Hovrätten för Västra Sverige referat RH 2006:39

Court
Hovrätten för Västra Sverige
Reference
RH 2006:39
Målnummer
ÖÄ1756-05
Avdelning
2
Avgörandedatum
2006-04-10
Rubrik
Den som blivit ålagd besöksförbud har ansetts inte ha rätt att få talan mot beslutet prövad sedan besöksförbudet har upphört att gälla.
Rättsfall
•  RH 2001:58
•  NJA 1989 s. 502
•  NJA 1990 C 35
•  NJA 1993 C 47
•  RÅ 1986 ref. 150

Borås tingsrätt

Genom beslut om besöksförbud, meddelat den 26 oktober 2005 av åklagarkammaren i Borås, förbjöds U.R. att fr.o.m. den 26 oktober 2005 t.o.m. den 31 december 2005 besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter L.J. Grunden för beslutet var att det på grund av särskilda omständigheter fanns risk för att U.R. skulle begå brott mot, förfölja eller på annat sätt trakassera L.J.

U.R. yrkade att tingsrätten skulle upphäva åklagarens beslut den 26 oktober 2005. Till utveckling av sin talan anförde han i huvudsak följande. Han anser att de anklagelser som har riktats mot honom saknar grund. Han har inte något intresse av någon kontakt med L.J. Han har vidare gjort gällande att han önskar att anteckningen om besöksförbud skall tas bort ur belastningsregistret.

L.J. bestred ändring av beslutet och hänvisade till åklagarens yttranden.

Åklagaren bestred U.R:s yrkande och anförde i huvudsak följande: U.R. är misstänkt för olaga hot och ofredande av L.J. och brottsutredning pågår alltjämt. U.R. är även misstänkt för motsvarande brottslighet mot annan person. Efter beslutet om besöksförbud har U.R. lämnat L.J. i fred, varför syftet med förbudet har uppnåtts. Beslutet om besöksförbud har varit lagligt grundat.

Ingen av parterna påkallade sammanträde i ärendet.

Tingsrätten (tingsfiskalen Anna Sollerborn och nämndemän) anförde i slutligt beslut den 3 februari 2006:

BESLUT

Av RH 2001:58 framgår att med hänsyn till att meddelade besöksförbud registreras i belastningsregistret och till att innehållet i belastningsregistret kan ha betydelse för den enskilde i olika hänseenden, bl.a. vid lämplighetsprövningar och tillståndsprövningar, får U.R. anses ha ett befogat intresse av att få prövat om det funnits laga skäl för att meddela honom besöksförbudet även om detta numera upphört att gälla.

Enligt 1 § lagen (1988:688) om besöksförbud får sådant beslut meddelas om det på grund av särskilda omständigheter fanns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk föreligger skall enligt samma lagrum särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andre personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Enligt förarbetena (prop. 1987/88:137 s. 17 ff) framgår att syftet med lagen om besöksförbud är att skydda någon som har drabbats av brott och utsätts för förföljelse eller andra trakasserier av gärningsmannen. Den grundläggande förutsättningen för ett besöksförbud bör vara att det finns en klar risk för att den som förbudet skall skydda kommer att utsättas för brott eller för förföljelse eller andra former av allvarliga trakasserier. Eftersom besöksförbud skall tjäna ett förebyggande syfte bör det inte i alla situationer krävas att det kan styrkas att brott begåtts. En sådan avgränsning skulle medföra att det inte blir möjligt att meddela besöksförbud i flera situationer där det är sakligt befogat. Därmed avses t.ex. sådana situationer där den mot vilken besöksförbudet avses gälla är misstänkt för ett brott som ännu inte hunnit utredas och där det alltså i viss mån kan vara oklart om brott går att styrka.

Av utredningen i ärendet framgår att U.R. då beslutet meddelades var misstänkt för olaga hot mot samt ofredande av L.J. samt att han sedan beslutet meddelades har lämnat henne i fred. Tingsrätten finner att åklagaren har haft grund för att meddela beslutet samt att U.R. inte anfört några omständigheter som ger anledning till annan bedömning. Tingsrätten, som inte finner skäl att upphäva det tidigare gällande beslutet om besöksförbud, lämnar därför U.R:s yrkande om bifall. Anteckningen angående besöksförbudet skall således kvarstå i belastningsregistret.

Hovrätten för Västra Sverige

U.R. överklagade i hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle upphäva beslutet om besöksförbud.

Hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist och hovrättsrådet Pär Zelano, referent) anförde i beslut den 10 april 2006 följande:

Som tingsrätten konstaterat har hovrätten i rättsfallet RH 2001:58 funnit att det med hänsyn till att meddelade besöksförbud registreras i belastningsregistret och till att innehållet i belastningsregistret kan ha betydelse för den enskilde i olika hänseenden, bl.a. vid lämplighetsprövningar och tillståndsprövningar, får anses föreligga ett befogat intresse för den som meddelats besöksförbud att få prövat om det funnits laga skäl för att meddela besöksförbudet även om detta numera upphört att gälla.

Det är riktigt att innehållet i belastningsregistret kan ha betydelse för den enskilde i olika hänseenden. Besöksförbud har emellertid karaktär av säkerhetsåtgärd och i likhet med t.ex. häktning framstår det som omständligt och mindre rationellt att ompröva beslut om besöksförbud efter det att förbudet upphört att gälla. Vissa uttalanden i förarbetena till lagen om besöksförbud tyder också på att avsikten var att den som meddelats beslut om besöksförbud endast skulle kunna få detta ändrat under beslutets giltighetstid. Enligt hovrättens bedömning är dessutom de omprövningsmöjligheter som finns under ett besluts giltighetstid tillräckliga garantier för den enskildes rättssäkerhet.

Således föreligger det skäl att inta en annan ståndpunkt än den som hovrätten kom fram till i nämnda avgörande och i stället anse att ett beslut om besöksförbud inte kan omprövas efter det att förbudet upphört att gälla. Då tiden för det i målet aktuella besöksförbudet gick ut den 31 december 2005, hade tingsrätten i enlighet härmed inte bort ta upp U.R:s begäran till prövning. Tingsrättens beslut bör därför undanröjas och U.R:s yrkande i målet avvisas.

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och avvisar U.R:s talan i målet.

Hovrättsrådet Kent Sundqvist var skiljaktig och anförde:

Jag kan dela den av majoriteten framförda uppfattningen att ett besöksförbud har karaktär av säkerhetsåtgärd och att det så till vida kan jämföras med t.ex. häktning. Det finns emellertid den betydelsefulla skillnaden att ett beslut om häktning inte tas in i belastningsregistret, och det är just nackdelarna med en sådan registrering som det här målet handlar om. U.R. har uttryckligen angett att han vill ha besöksförbudet upphävt därför att han vill slippa anteckningen i belastningsregistret, medan den till vars skydd beslutet har meddelats å sin sida har uttryckt önskemål om att ärendet skall finnas kvar i registret. Jämfört med häktning finns även den skillnaden att ett besöksförbud kan meddelas vid en lägre grad av misstanke och för brott som inte kan läggas till grund för häktning samt att den som meddelas förbudet inte har någon ovillkorlig rätt till offentlig försvarare. Den som meddelats ett besöksförbud får därför anses ha sämre möjligheter än en häktad att få rättelse under beslutets giltighetstid. Här kan för övrigt tilläggas att U.R. har återkallat en tidigare begäran om omprövning av förbudet och att han därvid synes ha bibringats uppfattningen att det skulle gå bra att återkomma i ett senare skede.

Frågan om registrering av beslut om besöksförbud kom upp först i samband med remissbehandlingen av den departementspromemoria (Ds Ju 1987:13) som låg till grund i lagstiftningsärendet. Det var bl.a. Rikspolisstyrelsen som föreslog en sådan registrering, och när detta förslag bifölls framhölls i propositionen att polis och åklagare hade en skyldighet att självmant ingripa vid överträdelser av besöksförbud och att det därför fanns behov av en central registrering av besluten. Det sades också att borttagande av uppgifter ur registret borde ske enligt normala regler, vilket innebar att en uppgift skulle tas bort om beslutet om besöksförbud hävdes (prop. 1987/88:137 s. 36).

Det skall här tilläggas att registreringsfrågan inte blev föremål för någon lagrådsbehandling i samband med granskningen av lagförslaget om besöksförbud. Registrering kom att ske i det av Rikspolisstyrelsen förda person- och belastningsregistret, vars innehåll reglerades i polisregisterkungörelsen. När kriminalregistret samt person- och belastningsregistret ersattes av det nya belastningsregistret angavs att utredningsförslaget beträffande bl.a. besöksförbud i huvudsak motsvarade vad som redan gällde (prop. 1997/98:97 s. 79).

Registreringen av besöksförbud i belastningsregistret har alltså från början motiverats med att den skulle vara ett hjälpmedel för polis och åklagare i deras uppgift att beivra överträdelser av förbuden, och i så fall borde det kanske inte finnas något behov av att behålla uppgifterna när besöksförbuden har upphört att gälla. Att uppgifterna ändå skall finnas kvar till dess att de gallras efter tio år eller beslutet om besöksförbud dessförinnan upphävs medför att de jämställs med uppgifter om brott eller sådana i 3 § lagen om belastningsregister angivna beslut som innebär att någon har begått brott utan att ha blivit fälld eller åtalad för det.

Jag ansluter mig sammanfattningsvis till den ståndpunkt som uttryckts i rättsfallet RH 2001:58 och anser alltså att U.R:s yrkande inte skall avvisas.

Hovrättens beslut meddelat: den 10 april 2006.

Mål nr: ÖÄ 1756-06.

Rättsfall: RH 2001:58; NJA 1989 s. 502; NJA 1990 C 35; NJA 1993 C 47; RÅ 1986 ref. 150.