Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2007:89

Court
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Reference
RH 2007:89
Målnummer
B2914-06
Avgörandedatum
2007-01-15
Rubrik
Påföljdsval för unga lagöverträdare.

Brott: Grov våldtäkt mot barn m.m.

Tingsrätten (dom den 24 november 2006): Sluten ungdomsvård 1 år 6 månader.

Hovrätten: Ungdomsvård.

Hovrätten: F skall således dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och för grov våldtäkt mot barn. Dessutom skall han dömas för samlag med syskon.

När det gäller straffvärdet av brotten bör särskilt beaktas att de lagändringar som trädde i kraft den 1 april 2005 syftade till att förstärka skyddet mot att barn och ungdomar utnyttjas i sexuella sammanhang och att markera allvaret i sexualbrott som riktar sig mot barn. Av detta följer att den typen av sexualbrott numera i allmänhet bör tillmätas ett högre straffvärde än vad som gällde tidigare (se NJA 2006 s. 79). I sammanhanget bör noteras att straffminimum för grov våldtäkt mot barn satts så högt som fängelse 4 år.

Vid bedömningen av straffvärdet skall dock som förmildrande omständighet särskilt beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår bland annat att F har en uttalad omognad och en bristande känslomässig förankring samt svårigheter att på ett empatiskt plan förstå andra människor. Det framstår mot denna bakgrund och med hänsyn till F:s ålder under de år som brotten begicks som tydligt, att sambandet är av det slaget att det enligt föreskriften i 29 kap. 3 § första stycket 3 måste tillmätas betydelse vid bedömningen av straffvärdet. Även med beaktande av detta står det dock klart att straffvärdet av de brott som F har gjort sig skyldig till väl överstiger 4 år.

Enligt föreskriften i 29 kap. 7 § skall, om någon begått brott innan han fyllt 21 år, hans ålder särskilt beaktas vid straffmätningen. F begick de aktuella brotten från det att han var 15 år till dess han var ungefär 17 och ett halvt år. Enligt de principer som allmänt tillämpas i domstolarna brukar straffet för en sjuttonåring reduceras till ungefär en tredjedel av vad en vuxen lagöverträdare hade fått. Inte sällan blir emellertid reduktionen större när det, såsom i förevarande fall, rör sig om höga straffvärden. I detta fall tillkommer att en stor del av F:s brottslighet ägde rum när han var endast 15 och 16 år gammal. Även detta förhållande leder till att straffreduktionen enligt 29 kap. 7 § bör bli större än som annars är vanligt för en 17-åring. Hovrätten finner att hänsynen till F:s låga ålder när han begick brotten bör leda till att ett fängelsestraff, om ett sådant väljs som påföljd, bestäms till strax över 1 år.

För brott som begåtts av någon som inte fyllt 18 år får rätten, enligt bestämmelsen i 30 kap. 5 §, döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Dessutom gäller att om rätten kommer fram till att det finns synnerliga skäl för fängelse påföljden i första hand skall bestämmas till sluten ungdomsvård.

Om det fängelsestraff som hade dömts ut, om påföljden hade bestämts till fängelse, uppgår till 1 år eller däröver finns normalt anledning att välja fängelse som påföljd. Synnerliga skäl för fängelse anses alltså då i allmänhet föreligga. Emellertid skall beaktas att lagstiftningen avseende påföljder för unga lagöverträdare nyligen har ändrats (se prop. 2005/06:165). En av tankarna bakom de nya lagreglerna är att användandet av frihetsberövande påföljder för unga skall minska. Ett av alternativen till en frihetsberövande påföljd är ungdomsvård. Sådan vård kan utformas på olika sätt och vara mer eller mindre ingripande för den unge. Rättens uppgift är att – med utgångspunkt i att en frihetsberövande påföljd bör undvikas så långt det är möjligt – i varje särskilt fall bedöma om de av socialnämnden planerade åtgärderna står i proportion till det eller de brott som den tilltalade har begått. De grundkriterier som gäller för påföljdsbestämningen, dvs. brottslighetens straffvärde, dess art och eventuell tidigare brottslighet, skall alltså vägas mot innehållet i den tänkta påföljden så att det inte uppstår någon obalans mellan ”brottet och samhällets reaktion på detta” (a. prop. s. 58).

F är inte tidigare dömd för brott. Den planering som har gjorts för F innebär huvudsakligen följande. När F släpps ur häktet kommer han att tillfälligt placeras i ett jourhem. Där kommer han att vistas till dess han – sannolikt om ca 1 månad – kan beredas plats på ett hem för vård och boende och han kommer att där genomgå en behandling som är speciellt utformad för pojkar och flickor med sexuellt problematiskt beteende. Den inledande behandlingen sker i internatform och kan beräknas pågå under i vart fall 6 månader. Erfarenheterna från behandlingshemmet talar dock för att vården kommer att behöva pågå längre, möjligen uppemot 1 år. Därefter kommer F att bo hemma men skall delta i s.k. öppen vård. Om F skulle avbryta behandlingen kommer han, enligt socialtjänstens bedömning, att vara aktuell för omhändertagande enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Den för F planerade vården framstår som lämplig för honom och får enligt hovrättens mening bedömas vara så omfattande att den, trots allvaret i de gärningar som han gjort sig skyldig till, väl motsvarar de krav på ingripande som brottsligheten föranleder. I stället för av tingsrätten utdömd sluten ungdomsvård bör F därför i stället dömas till ungdomsvård enligt 32 kap. 1 §. Detta innebär att F skall förpliktas att följa det ungdomskontrakt som behandlingsplanen innefattar. Det är inte erforderligt att härutöver döma F till ungdomstjänst eller till böter.