förhör att de inte närmare förhörde sig om hur kreditgivningen skulle ske. Mot bakgrund av att banken drabbats av stora kreditförluster i bolag som kontrollerades av L-G.C. och K.L. borde dessa rimligtvis ha varit mycket oroliga för att banken inte skulle ge dem fortsatta krediter och därför varit särskilt angelägna om att beviljade krediter dokumenterades ordentligt. Med hänsyn till att L-G.C. och K.L. var etablerade näringsidkare sedan många år tillbaka och därmed också hade lång erfarenhet av bankens kreditgivningsverksamhet, måste det ha stått klart för dem att varje framtida kredit skulle komma att prövas av banken. Varken genom förhör med C.R. eller med L-G.C. och K.L. har alltså visats att utfästelser om framtida krediter lämnats på ett sådant sätt av banken att L-G.C. och K.L. kan anses ha fattat sina beslut om inköp av Vimmerbyfastigheten och byggnation av densamma under felaktiga förutsättningar. Beträffande krediten till A-Meny AB finns det överhuvudtaget inget stöd för att någon närmare diskussion förts med banken angående krediter. – Beträffande giltigheten av det borgensavtal som L-G.C. och K.L. ingått för Stenkullens Byggnads AB:s skulder gentemot banken gör tingsrätten följande bedömning.

Enligt L-G.C. och K.L. innebar överenskommelsen med banken om Vidar Fastighets AB:s förvärv av kommanditbolagens fastigheter i Vimmerby och Brålanda bl.a. att köpesumman för fastigheterna bestämdes med iakttagande av att L-G.C:s och K.L:s borgensåtagande för Stenkullens Byggnads AB:s skulder gentemot banken skulle bortfalla. Enligt C.R. var bankens fordringar på Stenkullens Byggnads AB värdelösa och L-G.C:s och K.L:s borgensåtagande av inget värde. Genom att flytta över krediten från Stenkullens Byggnads AB till det nybildade Vidar Fastighets AB hoppades banken enligt C.R. att kunna minimera sina förluster. Hans uppgifter styrker således vad L-G.C. och K.L. berättat i denna del. Även L.G. har gett en motsvarande beskrivning. Enligt honom innebar det genomförda rekonstruktionsförslaget att fastigheterna övertogs till överpris för att täcka andra förluster för banken; ett förfarande som enligt honom var felaktigt och som gjorde honom konfunderad. Av utredningen får det således anses styrkt att L-G.C. och K.L. betalat ett överpris för fastigheterna och att detta berodde på att banken ville flytta över krediten från Stenkullens Byggnads AB till Vidar Fastighets AB.

Det kan antas att L-G.C. och K.L. måste ha fått någon kompensation för att gå med på att betala överpris för fastigheterna. Deras uppgift att kompensationen skulle bestå däri att deras borgenåtaganden inte längre skulle gälla, har fått stöd av vad C.R. uppgett. Enligt honom ville dock banken, ifall återvinning skulle kunna ske mot J-Son Restaurang AB, att krediten skulle ligga kvar ännu en tid. Motivet för att även borgensåtagandena skulle ligga kvar på banken har C.R. förklarat med att det i annat fall krävdes ett nytt styrelsebeslut på banken. Uppgifterna i målet styrker att borgensavtalen inte längre skulle gälla även om syftet med att behålla borgenshandlingarna i banken är höljt i dunkel. Enligt den tillträdande bankdirektören L.G. var förhållandena i banken vid den här tiden dock utomordentligt röriga och han har liknat kontoret vid en ”härdsmälta”. Sett i denna belysning blir det förhållandet att borgenshandlingarna kom att ligga kvar i banken inte fullt så egendomligt. Av de uppgifter som således framkommit finner tingsrätten utrett att en överenskommelse, som banken får anses bunden av, har träffats om att L-G.C:s och K.L:s borgensåtaganden för Stenkullens Byggnads AB:s skulder gentemot banken skulle bortfalla. Bankens talan i denna del skall således ogillas.

Alla parter överklagade domen. L-G.C. och K.L. yrkade, såvitt nu är i fråga, att VF Finans talan avseende kraven mot dem med anknytning till Vidar Fastighets AB och A-Meny AB skulle ogillas. VF Finans yrkade att dess talan avseende skyldighet för L-G.C. och K.L. att solidariskt till VF Finans utge 943 083 kr jämte ränta skulle bifallas.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden. De åberopade samma grunder för sin talan som vid tingsrätten.

I hovrätten hördes L-G.C. och K.L. på nytt. Nya vittnesförhör hölls med B.B., C.R. och L.G. Samtliga uppgav i allt väsentligt detsamma som antecknats i tingsrättens dom. Parterna åberopade samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten för Västra Sverige (2003-02-20, hovrättslagmannen Staffan Levén och hovrättsrådet Anne-Marie Krantz Westerberg, referent) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Det är ostridigt mellan parterna att L-G.C. och K.L. varit ägare till ett antal bolag som tagit upp lån i dåvarande Skaraborgsbanken samt att L-G.C. och K.L. som säkerhet för tagna lån dels pantförskrivit pantbrev i sina privatfastigheter, dels gått i borgen för bolagens skulder i den omfattning som VF Finans påstått. L-G.C. och K.L. har således medgett att de undertecknat de skuldebrev och andra handlingar som banken åberopat gentemot dem samt – förutom i ett fall – vitsordat beloppens storlek och ränteyrkandena som i och för sig skäliga och korrekt uträknade. K.L. har dock anmärkt beträffande kravet mot honom på 85 889 kr för resterande skuld i Stenkullen Industri AB att endast 12 889 kr, som utgör kvarstående skuld på en checkräkningskredit, jämte yrkad ränta därpå kan vitsordas som skäligt. Resterande belopp, en infriad garantiförpliktelse till Västra Sveriges Föreningsbank, har han däremot inte kunnat vitsorda med hänvisning till att han inte blivit underrättad av banken om att garantiförpliktelsen skulle tas i anspråk.

L-G.C. och K.L. har som grunder för att de ändå bestritt VF Finans mot dem riktade anspråk anfört följande.

Vid de diskussioner som förekom mellan parterna och som ledde fram till en uppgörelse, träffad den 21 oktober 1991, var det en avgörande förutsättning för att L-G.C. och K.L. skulle gå med på en rekonstruktion av parternas mellanhavanden och överta kommanditbolagens fastigheter mot att ikläda sig nya åtaganden mot banken, att banken löste dem från de gamla åtagandena och beviljade dem kredit i begärd omfattning för att finansiera färdigställandet av anläggningen på Vimmerbyfastigheten och för att utveckla verksamheten i det nybildade bolaget A-Meny AB. Eftersom banken, som var fullt införstådd med detta förhållande, utan skäl ändå bröt sitt löfte om framtida krediter, är samtliga de avtal som parterna ingick ogiltiga enligt den s.k. förutsättningsläran.

VF Finans har i och för sig ej velat ifrågasätta att parternas avsikter vid förhandlingarna angående bankens fortsatta engagemang i Stenkullenbolagen var att det nybildade bolaget Vidar Fastighets AB skulle överta kommanditbolagens fastigheter och att byggnationen på Vimmerbyfastigheten skulle fortsätta. VF Finans har också vitsordat att banken vid den tiden var inställd på att finansiera byggnationen med byggnadskreditiv, vilket också inledningsvis skedde, men har bestritt att banken givit något bindande löfte om en totalfinansiering inom en ram av 12 miljoner kr såsom L-G.C. och K.L. påstått. VF Finans har även bestritt att det ens förekommit diskussioner om kredit för A-Meny AB. Mot denna bakgrund har VF Finans bestritt att L-G.C.s och K.L.s åtaganden mot banken kan förklaras ogiltiga på någon av de två grunder som de åberopat. VF Finans har till stöd för sin inställning även framhållit att L-G.C. och K.L. genom uppgörelsen den 21 oktober 1991 befriades från flera gamla åtaganden mot banken och att den ekonomiska bördan inte ökade för dem genom de nya arrangemangen, varför de inte hade något att förlora på att ta en andra chans att rädda sin affärsverksamhet, trots att finansieringsfrågan inte var slutgiltigt löst.

Hovrätten prövar först L-G.C:s och K.L:s överklaganden såvitt gäller kraven mot dem med anknytning till Vidar Fastighets AB och A-Meny AB. Enligt hovrättens mening ligger det närmast till hands att först pröva invändningen om att avtalen är ogiltiga; i första hand enligt den s.k. förutsättningsläran. Hovrätten gör i denna del följande överväganden.

Parterna är ense om att L-G.C. och K.L. vid förhandlingarna med banken utgick från att banken skulle stå för finansieringen av byggnationen på Vimmerbyfastigheten genom att ge krediter i erforderlig utsträckning samt om att detta förhållande stått klart för banken. Att banken t.o.m. lämnat ett bindande löfte om kredit i den utsträckning som L-G.C. och K.L. påstått vinner starkt stöd av uppgifter som såväl B.B. som C.R. lämnat.

B.B. har bl.a. uppgett att han biträdde L-G.C. och K.L. vid slutförhandlingarna med banken, företrädd av C.R., och att banken, som först ställde sig tveksam till att finansiera förvärvet av kommanditbolagens fastigheter, sedan ändrade sig och förklarade sig beredd att gå med på finansiering av byggnationen på Vimmerbyfastigheten upp till, såvitt B.B. minns, 12 miljoner kr. B.B. har tillagt att han inte tror att affären hade gått igenom, om inte banken lämnat löfte om kredit.

C.R. har uppgett att han utarbetat den kreditföredragningslista som utgjorde underlag för bankens beslut att bevilja kredit. Han har tillagt: Han föredrog ärendet i bankens kreditkommitté på kontoret i Göteborg som beslutade att bevilja kredit. Ärendet skickades sedan till huvudkontoret i Skövde som tillstyrkte beslutet med vissa tillägg angående sättet för betalning till leverantörer m.m. Kreditföredragningslistan fanns i fyra exemplar, varav två behölls på Göteborgskontoret och två arkiverats på huvudkontoret i Skövde, samtliga exemplar jämte vidhäftade bilagor. Inget exemplar har dock kunnat återfinnas. Han underrättade själv L-G.C. och K.L. om att bankstyrelsen tillstyrkt kredit i Vidar Fastighets AB inom en ram av 12 miljoner kr.

Hovrätten finner främst genom de uppgifter som B.B. och C.R. lämnat att det är visat i målet att banken givit ett mellan parterna bindande löfte om finansiering av byggnationen på Vimmerbyfastigheten genom att utfästa kredit för Vidar Fastighets AB inom en ram av 12 miljoner kr.

Frågan blir då om borgens- och pantförskrivningsavtalen är ogiltiga på grund av att L-G.C. och K.L. handlat under en för dem väsentlig motivvillfarelse. Som Högsta domstolen uttalat i tidigare avgöranden (se NJA 1981 s. 269 och 1985 s. 178) bör de rättsgrundsatser som kommit till uttryck inom den s.k. förutsättningsläran användas med stor försiktighet. En part i ett avtal måste regelmässigt själv stå risken för att hans förutsättningar för avtalet är felaktiga. Det bör krävas att särskilda omständigheter föreligger för att ett avtal skall förklaras ogiltigt till följd av att en väsentlig förutsättning för en part vid avtalets ingående senare visar sig vara felaktig.

Som tidigare slagits fast måste det anses ha varit en väsentlig förutsättning för L-G.C. och K.L. att banken svarade för finansieringen av byggnationen på Vimmerbyfastigheten vilket banken väl insett. Som VF Finans framhållit innebar emellertid den paketlösning som parterna kom överens om den 21 oktober 1991 att L-G.C. och K.L. visserligen iklädde sig nya förpliktelser i de nybildade bolagen gentemot banken men samtidigt befriades från äldre åtaganden i de konkursdrabbade bolagen. Hovrätten finner i likhet med vad VF Finans gjort gällande att det inte är visat att L-G.C. och K.L. hamnade i ett sämre ekonomiskt läge genom att gå in i de nya åtagandena jämfört med den situation de befann sig i dessförinnan, trots att kredit inte utbetalades i den utsträckning de haft anledning att räkna med. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att tillmäta kreditstoppet en sådan betydelse att det skulle leda till att avtalen såvitt gäller L-G.C.s och K.L.s åtaganden mot banken i Vidar Fastighets AB förklaras ogiltiga.

T.f. hovrättsassessorn Sofia Tauson, med vilken hovrättsrådet Claes Lindskog instämde, var skiljaktig såvitt avsåg giltigheten av dels L-G.C.s och K.L.s borgensåtaganden för Vidar Fastighets AB, dels av dem upplåten panträtt på grund av pantförskrivningar av pantbrev i deras privatbostäder för Vidar Fastighets AB:s skulder och anförde följande.

När det, såsom i förevarande fall, görs gällande att ett avtal som sådant är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar vid avtalets ingående bör hovrätten först pröva om ogiltighet föreligger enligt den s.k. förutsättningsläran innan eventuella jämkningsmöjligheter enligt 36 § avtalslagen undersöks (jfr NJA 1985 s. 178).

I likhet med majoriteten finner jag – främst genom B.B.s och C.R.s uppgifter – visat att banken givit L-G.C. och K.L. ett mellan parterna bindande löfte om finansiering av byggnationen på Vimmerbyfastigheten genom att utfästa kredit för Vidar Fastighets AB inom en ram av 12 miljoner kr.

L-G.C. och K.L. har anfört att nyssnämnda kreditlöfte var en för dem avgörande förutsättning för att de skulle acceptera bolagsrekonstruktionen och för att de personligen skulle ikläda sig andra åtaganden gentemot banken, än de som de hade för kommanditbolagens skulder. Deras uppgift härom stöds av B.B., som bl.a. har uppgett att finansieringen av byggnationen av Vimmerbyfastigheten var "nyckeln" till hela rekonstruktionen och att någon affär aldrig skulle ha genomförts om inte banken hade givit L-G.C. och K.L. kreditlöftet. Såväl B.B. som C.R. har anfört att det hade varit totalt meningslöst ur såväl L-G.C.s och K.L.s som bankens synvinkel, att Vidar Fastighets AB förvärvade Vimmerbyfastigheten, om byggnationen inte skulle färdigställas, eftersom ett färdigställande av byggnationen var enda sättet att "få ekonomi" i fastigheten. C.R., som var ansvarig för bankens engagemang i L-G.C:s och K.L:s bolag, har även uppgett att banken först övervägde att helt avveckla de engagemang banken hade i L-G.C:s och K.L:s bolag och att begära samtliga deras bolag i konkurs, men att banken sedermera fann att en rekonstruktion av bolagen och ett färdigställande av Vimmerbyfastigheten skulle ge ett bättre ekonomiskt utfall för banken. Det framgår således att bankens kreditlöfte avseende byggnationen av Vimmerbyfastigheten varit en väsentlig förutsättning för L-G.C. och K.L. för att de skulle acceptera bolagsrekonstruktionen och att banken även måste ha insett att denna förutsättning varit av avgörande betydelse för L-G.C. och K.L.

Enbart nu redovisade omständigheter kan dock inte medföra att borgensåtagandena och de upplåtna panträtterna är ogiltiga. En part i ett avtal måste regelmässigt själv stå risken för att hans förutsättningar för avtalet är felaktiga. Förutom i fall av svikligt eller därmed jämställt förfarande från motpartens sida kan ett misstag vid avtalets ingående endast under speciella omständigheter få till följd att avtalet förklaras vara overksamt.

Såsom ovan angivits var färdigställandet av Vimmerbyfastigheten av avgörande betydelse för L-G.C. och K.L. vid deras beslut att acceptera bolagsrekonstruktionen. Även för banken synes möjligheten att fastigheten färdigställdes ha varit avgörande för att man skulle medverka till rekonstruktionen. Såväl C.R. som L.G. besökte byggplatsen och en av banken utsedd byggnadskontrollant värderade fastigheten. Även L.G., som övertog ansvaret för bankens engagemang för L-G.C:s och K.L:s bolag när C.R. slutat, har uppgett att bankens lokalkontor hade för avsikt att fullgöra uppgörelsen med Vidar Fastighets AB. L-G.C. och K.L. arbetade under flera månader på byggnationen. Banken betalade ut drygt en miljon kronor av krediten till Vidar Fastighets AB, genom att en av bankens handläggare löpande betalade bolagets fordringsägare. Under ovan beskrivna förhållanden kan det inte anses ha funnits anledning för L-G.C. och K.L. att misstänka att byggnationen av Vimmerbyfastigheten inte skulle kunna färdigställas på grund av avbruten kreditgivning från banken. Banken har inte påstått att L-G.C. och K.L. skulle ha misskött sina åtaganden gentemot banken. Den avbrutna kreditgivningen synes istället snarast ha berott på bankens interna problem. Nu anförda omständigheter talar med styrka för att banken skall bära risken av att den för parterna gemensamma förutsättningen – att finansiering av byggnationen av Vimmerbyfastigheten skulle ske – var felaktig.

De nu aktuella åtagandena har i och för sig ersatt åtaganden som L-G.C. och K.L. tidigare hade för Stenkullens Fastighetsförvaltning KB 1 och 2. Denna omständighet kan emellertid inte tillmätas avgörande betydelse för om de nu aktuella åtaganden skall anses bindande för dem.

Sammantaget är omständigheterna sådana att L-G.C. och K.L. inte bör anses vara bundna av det aktuella avtalet med banken om upplåtande av panträtt genom pantförskrivning av pantbrev i deras privatfastigheter för Vidar Fastighets AB:s skulder och om borgensåtaganden för samma bolag.

Med ändring av tingsrättens dom i nu redovisad del lämnar jag därför VF Finans förda talan om dels fastställande om förmånsrätt i L-G.C:s och K.L:s fastigheter, dels att L-G.C. och K.L. vardera skall utge 100 000 kr på grund av borgensåtaganden för Vidar Fastighets AB utan bifall.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer T 4561-00