Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2000:56

Court
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Reference
RH 2000:56
Målnummer
B1103-99
Avdelning
1
Avgörandedatum
2000-06-07
Rubrik
Brott mot privatinförsellagen, i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 1998, har inte ansetts fullbordat när den resande med medförda varor har uttagits för kontroll efter att ha kommit in i tullfiltret men innan detta har passerats.
Lagrum
9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen (numera benämnd Lag om beskattning av viss privatinförsel)
Rättsfall
•  NJA 1975 s. 776
•  NJA 1989 s. 456
•  NJA 1999 s. 670
•  RH 1998:93
•  RH 1997:101

Åklagaren åtalade J.B. för bl.a. brott mot lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen (privatinförsellagen) enligt följande gärningsbeskrivning: J.B. har den 29 augusti 1998 i Helsingborg uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att anmäla införseln av 31,68 liter starköl, vilken är skattepliktig.

J.B. vidgick de faktiska omständigheterna men bestred ansvar under påstående att hans avsikt var att deklarera för ölen.

Helsingborgs tingsrätt (1999-01-29, tingsfiskalen Pernilla Arrland samt nämndemännen Rune Andersson, Kersti Jonasson och Vally Little-Smith) ogillade åtalet och anförde i domskälen: Åklagaren har sakframställningsvis anfört följande. J.B. kom med färja till Helsingborg från Helsingör. Då han kom till tullfiltret valde han den gång som markerar att man inte medför varor utöver vad man tullfritt får införa (grön gång). J.B. togs ut för tullkontroll.

J.B. har berättat att han valde grön gång, eftersom han inte kunde se att det fanns någon tulltjänsteman som kunde ta emot hans anmälan i den röda gången.

Av utredningen framgår att J.B. ankom från Helsingör till Helsingborg och att han, utöver tull- och skattefri kvantitet, medförde 31,68 liter öl. Klarlagt är vidare att han i vart fall av oaktsamhet underlåtit att deklarera för den öl han infört. Gärningen skall med hänsyn till den aktuella mängden öl bedömas enligt privatinförsellagen i dess lydelse efter den 1 juli 1998. Av 4 § nämnda lag följer att den som för in en vara för vilken skatt skall betalas enligt denna lag skall vid införseln självmant deklarera detta. Underlåtenhet är enligt 9 § straffbart. För att brott enligt privatinförsellagen skall föreligga krävs att det har fullbordats. Enligt fast praxis vad gäller varusmugglingsbrott är brottet inte fullbordat förrän kontrollstället har passerats. Det saknas anledning att göra avsteg från denna princip i fråga om privatinförsel. Brott mot privatinförsellagen skall alltså inte anses som fullbordat förrän den resande medfört godset genom tullkontrollen och först utanför tullområdet blivit föremål för ingripande. Tingsrätten finner inte att 4 § i dess nya lydelse medför en annan tolkning.

I förevarande fall har J.B. blivit uttagen för kontroll då han befunnit sig i det s.k. tullfiltret, utan att ha lämnat kontrollstället. Hans underlåtenhet att deklarera för ölen är därför i enlighet med det ovan anförda inte att bedöma som ett fullbordat brott. Åtalet skall till följd härav ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att åtalet skulle bifallas. Sedan hovrätten, avd. 3, beslutat att inte meddela prövningstillstånd meddelade Högsta domstolen genom beslut den 11 november 1999 (se NJA 1999 C58) tillstånd till målets prövning i hovrätten. Högsta domstolen uttalade i beslutet att det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan om gränsen för fullbordat brott enligt 9 § första stycket privatinförsellagen prövas av högre rätt.

Sedan målet återupptagits av hovrätten förelades J.B. att skriftligen yttra sig över överklagandet. Han underlät dock att göra så.

Åklagaren justerade i hovrätten gärningsbeskrivningen så att den fick följande lydelse: J.B. har den 29 augusti 1998 i Helsingborg uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att självmant deklarera införseln av 31,68 liter starköl, vilken är skattepliktig.

Hovrätten avgjorde med stöd av 51 kap. 13 § andra stycket 3 och 5 rättegångsbalken målet utan huvudförhandling, sedan parterna beretts tillfälle att slutföra sin talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-06-07, hovrättspresidenten Bo Broomé, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson och tf. hovrättsassessorn Cecilia Eneheim, referent) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Det är i målet klarlagt att J.B. den 29 augusti 1998 ankommit med färja från Helsingör till Helsingborg och att han därvid medfört 31,68 liter starköl, som varit skattepliktig. Det får vidare anses klarlagt att han, när han kommit till tullfiltret, har valt den gång som är avsedd för resande från annat EU-land vilka inte har något gods att anmäla ("blå fil") och att han där har uttagits för kontroll, varvid den medhavda starkölen har påträffats. Annat har inte framkommit än att den medförda starkölen har varit avsedd för J.B:s privata bruk och att det alltså rör sig om en sådan införsel som anges i privatinförsellagen.

Åklagaren har gjort gällande att gärningen skall bedömas som fullbordat brott mot privatinförsellagen och har till stöd för sitt påstående anfört i huvudsak följande. Sedan den 1 juli 1998 föreligger enligt privatinförsellagen en skyldighet att självmant deklarera införda alkoholdrycker. Brottets fullbordan bör därför efter detta datum inte knytas till huruvida ingripandet har skett innanför eller utanför tullområdet. Det aktuella brottet har fullbordats i och med att J.B. har valt blå fil i stället för röd fil vid "red point", eftersom han därmed visat att han inte avsåg att deklarera varorna. J.B. har således inte självmant deklarerat varorna, varför han skall dömas i enlighet med åtalet.

En allmän förutsättning för att ett brott skall anses fullbordat är att förfarandet har fortskridit så långt att samtliga rekvisit i straffbudet är uppfyllda. Det gäller alltså att avgöra vilka rekvisit som uppställs för brott mot privatinförsellagen och hur dessa rekvisit skall tolkas.

Enligt 4 § privatinförsellagen skall den som för in en vara för vilken skatt skall betalas enligt samma lag självmant deklarera detta vid införseln. Vidare gäller enligt samma bestämmelse att deklarationen skall lämnas till tulltjänsteman om införseln görs på bemannad tullplats och annars inom fem dagar till beskattningsmyndigheten. I 9 § samma lag föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att deklarera skattepliktig införsel enligt lagen döms till böter. Enligt bestämmelsen skall i ringa fall inte dömas till ansvar. Försök till brott mot privatinförsellagen är inte kriminaliserat.

De angivna bestämmelserna i privatinförsellagen fick sin nuvarande lydelse med verkan från den 1 juli 1998. Dessförinnan gällde enligt 4 och 5 §§ att införseln skulle anmälas och enligt 9 § att den fälldes till ansvar som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel. Straffbestämmelsen i 9 § privatinförsellagen infördes den 1 juli 1996. Före detta datum föll sådant förfarande som numera medför ansvar enligt denna bestämmelse in under straffbestämmelserna i varusmugglingslagen.

Enligt såväl tidigare som nuvarande lydelse av privatinförsellagen krävs för att ett brott skall anses föreligga att det är fråga om gods som förs in till riket. Detsamma gäller för varusmuggling till riket. Frågan är då hur begreppet införsel skall förstås när det som här är fråga om en resenär som passerar ett tullfilter.

I förarbetena till varusmugglingslagen anges att gods som resande medför anses som infört först när tullkontrollen har passerats. Fullbordat införselbrott skall enligt dessa förarbetsuttalanden därför anses ha skett först vid denna tidpunkt (NJA II 1960 s. 157 f). Nu nämnda synsätt vad gäller fullbordanspunkten vid varusmuggling har antagits även i doktrinen (se Jungefors m.fl., Smugglingslagstiftningen s. 107 ff) och i praxis (se bl.a. NJA 1975 s. 776 och RH 1997:101). Rådande praxis innebär således att införseln måste vara fullbordad för att fullbordad varusmuggling skall föreligga. Detta medför att den som vid tullkontroll – efter att ha passerat den punkt där val av fil senast måste göras men innan tullfiltret har lämnats – ertappas med att medföra gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall betalas eller som inte får föras in i riket döms för försök till varusmuggling i stället för fullbordat brott.

I lagstiftningsärendet inför den ändring i privatinförsellagen som trädde i kraft den 1 juli 1996, då straffbestämmelsen i 9 § infördes, inhämtades yttrande från lagrådet. Lagrådet anförde i sitt yttrande att utformningen av 9 § torde medföra att straffansvar kan komma i fråga endast under förutsättning att införseln fullbordats och således inte om förfarandet stannat vid ett försök. Lagrådet förklarade sig inte ha någon invändning mot denna ordning med påpekade att konsekvensen härav är att den som blir ertappad vid tullkontroll innan kontrollstället har passerats inte kommer att kunna fällas till ansvar. Regeringen accepterade lagrådets ståndpunkt i propositionen i ärendet (1995/96:166). Bl.a. framhöll regeringen att det i praktiken knappast går att avgöra om någon har haft för avsikt att inte fullgöra sin anmälningsskyldighet förrän han har haft en faktiskt möjlighet att göra en anmälan, exempelvis genom att han har passerat kontrollstället utan att lämna anmälan. Regeringen fann med hänvisning härtill att en straffbeläggning även av försök inte torde vara meningsfull (s. 44 och 160).

Nu nämnda förarbetsuttalanden ger stöd åt uppfattningen att det även för brott mot privatinförsellagen krävs fullbordad införsel och att införseln i normalfallet inte skall anses fullbordad förrän kontrollstället har passerats. Detta innebär i sin tur att fullbordat brott mot privatinförsellagen normalt inte skall anses föreligga förrän så har skett. Detta synsätt på frågan om fullbordanspunkten vid brott mot privatinförsellagen har också numera kommit att bli – i vart fall i denna hovrätt – fast praxis (se bl.a. RH 1998:93).

Frågan är då om den ändring i privatinförsellagen som trädde i kraft den 1 juli 1998, varvid anmälningsskyldigheten ersattes av en deklarationsskyldighet, ger anledning till annan bedömning beträffande fullbordanspunktens placering.

I förarbetena till den ifrågavarande ändringen i privatinförsellagen (prop. 1997/98:100) anges att privatinförsellagen är en renodlad skattelag och att beslut om skatt i normalfallet därför bör meddelas på grundval av uppgifter i en deklaration i stället för en anmälan. Vidare anges att den tidigare anmälningsplikten med hänsyn härtill bör ersättas med en skyldighet att lämna deklaration och att deklarationen skall lämnas självmant på heder och samvete. Förarbetena tyder närmast på att ändringen i lagen föranletts av en önskan att det tydligare skall framgå att lagen är en skattelag. I propositionen uttalas emellertid även att en deklaration som lämnats först sedan resenären kontrollerats och befunnits ha skattepliktiga varor inte kan anses ha lämnats självmant (s. 160).

Uttalandet kan, i förening med tillägget av ordet självmant i 4 §, ses som ett uttryck för uppfattningen att fullbordanspunkten vid brott mot privatinförsellagen bör ligga i ett tidigare skede än vad som hittills har ansetts vara fallet. Det framstår emellertid som oklart om uttalandet skall förstås på detta sätt, bl.a. eftersom frågan om fullbordanspunkten inte närmare har behandlats i förarbetena, något som borde ha legat nära till hands mot bakgrund av diskussionen om fullbordanspunkten i förarbetena till lagändringen år 1996.

Som ovan framgått har lagstiftningsärendet år 1998 närmast gällt frågan om privatinförsellagens karaktär av skattelag. Varken de språkliga förändringar som skett i lagtexten i samband därmed eller de uttalanden som gjorts i förarbetena till dessa ändringar ger alltså enligt hovrättens uppfattning ett säkert underlag för att anse att fullbordanspunkten vid brott mot lagen därigenom har tidigarelagts.

Rättssäkerhetsaspekter och praktiska hänsyn talar å sin sida för att fullbordanspunkten vid brott mot privatinförsellagen alltjämt skall inträda först när kontrollstället har passerats. En motsatt tolkning av den omformulerade lagtexten skulle innebära att det straffbara området för lagen skulle utvidgas i betydande utsträckning i förhållande till vad som tidigare har ansetts vara fallet. Det förefaller i sådant fall också osäkert vid vilken punkt på väg genom en tullplats som en anländande trafikant skall anses ha begått det fullbordade underlåtenhetsbrottet. Bedömningen skulle kunna bli beroende av tullmyndighetens sätt att arrangera trafikanternas passage genom tullområdet, arrangemang vars innebörd kanske inte utan vidare förstås av de inresande. Som ovan framgått får det också anses vara fast praxis vad gäller varusmuggling att det för fullbordat brott krävs att införseln har fullbordats och att så anses vara fallet först sedan kontrollstället har passerats. Det måste för den enskilde te sig svårförståeligt om samma synsätt inte anläggs också vid brott mot privatinförsellagen.

Med hänsyn till det anförda och till den princip om försiktig lagtolkning som bör gälla inom straffrätten har hovrätten kommit till slutsatsen att det även enligt privatinförsellagens nu gällande lydelse krävs, för att fullbordat brott skall anses föreligga, att införseln har fullbordats och att så normalt skall anses vara fallet först sedan kontrollstället har passerats.

Det kan tilläggas att införselbegreppet och frågan om fullbordanspunktens placering vid brott mot privatinförsellagen har behandlats i departementspromemorian En ny smugglingslag (Ds 1998:53). I promemorian har redovisats vissa förslag till ändrade principer för bedömningen av fullbordanspunkten. Dessa har dock ännu inte lett till någon ändring av gällande lag.

Den av J.B. medförda starkölen har påträffats då han kommit in i tullfiltret men innan han passerat detta. I enlighet med vad som ovan anförts och då kända omständigheter inte ger anledning till annan bedömning i fallet innebär detta att han inte har gjort sig skyldig till fullbordat brott mot privatinförsellagen. Åtalet skall därför, som tingsrätten funnit, ogillas.

Målnummer B 1103/99