Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2002:1

Court
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Reference
RH 2002:1
Målnummer
Ö92-02
Avdelning
3
Avgörandedatum
2002-01-15
Rubrik
Uttalanden i förarbetena om förutsättningar för rätt till målsägandebiträde har befunnits sakna stöd i lagtexten och har därför inte beaktats.
Lagrum
1 § 1 st. 2 lagen (1988:609) om målsägandebiträde

Sedan förundersökning inletts med anledning av misstanke om att taxichauffören J.R. utsatts för misshandel och olaga hot, begärde denne hos tingsrätten att målsägandebiträde skulle förordnas för honom.

Malmö tingsrätt (2001-12-19, rådmannen Anders Granholm) lämnade yrkandet utan bifall med följande motivering.

När förundersökning inletts skall ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om 3 och 4 kap. brottsbalken (brott mot liv och hälsa, frihet och frid) på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. Det måste emellertid understrykas att det på intet sätt kan anses sakligt motiverat att mera regelmässigt förordna målsägandebiträde i t.ex. mål om misshandel och olaga hot. Ett reellt behov skall finnas.

Av handlingarna i målet framgår inte att målsäganden står i någon personlig relation till den misstänkte. Frågan är då huruvida målsäganden på grund av andra omständigheter kan antas ha behov av ett målsägandebiträde.

När frågan om behov av målsägandebiträde uppkommer har tingsrätten att göra en helhetsbedömning av målsägandens situation satt i relation till det brott som målet gäller. Det förhållandet att den brottsliga gärningen varit av kvalificerat slag innebär t.ex. i sig inte att ett behov av målsägandebiträde föreligger om det inte dessutom finns någonting i målsägandens situation som talar för att biträde bör förordnas för honom/henne. Omvänt föranleder inte målsägandens situation något behov av målsägandebiträde om brottet är av helt okvalificerat slag. Som exempel på omständigheter som gör att ett målsägandebiträde kan förordnas av personliga skäl nämns i lagförarbetena förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd av brottet, beroende ställning i arbetsliv eller skola samt att målsäganden är gammal eller ett barn.

Det brott som J.R. skall ha varit utsatt för är inte sådant att målsägandebiträde kan förordnas om inte ett speciellt behov av sådant biträde kan befinnas föreligga. Tingsrätten finner därför ej skäl att förordna sådant biträde för J.R.

J.R. överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans begäran om målsägandebiträde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (2002-01-15, hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Sten Pålsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Li Wallén) ändrade tingsrättens beslut och förordnade advokaten Marie-Louise Norking som målsägandebiträde åt J.R. I skälen för beslutet anförde hovrätten följande.

I fall som det förevarande, där målsäganden påstås ha blivit utsatt för misshandel och olaga hot av någon som inte är närstående till denne, skall målsägandebiträde förordnas, om det kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde.

Det krav som enligt lagtexten gäller för rätten till målsägandebiträde i mål om misshandel och olaga hot är således tämligen lågt satt. Den nuvarande regeln härom infördes genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari 1991. Dessförinnan var det betydligt svårare att få ett målsägandebiträde förordnat i mål om sådana brott. Enligt tidigare gällande lag krävdes sålunda att målsäganden kunde antas ha ett särskilt starkt behov av biträde. Lagstiftarens mening var då att förordnande av målsägandebiträde i mål enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken skulle ske med stor restriktivitet (prop. 1987/88:107, s. 38).

Avsikten med den nya utformningen av lagtexten var att förutsättningarna för rätten till målsägandebiträde skulle "mjukas upp generellt för att markera att bedömningen inte skall vara så restriktiv som lagtextens utformning i dag talar för" (prop. 1989/90:158, s. 7 och 8). Samtidigt uttalades i förarbetena (samma prop., s. 11) att, i de fall då det inte rådde en nära relation mellan brottsoffer och förövare, omständigheter som kunde beaktas var exempelvis förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd av brottet, beroende ställning i t.ex. arbetslivet eller som i förhållandet mellan elev och lärare eller att målsäganden är gammal eller ett barn.

Om det skall krävas sådana speciella omständigheter för att ett målsägandebiträde skall förordnas i fall då man inte kan hänvisa till parternas nära relation, borde detta enligt hovrättens mening ha kommit till klart uttryck i lagtexten. Som denna i dag är utformad kan rätten till målsägandebiträde inte rimligen göras beroende av att omständigheterna är så ömmande som exemplifieringen i lagstiftningens förarbeten antyder.

Med dessa utgångspunkter samt med beaktande av vad J.R. anfört i hovrätten om sin situation och även av att åklagaren inte för hans skadeståndstalan, finner hovrätten att J.R. har behov av målsägandebiträde.

Målnummer Ö 92-02