Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2000:12

Court
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Reference
RH 2000:12
Målnummer
B435-99
Avdelning
1
Avgörandedatum
1999-11-22
Rubrik
Danstillställning i vilken ett åttiotal personer deltagit har inte ansetts som jämställd med en offentlig tillställning i ordningslagens mening.
Lagrum
2 kap. 3 §, 4 § och 29 § ordningslagen (1993:1617)
Rättsfall
•  NJA 1933 s. 350
•  RÅ 1936 s. 137
•  NJA 1941 s. 203
•  SvJT 1943 rf s. 82
•  NJA 1946 s. 89
•  RÅ 1951 s. 164 I och II
•  SvJT 1965 rf s. 57
•  SvJT 1971 rf s. 68
•  Hovrättens för Övre Norrland dom 1994-05-31, DB 2079
•  RH 1997:40
•  RH 1997:83

Åklagaren åtalade J.L. född år 1980, J.O. född år 1982, och J.R. född år 1981, för brott mot ordningslagen enligt följande gärningsbeskrivning. J.L. J.O. och J.R. har den 19 december 1998 tillsammans och i samråd uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd anordnat offentlig tillställning (danstillställning) i Nättraby Folkets Hus i Nättraby, Karlskrona kommun.

Karlskrona tingsrätt (1999-04-13, rådmannen Sven Cavallin samt nämndemännen Håkan Qvist, Peter Glimvall och Gösta Georgsson) ogillade åtalen.

Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande.

J.L. J.O. och J.R. har vidgått att de anordnat en danstillställning i Nättraby Folkets Hus den aktuella kvällen men bestritt ansvar för brott under påstående att tillställningen inte varit tillståndspliktig.

I målet har vittnesförhör hållits med polisinspektören A.P.

Närmare hörd över åtalet har J.L. uppgett i huvudsak följande. Han och hans kamrater J.O. och J.R. beslöt sig för att till skolavslutningen i december anordna en fest i Folkets Hus i Nättraby. Till festen skulle man bjuda in omkring 100 "kompisar" och klasskamrater. Det skulle vara dans och musik via stereoanläggning. De tryckte upp – kopierade – ett antal inbjudningsbiljetter som de fördelade mellan sig och delade ut till folk som de kände. Själv tog han bara fem av de 100 biljetterna och gav dessa till sin flickvän och sin bror och hans kamrater. De tog inte betalt för biljetterna, men de flesta betalade ändå frivilligt en mindre summa – ca 25 kr – för att hjälpa till med de kostnader man hade för att hyra festlokalen m.m. Under festen hade man en person stående i dörren som kontrollerade att de som släpptes in i lokalen hade inbjudningskort. När han ringde kommunen för att hyra lokalen tillfrågades han om det var fråga om en privat fest, vilket han uppgav att det var. Han hade inte en tanke på att det kunde vara krav på tillstånd, eftersom det var fråga om ett slutet sällskap.

J.R. har uppgett i huvudsak följande. De som bjöds in till festen ombads betala 25 kr för att man skulle få hjälp med hyran av festlokalen. Det fanns emellertid inget direkt krav på betalning för att man skulle få komma med på festen. För att kunna kontrollera att de som kom till festen var inbjudna till denna tryckte man upp biljetter. I dörren till festlokalen stod en kamrat som såg till att bara folk med biljett fick tillträde. Möjligen hade man kunnat släppa in en nära vän till honom själv eller hans två kamrater även om denne saknat biljett – t.ex. om det rört sig om en "kompis" som varit bortrest när utdelandet av inbjudningsbiljetterna skedde. I första hand hade man bjudit in nära vänner, men man hade också lämnat ut biljetter till "klasskompisar" och de som var med i innebandylaget. Någon timme innan festen skulle börja, dvs. vid sextiden på kvällen, hade han ett telefonsamtal från polisinspektören P. varvid han förklarade att det handlade om en privat tillställning.

J.O. har instämt i vad J.L. och J.R. sagt samt tillagt: Man hade delat ut biljetter till kamrater och bara de som hade biljett skulle släppas in på festen. Biljetterna var numrerade för att det skulle bli svårare att kopiera dem. Av samma skäl hade de använt färgat papper vid kopieringen.

A.P. har uppgett i huvudsak följande. Under den aktuella kvällen tjänstgjorde han som vakthavande och fick ett telefonsamtal från en förälder vars dotter köpt en biljett till en fest i Folkets Hus i Nättraby för 25 kr. Föräldern var orolig, eftersom han kände till att någon tidigare fest där hade urartat. Med anledning av detta telefonsamtal kontrollerade han huruvida tillstånd meddelats för tillställningen och fann att så icke var fallet. Man bestämde sig för att försöka avbryta festen innan den börjat och tog kontakt med en av arrangörerna som uppgav att det var fråga om en privat tillställning. Tillförordnade polismästare L. kontaktades per telefon och denne bedömde det så att det var fråga om en offentlig tillställning eftersom biljetterna sålts. Festen hade då börjat och han begav sig med tre polismän relativt sent på kvällen till festplatsen för att få klarhet i vad det var för slags tillställning. Utanför lokalen fanns det ca 40 ungdomar i åldern 15-18 år. Vid entrén stod en person och kontrollerade biljetterna. Inne i lokalen fanns det ca 60 personer och ordningsläget var på det stora hela gott. Man gjorde inget försök att avbryta festen. Han klargjorde på festplatsen för arrangörerna att de riskerade åtal. Han vet emellertid inte om han talade om detta redan innan festen börjat för den arrangör som han då haft telefonkontakt med. Man rapporterade sedermera dock saken som ett brott mot ordningslagen. Det fanns inte någon kassa eller något annat som tydde på att man kunde köpa biljett på platsen. Det hade då varit mer angeläget att ingripa.

De lagbestämmelser, vilka här är tillämpliga, är ordningslagen (1993:1617) och då dess bestämmelser i 2 kap. 3 § och 4 § samt 29 §, i vilket senare lagrum straffbestämmelser återfinns.

I 2 kap. 3 § ordningslagen sägs att med "offentlig tillställning" (vartill tillstånd alltså erfordras) avses bl.a. danstillställning och andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster eller cirkusföreställningar. Det anges i lagrummet också: "För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den." Vidare anges i detta lagrum att en tillställning, till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan, medlemskap i viss förening eller annat villkor, ändock är att betrakta som en tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen ingår i en rörelse med inriktning på sådana tillställningar. Lagtexten fortsätter med: "Detsamma gäller om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan tillställning".

I 2 kap. 4 § sägs att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får anordnas på offentliga platser utan tillstånd – och att även i annat fall (dvs. när det inte är fråga om offentlig plats) det i princip krävs tillstånd om det gäller offentlig tillställning som danstillställning och liknande, därvid dock anordnaren genom särskilt beslut kan befrias från skyldigheten att söka tillstånd. Den beslutande och tillståndsgivande myndigheten är polismyndigheten (2 kap. 6 §).

Den av åklagaren åberopade straffbestämmelsen i 29 § 1 st. 1 p. innebär att den kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader som i egenskap av anordnare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kravet på tillstånd vid anordnande av sådan tillställning som kräver tillstånd.

Skälen till lagstiftningen på det här området ("ratio legis" som det heter på latin) är det samhälleliga intresset att i samband med ansamlingar av många människor upprätthålla ordningen för att skydda medborgarna men det finns också ett visst s.k. fiskaliskt intresse i botten. Sedan lång tid tillbaka har ju förlustelser av olika slag beskattats och i just det här fallet har uttaget fått rubriceringen "nöjesskatt". I dagens samhälle torde dock skyddsintresset vara det centrala, katastrofen i Göteborg vid en tillställning för ungdomar är ju allom bekant, och det finns många – dessbättre inte lika förödande – exempel på de risker som är förknippade med offentliga tillställningar, där kanske hundratalet eller fler människor finns samlade.

I det här aktuella fallet har tre ungdomar tagit initiativet att anordna en fest med dans och musik i hyrd lokal, Nättraby Folkets Hus. Något tillstånd från polismyndigheten har inte förelegat. Det har uppenbarligen vid denna fest förekommit viss alkoholförtäring, men det är inte den saken tingsrätten har att bedöma utan i stället huruvida det varit fråga om en "offentlig tillställning" och – om så befinnes vara fallet – om det kan anses att ungdomarna uppsåtligen eller av oaktsamhet låtit bli att söka tillstånd hos polismyndigheten att hålla denna fest.

De tre festarrangörerna har delat ut biljetter till festen bland sina kamrater och de inbjudna har fått betala en mindre summa till täckning av kostnaderna för lokalhyran m.m. De inbjudna har varit kamrater till en eller flera av arrangörerna och det har handlat om skolkamrater, medlemmar i något innebandylag samt i övrigt ungdomar från Nättraby och andra med personlig anknytning till någon av arrangörerna. Biljetterna har kopierats på färgat papper och därefter numrerats och syftet med detta har varit att försvåra "piratkopiering". När festen avhållits har arrangörerna uppdragit åt en person att kontrollera att endast den som hade biljett fick tillträde till festen. Antalet biljetter har varit ca etthundra och deltagarantalet tydligtvis något mindre. Ordningen tycks ha varit god enligt vad polisinspektören A.P. berättat i sitt vittnesmål, låt vara att det förekommit en del alkoholförtäring. Det kan i det sammanhanget noteras att Arne P vid besöket på Folkets Hus inte funnit skäl att avbryta tillställningen. Uppenbarligen har han – trots telefonsamtalet tidigare under kvällen med jourhavande polismästare – varit osäker i frågan om tillställningen kunde anses offentlig eller inte. Likväl har saken därefter anmälts till åtal. Den i rättegången uppträdande offentlige försvararen, advokaten L. har i sin plädering menat att polisen i den här aktuella situationen kunde ha agerat betydligt smidigare – man kunde ha talat om för arrangörerna av tillställningen att den anordnade festen var av det slaget att det kunde erfordras tillstånd och tillhållit dem att kontakta polismyndigheten nästa gång de tänkte ordna någon liknande fest samt därefter lämnat såväl festen som saken i övrigt utan vidare åtgärd. I sin plädering har advokaten L. vidare anfört att åklagaren rimligen med hänsyn till föreliggande omständigheter borde ha kunnat avstå från att åtala. Tingsrätten inskränker sig försiktigtvis till att i sina domskäl anteckna detta och kan – när nu saken förts till åtal – inte undandra sig att ta ställning till om den här aktuella festen varit att betrakta som en offentlig tillställning.

En riktig bedömning härvidlag kräver en viss djupdykning och det kan inte anses fel att söka ledning i tämligen åldriga rättsfall. Det är nämligen så att ordningslagens kriterium att tillställningen anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den inte – såvitt tingsrätten kunnat finna – inneburit någon radikal förändring i förhållande till tidigare lagstiftning på området (allmänna ordningsstadgan m.fl. lagar från 1956 och dessförinnan ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868). I propositionen 1992/93:210 sägs i specialmotiveringen t.ex. att "för att en tillställning skall anses som offentlig krävs enligt andra stycket, på samma sätt som nu, att den anordnas för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den".

Redan ett något dammigt rättsfall, NJA 1886 s. 369, kan därför ha viss betydelse. Det handlar om åtal för "anställande av lekstuga utan erhållet tillstånd" och tvenne herrar, N. och M. blev åtalade efter ett kalas på Bredgatan 24 i Lund. "De tilltalade hade vid ifrågavarande tillfälle anställt dans, vartill de inbjudit åtskilliga personer. Dessa skulle till inbjudarna erlägga frivillig avgift. Några betalade 1 kr, andra 50 öre, men andra åter ingenting. För lämnad traktering, som utgjordes af brännvin samt kaffe med konjak eller s.k. gök, erlades icke särskild avgift". Det blev fällande dom i rådhusrätten i Lund. Hovrätten över Skåne och Blekinge frikände de tilltalade, då den av M. och N. "anställda lekstugan icke, så vid styrkt blivit, hållits tillgänglig för allmänheten". Man dömde emellertid för utskänkningen av sprit. I Högsta Domstolen blev domen helt frikännande: "Enär annat förhållande icke blifvit ådagalagdt, än Nilsson sjelf uppgifvit, eller att han och Månsson efter överenskommelse med åtskilliga personer om anordnande för gemensam räkning af i fråga varande, för allmänheten icke tillgängliga dansnöje, hyrt lokal, anskaffat musik samt inköpt kaffe, bröd och spirituosa och dertill förskjutit erforderliga medel, äfvensom att N. och M. derefter af andra deltagare i dansnöjet uppburit på dem belöpande andel i kostnaden" motiverade HD sin frikännande dom. I ett annat rättsfall av något färskare datum, Regeringsrättens Årsbok (RÅ) 1936 s. 137, hade ungdomar i ett samhälle efter att ha samlat ihop pengar anordnat nöjestillställning med deltagande av inbjudna gäster – ungdomar från "kringliggande bygd", något som inte ansågs utgöra en offentlig tillställning enligt Regeringsrättens bedömning. Ett annat rättsfall, NJA 1946 s. 89, handlar om en biografföreställning, anordnad av en arbetarkommun med tillträde för medlemmarna däri samt två fackföreningar på orten, socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoklubbarna på orten jämte arbetarkommunen på en närbelägen ort. Inte heller detta ansågs vara en offentlig tillställning. Å andra sidan har en av arbetarkommunen och facklig centralorganisation anordnad revyafton med förtäring till självkostnadspris ansetts utgöra en offentlig tillställning med hänsyn till omfattningen av den krets som haft tillträde till tillställningen (RÅ 1949 ref 49 I) och i ett fall från nästan modern tid, SvJT 1971, ref s. 68, har danstillställningar som anordnats av "De Ensammas Förening" ansetts som offentliga. Medlemskap kunde där erhållas vid entrén. – Mot de sist nämnda fallen kan ställas t.ex. rättsfallet SvJT 1943, ref s. 82, där en politisk ungdomsklubb anordnat en danstillställning och det till medlemmarna lämnats ut en biljett med rätt att inbjuda en utomstående person. Inträdesavgift togs också ut. Den tillställningen ansågs inte vara offentlig. Samma bedömning gjorde hovrätten i rättsfallet SvJT 1965, ref s 57, där danstillställningar anordnats på en pråm, och i fallet RÅ 1951 ref 49 II, där en förening inbjudit ca 900 personer (varav 375 kom) till samkväm med dans och servering fann regeringsrätten det inte vara fråga om en offentlig tillställning.

Av ovanstående genomgång torde i vart fall kunna utläsas att det inte är särskilt lätt att avgöra om en tillställning är att anse som offentlig eller inte.

I en kommentar till 1993 års ordningslag (Carl G. Persson, Göran Rosenberg och Kazimir Åberg – utgiven i Göteborg 1994) sägs följande: "Som ett exempel på ett arrangemang som enligt bestämmelsen (2 kap. 3 § ordningslagen) bör betraktas som en offentlig tillställning kan nämnas att en skolklass avser att anordna en danstillställning och varje elev ges möjlighet att bjuda in fem personer, vilka inte behöver ha någon anknytning till den aktuella skolan eller till den person som står för inbjudan. Antalet deltagare kan då komma att uppgå till 100-200 personer och förutsättningarna för tillträdet till tillställningen är därför sådana att den bör anses som en tillställning som allmänheten har tillträde till." I nästa stycke (s. 75 i kommentaren) omnämns rättsfallet RÅ 1951 ref 49 II och anges att "utgången torde ha blivit den motsatta med tillämpning av ordningslagen". Detta kan tingsrätten inte instämma i. Det är nämligen svårt att se att det egentligen skett någon förändring vad gäller rekvisiten för vad som är att bedöma som en offentlig tillställning.

Detta synnerligen mångordiga resonemang utmynnar i att de åtalade ungdomarna bör frikännas av det skälet att det inte kan anses klarlagt att det handlat om en offentlig tillställning.

Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet mot envar av de tilltalade. Dessa bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1999-11-22, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson samt hovrättsråden Marianne Lejman, referent, och Lars Elmqvist) fastställde tingsrättens domslut.

I hovrätten frånföll åklagaren påståendet att de tilltalade uppsåtligen skulle ha underlåtit att söka tillstånd för anordnandet av danstillställningen.

Hovrätten anförde i domskälen bl.a. följande.

J.L. J.O. och J.R. har vidgått att de anordnat den aktuella danstillställningen och att de inte haft tillstånd härtill, men de har, liksom vid tingsrätten, gjort gällande att tillställningen inte var offentlig och därför inte tillståndspliktig.

J.L. J.O. och J.R. har hörts på nytt i hovrätten. De har där berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina uppgifter vid tingsrätten så som de antecknats i tingsrättens dom, dock med nedan angivna ändringar och tillägg. Polisinspektören A.P:s vittnesutsaga vid tingsrätten har upplästs sådan den återgetts i tingsrättens dom. Ett exemplar av den "biljett" som de tilltalade förfärdigat och utdelat har företetts.

J.L: De som bjöds in till festen var medlemmar i deras innebandylag, klasskamrater till Jimmy O. och Johan R. samt kamrater från Nättraby och Karlskrona. Han kände de flesta av dem. Eftersom han själv inte gick i skolan skulle han dela ut bara fem biljetter. Han delade ut tre biljetter och tror att han slängde bort de två kvarvarande. Det var enbart fråga om frivilliga bidrag till hyran och inte om att det skulle kosta något i inträde. Det var inte så många som bidrog till hyran. Vilket belopp som var lämpligt bidrag hade de inte kommit överens om på förhand. De fick inte in betalning så att det räckte till hyran, 1 050 kr, utan fick själva vilket de även räknat med, stå för en del av hyreskostnaden. Vad de sålunda fick betala minns han inte exakt, men de hade utlägg för festen med sammanlagt 500 kr. I detta belopp ingick dock ersättning för ett bord som gick sönder. Han vet inte hur många biljetter som delades ut, men högst 80 personer var inne i festlokalen.

J.R: Han hade ca 50 biljetter och delade ut en biljett vardera till dem han ville skulle komma. Ingen fick mer än en biljett. Alla som var med på festen kände han igen och de var, med undantag av kanske fem eller tio personer, kamrater till honom. När han gav bort en biljett frågade han den som skulle få biljetten om denne ville bidra till hyran med omkring 25 kr. Det var således inte något krav på att man betalade. Ungefär hälften av dem som han gav biljett bidrog med 25 kr vardera. Han, J.L. och J.O. var beredda på att få betala hyran själva. Om de hade fått ihop pengar som räckte till hyran, skulle de ha avböjt fler bidrag. Ca 100 biljetter trycktes upp och ungefär lika många personer deltog i festen. J.O:s storebror och en kamrat till denne var dörrvakter. De skötte uppdragen väl. Det inträffade att personer nekades inträde, men det förekom även att någon kom dit utan biljett och trots detta blev insläppt eftersom han var känd av någon av arrangörerna. Eftersom vuxna haft liknande tillställningar tänkte han inte på att det kunde krävas tillstånd.

J.O: Han fick ca 50 biljetter, som han delade ut till personer han kände. Någon gav han en extra biljett att ge till en kamrat eller flickvän, under förutsättning att han kände även denna kamrat eller flickvän. Till dem han gav biljetter sade han att de gärna fick betala bidrag till lokalhyran med runt 25 kr om de så ville. Hans bror, som nu är 23 år, och dennes kamrat i samma ålder var dörrvakter. Mellan 80 och 100 personer deltog i festen och han kände de flesta av dem. Om det var någon för honom okänd som kom frågade han J.R. om denne bjudit personen i fråga. Han tror inte att det var någon som överlät sin biljett för att användas av annan.

Beträffande de lagbestämmelser som är aktuella, skälen till lagstiftningen och rättspraxis på området hänvisar hovrätten till den redogörelse härför som tingsrätten lämnat. Utöver de av tingsrätten angivna domstolsavgörandena kan här hänvisas till RH 1997:40, RH 1997:83 och Hovrättens för Övre Norrland dom den 31 maj 1994, DB 2079 (se i Persson m.fl., Ordningslagen, Supplement 1 s. 16).

Den av J.L. J.O. och J.R. arrangerade danstillställningen har otvivelaktigt inte anordnats för allmänheten och inte heller har allmänheten haft tillträde till den. Den fråga som hovrätten främst har att avgöra är således om tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som ägt tillträde, de villkor som gällt för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med en tillställning som anordnats för allmänheten eller till vilken allmänheten haft tillträde.

Enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen i 2 kap. 3 § tredje stycket ordningslagen (1993:1617) är syftet med den att förhindra ett kringgående av tillståndskravet när de faktiska omständigheterna utvisar att tillställningen är offentlig (prop. 1992/93:210). Varken motiven eller rättspraxis ger någon säker ledning för bedömningen av frågor av det slag som är aktuella i det nu förevarande målet. Rättspraxis ger emellertid besked om vilka omständigheter som ansetts vara av särskild betydelse för frågan om en tillställning skall anses som offentlig. Med utgångspunkt häri får därför bedömningen i målet grundas på en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter.

Av utredningen i målet framgår att J.L. J.O. och J.R. varit överens om att ordna en danstillställning för ett hundratal kamrater, nämligen klasskamrater, medlemmar i deras innebandylag samt vänner från Nättraby och Karlskrona. Annat har inte framkommit än att så gott som samtliga som skulle inbjudas var gemensamma kamrater till dem alla tre eller i vart fall inte obekanta för dem. De har genom J.L. för ändamålet hyrt en lokal och bestämt att de av de inbjudna som frivilligt ville bidra till hyreskostnaden fick göra det, men de var beredda på att – som senare också visade sig bli fallet – få slutligt svara för åtminstone en del av hyreskostnaden själva. På fråga från den person som hyrde ut lokalen har de genom J.L. svarat att de avsåg att ordna en privat fest och de har tydligen själva haft uppfattningen att den fest de ordnade var av denna karaktär. Ingen av dem synes ens ha tänkt på frågan om festens karaktär skulle kräva tillstånd. För kontrollens skull och för att försvåra förfalskning har de därefter tryckt upp färgade lappar med texten "Biljett", numrerat lapparna från 1-100 och sedan delat ut dem gratis till ett knappt hundratal kamrater av de kategorier de tidigare bestämt. J.L. har enligt vad han uppgett gett biljetter till endast ett fåtal personer, medan J.O. och J.R. delat ut biljetter till bortemot 50 kamrater vardera. Enligt vad som framkommit deltog ett åttiotal kamrater i tillställningen, möjligen några dock inte inbjudna på förhand genom biljett utan insläppta vid entrédörren efter särskilt tillstånd därtill av någon av arrangörerna. Biljetter eller annat slag av entrébevis har varken sålts eller på annat sätt tillhandahållits av arrangörerna vid entrén. De har anlitat dörrvakter med uppgift att se till att inga andra än personer som hade biljett kom in på festen. Enligt polinspektör A.P. som besökte tillställningen vid 23-tiden, var ordningen vid tillställningen god och, såvitt framkommit, har J.L. J.O. och J.R. först vid denna tid blivit uppmärksammade på att tillstånd eventuellt krävdes för att få anordna en tillställning av det aktuella slaget.

Det antal personer som skulle delta i tillställningen kan anses som förhållandevis begränsat, högst ett hundratal. I planerna för tillställningen, som inte var avsedd för allmänheten, ingick att genom olika åtgärder – såsom särskild inbjudan i förväg från någon av de tre arrangörerna, numrering av biljetter, särskild papperskvalitet på biljetterna samt kontroll av dessa och vakthållning vid entrén – förhindra objudna inträde och säkra ordningen. Det har varit fråga om en inbjudan utan krav på avgift, och annat kan inte anses klarlagt än att praktiskt taget samtliga som inbjöds tillhörde en gemensam vänkrets. I denna bemärkelse har det alltså rört sig om en på förhand avgränsad krets. Envar av dessa omständigheter talar för att festen inte bör betraktas som jämställd med en offentlig tillställning. Visserligen kan biljetterna sägas ha haft löpande karaktär i det att gästerna inte tecknat sina namn på dem och därigenom säkrat att biljetterna var personliga, men avsikten hos arrangörerna har, såvitt framgått, varit att biljetterna inte skulle kunna överlåtas utan tvärtom att de skulle vara personliga. De som deltog i tillställningen har även varit i princip enbart sådana som erhållit biljett direkt av någon av arrangörerna. Vid en sammanvägning av vad som sålunda och i övrigt förekommit i målet anser hovrätten att den av J.L. J.O. och J.R. anordnade tillställningen inte bör anses som jämställd med en offentlig tillställning. Som tingsrätten funnit skall åtalet således lämnas utan bifall.

Målnummer B 435/99