Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2000:96

Court
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Reference
RH 2000:96
Målnummer
B377-99
Avdelning
3
Avgörandedatum
2000-12-04
Rubrik
En tidsutdräkt på fem år och fem månader från misstanke om brott till slutlig dom i ett mål om grovt bokföringsbrott har inte ansetts förenligt med kravet på domstolsprövning inom skälig tid i artikel 6.1 Europakonventionen. Förhållandet har inte ansetts böra föranleda att åtalet ogillas men har beaktats vid påföljdsbestämningen. Yrkande om ogillande av åtalet under åberopande av nämnda artikel har tagits upp till prövning, trots att domen ursprungligen överklagats endast i frågan om påföljd.
Lagrum
•  Artikel 6.1 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
•  29 kap. 5 § 1 st. 7 och 30 kap. 4 § brottsbalken
•  51 kap. 23 a § 1 rättegångsbalken
Rättsfall
NJA 1998 s. 283

Åklagaren åtalade H.A. för grovt bokföringsbrott under år 1994.

Lunds tingsrätt (1999-03-11, lagmannen Jan Alvå samt nämndemännen Rune Nordström, Alvar Pettersson och Catarina Zethson) biföll åtalet i huvudsak och dömde H.A. för grovt bokföringsbrott till fängelse sex månader.

H.A. överklagade domen och yrkade i överklagandeskriften att hovrätten skulle bedöma gärningen som icke grovt brott samt bestämma påföljden till villkorlig dom. Åklagaren bestred ändring.

Vid huvudförhandlingen i hovrätten yrkade H.A. att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet. I andra hand vidhöll han sina tidigare framställda yrkanden. Åklagaren bestred även det nya ändringsyrkandet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-12-04, hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Sten Pålsson och hovrättsassessorn Ylva Lönnaeus, referent, samt nämndemännen Bror Bergh och Monika Olsson) ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till villkorlig dom och 120 dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

H.A. har som grund för sitt yrkande om att åtalet helt skall ogillas gjort gällande att han inte fått en domstolsprövning inom skälig tid och att förfarandet därmed står i strid med artikel 6.1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

I överklagandeskriften har H.A. yrkat endast att hovrätten skall bedöma gärningen som icke grovt brott och bestämma påföljden till villkorlig dom. Hans yrkanden om att hovrätten skall ogilla åtalet har framställts först sedan tiden för överklagande gått ut. Yrkandet grundas på ett påstående om konventionskränkning. Hovrätten finner, med hänvisning till bestämmelsen i 51 kap. 23 a § 1 rättegångsbalken, att hinder inte föreligger mot att yrkandet tas upp till prövning.

Europakonventionen, som sedan den 1 januari 1995 också utgör svensk lag, föreskriver i artikel 6.1 bl.a. att var och en, vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott, skall vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Vad som skall förstås med begreppet skälig tid måste avgöras från fall till fall.

Vad rättsföljden är av att nämnda artikel har kränkts framgår inte av svensk lag och självfallet inte heller av Europakonventionen. I de fall Europadomstolen haft att pröva huruvida artikeln åsidosatts, har bifall till klagomålen lett till att skadestånd har dömts ut; det ligger i sakens natur att Europadomstolen inte kan ogiltigförklara en brottmålsdom, som har meddelats av en nationell domstol.

Hovrätten vill inte utesluta att en svensk domstol – även utan uttryckligt lagstöd – kan ha rätt att ogilla eller avvisa ett åtal under hänvisning till att det förekommit ett flagrant åsidosättande av kravet i artikel 6.1 på domstolsprövning inom skälig tid. Hovrätten veterligt har detta också förekommit i ett par fall i underrätt. När en brottsutredning har bedrivits så, att konventionsförpliktelserna uppenbart åsidosatts, ter det sig inte onaturligt att landets domstolar tar det yttersta ansvaret för att Sverige inte bryter mot ingångna konventioner.

I andra fall av oskälig tidsutdräkt saknas tillräcklig anledning för en svensk domstol att gå så långt. Förhållandet bör i stället kunna beaktas vid påföljdsbestämningen. Sålunda kan domstolen i sådana fall, med tillämpning av bestämmelserna i 29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken, välja en lindrigare påföljd än fängelse eller mäta ut ett kortare straff än vad som annars skulle ha dömts ut (jfr. bl.a. P. van Dijk & G.J.H. van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, Third Edition, 1998, s. 450, justitierådet Johan Muncks artikel Skattetilläggen och Europakonventionen i Tidskrift för Sveriges Domareförbund 2000:1, s. 7 ff, samt NJA 1998 s. 283). Härvid skall framhållas att brottsbalkens bestämmelser lämnar utrymme för domstolen att döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller att meddela påföljdseftergift (29 kap. 5 § sista stycket och 6 § brottsbalken).

I förevarande fall har det förflutit drygt fem år och fem månader från det att H.A. underrättades om misstanke om brott till dess att hovrättens dom föreligger. Varken målets komplexitet eller H.A:s eget agerande under processen kan förklara varför handläggningen dröjt så länge. Visserligen har målet ursprungligen gällt misstanke om skattebrott, dvs. en brottslighet som ofta är svårutredd och där utredningen följaktligen måste tillåtas att dra ut på tiden (jfr. prop. 1987/88:120 s. 95). Emellertid har utredningen inte utmynnat i åtal för sådant brott utan enbart för bokföringsbrott, som till övervägande delar har erkänts av H.A..

Vid en bedömning av nu angivna omständigheter finner hovrätten – med beaktande av den praxis som föreligger från Europadomstolen – att den tidsutdräkt som förekommit i målet svårligen kan förenas med det krav på domstolsprövning inom skälig tid som har uppställts i artikel 6.1 i Europakonventionen (jfr. Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 194 ff). Emellertid är avvikelsen enligt hovrättens mening inte allvarligare än att tidsutdräkten tillräckligt kan beaktas inom ramen för de nyss återgivna bestämmelserna i brottsbalken om påföljdsval och straffmätning. Således föreligger inte förutsättningar att ogilla åtalet.

Hovrätten har därmed att göra en prövning av åtalet i sak. Vid denna prövning saknar hovrätten skäl att frångå tingsrättens bedömning. H.A. skall alltså dömas för bokföringsbrott i den omfattning som följer av tingsrättens dom. Brottet skall bedömas som grovt.

Grovt bokföringsbrott är typiskt sett ett brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Kring H.A:s handlande finns inga förmildrande omständigheter, som kan föranleda hovrätten att se annorlunda på den brottslighet som han övertygats om. Straffvärdet får, som tingsrätten funnit, anses svara mot fängelse i sex månader. Det föreligger därmed en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Vad som framkommit om H.A:s personliga förhållanden bör inte föranleda att denna presumtion bryts.

Vid påföljdsbestämningen finns däremot skäl att, i enlighet med vad hovrätten redovisat i det föregående, beakta att det förflutit en avsevärd tid från det att H.A. underrättades om misstanke om brott till dess att slutlig dom föreligger i målet. Tidsutdräkten kan dock enligt hovrättens mening inte anses vara så allvarlig att det finns skäl att helt efterge påföljd. I stället bör den föranleda att påföljden bestäms till villkorlig dom och böter.

Målnummer B 377-99